Skrapdan kom och gick, julafton likaså. En annorlunda julafton men fridfull, stämningsfull och fin. Gamla traditioner stöptes om i ny form och blev minst lika bra, om än annorlunda. 

Annorlunda var även känslan denna juldagsmorgon när jag som vanligt tog en promenad i den tidiga timman. Precis som vanligt lyste marschaller genom byn, de lyste vid kyrkan och vid några hus här och där men det var också det enda som var som vanligt. 

Fackelbärarna vilade detta år, fullt förståeligt och väldigt klokt, men med det följde att juldagsmorgonens sedvanliga magi också vilade. Elden som brukar bildas av facklorna vid kyrkan lyste med sin frånvaro.

Det gick att se andra tidiga vandrare då avsaknaden av det julmagiska mörkret gjorde att jag inte behövde gissa vilka jag sa god jul till i den tidiga morgonen. Gatubelysningen var nämligen tänd, vilket den aldrig brukar vara en juldagsmorgon.

Plötsligt blev pandemin och dess verkningar högst påtagliga. Alla restriktioner, alla liv som gått förlorade och all nödvändig men i känslan påtvingad ensamhet som så många drabbats av ramlade över mig där i gatljusens och marschallernas sken. 

Jag kände en ledsen saknad och tomhet när jag gick och lyssnade till marschallernas sprakande. Samtidigt fylldes jag av stor tacksamhet. Tänkte att jag kan och har förmågan att skapa juldagsmorgonens magi själv tack vare allt jag har. En älskad familj, goda vänner, ett varmt och tryggt hem och en mängd varma kärleksfulla minnen av magiska morgnar som åren som gått bjudit på. 

Nu håller vi i och ut, då kan vi snart skapa magin tillsammans igen och inte var för sig!

Nu är den äntligen här igen, den bästa dagen på hela julen. Skrapdan! Dagen före julafton och dagen när alla förberedelser är gjorda och julkänslan infinner sig. Det är dagen när man äter upp de sista resterna i kylen till lunch, fikar av goda julkakor och julgodis och bara väntar till dess att det blir kväll så årets bästa blöte får inmundigas. 

I år är det dock annorlunda. Det väntas inga långväga julgäster. Inte heller har vi åkt långväga för att fira jul. Fast något som är som vanligt är den härliga julkänslan som är väldigt närvarande, tack och lov för det.  

Nu passar jag på att njuta av lite julkänsla på teven medan jag låter hungern växa till sig inför kvällens blöte. Blöte kanske någon undrar vad det är? Dopp i grytan kanske är mer bekant. Nåja, hur som helst, vad man än väljer att kalla det är det supergott. 

Visst är december en magisk månad? Ljus tindrar både inne och utomhus. Småfåglarna samlas i syrenen och smaskar i sig av talgbollarna som hänger där.  Jag anar en tomtenisse bland grenarna som spanar efter snälla barn. Kanske kommer nissen från julbyn jag ser på min morgonpromenad i mörkret.

Julby, tänker ni. Nu har det snurrat om rejält för den där människan. Men nej, det har inte snurrat om alls, det är alldeles sant. När jag går min morgonpromenad ser jag ett område med hus på håll där ljusen lyser gulrött, det där speciella ljuset som syns på julkort eller i julfilmer. 

I min fantasi tänker jag att det är en liten tomteby. Jag ser nissar och nissor som skyndar mellan husen för att hinna med alla sysslor innan jul, hur de samlas i stora salen och äter tomtegröt för att orka och hur de åker pulka och busar i snön. När det nu är snö vill säga, annars leker de kurragömma eller tagen.  

Varje morgon ser jag den där tomtebyn på håll. Under dagtid eller alla andra årstider är det bara ett helt vanligt kluster av hus...men nu....i magiska december är det en julby full av tomtar och julmagi!

Tidigt i morse gick jag runt i den mörka adventsmorgonen och vattnade blommorna. Några blommor kände jag mig lite osäker på om de behövde vatten eller inte då det var så mörkt att jag inte kunde se med ögonen. Då var det bara att känna efter med fingret. Det tycker jag är lite obehagligt, ungefär som att jag inte gillar våta händer om jag inte kan torka dem direkt. 

När jag stod där i mörkret och kände i jorden tänkte jag plötsligt på mormor. Hon som inte såg fick alltid sätta fingret i krukan för att vara säker på att blomman fick tillräckligt med vatten. Tänk så många saker jag ofta kan göra bara med hjälp av ögonen medan hon alltid var tvungen att ta hjälp av alla andra sinnen. Min fina mormor. Som jag beundrar henne och det sätt hon mötte svårigheter på. Om jag bara kan använda hälften av hennes jävlar anamma finns det inte mycket jag inte klarar av. 

Denna andra adventshelg tänker jag inte bara på mormor. Nej jag läser även om barn som utmanar och tar promenader. Dessutom har jag gjort lite julgodis. Det här året blev knäcken perfekt. Visste jag inte bättre skulle jag tro att det var pappa som låg bakom tillverkningen. Nu är det enbart trillingnötterna som ska tillverkas men det får bli en annan dag. 

Resten av denna dag ägnas åt amöban i tvättstugan, serier på teven och läsning av pedagogisk litteratur. Fast inte på samma gång....börjar nog med läsandet medan tvättmaskinen brottas med amöban. 

Traditionsenligt adventsfika.

Saffranskladdkaka med lingongrädde, sockerskorpa, pepparkaksdröm, rocky road och knäck.