Idag är det en dag som vi alla bör uppmärksamma, Förintelsens minnesdag. Jag lyssnade till en kvinna på teven i morse som forskat och skrivit en bok när hon upptäckte ett mörkt förflutet i familjen. Hennes mormor och morfar var högt uppsatta nazister och förnekade att förintelsen ägt rum. En mycket intressant intervju och så fint beskrivet av henne hur olika känslor tagit plats inom henne och hur det påverkat hennes familj när hon lyfte fram i ljuset det som gömts undan. Boken heter Pendeln, den ska jag definitivt läsa. Det tror jag att fler borde göra. 

Samtidigt uppmärksammades en annan sida av ämnet. En kvinna skriver om hennes morfar och hans minnen från koncentrationslägren. Han överlevde, kom till Sverige och skrev ner sina minnen. Hans nedtecknade minnen förvaltar hon nu och sammanställer i en bok. Vi får aldrig glömma! 

Igår lyssnade jag också till en intervju, vår nya kultur- och idrottsminister Amanda Lind var på Nyhetsmorgon. Då började jag fundera på vad kameramannen, eller kvinnan, höll på med? I vanliga fall när det pågår intervjuer klipps det närbilder mot ansiktet omväxlande på programledaren och gästen. Eller så klipper man en bild där båda syns, framifrån. När Amanda blev intervjuad tyckte den som skötte kameran att det var lämpligt att klippa in henne bakifrån med jämna mellanrum....tänk att det måste fokuseras på hennes hår till och med i bild och under en intervju. Så fruktansvärt dåligt gjort tycker jag.  

I morse när jag gick ut förväntade jag mig att det skulle vara ungefär samma temperatur som under gårdagen. Snacka om att jag blev förvånad, det var ju riktigt kallt idag. Det bet rejält i kinderna, men en härlig vinterdag. Trots att dagen var krispigt fin längtar i alla fall jag till varmare väder. Vår och sommar ni är välkomna till mig på Nygatan. Fast jag misstänker att det dröjer ett tag till.....tur att jag har min värmefilt!

Hon ser ut att ha det lite kallt där ute i snön tycker jag.

Semlor bakades.

Stroganoff till matlådor.

Soppa på gång.

Indisk blomkålsgryta.

På facebook kan man se minnen från tidigare år varje dag. Inlägg som postats just det datum det är idag. Jag tycker att det är roligt att se tillbaka men nu börjar jag tröttna lite faktiskt, det är ju ingen större variation. Att folk överhuvudtaget orkat läsa mina inlägg från tidigare år är en gåta då det framförallt är två sorters inlägg som dominerar, med ett wild card som trea.

1. Ohotad på första platsen ligger inlägg om ju jutsu....hur sonen skjutsats till träning, uppvisning, träning, träning, tävling, träning i en evig loop. Roliga år, bitvis väldigt intensiva, men roliga. Kanske inte så skoj för alla andra att ta del av hela tiden bara....

2. Som nummer två ligger inlägg om mitt knä. Under december och januari dominerar inlägg om kliande gips, skavande gips, byte av gips, färgglatt gips, gips med fotbollar och besök på ortopeden. Inte så konstigt förstås med tanke på frakturerna 2009, 2011 och 2011....alla under sen höst och vinter. Kan ju inte heller ha varit särskilt kul att läsa om....fast jag måste säga att jag oftast lyckades hålla en positiv ton även om det var trist och en aning besvärligt med helgipsat ben.

3. Här kommer inlägg andra publicerat på min tidslinje, roliga bilder och filmer med Star Wars tema. Inser att det är väldigt många som känner till mitt intresse för rymdsagan och har delat inlägg med mig. Därför fick det bli ett wild card, det är många fler som känner till min fascination än jag tycks komma ihåg.

Jag inser ju att det kommer att ändras, de här senaste två åren har ju inte ju jutsun något utrymme i mitt vardagsliv på samma sätt som förut, förutom som facebookminnen då.

Mitt knä kommer förhoppningsvis att hålla hädanefter (peppar, peppar) men med tanke på att det heter tredje gången gillt så räcker det nu. Nu kommer jag förhoppningsvis bara att bjuda på lite träningsgnäll när det gäller knäet.

Vänner som bjuder på inlägg om Star Wars kommer förhoppningsvis inte att ta slut, kanske kommer det så småningom att bli en ny etta på min minneslista. Det skulle vara trevligt tycker i alla fall jag.

Hur som helst, var tacksamma att jag inte delar alla mina gamla minnen...då skulle ert facebookflöde svämma över av liknande inlägg varje dag.

Nu vill jag nog påstå att jag har vunnit, i alla fall den här omgången. Kampen har pågått länge....drygt en månad den här gången. Men med ihärdighet och lite jävlar anamma, eller som det kallas inom forskarvärlden - grit så nådde jag målet den här gången. Tvättkorgarna är tomma. Ja, jag vet att det är kortvarigt men i eftermiddag ska jag bara njuta av att amöban är besegrad, om än det är tillfälligt.

Förutom kampen mot amöban har jag jobbat hårt i tv-soffan den här helgen. Det är skidor på längden och tvären hela dagarna! Lagom uppladdning inför en ny arbetsvecka skulle jag vilja påstå. Fortsätter ladda ett tag till!

Yeeey, I´m a winner!

Varm choklad med marschmallows, smakar gott under kampen i skidspåret!

En lördag blev till en annan lördag. Här tog veckan det snabba spåret. Väskor har packats, flyget mot Norge för sonen, studiebesök i Skellefteå för mig. Mycket givande dagar som har gett många tankar och goda idéer i mitt arbete.

Här hemma har matchen mot amöban i källaren gått vidare och i går tipptappade tomtarna in i tysta vrårna igen och granen slängdes ut. I dag har resten av julen hamnat i förrådet, det är städat och huset är redo att möta våren....i alla fall så småningom....det lär ju vara vinter ett tag till. 

I hallen står en nyinköpt bukett med tulpaner, precis som det ska när julen har gått i ide. 

Årets femte dag, trettondagsafton och här går matchen mot tvättamöban vidare. Jag knappar in och amöban böljar inte längre lika fritt på golvet. Att sonens kläder som ska med till Norge igen ska tvättas hjälper förstås till. Nu kan vi inte bara låta högarna vara och växa fritt. Roligare saker än otvättade kläder kan han ju få packa i väskorna.

Igår åkte jag med sonen till stan, han skulle fixa några sista ärenden så jag passade på att göra ett träningspass på gymmet. Skönt när det var gjort. Idag blev det en promenad, oj vad jag är glad för dubbarna under skorna. Då går det bra att traska på i ett okej tempo. Nu är det oftast sandat på trottoarer men det finns ställen där det är mer läge för skridskor än skor. Då är det skönt att känna att det biter bra under dojorna där man tar sig fram.

Isigt värre!

Heja, heja!

2018 slutade på ett föredömligt sätt, i alla fall för vår familj. Efter ett antal turer när det gällde nyårsfirandet avslutade vi året i ett litet men naggande gott sällskap. Promenad, eggnog, god mat, glitterklänning och nyårsskål.

2019 började lika föredömligt. Rätt fot i backen vid tolvslaget, som första bit att äta ett äpple, en promenad i solen denna årets första dag, slappande framför teven med trevliga filmer där sonen bjöd på middag.

En skön dag helt enkelt, med mycket tid att låta tankarna gå. Plötsligt kom jag på hur det kommer sig att jag känner sånt stort motstånd mot att tvätta och städa. Det är för att jag alltid slappar på årets första dag. Fick höra idag att som årets första dag är så ska resten av året fortsätta. Med tanke på att jag mest slappat är det ju helt solklart att resten av året kommer att gå i samma hjulspår.

Jag gjorde helt klart en tankevurpa när jag fick höra det, tänkte för mig själv att jag inte vill ägna resten av året åt att tvätta och plocka undan (vilket var min ursprungliga plan för dagen) alltså valde jag den slöa linjen. Nåja, jag ska nog fixa ett år till där tvättamöban oftast har ett övertag och håller mig i ett järngrepp....men vänta till 2020!

Eggnog!

Med rätt fot i backen! 

Det sprakade lite här och där på himlen vid tolvslaget.

Glitterklänning på!