Idag har det varit en sån där dag med lite allt möjligt. Jag vaknade tidigt, väldigt tidigt (halv fem) av en traktor som stod och slog med skopan så hårt och så länge att det inte gick att sova. (Eller vad den nu gjorde? Det levde i alla fall om som tusan.) 

Efter en titt på klockan insåg jag att jag inte fick kliva upp så tidigt....men när klockan var sju och jag ännu inte somnat om gav jag upp. Då gjorde jag mig en kaffemugg, hämtade tidningen och lade mig i sängen igen medan jag funderade över dagen som låg framför mig. 

När jag funderat en lagom lång stund gjorde jag första delen av tre till vår nyårsdessert. Medan den vilade i väntan på andra och tredje delen tog jag en promenad, gick upp till mamma och fikade dagens andra mugg kaffe, handlade och tömde diskmaskinen. 

Resten av dagen gick i ungefär samma tema, men när vi ätit "lundag" (mycket sen lunch, en aning tidig middag) bestämde jag mig för att det fick vara nog med fixande så då fick min nya kompis, värmefilten besök.

Jag låg och slökollade på teven och zappade förbi Trinny och Susanna som stylade om svenska kvinnor. Som alltid reagerade jag över ur otroligt fula kläder de väljer ut åt sina adepter. Fast de som blivit stylade ser ju alltid glada ut, trots kläderna, det är ju tur. Men nog är jag glad att min styling tidigare i höstas sköttes av Klippverkstan och Första Intrycket här i Bredbyn och inte av de där två donnorna.....jag kände mig ju skitsnygg!

Ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag har klarat mig hittills. Något jag inte hade en aning om att jag behövde men som nu känns oumbärlig. Sonen han visst dock vad en mamma behöver (och hade längtat efter utan att veta om det). Jag pratar förstås om den värmefilt jag fick av sonen i julklapp. 

Snacka om en livets nödvändighet när man som jag är en frusenlort. Det enda problemet är att jag har ännu svårare att slita mig från mitt favorithörn!

Mysigt under värmefilten.

Casablanca!

Vips så sprang en vecka förbi. En vecka som avslutades med en härlig julhelg, men som innehöll så mycket, både arbete och vila. 

Nu ligger jag under den värmefilt som fanns i klappen från sonen och filosoferar över både det ena och det andra. Konstaterar att vi hade en härlig jul i Dalarna med min morbror och hans familj. En varm och skön samvaro med massor av god mat, skratt, allvar, läsning, korsord och brädspel. Avslappnat och stämningsfullt, precis som en jul ska vara. Det var andra julen någonsin jag inte firade hemma och sett i backspegeln var detta en alldeles utmärkt jul!

Fast nog var det skönt att sjunka ner i den egna sängen igår kväll, inte lika skönt att vakna med huvudvärk, snuva, hosta och halsont dock, men glad att förkylningen väntade med att bryta ut till dess att jag kom hem. Jag kan säga att värmefilten jag fick igår var en utmärkt julklapp, passar extra bra en dag som denna när tussigheten är väldigt närvarande. Som tur är mår sonen utmärkt än så länge....det betyder att jag blir uppassad!

Här under värmefilten mår jag gott, även om jag är lite småsjuk....

Idag smakar kaffet extra gott. Med lite nyheter på plattan och muggen i handen njuter jag av denna adventsmorgon. 

Att läsa nyheterna är ju i och för sig inte lika njutbart, det blir en väldig kontrast gentemot den julefrid som råder här hemma. 

Då önskar i alla fall jag att jag skulle kunna göra mycket mer för alla som inte har det bra, både här hemma i Sverige och ute i världen. 

Men jag skickar iväg en extra slant till Blue Dragon Children´s foundation, det är något jag kan göra. Själv kan jag inte hjälpa alla, men några i alla fall. 

Nu är det jul i vårt hus. Amaryllislökarna börjar så sakta blomma, i granriset hänger ankor och tomtarna bestämde sig för att krypa ut ur tysta vrårna. Det i sin tur var signalen till jultomten att komma med vår julgran och klä den. Så nu glittrar och glimmar den med alla pumlor i olika färg och form.

Själv gör jag ingenting, eller i varje fall så lite som möjligt. Jag känner mest bara julefrid idag faktiskt där jag ligger och kollar på skidskytte medan elden sprakar i braskaminen, Under tiden när sonen lagade lunch åt oss passade jag på att slå in några julklappar, de ligger nu på plats under granen. 

Om en stund ska jag gå till mamma för att se till att hennes tomtar också förstår att det är dags att sluta gömma sig och komma fram i ljuset. Sedan ska vi äta blöte hos henne, längtar.

Tomten kom med granen häromnatten. 

"Badankorna" är på plats i granriset vid bastun. 

Det är jobbigt att vara tomtenisse och hålla i sig hela dagarna.

Nu blommar den vita amaryllisen. 

Jag tänker ofta på min mormor. Hon var så fantastisk och kunde allt, i alla fall är det så jag tänker på henne. En trygg och närvarande mormor som lärde mig om livet. Att laga mat, baka sockerskorpor, brodera men framförallt hjälpte hon mig att se positivt på livet och att försöka vara en så fin människa som möjligt. 

Hon lärde mig att inte ge upp hur svårt och jobbigt saker än kunde kännas, att se att mitt i det nattsvarta mörker som vi ibland omges av så finns det någon liten ljusglimt som leder oss rätt. Något hon fick lära sig den hårda vägen när hon tappade synen med tre små barn bara trettio år gammal. När jag tänker på min mormor tänker jag på värme, god mat, trygghet och positiv kämpaglöd. 

Luciadagen är den dag på året då hon är extra närvarande i mitt minne. När jag var barn följde jag ofta med henne på långa och korta äventyr och resor. Under många år när Synskadades förening i Övik hade julfest var jag Lucia. Jag var mitt alldeles egna Luciatåg som sjöng för mormor och alla andra i föreningen. Vid ett av de tillfällena spelade mormor in när jag sjöng luciasången bland skramlande kaffekoppar och annat prassel. 

När jag väl flyttade hemifrån ringde telefonen alltid tidigt på morgonen den trettonde december. Samtidigt som jag lyfte luren tryckte mormor igång bandspelaren och sen fick jag lyssna till min egen röst när jag sjöng Sankta Lucia. Därefter pratade vi en kort stund och önskade varandra en fin luciadag. Det var bara under de allra sista åren av hennes liv som denna tradition slutade. Men kassettbandet finns någonstans här hemma....någon gång ska jag försöka digitalisera det så jag får lyssna på en ung Katarina när det är Lucia.

I morse tänkte jag extra mycket på min mormor, det var en sån dag idag, en mormorkärleksdag. 

Många små Lucior när det var julavslutning  på barngymnastiken. Det är jag närmast kameran. 

Min fina mormor utanför deras stuga i Sjönäs för ganska många år sedan, fyrtio eller nåt sånt....

Nu har årets dos av julstämning införskaffats. Om det är så att någon undrar var man skaffar den kan jag tala om att det gör man lämpligast hos PerOrs i Östergensjö. Som vanligt går man runt där bland eldar och marschaller och känner hur julen kryper in i alla porer. 

I alla vrår sitter små tomtar, det är dekorerat med granris och annat pynt och nog tyckte jag att jag såg en och annan liten Nisse skymta förbi i skogsbrynet...att det dessutom finns en massa godsaker att köpa med sig hem gör ju inte det hela sämre. 

Du som ännu inte varit där har fortfarande chansen. Det är öppet mellan 12:00 - 16:00 imorgon när det är tredje advent! Skulle jag inte skjutsa sonen till hans träning hade jag tagit mig dit igen. Till den finaste, bästa och mest genuina julmarknad man kan tänka sig i hela vida världen!

Plötsligt smällde det till ute på altanen och jag förstår att det regnande och töande vädergudarna ägnade sig åt igår har slutat. Istället är det rejält många minusgrader igen. Nog har de lite svårt att bestämma sig där uppe i väderhimlen. Det är dags att sluta bråka och komma överens. Hur lite jag än tycker om vintern så är det faktiskt så att det ska vara snö nu och lagom kallt (inte svinkallt).

Veckan har precis som vanligt susat förbi. Igår blev det inte riktigt som jag tänkt mig dock, sonen hade problem att ta sig till skolan då bussarna inte gick som de skulle i halkan, därför fick jag agera skolskjuts.

I övrigt har veckan bestått av massor av arbete (som vanligt), en tvättmaskin som höll på att tvätta ihjäl sig (den slutade aldrig tvätta), en ny tvättmaskin fick flytta in och vips var arbetsveckan slut.

Igår firade jag nåt slags jubileum, fem år har gått sen min senaste knäfraktur. Förhoppningsvis den tredje och sista....Mitt skadade knä dök i alla fall upp på fejan som ett minne igår morse (det gör fortfarande ont i mig när jag ser bilden). Då var det inte regn och halka som det var igår utan snöstorm....riktigt busväder. Dessutom var det strömavbrott, fast inte i vårt hus. Jag kommer ihåg att sonen ville följa med till sjukhuset men ambulanspersonalen tyckte inte att han och mormor skulle ut och köra. Det var nog klokt. Hur som helst är jag idag glad över att ha två knän utan frakturer.

Igår fick jag också tillbaka den krubba, i form av en lampa, som varit inlämnad för elöversyn hos en elektriker. Den kommer från min mammas farfars och fanns sedan hos min mormor och morfar när jag växte upp. Jag har alltid tyckt att den varit jätteful men bestämde mig för att ge den en chans. Nu står den i mitt sovrum och lyser. Tro det eller ej men plötsligt kommer den till sin rätt. Den har blivit vacker. Eller så är det bara jag som blivit gammal och nostalgisk......

Ett litet ljus lyser i fönstret denna tidiga morgon.

Krubban från mammas farfars. 

Men alltså....vad är det för fel på människor i vårt land?? Hur kan man hata ett litet barn med mörka fina ögon och luciakrona på sitt mörka härliga hår? Hur??

Det Sverige där hatarna får ta plats är inte mitt Sverige. Mitt Sverige är ett land där alla har lika värde, där vi älskar istället för att hata. Där vi uppmuntrar varandra till att våga vara unika och ta plats precis som den vi är. I mitt Sverige spelar det inte någon som helst roll om du är lång, kort, tjock, smal, mörk, ljus, hetero, homo, tjej, kille, gammal, ung eller på något annat alldeles eget underbart unikt sätt......det spelar ingen roll!!

Hur ska vi kunna lära våra barn och ungdomar att inte skriva elaka saker till varandra på nätet och att mobbning inte är okej när vuxna gör det hela tiden utan tanke på att de är förebilder som tas efter. Hur ska de unga kunna förstå att det inte är okej att uttrycka sig nedsättande om andra när det finns människor som hatar och kallar varandra för både det ena och andra helt öppet, hela tiden??

Vi hjälps åt att vara förebilder. Vi tänker på vad vi skriver när vi formulerar oss så att andra kan läsa. Vi tänker på vad vi säger när vi diskuterar saker hemma vid middagsbordet eller på arbetsplatsen. Vi hjälps åt att ta tillbaka nätet från hatarna och rasisterna för i mitt Sverige har de ingen chans att göra sig hörda. I mitt Sverige är kärleken störst, i mitt Sverige uppmuntras mångfald!

Ännu en vecka till ända. Nu har jag äntligen lagt mig i mitt favorithörn efter att än en gång ha förvånat mig själv. Frysskåp och frysbox i källaren har länge och då menar jag lääääänge behövt frostas av. En titt på termometern i morse sa mig att det här skulle bli en bra dag att göra det. Fast den största delen av mig tyckte inte det. Hjärna (inte den förnuftiga delen) och kropp ville mycket hellre sjunka ner i soffan, slappa och kolla på teven.

Men se så blev det inte, en lätt oro drabbar mig, börjar jag bli lätt förståndigt vuxen månntro? Hur som helst så åkte alla matvaror ut (med hjälp av sonen) och sen iakttog jag isen som smälte och blev till litervis med vatten istället. Medan det smälte funderade vi på om det skulle gå att dricka? Nej, vi testade inte hur lagrat frostvatten smakar... Men bäst av allt är väl ändå att jag nu vet vad vi har i frysarna.

Fortfarande funderar jag över det faktum att jag börjar uppvisa vuxenbeteende här hemma lite då och då. Det är ju inte jag.....Kanske var det så att gårdagens glöggmingel med alla goa vänner gjorde att jag fick lite extra energi idag. Eller så var det faktumet att mitt knä inte alls gör lika ont idag. Eller är det helt enkelt så att jag börjar bli ansvarsfull i mitt hushållsarbete?? Borde jag bli orolig på allvar?

Som om det inte varit kallt nog att hålla på med isen i frysarna gick sonen och jag på en långpromenad i skymningsljuset när allt var inpackat igen. Nog var det skönt sen att komma in och få en mugg glögg innan jag intog mitt älskade soffhörn. Nu stannar jag här resten av kvällen....förutom när det blir dags för middag. Fast den blir enkel, rester från gårdagens glöggmingel. 

Bitigt och kallt men väldigt vackert.