Nu har jag precis kollat igenom gårdagens tävling på SVT play. När jag satt på läktaren och tittade igår var jag alldeles för hispig för att överhuvudtaget ta in allt som försiggick på mattan. Då konstaterade jag mest att våra grabbar var oerhört nervösa och inte riktigt presterade som de brukade.

Att plötsligt stå på mattan i ett stort mästerskap och inte i en vanlig tävling gjorde stor skillnad. Bara det faktum att ha tv-kameror riktade mot sig som registrerar allt kan ju göra den lugnaste nervös. Men nu har de den erfarenheten och vet hur det känns. När de beskrev efteråt hur de upplevde det måste jag säga att jag är förvånad att de presterade alls och inte hade glömt varenda teknik....det hade nog hänt mig....jag konstaterar i alla fall att vi som är vana vid att se dem under träningar inte kände igen dem. Nu hade det nog blivit silver även om de presterat på topp, därtill var motståndet för hårt, men poängskillnaden hade blivit betydligt mindre.

Hur som helst är det fantastiskt att de fick tävla i SM, att ha nått en sån nivå att de kvalificerade sig till nåt så stort. Som förälder är jag rätt stolt....okej det är en underdrift....jag spricker nästan (visst får man säga det utan att skryta?). När jag såg killarna stå där på prispallen och ta emot sitt silver strålande av glädje fick jag laga och lappa akutsprickor i min fasad!

Sen tycker jag att de har en skön inställning till sin satsning, de tränar och tävlar för att det är roligt. Det räcker så långt det räcker. När landslagscoachen pratade med dem om en satsning mot landslaget var de lätt tveksamma för de konstaterade att de har mycket plugg också....

Nu börjar i alla fall livet efter SM, vanliga träningar och inte samma rädsla för sjukdomar och skador. Nästa lite större tävling kommer först i april. Det känns rätt skönt faktiskt.

Strålande glada och nöjda grabbar på prispallen.

Silvermedaljörerna!

Silvervasen och blommorna pryder bordet i vår hall. Sen får nog vasen flytta in i prisskåpet.

Sitter i lobbyn på hotellet vid Pite havsbad och inser plötsligt på allvar att SM är på riktigt.  Det är inte bara två bokstäver utan verkligen en tävling som tas på allvar. Många kända namn har synts till i restaurang och i övriga delar av hotellet. Jag har fått en bricka som det står funktionär på, sonen fick en som det stod deltagare på. Nu är vi nog båda lite nervösa.....fast mest jag förmodligen.....och då inte för min egen skull....

Under en längre tid har jag fått för mig att tandköttet varit lite irriterat på ett ställe i munnen. Därför har ett samtal för att boka tid hos min tandhygienist stått på att göra listan.

Igår kväll ringde telefonen med en fråga om jag kunde komma på ett återbud idag....snacka om bra timing. Då slapp jag ringa själv.....och det bästa av allt...i munnen var det frid och fröjd. Inga hål och fint tandkött. Däremot lite tandsten...men nu är även den puts väck. Lite fattigare men nöjd. Så otroligt skönt att det inte behövde borras eller bedövas eller dras några tänder!

Nu är det sådär konstigt igen. Tiden liksom rusar iväg. Imorgon är det onsdag och snart har halva skolveckan gått. Jag önskar att min kropp ville känna sig lika full av sprutt som tiden går fort. Just nu har jag en gammal kropp....ja jag vet att den har några år på nacken men kroppen känns så mycket äldre än det faktiska antalet år borde tillåta.

Ryggen är trött och värker. Det strålar ner förbi höfterna och nedåt benen till. Jag arbetar för fullt med att trycka tillbaka ett annalkande ryggskott. Sen har vi ju det eländiga knäet också. Fast just ikväll värker båda knäna och fotlederna. Faktum är att varenda led under midjan gör ont.....riktigt ont.

Men som tur är värmer elden i braskaminen gott, filten är mjuk och skön och jag har hittat ett härligt kvällsläge.

Den viktigaste nyhetshändelsen just nu verkar vara snöstormen i USA. Det rapporteras om den först av allt i alla nyhetssändningar, långt upp på tidningarnas nyhetssajter kan man läsa om den. Visst, jag förstår att det är besvärligt när det kommer en massa snö i områden där det inte gör det i vanliga fall. Men trots det förvånas jag över att det är det som har störst nyhetsvärde just nu.

En annan händelse, som i alla fall jag tycker är rätt kul, är det faktum att alla fyra ABBA - medlemmar under ett antal sekunder stod på samma scen när Mamma Mia! The Party! hade premiär i onsdags. Då kunde de fotas, alla fyra tillsammans igen. Sist det hände var 1982....det tog ett tag. Fast jag kan inte låta bli att undra hur mycket de behövde mutas....

I dag är det i alla fall söndag. Jag har inte lika många planer på vad som ska göras idag som jag hade igår, så allt som blir gjort kommer att vara en bonus. Och det som inte blir gjort....ja det blir inte gjort helt enkelt.

Träna mitt knä på förmiddagen, köra sonen till träningen på eftermiddagen och äta middag hos mamma. Säkert ska jag koka mig en kaffekopp också och elda lite i braskaminen....och så blev listan full.

Jag fick en chock när jag öppnade ytterdörren och gick ut efter tidningen i morse. Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle vara aningen mildare ute idag. Men tji fick jag....fortfarande en bra bit under -20....burr.

Trots kylan tog jag på kläder och gick en liten promenad. Med tanke på hur mitt knä mår kan jag inte gå för långt men lite frisk luft fick jag i alla fall.

Därför kan jag nu med gott samvete hålla mig inomhus resten av dagen. En dag som jag hade stora planer för. Jag skulle frosta ur frysarna, ta reda på tvätt, köra några nya maskiner, röja i köket, fixa lite i matkällaren där det behöver städas upp.

Det har gått sådär....så här långt har jag alltså tagit en kort promenad, druckit kaffe hos mamma, gjort lite lunch, eldat i braskaminen och kollat vintersport på teven. Ja, just det, jag har ju handlat och planerat middagen också. Faktum är att jag har gjort ganska många saker....bara inte det jag hade föresatt mig att göra....

I morgon bitti är det en bra morgon igen. Sonen är hemma. Det betyder att jag slipper vakna av mig själv. Eftersom jag inte är en särskilt curlande mamma (mer än när det gäller skjuts till och från träningar) får han ställa sin egen väckare, kliva upp och göra sin frukost själv.

Jag brukar vakna till när han kommer uppför trappan och går in i köket och rotar fram något ätbart ur kylskåpet. Ibland hör jag hur det fixas mackor medan han de dagar tröttheten är som störst bara kan få i sig en drickyoghurt eller liknande (om jag kommit ihåg att köpa hem sånt förstås, inte alltid ett faktum).

Förmodligen är jag en hemsk mamma, men åh så jag njuter av att inte behöva kliva upp lika tidigt som han gör. Onsdagar och fredagar däremot är hemska....då är jag oftast ensam i hemma så jag måste ta det på mitt eget ansvar att vakna och kliva ur sängen. Det är tufft för en liten trött mamma......

Mitt knä mår förresten bättre idag....jag har inte behövt gå ute i snön särskilt mycket. Sånt gillar jag!

Här är mitt kvällsläge. Jag tänker inte röra mig ur fläcken. Alls. Eller, jag ändrar mig. Jag kommer att släpa mig upp ur soffan och mitt sköna läge under filten för att fylla på med mer ved i braskaminen emellanåt.

Fast egentligen har jag det inte särskilt skönt alls. Mitt knä värker så jag tror ärligt talat att jag ska bli tokig. Det är nästan så att jag tar fram de starka värktabletterna som gör att jag flyger och mår illa....men bara nästan. På smärtskalan de använder när man ligger på sjukhus (mellan ett och tio) är jag nog på en åtta nu. Jag tar två alvedon och hoppas att det lättar lite. En fyra skulle vara okej. Det är uthärdligt.

Ja, jag tycker lite synd om mig.....därför gnäller jag.....och jag vill slippa de starka tabletterna. Jag gillar inte att flyga här hemma.

Nu är det fint ute. Ett vitt, fluffigt vinterlandskap omger oss. Det snöar mest hela tiden. På avstånd hör man traktorer eller det karaktäristiska ljudet av snöskottning. Lusten att fånga snöflingor med tungan infinner sig eller varför inte bara kasta sig i en snödriva och göra en snöängel. 

Fast då griper förnuftet tag i mig....skulle jag slänga mig i en snödriva skulle jag knappt komma upp igen. Det ser mitt knä till. Mitt dumma knä som inte tycker om att pulsa i snö alls. 

Detta med att gå i djup snö är alltså ingen höjdare alls. Det gör bara ont, under tiden och efteråt. Tyvärr är det inte träningsvärk-ont utan svullet och eländigt ont. Att ha träningsvärk-ont gör mig mest bara glad men när mitt knä svullnar gör det att den vanliga träningen blir i princip outhärdlig. 

Jösses vad jag gnäller, men jag längtar verkligen till våren! Fast jag kom precis på att då är det snart gräsklippning igen...men hellre det...påminn mig gärna när jag gnäller över det gröna som ska väck....

Ligger i soffan och slökollar på teven. Mätt i magen efter att ha ätit födelsedagsmiddag med mamma och sonen på Varvsbergets restaurang. Eftersom sonen hade träning idag, som vanligt, hann vi inte riktigt gratulera henne innan så då passade det bra att äta middag ute tillsammans. Dessutom var det väldigt god mat så paltkoma är nära.

Här där jag ligger i mitt soffhörn hör jag sonen snacka och skratta med kompisarna över nätet. Härliga porlande skratt ändå från magen. Ibland följs skrattet av ett desperat utrop "Du måste ge mig mat, jag dör..." eller något annat lika dramatiskt.

Då blir kontrasten mot det program jag ser på så väldigt stor. Ett program från Storbritannien som handlar om barn som slår sina föräldrar...eller det är i alla fall vad titeln på programmet säger att det handlar om. Fast egentligen handlar det om barn som har någon form av funktionsnedsättning. I form av exempelvis ADHD eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Barn som lever i familjer där de vuxna inte har redskap att hantera deras utbrott och ge dem det stöd de behöver.

Det gjorde ont inombords att se. Ändå kunde jag inte låta bli att titta klart. Tack och lov fick familjerna stöd och både barn och vuxna fick hjälp att hantera de situationer som uppstod. Däremot inser jag vilken oerhörd skillnad i skolsystem det är mellan vårt land och England. Där blev barnen avstängda från skolan och var inte välkomna tillbaka om de inte skötte sig. En pojke hade inte fått gå i skolan på sex månader. Sex månader...det är länge. Tack och lov blir insikten att det inte är barnens fel att de har ett visst beteende större och större hela tiden, även om vi har mycket kvar att lära här hos oss också.

Jag lindar in mig i sonens skratt igen....

Utsikt från Varvsberget.

Miles Davis hyschar där han hänger på väggen ovanför pianot. Åt vad vet jag inte riktigt. Kanske tycker han att jag gnäller för mycket över vintern och kylan. Eller så vill han bara påminna om att arbetsveckan är slut och det är dags att vila och ta det lugnt.

När det gäller att ta det lugnt gör i alla fall jag mitt bästa där jag har parkerat i mitt soffhörn med en bok från biblioteket, eld i braskaminen, massor av ljus som lyser och plockmat till middag. Det enda negativa är väl att mitt knä värker på ett inte alldeles angenämt sätt. Därför plockar jag upp min bok igen och gör mitt bästa för att drömma mig bort.

Jag har kommit på att det förmodligen är mitt fel....om ni skulle undra. Ja, att det är så kallt alltså. När jag plockade bort julen förra veckan fick jag för mig att göra det lite vinterlikt i mina fönster. Med snöstjärnor och snögubbar som dekoration....inser nu att det var dumt gjort. Jag skulle ha satt dit färgglada blommor och hängt upp fjärilar istället....

Idag är det Tjugondag Knut och nu ska julen ut....om det inte redan är gjort förstås. Här är det mesta bortplockat redan men utegranen har fått lysa ändå till idag. Men nu är den mörk den också.

Fast helt mörkt är det inte där ute för på gården lyser marschaller och något litet ljus i lyktan på bron. Jag gör nämligen som min morfar gjorde. Han tände alltid ljus och marschaller den här dagen för att fira ut julen som han sa.

Vi firade även ut julen med hjälp av pizza och bastubad! En riktigt härlig Tjugondag Knut om jag får säga det själv....ska jag gnälla på nåt är det väl kylan då.....

Ligger i soffan och drömmer mig bort. Har precis sett ett avsnitt om ett par som jagade hus på Grenada...tänk att ha pengarna till ett sånt liv....att ha flera miljoner att lägga på en bostad där det är varmt och härligt. Nog skulle det vara en skön tillflyktsort dessa vintriga dagar.....dream on....och spela på lotto!

Jag känner mig i alla fall rätt nöjd idag. Ett besök i stan avlöpte mycket bra, med besked jag ville ha. Lite vattenträning på det och jag kan med all rätt slappa i soffan och drömma om varma länder tycker jag. Semester borde vi ju kunna unna oss någon gång i alla fall. Tills dess är det bara att stoppa in en pinne i braskaminen och lyssna på eldens sprakande. 

Det är något ganska speciellt med begravningar. En sorglig stund när det är dags att ta avsked och släppa taget. En stund som skulle kunna vara mörk och tung men efteråt ofta upplevs som ljus och minnesvärd, i alla fall för mig.

Visst det är tungt för att sorgen är stark och ofta hamnar mina tankar hos andra älskade som inte längre finns bland oss. Det gör att tårarna rinner extra lätt. (Nu har ju inte jag något problem att få tårarna att rinna annars heller...) Men ändå lyckas begravningar i alla fall ge mig en känsla av ljus och värme. Så även igår när det var dags att ta avsked av ännu ett av min pappas syskon.

Mitt i det sorgliga kommer det ändå ljusglimtar, glädjen över att träffa kusiner och annan familj. Minnen som berättas, delas och blir starten på något nytt. Insikten om hur viktigt det är att ta vara på livet här och nu, att vara rädda om det vi har blir extra stark.

På väggen i det som var min farbrors lägenhet hängde "konst" som sonen gjorde för mer än tio år sedan.
Det gav en varm känsla i hjärtat. 

Okej, jag vet. Jag har ett varmt hus. Jag har varma kläder och skor. Jag har ett garage som håller bilen varm. Jag har en braskamin och ved som går att elda. Jag har en bastu som gör underverk när jag fryser och tror att jag aldrig ska bli varm igen.

Visst, jag har det bra. Men det hjälps ändå inte......jag gillar verkligen inte vintern när den bjuder på minusgrader som kryper under -15. Nä...nu var jag snäll, -10 räcker gott. Nu har det varit och är mycket kallare. Från plus till Nordpolen på några dagar. Konstigt och "oskönt" för jag har frusit hela dagen, både inne och ute.

Jag gillar egentligen inte vintern alls....lugnt konstaterar jag att jag bor i fel hörn av världen och lägger in ett vedträ till i kaminen. Jag går nog i ide ett tag men går att nå via telefon och mejl...

Det här har varit ett konstigt jullov för jag har inte plöjt böcker på samma sätt som vanligt. En enda bok har jag läst....konstigt.....

Boken är den fristående uppföljaren till Millenniumserien som David Lagercrantz skrivit, "Det som inte dödar". Jag tog mig an uppgiften motvilligt för jag gillade verkligen de tidigare böckerna om Lisbeth Salander och hade bestämt mig i förväg för att den här boken skulle vara dålig.

Visst David Lagercrantz når inte riktigt upp till Stieg Larssons nivå men jag ångrar lite att jag var så tjurig i början....det gjorde att det nog tog i alla fall en fjärdedel av boken innan jag började gilla den.

När jag väl släppte min misstro och mina fördomar gillade jag det jag läste. Han skriver riktigt bra och jag måste säga att han förvaltat Lisbeth och Mikaels karaktärer hyfsat i alla fall. Ser faktiskt fram emot att läsa nästa del...för det blir det....trådar att spinna vidare på fanns utplanterade.

Det är helt klart en läsvärd bok men gör inte som jag (tjurskalle) utan börja läsa den med ett öppet sinne och inse att den är fristående...då blir den bra.

Alltså allvarligt, hur ska det gå? Ställa väckare, vakna och komma upp ur sängen igen. Tidigt...varje dag...Efter att ha varit ledig ett tag kan jag återigen konstatera att jag inte är gjord för att kliva upp på andra tider än som passar mig. Jag har ju inga problem att kliva upp tidigt när jag vaknar av mig själv...men nu är jag inne i en period igen när det är ytterst sällan jag gör det.

Läste om nåt slags armband man har på sig som känner av i vilken sömncykel man befinner sig. Sen väcker det en där det är som mest fördelaktigt. Jag känner att det nog skulle vara något för mig.....men då gäller det att kliva upp när armbandet säger åt en förstås....

De här sista dagarna används annars mest till att läsa och ta det lugnt. Förutom att skjutsa till träningar, hyposensbehandlingar, egen provtagning och andra stadsresor. Men däremellan är det läsning, eld i braskaminen och vila som gäller.

Årets andra dag och jag har inte varit totalt lat, även om det är det jag helst av allt vill vara. Lite nytta har jag faktiskt gjort.

Jag började med ett träningspass under förmiddagen, sedan gjorde jag slag i saken och gick ner till tvättstugan och tog tag i en av de tråkigaste sysslor jag vet....att plocka reda på tvätt, vika och stryka.

Nu är det gjort, allt har dock inte hamnat i garderoberna ännu men ett steg på väg är jag, eller kanske till och med två och tre steg. Fast glädjen kommer inte att bli så långvarig....mer smutsig tvätt stoppas in i maskinen på löpande band. Men gnälla ska jag inte....jag har ju en maskin att stoppa tvätten i,....kläder finns det också....en hel del märker jag....

Nu kollar jag in skidåkarna på teven, de sliter i spåret. Nog är det bra skönt att slappa i soffan, med gott samvete dessutom!


.

Det nya årets första dag har nu ett antal timmar på nacken. För mig har det nya året börjat på ett mycket bra sätt. Jag firade in 2016 med goda vänner i Östersund och det blev en toppenkväll och natt fylld av god mat och underbart sällskap (fast förstås saknade jag sonen som firade på annat håll).

Tyvärr har inte alla fått en lika fin start. Under dessa första timmar har det rapporterats om terrorhot, bränder, dödsskjutningar, raketer som orsakat skador på både människor och hus, bilolyckor och säkert massor av andra saker jag inte har läst eller hört om.

Då är det lätt att känna en stor tacksamhet över hur mitt eget liv ser ut, lugnt och tryggt. Tänk om det skulle gå att svänga ett trollspö så att den nyårsfrid jag känner spreds över världen och fick alla med onda tankar och avsikter att börja göra bra och fina saker istället. Tyvärr är det inte så enkelt men jag kan ju alltid hoppas att någon förändras nu när det nya året börjat och gör gott istället för ont.

Vi tänder i alla fall ljus och marschaller för 2016 och hoppas på ett underbart år för alla.