Det är nästan galet. Januari har känts så väldigt lång samtidigt är vi framme vid sista helgen nu. Så trots att det känns som om månaden har haft dubbelt så många dagar som en vanlig månad har det ändå gått fort. Hoppfullt är det i alla fall. Det innebär ju att vi är ett steg närmare våren. Ett myrsteg i alla fall, eller tio.

Vad gäller höften, det är knappt jag vågar säga det med risk att jinxa något, men det smärtar inte lika mycket som förra helgen. Jag har klarat av promenader som ligger mellan 15-20 minuter utan att få problem. Bättre smärtlindring, bra övningar och lagom långa promenader har gjort susen. Hjälp mig hålla alla tummar och tår att det håller i sig. 

Ljusbehandlingen ser också ut att, precis som vanligt, ha effekt. Klådan är inte lika eländig längre, framförallt på nätterna. Det innebär att sömnen blir bättre. Härligt!

Annars är söndagen som söndagar brukar vara. En kort promenad och kaffe hos mor, lite tvätt, skidåkning (ja inte jag förstås), matlagning och bakning. Bakningen förresten, hör ihop med dagens spaning. När jag googlade efter recept på semmelkladdkaka hittade jag ett på Kungsörnens hemsida som såg mycket gott ut. Fortsatte leta och upptäckte att många recept på andra sidor var påfallande lika det jag först hittat. Vid en närmare titt var de exakt likadana faktiskt men inte en enda sida gav något sken av att de möjligen hittat receptet någon annanstans. 

Så kan det förstås vara, det finns ju inte en uppsjö av ingredienser till ett givet recept så sannolikheten att de påminner om varandra är ju inte särskilt långsökt. Men visst är det lite intressant, man tror att man kommit på något unikt och så har förmodligen nån annan kommit på samma redan. Tänk ändå vilken skatt det finns där ute. Hur många recept som helst som bara väntar på att få inspirera. Det tackar jag för. 

Jag hade lite otur när jag vispade grädde igår. Det som syns på bilden är det lilla.
Trots att jag tyckte att jag storstädade igår så upptäckte jag flera gräddfläckar idag också.
Tänk att grädde lyckas gömma sig i mitt mestadels röda och svarta kök.

Kung Bore sitter och leker med en temperaturjojo. Det gör att graderna går upp och ner så det gäller att titta på termometern innan man går ut. Oftast kommer jag ihåg att göra det, fast inte alltid. Då ångrar jag mig oftast. Under veckan som gick tyckte han dessutom att det var en god idé att slänga ner en massa snö. Det blev en sån där dag när jag var verkligt tacksam att jag kunde arbeta hemifrån. Jag tog mig inte ut och med tanke på statusen på min höft fanns det inte på kartan att jag skulle försöka skotta mig ut. 

Höften ja, den har fått en knäpp. Plötsligt kan jag inte ta promenader som jag är van utan högst tio minuter gäller. Sen får jag så ont att det tar tio minuter innan jag kan ta av mig skorna när jag väl kommer in. Smärtan går dessutom högt på skalan så det är inte direkt nåt nöje att behöva böja sig ner för att dra ner dragkedjan på dojorna. Men jag var hos min sjukgymnast här hemma i fredags och fick fin hjälp. Med mig hem fick jag en övning som med hjälp av tyngdkraften sträcker ut i leden och som gör att smärtan ger med sig. Faktum är att idag kunde jag ta min tiominuterspromenad utan smärta alls. Det gör att jag är hoppfull att det blir bättre och att jag snart kan promenera som vanligt. Bara att kämpa på. 

Idag har jag i alla fall haft en rätt vanlig söndag. En kort promenad till mor för den obligatoriska kaffemuggen, tvättmaskinen har snurrat, blommorna har fått vatten, mat har lagats till och recept har skrivits. Men framförallt har jag sportat framför teven. Det har gått både bra och mindre bra idag fast jag hejat allt jag kunde. 

Imorgon bitti blir det en tidig start. Då är det dags för en 7-8 veckors lång ljusbehandlingsperiod igen för mina utslag. Ser inte fram emot att kliva upp extra tidigt, men eftersom det brukar hjälpa mig ser jag  mycket fram emot minskad klåda. Med tanke på hur fort tiden går så har snart den här perioden passerat. Då när veckorna har gått är det dessutom nära till vår. Bara en sån sak!

Tjugondag Knut kom och gick. De sista resterna av julen tog han med sig. Precis som vanligt tände jag marschaller när mörkret föll. Fast jag var inte hemma och njöt av dem på kvällen. Den tillbringade jag istället med goda vänner. Knytismiddag och sedan dans till dess att Knut, lämpligt nog, var helt utdansad. 

Faktum är att jag också blev utdansad. Det känns i knä och höft idag, men det var det värt. Svårt att hitta roligare sätt att träna på faktiskt. Som tur är finns inte jättemycket på agendan idag. 

Passar på att kolla in Echo, Marvels nyaste serie medan tvättmaskinen jobbar. Lite mörkare, lite råare med ett stort djup. I uttrycket påminner den om Daredevil. Serierna alltså, inte filmen. Klart sevärd om du frågar mig. Den går att se även om man inte har sett allt annat. Den är underhållande ändå och ger ett sammanhang i sig. Men visst, med karaktärer som funnits med i annat material och alla cameos så har man förstås ännu större nöje av den om man, som jag, redan sedan tidigare är lite nördig och sett allt som går att se. Så jag kollar vidare, låter tvättmaskinen ta hand om amöban och laddar inför en ny arbetsvecka på bästa tänkbara sätt. 

Det är dags. Imorgon är det dags igen. Jag har visserligen redan jobbat sen tredjedag jul men imorgon är det på riktigt. Då kommer alla andra också tillbaka vilket innebär att det börjar trilla in mejl igen och möten, arbetsgrupper och andra roliga saker står på agendan. Jag rivstartar dessutom, två föreläsningar och workshops. En på förmiddagen och en på eftermiddagen. Lika bra det, då kommer jag in i rätt humör på en gång. 

Ute är det fortfarande kallt, om än det är lite mildare idag. Fast det är ju på väg upp mot noll. Svårt att ta in att det är möjligt. Hur kommer det att kännas? Blir jag lockad att ta på mig sommarskor? Nja….näe. Det kommer inte att vara fallet. Men nog längtar jag, nog längtar jag. 

Under helgen har jag gjort ytterligare en spaning. I allehanda grupper på facebook frågar människor om tips och råd. Tips och råd som en enkel googling skulle ge tusen gånger bättre svar på, än de svar som ges i grupperna. Då kom jag på det, kanske är det ensamma människor som genom att ställa till synes smådumma frågor får kontakt med andra. En kort stund av sammanhang och tillhörighet som är så viktigt för oss människor. Det skulle kännas riktigt hoppfullt om det faktiskt är så. 

Nu ska jag plocka fram och förbereda morgondagens jobb. Det är inte onödigt, i alla fall inte för mig.

Tidigt i morse innan jobbet tipptappade tomtarna tillbaka in i tysta vrårna. Jag vaknade av tassandet när de smög ner i källaren igen. En önskan hade ju varit att de tagit ned adventsljusstakarna och stjärnorna på en gång. Men se det lämnade de små nissarna åt mig. 

Nåja, det gick rätt snabbt faktiskt. Tog ett krafttag efter jobbet och innan kvällen blev alltför sen var det gjort. Ja, jag vet att det inte är tjugondag Knut ännu men utebelysningen får vara tänd till dess att julen dansas ut. Då kommer jag traditionsenligt att tända marschaller också, precis som morfar alltid gjorde. 

Här kommer en liten spaning så här på kvällskvisten. Har ni någonsin funderat vilket ben ni går först med uppför en trapp? Det hade inte jag gjort förut men sen jag har börjat få krångel i en höft vet jag. Jag går alltid med höger först när jag går upp. Det är samma sida som den onda höften. Därför övar jag på att använda vänster ben först, i alla fall när jag går upp på min bro hemma. Där är det lite längre till det första steget. 

Lika vanemässigt som jag använder höger fot först på väg upp tar jag alltid vänster fot först på vägen ner. Lite nyfiken är jag allt om alla andra också alltid använder samma ben först, och om det är samma på vägen upp och ner? Eller om det är som för mig, olika? Kanske har det att göra med om man är höger- eller vänsterhänt? Undra om det är någon som har gjort någon studie på fenomenet? Annars kanske det är dags nu.