Det finns dagar när jag faktiskt imponerar på mig själv. Inte så att jag genomför några mästerliga dåd direkt, men det faktum att jag trots trötthet och viljan att enbart slöa faktiskt gör saker här hemma imponerar på mig själv. 

Den här helgen stod några saker på programmet. Göra vinter i härbret och på gravarna, plocka bort de sista utesakerna här hemma, gå bort med återvinning, städa inomhus, ta en match med tvättamöban och helst laga lite mat inför veckan som kommer. 

Jag började klokt igår, med återvinning och det jobb som skulle göras utomhus. Härbre först, sen fixades granris till gravarna och till en liten höstdekoration här hemma. När jag hunnit så långt var det dags för energipåfyllning hos mor. 

Med hennes goda mackor och kaffe i magen gick det sista utejobbet här hemma som en dans men sen började jag känna att en dusch och lite läsning i soffan skulle sitta fint.....eftersom jag fullkomligt älskar mitt soffhörn var det där och då jag faktiskt imponerade på mig själv....

Med löfte om att få ägna resten av helgen åt läsning och filmer städade jag hela huset. Dammråttorna var inte lika glada, de hade fest och dansade runt i glada svängar. Lite hårt kändes det faktiskt att avsluta deras party. Mitt löfte till dem var dock att snart kan de ta en svängom igen, då blev de inte lika ledsna. 

Känslan att sen kunna ta en dusch med vetskapen om att jag med gott samvete kunde grotta ner mig i mitt soffhörn resten av helgen var fullkomligt underbar. Med en eld i braskaminen, tända ljus och ett påbörjat Star Wars-maraton njöt jag igår kväll....tänk om jag hade sparat städningen till idag....vilken öken....

Nu ligger jag här igen, söndag morgon, med en eld i braskaminen och tända ljus och ska precis börja titta på ytterligare en film i sagan om Anakin Skywalker och de andra. Men först ska jag lägga in ett vedträ till i braskaminen...

Jag är fullkomligt golvad av känslor och tankar som rusar runt i mitt inre efter att ha stängt pärmarna om boken "I händelse av min död" skriven av Kerstin Weigl och Kristina Edblom.

Förtvivlan, sorgsenhet, ilska blandat med tacksamhet över att de båda journalisterna i tio års tid tagit sig an det här svåra ämnet, tacksamhet över att de ihärdigt orkat dokumentera alla fall där en kvinna har dödats av en partner eller före detta partner.

Det faktum att de kunde plocka fram sin styrka för att fortsätta läsa dokument, intervjua, ta till sig och till slut formulera de viktiga ord som fyller varje sida i boken, gör att jag känner djup beundran över deras kraft och ihärdighet.

För tio år....smaka på det....tio år...det är lång tid att ta del av samhällets misslyckande att skydda dessa kvinnor och deras barn. Kvinnor som gång på gång sökt hjälp, barn som sett sin mamma bli misshandlad och mördad, tvingats besöka sin pappa i fängelset eller på annat sätt tvingats till umgänge......

När jag kom hem från jobbet igår lade jag mig i soffan och började läsa, sedan gick jag med boken i handen ändå till dess att jag skulle bege mig till en god vän på middag. Ett kort tag tänkte jag nästan ta med boken men insåg att det inte skulle vara särskilt trevligt för de andra. Om jag satt vid bordet djupt försjunken i en bok.....inte den trevligaste middagsgäst man kan tänka sig direkt. Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var i alla fall att läsa ut den.

När jag slog ihop bokens pärmar kom tårarna över alla dessa kvinnor som i många fall knappt fått en notis i tidningen. Det var nattsvart läsning men den var skriven på ett sakligt, trovärdigt och osentimentalt sätt som gjorde att jag trots det tunga ämnet inte kunde sluta läsa. De båda journalisterna äger verkligen orden och vet hur de ska använda dem för att, i alla fall hos mig, träffa rakt i hjärtat.

Jag hoppas att alla, och jag menar verkligen alla, läser den här boken så att systemen och skyddsnäten i samhället förändras. Samhället måste ta sitt ansvar för att hitta sätt att förhindra fler tragedier där kvinnor mördas av en partner eller före detta partner. Måste! Nu! För kvinnor kommer att fortsätta hamna i relationer där de misshandlas, hotas och förtrycks.

Plötsligt har halva september gått och för att vara helt ärlig förstår jag inte hur det gick till. Eller så kanske jag gör det när jag tänker efter, i alla fall den här morgonen när jag ger mig själv tid för eftertanke.

September har så här långt bjudit på mycket intensivt och roligt jobb men även några härliga semesterdagar mitt i alltihop. Tillsammans med tre vänner åkte jag till Ligurien för att uppleva och vandra i och mellan byarna i Cinque Terre. Så att tiden gått snabbt är faktiskt inte förvånande alls.

Vi bodde i Levanto, cirka tre timmars tågresa söderut från Milano, och med den byn som utgångspunkt upplevde vi de andra.

I regn och åska letade vi oss fram till vårt lägenhetshotell i Levanto. Rejält försenade och utan bagage. Sedan tog vårt äventyr vid. Med tanke på all förväntan jag bar på fanns risken att jag skulle bli besviken men så blev det inte. Alla mina förväntningar infriades. Vandringarna, den goda maten och drycken, utsikten men framförallt de upplevelser allt detta tillsammans gav, gjorde att förväntningarna infriades och mer därtill.

Har du inte besökt den här delen av världen, gör det. Början av september är en bra tid att resa hit, fortfarande många turister men inte hysteriskt många. Vi hade också tur med vädret, visserligen råkade vi ut för några rejäla åsk- och regnoväder men det var kvällar och nätter till största delen. Så mitt råd är att börja planera, spara pengar, läsa på och drömma. Sen är det bara att boka resan, åka och njuta....och hoppas att bagaget kommer med....

Genom gränderna i Levanto.

Stranden i Levanto. 

Riomaggiore.

Manarola

Vackra solnedgångar. 

Så gick solen ner och gubben blickar mot morgondagen. 

Vinodlingar och citronodlingar i Monterozzo. 

Utsikt, utsikt. Överallt utsikt. 

Tränga gränder och rosa, röda, gula eller vita hus. 

Vernazza, en skön syn efter flera timmars vandring. 

Genom grottan ut till en av stränderna i Vernazza.

Utsikt genom ett av alla kyrkfönster i byarna.

Vernazza. 

Corniglia, den by som låg lite längre från havet. 

På tur i Milano. 

De berömda husen med vertikala trädgårdar. 

Härlig sol högt uppe i Milano. 

Takbar med utsikt, förstås, goda drinkar och snacks. 

En tidig morgon på väg ut till flygplatsen igen när det var dags för mig att åka hem.
Där fick jag hämta mitt försvunna bagage som suttit fast på Kastrups flygplats fram till resans sista dag. 

Första september...den första höstmånaden är här om än vädret fortfarande är somrigt. Shorts och klänning fungerar alldeles utmärkt och det hoppas jag att det får göra ett tag till. Benen tycker att det är lite jobbigt att bli instängda i byxor nämligen.

Förut, innan jag fick barn, var den första september ett speciellt datum. Fram till dess använde jag aldrig långbyxor, hur kallt det än var under somrarna. Men då när september gjorde sitt intåg var det okej att använda byxor med långa ben igen. Första juni var det datum då de bannlystes och åkte in i garderoben...Numera är jag inte så precis, nu tar jag helt enkelt på mig det som känns skönast för stunden.

Frågan är om de kläder jag hängt fram kommer att kännas skönast för stunden när de ska åka på klockan fyra imorgon bitti, då måndagen bjuder på en tidig start. Helst kommer jag nog att vilja dra på min jedibadrock utanpå pyjamasen. Klockan fyra på morgonen är det nog det som känns skönast för stunden. Fast jag misstänker att jag skulle få många konstiga blickar....

En skämtsam bild med budskap!