Den här helgen är en riktig braskaminshelg. Grått och fuktigt ute och för mig en mycket god anledning att ta det lugnt inomhus. En annan god anledning att ta det lugnt den här helgen är mitt knä. Det har varit extra besvärligt hela denna vecka men idag känns det bättre, vilan har gjort gott. Snart är jag redo för en ny arbetsvecka, men först vilar jag en dag till. 

Att det är höst om än det är ganska varmt ser jag tydliga tecken på när jag tittar ut genom fönstret. Löven har börjat ändra färg men det största tecknet på att hösten kommit är att mina små vänner är tillbaka. De sitter i träden, de hälsar på utanför mitt sovrumsfönster och de flyger fram och tillbaka i sin iver att visa att de är tillbaka, talgoxarna och blåmesarna. Under sommaren har de lyst med sin frånvaro, de har väl nåt sommarboende de måste ta om hand förstås men nu är ordningen återställd, de är "hemma" igen. 

Slöar just nu framför teven där det tipsas om olika sallader idag. Både matigare och lättare sorter. Jag får ta del av annat också, Trumps och Kim Jong-Uns utspel analyseras, Sean Spicers inhopp på Emmygalan där han drev med sig själv har mötts av både avsmak och tvivel. Han chockade nog ett helt auditorium, jag såg bilder där alla verkligen tappat hakan i misstro....och inte bara bildligt tappa hakan utan den var verkligen nere vid knäna hos de som satt där. 

Men det mest gripande den här morgonen var en stark berättelse om en, från Sydkorea adopterad, kvinna som skrivit en bok, "Flickan från Lotusfälten", om den längtan hon burit inom sig efter att hitta sina rötter. Hur hon hittade sin pappa som i ett första läge inte ville träffa henne men som sedan ändrade sig och de känslor det väckte i henne. En fin berättelse att få ta del av en grå septembermorgon.

Söndag igen och jag vaknade rätt tidigt...så pass att jag kunde ta mig till församlingshemmet strax efter nio för att rösta i kyrkovalet. Ett val det inte är helt enkelt att välja till med tanke på att de olika alternativen inte gör nåt större väsen av sig innan valet. Jag har försökt googla för att se vilka jag kan välja och vad de vill med kyrkan....till slut gjorde jag mitt val men som sagt enkelt var det inte. Men röstat har jag gjort, tycker att det är viktigt att nyttja sin rättighet att göra sin röst hörd om inte annat för att hindra fel parti från att komma in.

När jag kom hem tog jag i lugn takt bort alla krukor på framsidan, tömde dem och gömde dem i förrådet. Alla prydnader som mucklorna placerat ut i trädgården tog jag också in. Det kändes säkrast för av någon anledning är de inte lika pigga på att plocka bort efter sig som att ta ut saker. 

Det som är kvar att göra utomhus nu är att beskära hallonen men eftersom det fortfarande mognar hallon får det vänta. Ja alla möbler ska in under tak också men det är inte ett alltför betungande jobb. 

Det var i alla fall väldigt skönt att få duscha och sen gå till mamma och äta Jansson mitt på dagen och veta att jag inte behövde göra nåt mer i dag överhuvudtaget. Jo, en sak till gjorde jag...körsbären jag dränkte i vodka för ett antal veckor sen silades och blandades med sockerlag så nu har jag några flaskor med snuskigt god likör igen. 

Färdig körsbärslikör.

Till slut blommar praktmalvan....det är så dags när sommaren nästan är slut. 

Mamma bjöd på Jansson...mums!

Det gäller att passa på när det är uppehåll när det gäller saker som behöver göras utomhus. Jag började lite försiktigt i måndagskväll då jag tog alla krukor på altanen genom huset till framsidan....där står de nu och väntar på att tömmas....någon dag någon gång....man jag måste känna för att göra saker också. 

Idag kände jag för att åka ut till mitt härbre och stänga av vattnet och förbereda inför vintern så det gjorde jag under ett uppehåll i regnskvittret. 

Annars har jag mest vilat på kvällarna den senaste veckan...och läst...inte någon skönlitteratur direkt utan texter som hör ihop med min utbildning...rättsregler och annat skojigt. 

Igår däremot bjöd jag in min granne på middag, samma snälle granne som klippte mitt gräs häromdagen. God mat och trevlig samvaro, ett perfekt sätt att starta helgen på. 

Sonen ringde för ett tag sen och en kort stund kändes det nästan som att han var hemma....jag fick gå in i hans rum och starta upp hans dator....han behövde ta kommando över den för att komma åt nåt sparat....fast efter en stund var datorn plötsligt avstängd och skärmen svart och det var väldigt tydligt att han inte var hemma. Men i början av december, då kommer jag att kunna se honom sitta själv därinne och inte bara se muspekaren röra sig mystiskt över skärmen....

Nu är dörren i härbret låst för vintern.

Lite gott småplock innan middagen igår. 

Alltså två söndagar i rad....smaka på den....två söndagar i rad. Än en gång har jag lyckats vara både effektiv och lat samma helg. Om det inte vore för att jag ser bevis på min effektivitet skulle jag knappt tro det själv.

Jag har njutit vid braskaminen med tända ljus medan regnet öst ner. Jag har läst böcker både för nöjes skull och i arbetet. Jag har dammat lite här och där inför veckans golvstädning. Jag har tvättat, strukit och städat undan kläder som lagrats på hög under snart en månad (upptäckte jag när jag fann saker jag trodde jag tappat....). Jag har lagat goda vegetariska biffar och bytt gardiner i vardagsrummet så att det är lite mer höstlika färger där. Allt detta en söndag i september. Ändå känner jag inte att jag direkt tagit ut mig. 

Funderar lite på hur det har kunnat bli såhär, att jag hinner saker på söndagar. Plötsligt kom jag på det. Det handlar inte om att sonen flyttat hemifrån och jag har långtråkigt som jag först trodde (om än jag har långtråkigt, väldigt). Nej, istället inser jag att för första gången på många år behöver jag inte skjutsa honom till hans söndagsträning under skolterminerna. Hos oss har söndagar varit synonymt med sovmorgnar, träning i stan för att äta middag och som avslutning lite tevehäng. 

Nu är det sovmorgon och sen finns inga tider att passa längre. Undrar hur länge detta håller i sig? Att jag får saker gjorda alltså. Faktum är att jag gillar bilden av mig själv som lite huslig och effektiv....kan nog vänja mig vid den....fast än ska jag inte ropa hej...men en söndag till i samma anda kan nog få mig att tro på denna nya Katarina, i alla fall nån söndag då och då....

Tomt där alla nytvättade kläder brukar ligga. 

Lite mer höstlika färger i vardagsrummet och matdelen.

Goda morots- och halloumibiffar till middag. 

Det är dags för ett boktips igen. I fredagskväll läste jag ut den fjärde delen i Herklulesserien, skriven av Mons Kallentoft och Markus Lutteman. Den här gången handlar det om en Stockholmsförort dit tunnelbanan slutat gå, när så en polisbil sprängs i luften slår man en järnring runt förorten. Så sprids en film på youtube som visar hur en ung kvinna skändas och lämnas för att dö, då skickas den sargade kriminalinspektör Zack Herry in för att försöka hitta och rädda henne.  

Det visar sig att de två har ett förflutet tillsammans, en mörk hemlighet de har burit med sig en stor del av livet. En händelse som format dem båda och gjort dem till vad de är idag. 

När jag läste titeln trodde jag att boken skulle handla om drogen heroin men titeln syftar förstås till hjältinna = Heroine. Hjältinnan, också kallad ängeln i förorten, ligger blödande någonstans i en källare medan klockan tickar mot en för henne säker död.

Precis som tidigare böcker i serien är det ett högt tempo, den är både spännande och välskriven och bitvis väldigt obehaglig då man tas långt ner i människornas mörkaste djup. Om än den här boken var otäck upplevde jag den dock inte lika krypande obehaglig som vissa av de tidigare i serien, eller så har jag bara vant mig vid hur böckerna är skrivna. 

Boken, som är något av en realistisk mardröm, gick inte att lägga ifrån sig innan sista sidan var läst. Nu känns det som en svår utmaning att behöva vänta på den femte delen...jag hoppas verkligen att de skrivit den klart, så att den kommer från tryckeriet inom en snar framtid....jag bara måste får veta hur fortsättningen ser ut....snart!

Tänk att det går att förändra vanor man har....framförallt helgvanor. Eller förändra och förändra....nu tog jag kanske i så jag sprack...förändringen består i att jag har min morgonstund på en annan plats i huset. Man behöver ju inte ändra allt...lagom är bäst. 

Fortfarande läser jag min tidning halvliggande och dricker mitt kaffe samtidigt som teven står på i bakgrunden för att bjuda på lite nyheter. Ingen skillnad mot förut alltså. Nej förändringen består i att jag numera istället för att häcka i sängen har förflyttat mig ner till gillestugan. Där gör jag upp en eld i braskaminen, tänder några ljus och sen gör jag precis som jag brukar. Alltså slappar, läser och dricker morgonkaffe. 

Precis som förut ligger jag och funderar på stort och smått också. Tidigt i morse när jag lyssnade på regnet som smattrade mot taket kände jag en oerhörd tacksamhet att slippa alla orkaner som drar fram och både dödar, gör människor hemlösa och förstör. Eller jordbävningar för den delen och alla andra naturkatastrofer som drabbar världen lite här och där. Nog är det välsignat att få lyssna till regnet utan rädsla. Känner mig också tacksam att sonen fick sin placering på en skola där, precis som här, regnet ofta är det största problemet. 

Dagens plan är att fästa en antennkabel i sovrummet som hänger där sen jag flyttade upp teven från källaren. Jag ska också tvätta lite...kanske läsa lite....kanske ta en promenad....äta lite ska jag i alla fall göra...känns som en bra plan. Den kör jag på!

Med eld i braskaminen och kaffe i muggen. 

Yoghurt med hemgjord müsli. Fattar inte att jag aldrig gjort det förut, tillverkat müsli...det är ju så gott.
Jag kommer aldrig att köpa färdig igen....fast man ska ju aldrig säga aldrig...

Lite feelgood en helt vanlig torsdagskväll. Myskänslan stod elden i braskaminen, värmefilten jag fick av sonen i julklapp och en bok av Lucy Dillon för. " Allt jag önskade" handlar om en familj där en separation står för dörren, en pojke råkar ut för (eller skapar) en rad olyckor och en fyraåring slutar prata. Kärlek, värme, missförstånd, förlorade drömmar och nya möjligheter. Hur mycket jag gillade de olika personerna och deras beteende varierade men den värme och kärlek som fanns mellan lilla Nancy och de båda mopsarna Bumble och Bee fick mig att ligga och småle. 

Boken är ett hett tips en kväll när man vill ha en skön stund i fantasins värld....om än med viss verklighetsförankring.

Nu tycker jag att jag är duktig! Jag slår mig för bröstet och hurrar för mig själv och känner mig allmänt bra. Helgen har varit både produktiv och vilsam. Om det beror på att solen har strålat eller om jag bara plötsligt fått en energikick vet jag inte. Men jag tänker att det gäller att vara tacksam över att jag faktiskt gjort det jag föresatt mig och inte fundera så mycket över orsaken till det. 

Vad är det jag är så nöjd med kanske du som läser undrar? Jo, det ska jag säga. Jag har förberett mat till veckan som kommer....och tvättat kuddar och täcken....och gjort egen müsli....och lagat mat till Anundsjö aktuellt....och skrivit flera receptblogginlägg redo att publiceras vartefter....men bäst av allt, jag har också hunnit med att titta på Finnkampen på teven. Det kan man väl kalla produktivt?! 

Det jag funderar över nu är hur många helger detta kommer att hålla i sig....blev det bara en eller kommer en fortsättning? Men jag har alltid fått lära mig att man ska vara glad för det lilla, alltså slår jag mig för bröstet och tycker att jag varit jätteduktig...om än det bara blir en helg av produktivitet!

Mascarponedessert och kycklinggratäng.

Vegetarisk lasagne och egen müsli.

Finnkampen och tvätt av täcken och lakan.

Äntligen har jag fått tummen ur och läst den fjärde delen i Jonas Moströms serie om Natalie Svensson. Den här boken handlar om en seriemördare som förbryllar polisen. Alla som mördas ligger fridfullt i sina sängar med en blå ros mellan sina knäppta händer. 

Som vanligt är det psykiatrikern Natalie som är i centrum tillsammans med Sundsvallspolisen Johan Axberg. Förutom att följa utredningsarbetet får man också följa huvudpersonernas personliga dilemman, det gör att Moströms böcker bör läsas i rätt ordning. 

Den här boken började lite trögt tycker jag, den fångade inte direkt som de andra böckerna i serien gjort. Men som vanligt fastnade jag till slut och kunde inte lägga ifrån mig boken....eller faktum är att jag inte kunde lägga ifrån mig boken av en annan anledning också....lånetiden gick ut så jag stod inför två val, läsa eller lämna tillbaka den oläst. Eftersom det senare alternativet inte var något alternativ egentligen sträckläste jag den förra söndagen. Något jag inte ångrar för den gick verkligen inte att lägga ifrån sig innan mördaren avslöjats. 

Som vanligt avslutas boken på ett sätt som gör att man förstår att det blir en fortsättning....