Söndag morgon, himlen täcks av moln men solen vill skina igenom. Känner mig lite trött i luvan, men det gör ingenting. Det är ju söndag och inte arbetsdag. Jag behöver inte vara jättepigg. 

Anledningen till att jag är trött är inte att jag varit ute och partajat utan att andra varit det. Jag har bjudits på honkande från en bil vars tuta låter som ett mellanting mellan en anka och en sån där clowntuta, fast mycket högre. Med jämna mellanrum har bilen landat på macken för påfyllning av bränsle. Bilen har hälsat både när den anlänt till macken och när den efter en lång stund lämnat macken.  

Häromnatten kom den har kommit vid halv fyra på morgonen, natten som gick klockan ett och nu senast halv åtta i morse. Precis när jag sov som godast alla gångerna. Fast egentligen stör inte honkandet jättemycket. Men det som stört mig mest är musiken, inte det faktum att de spelar så högt att hela nejden förmodligen hört utan den musik de spelat. Techno och epa-dunket kan jag stå ut med men när de vräker på dansbandsmusik så det hörs till Skåne då mår jag faktiskt nästan fysiskt illa. De som känner mig vet att jag och dansbandsmusik inte är de bästa vännerna. Okej att dansa till någon enstaka gång, men lyssna på...huga! Det innebär förstås inte att jag inte gillar eller respekterar personer som lyssnar på den typen av musik, för det gör jag. Bara jag slipper musiken. 

Men jag är varken upprörd eller arg, bara trött. Det är helg och jag är ledig, ska inte jobba, så om jag är lite trött spelar ingen roll. De som spelar är unga, festar och har roligt, väl unt. Fast jag önskar att de hade en musiksmak som passar mig bättre, då kunde jag till och med njuta av den höga musiken. Det är det mer synd om de som bor runt omkring som faktiskt ska upp och jobba eller har små barn. Fast de kanske gillar dansbandsmusik. Då går det nog bättre.

Ja, du som undrar, jag var tvungen att gå upp och titta ut genom fönstret för att spana lite, en riktigt nyfiken gammtant. Jag menar en bil som låter som en anka i målbrottet måsta man ju spana in. Den var orange, var inte en a-traktor, hade så dålig fjädring på ena sidan att den nuddade marken och rymde sju personer. Jag hoppas den stackars chauffören gillar dansbandsmusik, annars hade inte han någon rolig upplevelse den här midsommarhelgen. 

Midsommarafton och vädergudarna har definitivt bättrat sig sen igår. Även om vindarna är svala och bitvis hårda skiner solen så det är rätt härligt ute faktiskt. 

Jag har varit hos mor och ätit en mycket god silltårta, perfekt en midsommarafton. Sonen sitter på ett plan på väg över Atlanten och jag längtar till dess att det kommer ett meddelande att han är framme. Även om han är en van resenär, som jag vet har ordning på sitt visum och annat han behöver den här gången, kommer det ändå att kännas skönt när tagit sig igenom immigrationskontrollen i USA. Därefter kan hans två månader långa arbetsäventyr börja. 

Om inget konstigt händer har inte jag några större äventyr framför mig. Först är det två veckors jobb innan det är dags för min sommarsemester. Som jag ser fram emot den. Faktum är att jag längtar mer än jag gjort på flera år faktiskt. Och som sagt, inga större äventyr är inplanerade, tänker mest bara njuta av att inte ställa väckning och kunna skrota runt på dagarna. Förstås hoppas jag att vädergudarna bjuder på härligt väder men annars kommer jag att kunna slappa fint ändå. Skillnaden blir att då hamnar jag under en filt i soffan istället för under parasollet på altanen. 

Tycker ni förresten att bokstäverna i den här texten är särskilt fina idag, att de flyter på ett sätt ni inte känner igen? Då beror det förmodligen på att jag äntligen (och då menar jag verkligen äntligen) har skaffat en ny bärbar dator. En som har en skärm som går att stänga, med batteritid som är längre än tio minuter och dessutom är hyfsat snabb. Det är en fröjd att låta fingrarna leka över tangentbordet. Nästan lika njutbart som att ligga i växthuset och läsa. 

 

Senast jag skrev här var det maj och nu har plötsligt flera veckor gått och med de veckorna halva juni. Helt galet. Jag vet att jag säger det ofta, men vad hände liksom? Tiden rusar fram, verkligen rusar fram. Helt galet som sagt. 

Juni började med en Bredbydag som bjöd på rejäl värme, många marknadsstånd, underhållning från scenen och många besökare. Sen åkte jag till Östersund där vi överraskningsfirade en kompis som fyllde 60 år. Så roligt att träffa alla. Dagen efter, på nationaldagen var det jag som blev överraskad. Då kom alla och grattade mig eftersom snöstorm lade hinder i vägen när jag fyllde år. Jag blev verkligen överraskad och glad. Hjärteglad!  Det är alldeles för sällan vi alla kan träffas. Så ni förstår vilken glädje det var att få ses två dagar i rad. 

Den här helgen har jag ägnat mig åt mycket vila, läst, viftat på tårna, tagit promenader, tvättat lite och kollat någon serie på teven. 

Idag väntar jag hem sonen som kommer en kortis innan han drar till jobbet i Boston över sommaren. En god vän som jag träffar alldeles för sällan kom också och hälsade på idag. Fikasurr och några års uppdatering. Det är verkligen häftigt med vänner där samtalet bara tar vid och flyter på fast det är sällan man träffas.

Nu ska jag börja fundera över vad jag ska bjuda på till middag så att det finns mat när sonen anländer hem. Tyvärr kan jag inte bjuda på fint väder men någon god mat ska jag nog lyckas fixa till.