Nu är den här igen, den bästa dagen på hela julen. Skrapdan! All julens ljus, värme och förväntan samlat i en dag. Granen glittrar, ljusen glimmar och det tisslas och tasslas. Runt knuten smyger nissarna och kollar att allt är i ordning inför julen. Till och med hustomtens steg går att höra uppe på vinden, han som annars är ganska tystlåten av sig och helst inte vill märkas av. Fåglarna har fått sin julkärve och i burkar finns knäck och annat godis att stoppa i munnen. Allt är precis som det ska när det är skrapdag alltså. Faktum är att jag tycker så mycket om skrapdagen att jag önskar att det skulle vara flera skrapdagar efter varandra. Fast å andra sidan, då kanske skrapdagens magi skulle försvinna. Det är nog bäst att låta det vara som det är, med en skrapdag. 

Ha nu en riktigt skön julhelg, var rädda om varandra och njut av helgen som kommer så mycket som möjligt. Det är i alla fall min plan. Jag tänker vifta på tårna, se härliga filmer, umgås med familjen, äta gott, ta en och annan promenad och vila, vila, vila. 

GOD JUL

Snart har halva december gått. Vad hände liksom? Jag kommer helt tydligt ihåg att det nyss var november (typ igår) och det känns faktiskt nästan helt omöjligt att det redan gått så många dagar i den här härligt glittriga och juliga månaden. Som vanligt ägnas helgen åt studier, men som jag skrivit förut, jag börjar ana ljuset i tunneln. Och det även om det är många uppgifter kvar att lösa innan vi är i mitten av januari, varav en förmodligen handlar om att åtgärda saker i vårt examensarbete. Av den anledningen hoppas jag att resten av dagarna i december inte rusar iväg utan tar det lite lugnt. Att hinna njuta av resten av adventstiden och julhelgen står högt på önskelistan. Men en sak som stod längst upp på önskelistan har dock redan gått i uppfyllelse. Att få hem sonen till Sverige igen utan att det skulle bli nåt krångel under hemresan. Check på den, bästa klappen i år! 

 

Nu är det inlämnat, examensarbetet. Väntan tar vid för att se vad vi behöver förbättra för att få det godkänt. Det betyder att det är dags att tagga igång inför nästa kurs, den sista under de här 18 månaderna. Så det gäller att passa på att göra så många uppgifter som möjligt i den kursen de närmaste två veckorna innan det är dags att göra eventuella ändringar i ex-jobbet. Fast idag njuter jag bara av att göra ingenting. Eller jo, nånting gör jag ju. Ligger i soffan, tända ljus, skidskytte på teven och julmust i glaset. En härlig söndag, denna andra advent. 

För första gången på länge har jag en helg där jag inte behöver sitta bänkad vid datorn hela dagarna. Jag gjorde nämligen bort det i förmiddags. Nu är det bara att invänta opponeringen på måndag och se vad vi bör åtgärda innan arbetet lämnas in för bedömning. 

Det gjorde att jag fick lite adventsfeeling så efter att jag skrivit klart tog jag en promenad, drack kaffe hos mor och handlade några ingredienser som saknades i skafferiet. Sen gällde det att passa på, så väl hemma igen drog jag igång. Under eftermiddagens timmar blev det brända mandlar, trillingnötter, rocky road, sockerskorpor, knäck och pepparkaksdrömmar. Nästa helg är det dags att parkera sig vid datorn igen, då är det lycka att det finns mycket smått och gott att smaska under advent och jul. 

Imorgon är det i alla fall första advent, då ska jag gå till torget och hälsa på tomten. Det är ju ändå skyltsöndag. 

Jag vet att jag jämt tjatar om att tiden går så snabbt. Men just nu går den extremt snabbt, verkligen extremt. Dagarna ägnas åt att sitta parkerad vid datorn och skriva examensarbete, med minst en promenad per dag, gärna fler. Däremellan däckar jag i soffan. Fast tack och lov har jag vänner som sticker hål på bubblan ibland och ser till att jag får kontakt med andra än bokstäverna i min hjärna. Men jag ser ljuset i slutet av tunneln, ett par veckor till sen lämnas jobbet in....som jag längtar.  

Ute är det inget ljus i nån tunnel, i alla fall inte utanför mitt hus. Däremot är det ett fint sken från utelamporna mot den nyfallna snön. Det där blå vinterljuset i skymningen som gör att julmagin kommer närmare är påtagligt. Kanske blir det en vit första advent i år?    

Idag har jag tänt ljus för två personer som betytt mycket för mig under hela min uppväxt men som inte finns med mig här på jorden längre. Två personer som fortfarande har inverkan på mig och de val jag gör i mitt liv. De personer jag tänker på är förstås min pappa och min morfar. Just idag när det är farsdag är de extra närvarande i mina tankar. Därför kändes det fint att tända ljusen i mörkret. 

När jag tände ljuset för pappa tänkte jag alldeles extra mycket på alla skogspromenader vi tog tillsammans, på hans tålamod, våra interna tävlingar i luftgevärsskytte och en mängd andra små och stora minnen. Jag tänkte också på hur han hjälpte till att förverkliga så många av mina drömmar, ingenting var omöjligt. Och när saker och ting inte alltid gick som de skulle, nog fanns pappa där för att hjälpa mig reda ut allt igen.

Ljuset för morfar fick mig att tänka på alla underbara turer vi gjorde tillsammans till vår fäbodstuga, både när jag var barn och vuxen. Alla turer i ekan på sjön, alla abborrar vi drog upp. När så mörkret sänkte sig och elden sprakade i öppna spisen berättade morfar om vittror och annat skrömt. Min morfar var omtanke personifierad och i tonåren gav han nyttiga tips hur jag skulle ta vara på mig själv så att ingen skulle få för sig att utnyttja mig och göra dumma, elaka saker mot mig. 

Jag är så tacksam för alla fina minnen de båda gett mig och för att de alltid fanns där under min uppväxt i vått och torrt. Därför lyser ljusen extra fint för min pappa och morfar idag.

Ljuset i lyktan på pappas grav.

Ljuset i lyktan på morfars grav. 

Att sitta vid datorn och skriva en stor del av dagarna är inte bra för min rygg. Även om jag försöker röra mig med jämna mellanrum, göra mina McKenzie-övningar och tänka på hur jag sitter så kommer det ibland som ett brev på posten, ryggskottet. Tack och lov är det precis som med vanlig post numera, sällan. Fast när det väl kommer är det ett elände. De senaste veckorna har jag känt mig skör så jag har tänkt till lite extra men det hjälpte inte, i torsdags slog det tyvärr till på riktigt, det onda. 

Nu är det söndag morgon och det är faktiskt den första morgonen som jag har kunnat kliva ur sängen utan att känna att benen vill vika sig och ryggen gå av. Det är positivt. Nåt annat som är positivt är att jag är rak i alla fall. Det strålar lika långt ner i båda benen vilket gör att jag kan ta promenader i långsamt tempo utan att riskera att förvärra det onda. Ännu en positiv sak är ju förstås att jag vet vad jag ska göra för att trycka tillbaka eländet. Problemet är mest mitt tålamod, alltså det går ju så himla sakta. Å andra sidan, även om det känns som om ryggskott kommer plötsligt har det byggts upp under en längre period. Då är det väl bara som det ska vara, att det tar tid att trycka tillbaka också. 

Dessutom blev det lite roligare igår kväll. Jag fick en spontan inbjudan till middag och film. Först tänkte jag tacka nej på grund av ryggen men sen kom jag på att jag har ju inte mindre ont med goda vänner än ensam hemma. Alltså smorde jag in mig med Voltaren, packade ner min ryggrulle och tog en långsam promenad för en trevlig kväll. Som grädde på moset slapp jag ju laga middag och inte är jag sämre i ryggen idag heller! Hurra!

Det var två år sen sist, men den här helgen var det dags igen. Mina fina vänner från Östersund kom och hälsade på. Många skratt, lite allvar, mat, dryck och shopping. Och morotstårta förstås! Trots den energi vi gav varandra var vi ändå alla helt sopslut (helgens bästa ord)  så det blev en del gäspande, inte dygnade vi direkt....men oj så gott vi mådde.

På tal om shopping är det en annan sak som jag funderat lite över de senaste dagarna. Läste att de som köpt en speciell adventskalender är mycket upprörda över innehållet i den med tanke på vad den kostar. Det får mig att fundera lite på några saker. 

• För det första...vem öppnar alla luckor redan i oktober? Är inte namnet, adventskalender, en signal om att luckorna ska öppnas under advent? 
• För det andra...hur kan någon tro att det ska vara större produkter än varuprover i en adventskalender? Det faller liksom på sin egen orimlighet att det ska kunna vara något stort. 
• För det tredje, vem vid sina sinnes fulla bruk betalar 1800 kronor för en adventskalender? Suck it up, liksom! 

Läxan här är alltså tredelad: 

1. Öppna aldrig adventskalendrar i förväg. 
2. Ha låga förväntningar på innehållet. 
3. Köp en chokladkalender istället för en dyröreskalender. Eftersom de brukar kosta omkring en tia får du 180 stycken. Det blir många luckor att öppna, då kanske det till och med är okej att börja i oktober för den som inte kan vänta till advent. 

Vilken underbar helg jag har haft. Förutom det vanliga pluggandet och skrivandet har jag hunnit med flera energigivande saker också. Dels en superdupertrevlig fest igår kväll tillsammans med goda vänner. Knytis med så mycket gott att äta, förlösande skratt och samtal om smått och gott som höjde energinivån till max. Lycka en lördagskväll.

Dessutom ägnades fredagskvällen och den här eftermiddagen åt att läsa. Men inte något jag behövde läsa för mina studier utan jag läste enbart för mitt höga nöjes skull. Lyssna på det, mitt eget höga nöjes skull! Boken som reserverades för länge sen fanns att hämta på biblioteket i slutet av veckan. Och som jag har längtat efter att få läsa denna bok unnade jag mig självklart lite nöjesläsning. 

Vad jag läste? Ju sista delen i trilogin om Cardell och de andra som lever i 1700-talets Stockholm. Den heter 1795 och är skriven av Niklas Natt och Dag. Precis som tidigare böcker i serien går det nästan att förnimma stanken och misären bara genom att öppna boken. Den var förstås en riktig bladvändare, även det som i de två första böckerna. Bitvis fick den mig inte enbart att vända blad, den fick det att vända sig i magen också. Trots att den var svår att lägga ifrån sig så saknades ändå någonting, vad vet jag inte riktigt, den drog inte in mig i handlingen lika kraftfullt som del ett och del två i alla fall. Men med det sagt, den var väl värd att läsa, ångrar inte en sekund. 

Jag måste ändå erkänna att det känns tråkigt att det här var sista delen...om det nu var det? Det fanns nämligen en eller annan tråd som inte fick sin förklaring och som skulle kunna bjuda på en fortsättning. Om författaren också beslutar sig för att han saknar karaktärerna han gett liv åt i trilogin förstås. Hoppet lever alltid!

Söndag igen, solen som nyss lyste från en klarblå himmel har nu gömt sig bakom molnen igen. Jag är dock tacksam att jag hann ut en promenad innan molnen tog över. Då hann jag tanka d-vitamin innan det är dags att ta itu med pluggandet igen. Jag är i ett sånt där läge där jag både längtar efter att tiden ska gå snabbt men ändå vill jag ju hinna med allt som ska göras. Så tiden får inte springa alltför fort heller. Men nog längtar jag efter lediga helger igen, det gör jag. 

Idag har jag i alla fall bestämt mig för att laga lite mat inför veckan. På slutet har det blivit mycket färdigmat (tack och lov att det finns) men jag saknar att vara i köket och kollijoxa med maten. Så idag har jag som sagt bestämt mig för att tillbringa lite tid i köket och botanisera i skafferi och kyl. Jag har plockat upp färs och lax ur frysen som ligger på bänken och tinar, så huvudingredienserna är klara. Men vad det ska bli? Ingen som helst aning, ännu....

Jag bjuder på en vacker bild från veckan som gick när jag promenerade till bilen efter jobbet. 

Nu är det hög tid att kratta altanen, full av rönnlöv som den är. Eller så får de ligga kvar, löven, det lär ju komma snö som ska skottas bort under vintern och då åker de nog med. Annars kanske det kommer nån höststorm och blåser löven all världens väg, ett tänkbart scenario lika troligt som nåt annat. Om inte är nog inte krattan det bästa hjälpmedlet, då blir det nog kvasten som får tjänstgöra. Men det får vänta, idag har jag ingen som helst lust att vare sig kratta eller sopa bort löv.

Som vanligt när det är helg har en del av dagen ägnats åt att plugga men nu ligger jag i soffan och vilar hjärnan genom att titta ut. Jag tittar ut på det gråa och faktiskt rätt trista väder som råder utanför mina fönster. Det är höst och vi är på väg mot den kalla mörka årstid som kallas vinter, inte minfavorittid på året. Men trots att jag vet vad som väntar blir jag lite glad när jag tittar ut. Nu är nämligen mina kompisar talgoxarna och de andra småfåglarna tillbaka. De flyger fram och tillbaka utanför mina fönster. Sätter sig på fönsterblecket och tittar in. Det känns som att de vill säga hej och tala om att nu är vi tillbaka. Undrar om de saknat mig lika mycket som jag saknat dem? Jag tycker nämligen så mycket mer om mina små flygande vänner än de skränande kajorna och skatorna som annars brukar härja på tomten. Så de är mer än välkomna tillbaka, om än det innebär att vintern närmar sig. 

Som så många gånger förut frågar jag återigen mig själv var tiden tar vägen? Nyss var det mitten av september och lika snabbt som pengarna flyger iväg i ett swish tog månaden slut. Redan är det oktobers andra dag och jag är lite orolig att om jag blinkar så har den här månaden sprungit förbi den med. Nu hoppas jag att det inte går så fort, det är ett examensarbete som ska skrivas och för det behövs tid. Jag vet definitivt vad alla helger och kvällar ska användas till.  

Dessutom händer så många roliga saker på jobbet som också. Det innebär att alla vardagar är smockfulla de med. Helt ärligt skulle jag vilja svinga ett trollspö så att pluggandet var klart men har jag hängt i tills nu så vore det väl dumt att ge tappt när det bara är knappt en tredjedel kvar. 

Idag unnar jag mig i alla fall att slappa, se på teve och skriva lite manus till recept. Men imorgon då sitter jag vid datorn och skriver på examensarbetet igen. 

Idag är det en riktig grå ruskdag. Jag hade egentligen tänkt ta en tur ut i skogen men med tanke på att mina skogskängor tappade halva sulan i fredags var det bara att stanna hemma. En promenad blev det ändå förstås, men runt gatorna i byn där det inte krävs nåt grövre på fötterna. 

Den här helgen har jag återigen fått fylla på min energibägare. Faktum är att det började redan på jobbet i fredags när vi med avstånd träffades fysiskt i en av mina arbetsgrupper. Dagen började soligt och vi fick mycket gjort och med en härlig promenad på lunchen gick det bra att jobba även när regnet tog över på eftermiddagen. Ja, det enda som inte gick bra den dagen var väl det faktum att mina bästa (läs enda) skogskängor tappade sulan. Arbetskamratens munskydd som låg i hennes jacka räddade promenaden. Ska dock försöka ta mig till skomakaren i stan så snart som möjligt för munskyddet håller nog inte för evigt.  Blir svårt att komma ut i skogen annars.....även om det förstås finns nya kängor att köpa är det ingen bra idé att gå långt i terräng i alldeles nya kängor. 

Igår fick jag också fylla på energi när en god vän kom och åt med mig på kvällen. Bäst av allt, hon har samma typ av lite småsjuka humor som jag har...det borgar för många glada skratt. Fast vi kan vara allvarliga också. Det är en fin balans. 

Idag har jag gjort så lite som möjligt. Mitt favoritsoffhörn tar emot mig och jag låter mig ligga där, läsa och slötitta på teven. Inte behöver jag laga mat, det finns gott om rester sen igår. Lagade mat till ett helt kompani tror jag....undrar hur mycket jag trodde att vi skulle äta egentligen?

Ligger och tänker på det här med att fylla på energi, vilken tur att den hinken aldrig kan bli för full, den rinner aldrig över utan har alltid plats för mer. Så perfekt! Nästa helg tänker jag fylla på den igen så jag har så jag klarar mig när jag snart går in i min uppsatsskrivarbubbla.

Den här bilden togs igår, lördag. Idag var det mycket tyngre moln. 

Jag orkade inte hela min dessert igår. Den smakade smaskens till en kopp te idag istället!

September har gjort sitt intåg och min start på månaden har varit fin. Det har varit intensivt med mycket jobb och plugg varje dag men jag har hunnit med att göra roliga och lite mindre roliga saker också.

Det roliga är att i fredags hade jag två goda vänner här på middag. Vi åt och drack, pratade, åt och drack, pratade lite mer, åt och drack lite mer och så fortsatte det till dess att det blev midnatt. Då sa vi god natt till varandra, alla rejält trötta efter arbetsveckan men med energinivån rejält påfylld. 

Gårdagen ägnades åt skrivande hela förmiddagen, sen tog jag en promenad innan jag unnande mig ett långt bubbelbad på altanen. Det gjorde kroppen härligt seg vilket innebar att jag fick lägga ner plugget den lördagen. 

Idag har jag också skrivit och promenerat. Egentligen hade jag tänkt gå ut i skogen med bössan men eftersom jag blev trött igår och inte skrev så mycket som jag hade behövt så var det bara att ställa in skogsturen. Istället skördade jag kryddor, tömde krukor (det lite mindre roliga) och gjorde höst på altanen när mitt skrivmål var uppnått. Så inget ont som inte har nåt gott med sig. Nu är det enbart poolen kvar men den får allt vara ett tag till, än vill jag kunna bada!

Oj, vad hände? Plötsligt sprang två veckor iväg och just i detta nu inser jag att det enbart är två ynka dagar kvar av augusti. Jag tror faktiskt att sommaren känner precis samma sak för den här helgen har fixat till underbart väder. Varmt och soligt! Det trycks in så mycket sommar som möjligt innan september är här. 

Jag har passat på att vara ute en hel del. Dels har jag gjort höst i mitt härbre. Passar så bra när solen skiner och det är torrt. Sen har jag klippt lite buskar här hemma och kantskurit rabatten på framsidan. Känner mig så nöjd. Även om det inte är höst ännu känns det bra att ha tjuvstartat med alla höstsysslor. Framförallt med tanke på att det är dags att börja plugga på helgerna igen. 

Förra helgen hälsade jag i Östersund. En av mina goda vänner bjöd på middag och hela ligan var samlad. Så fantastiskt roligt det var, det var jättelänge sen vi kunde samlas alla på ett och samma ställe. Saknar verkligen att kunna ses för en fika på stan, ta en promenad eller en spontan utekväll. Fast ändå, de finns ju där, om än vi inte ses särskilt ofta. Men nu har jag ju tack och lov inte vänner enbart i Östersund, det finns ju många här hemma också. Vilken tur jag har!

I fredags åkte sonen iväg för höstens universitetsutbyte. Han ska läsa på University of Toronto Missisauga. Resan hade gått bra och han blev hämtad av min kanadensiske vän Ted på flygplatsen. Trots att Ted och jag enbart haft väldigt sporadisk kontakt de senaste tjugo åren mötte han upp och skjutsade till campus. Ytterligare ett exempel på att riktig vänskap håller.

Helt raka kanter blev det inte, men stenarna syns i alla fall..

Framme i Toronto.

Nu har det gått två veckor efter den härliga semestern och jag kan tycka att det inte borde vara så jobbigt att kliva upp på morgonen. Jag menar semestern har inneburit mycket vila så nog borde det finnas energi till att studsa ur sängen. 

Men nej, inte alls. Faktum är att jag är tröttare än någonsin. I alla fall känns det så. Förstår inte hur jag ska lyckas kliva upp så tidigt som är ett måste alla arbetsdagar. Fast rent förnuftsmässigt vet jag att det går. Det är ju likadant vartenda år efter sommarledigheten. Jag är trött, gillar inte att ha tider att passa. Ogillar rutiner helt enkelt. Jag vet att det finns många som tycker att det är skönt att komma in i rutiner igen men det har jag aldrig någonsin känt. Aldrig. De bästa rutinerna är icke-rutinerna. I alla fall enligt mitt sätt att se. 

Fast nu är det som det är. Nog kommer jag att fixa att kliva upp när jobbklockan tycker att det är dags. Men att jag längtar till nästa lite längre rutinfria period, det gör jag!

Visste ni att tre citrusfrukter kostade lika mycket som en ko på 1500-talet? (källa: Kronborgs slott)

 

Snart har den första arbetsveckan efter semestern gått. Det känns lite märkligt då min semesterhjärna inte riktigt vill släppa taget. Första dagen ägnades åt att försöka tyda mina finurliga anteckningar som gjordes innan semestern. Anteckningar med direktiv till mig själv om saker att ta tag i denna första vecka. Men nu tror jag att jag är på banan igen. 

Fast jag njuter av att tänka på vilken fin semester jag har haft i år. Först fick jag umgås några veckor med sonen. Först här hemma och sen med honom nere i söder. Sen blev det tid här hemma med seriöst slappande, mycket läsande och så lite måsten som möjligt. Som grädde på moset fick jag umgås med goda vänner som jag inte träffat på länge. 

Helgen som gick blev en härlig slutkläm på min semester. Tillsammans med mina söndagsmiddagsvänner från lärarhög tillbringade vi helgen i Lycksele. Vi åt, surrade, tog nån promenad, surrade lite mer, åt igen, sov en stund och sen började allt om. En alldeles underbar helg. Rätt fantastiskt att vi fortfarande träffas trots att det snart gått 35 år sen vi tog vår examen och spreds över landet. Den här gången var det den tjugonde träffen med söndagsmiddag hela helgen och alla utom en kunde delta (och henne saknade vi väldigt mycket). 

Det mest fantastiska är att när vi väl ses känns det som igår även om kontakten mellan träffarna kan vara väldigt sporadisk. 

Foto: Marie Lundgren

Foto: Maggan Johansson

När sonen och jag besökte Malmöhus fick vi ta del av många olika typer av utställningar. En av utställningarna hette (in)visible och belyste konstsamlingar ur ett queerperspektiv. Efter att ha vandrat runt där fick alla som ville ta med en bok därifrån under förutsättning att först ha skrivit ner vilket favoritkonstverket var. Det gjorde jag och därför plockade jag med mig Elena Ferrantes bok, De vuxnas lögnaktiga liv. 

Nu har jag dessutom läst den. En lite annorlunda bok mot mot de jag läst på slutet men mycket bra. Berättelsen utspelar sig i Neapel och i centrum är två familjer men framförallt den unga Giovanna. Handlingen berättar om hur barnet blir en kvinna men även om rätt och fel. Författaren utmanar mig som läsare och jag kan inte lägga ifrån mig boken. 

OS har kört igång och idag spelade Sverige fotboll mot Australien. Självklart tittade jag och det är jag glad för, en match med många mål som Sverige vann. Det satt gott. 

Något annat som kan sitta gott är maträtter från en kokbok jag fått av en god vän. Prinsessornas kokbok. Där finns vardagsrätter blandat med helgdagsmat. Mycket låter faktiskt lockande, men inte allt. Vad sägs till exempel om griljerad kalvhjärna? Eller vinsoppa? För att göra fransk äggröra krävs att "Den måste tillagas av en van hand och med största omsorg för att bliva så delikat som den bör vara".

Jag kommer inte att testa alla recept i boken...de där kalvhjärnorna kändes sådär. Bara tanken på att ha dem kokande i kastrullen. Men om någon vill testa, receptet finns här under!

Nu står Prinsessornas kokbok tillsammans med andra kokböcker i mitt kök. 

För att utöka rätten passar det utmärkt att använda resterna av det kokta kalvhuvudet och kalvtungan!

Det borde gå lika bra med prosecco.

Påminner faktiskt om mitt sätt att göra äggröra. 

Här kommer ännu ett  boktips. En charmig och urgullig bok om en gubbe och en katt. Faktum är att boken heter just det. Gubbe och katt - en kärlekshistoria. Den är skriven av Nils Uddenberg och berättar historien om hur en katt bestämmer sig för att adoptera honom och hans fru och flytta in hos dem där de bor i Lund. 

Att historien utspelar sig i Lund gör att jag nästan kan se deras hus framför mig. Jag kommer på mig själv med att undra om jag gått förbi huset när jag hälsat på hos sonen och om katten är en av alla katter sonen brukar se på våra promenader. Det måste definitivt utforskas. 

Boken är varm, kärleksfull och med bakgrund som psykiater funderar Nils mycket på kattens själsliv. En fullkomligt bedårande och lättsmält bok! 

Det är dags för några boktips igen. 

De två första böckerna hamnar i feelgoodgenren. De är skrivna av Libby Page och heter Konsten att hålla sig flytande och Caféet som aldrig sover. Båda böckerna handlar om vänskap. I den ena växer vänskapen över generationsgränserna och den andra boken berättar om två vänner som delar boende. Under ett dygn får de se sin vänskap sättas på prov. Jag upplever att romanerna är lite djupare och håller ett långsammare tempo än de vanlig feelgoodromanerna. De manar till mer eftertanke. Helt klart läsvärda. 

Den tredje  boken heter Testamente och är skriven av Nina Wähä. En riktig fullträff om du frågar mig. Boken handlar om arv och miljö och på vilket sätt det påverkar det hur människor utvecklas. I centrum en finsk familj i Tornedalen, 14 karaktärer, mer eller mindre sympatiska. 

Det här är den typen av bok som är svår att släppa. I början av boken lockas man in i handlingen genom att det berättas att det ska ske ett mord men det tar faktiskt inte särskilt lång stund innan det där kommande mordet glöms bort och alla människoöden fångar istället. Socialt arv, mörker men även ljusglimtar. Till viss del påminner boken om Karin Smirnoffs romaner om Jana Kippo, det lite kärva och korthuggna. 

När boken tog slut fylldes jag med tomhet, vad ska jag nu läsa som kan fånga mig på samma sätt? Ja, ja. Jag lär nog hitta något. Det är ju inte första gången den känslan fyller mig. 

Idag är det en sån där dag när jag ligger i soffan under filten och har tänt en eld i braskaminen. Jag känner mig kall och frusen. Kanske blev jag lite extra frusen när jag i morse fick klart för mig att stenskottet på min vindruta inte går att laga utan att hela rutan behöver bytas. Surt. 

Jag vet faktiskt inte vad det är med mig och stenskott. Det verkar som att jag har någon slags magisk attraktionskraft som gör att stenar skjuts iväg mot min vindruta och orsakar skador. Hittills har jag inte haft en enda bil där vindrutan inte fått stenskott. Faktum är att enbart ett stenskott per bil är lite, ofta får jag två, tre stycken. Dessutom har jag fått alla på nån av alla E-vägar. Nåja, jag får åka ner till stan tidigt fredag morgon och där ska jag lyckas fördriva tiden 3-4 timmar....utan bil.

Resten av den här dagen tänker jag fördriva med att slappa i soffan, läsa, se några serier och laga till nån mat. 

Jag bjuder på en sommarbild från Slottsträdgården i Malmö.

Semester är allt bra skönt! Långa lata morgnar, läsa, göra det man känner för och just nu har jag dessutom förmånen att få umgås med sonen. 

Här kommer två boktips på böcker som jag hann med att läsa under midsommarhelgen. Det är dels Söndagsvägen skriven av Peter Englund. Den berättar om ett mord som ägde rum i Stockholm sommaren 1965. Boken bygger på arkivmaterial från polis och domstolar, pressartiklar och intervjuer med människor som var med. Intressant true crime skriven på ett sätt som gör att boken fängslade i alla fall mig som läsare. 

Den andra boken handlar även den om mord men den här gången är det ren fiktion. Det är Lars Keplers åttonde bok om Jonna Linna och heter Spegelmannen. Precis som föregående böcker är den en riktig bladvändare som helst läses dagtid, i alla fall om man som jag är mörkrädd (om än sommarnätterna är ljusa). Den är oförutsägbar, tar oväntade vändningar och har en bra handling. Har du inte läst nån av Keplers böcker, börja från början!

Vilken härlig midsommarhelg det blev. Sonen hemma, solig utflykt med honom och mamma på midsommarafton. Massor av god mat under helgen, slappande, promenader, diskussioner och samtal om ditten och datten. 

Idag passade jag på att rensa bort ogräs i gruset på framsidan. Det blev fint men mitt knä gillade inte den aktiviteten. Så nu blir det lite vila ett tag för att ontet ska släppa. Inte mig emot, då kan jag ägna mig åt min favoritsysselsättning just nu, att läsa. 

Har precis avslutat en bok som handlar om Kiss som heter Den osminkade sanningen. Den är skriven av Carl Linnaeus och rymmer både succéer och bottennapp. Mycket av det som beskrivs gör att Spotify blir ens bästa vän under läsningen för att lyssna in om det som sägs om låtarna. Vilka minnen läsningen framkallar. 

Jag kommer ihåg när jag 13 år gammal satt i ett tält och lyssnade till Destroyer, och framförallt låten Do you love me?, tillsammans med kompisar. När jag sen tjugo år senare befann mig i Globen under deras återföreningsturné slöts i alla fall min Kiss-cirkel. Nu när läsningen har avslutats kommer mycket av det som spelas på Spotify att vara Kiss ett tag framöver. 

En dysfunktionell familj där tio års lögner kulminerar i en händelse som först ser ut som en olycka men ganska snart klassas som mord. Jo Spain har gjort det igen. Skrivit en bok där känslan är att jag bara ska läsa ett kapitel till. Plötsligt har det blivit alldeles för sent men det är helt omöjligt att sluta läsa. Boken heter Six wicked reasons och vi får följa sex syskon, omväxlande i nutid och dåtid, genom bokens alla sidor.  Den är välskriven, lättläst och fångade mig från första sidan. Läs den, läs den, läs den! Just mitt exemplar var på engelska (jag är faktiskt osäker om den blivit översatt till svenska ännu).

Ännu en bra bok att lägga till handlingarna. Frukta det du begär av Jo Spain. För ett och ett halvt år sedan läste jag några riktigt bra böcker av henne. Och den här var definitivt inte sämre. En bok som återigen har polisinspektör Tom Reynolds och hans team i fokus. En välskriven kriminalroman som det inte gick att lägga ifrån sig förrän sista ordet var läst. Jag säger inte mer än så. Om du gillar deckare, läs den! Så fantastiskt bra. 

Äntligen kan jag fylla min tid med skönlitteratur igen. Efter att ha läst mängder av intressant pedagogisk litteratur (och en del mindre intressant) under ett års tid har jag nu fått en frist på några månader där jag helt och hållet kan fokusera på nöjesläsning. 

Här kommer en kort recension av de två första böckerna, Lärarinnans sång och Jag ser allt du gör.

Lärarinnans sång är skriven av Vigdis Hjort. Den handlar om en medelålders kvinna som är lärare i dramatik. När en sistaårselev ber att få filma henne i ett projekt tackar hon efter viss tvekan ja. Genom hans film tvingas hon se på sig själv utifrån och hon rannsakar sig själv och tvivlar ibland på vem hon är. Det är en ganska mörk berättelse med små glimtar av ljus. 

När jag började läsa boken funderade jag på om jag verkligen hade valt rätt bok att börja med efter min skönlitterära torka. Men när jag kommit en bit på väg fångade den mig och alla psykologiska suggestiva vinklar tog med mig genom bokens alla sidor till det allra sista ordet. 

Jag kan verkligen rekommendera boken, kanske inte om du enbart är ute efter feelgood, men någonstans tycker jag ändå att den mitt i det mörka vindlande visar ljus och hopp. Inser att jag måste läsa  Arv och miljö skriven av henne också.  

Nästa bok, Jag ser allt du gör av Annika Norlin är en en bok fylld av välskrivna noveller. Som läsare bjuds jag på bilder och öden ur flera olika personers liv. Några noveller följer bokens huvudpersoner under en längre tidsperiod, några kortare. 

Jag fångas direkt, från det allra första ordet är jag fast. Sen bara måste jag läsa alla novellerna, knappt jag gav mig tid att äta. Välskrivet och underfundigt men ändå rakt upp och ner. Med mig bär jag tankar och funderingar över vad som händer karaktärerna i novellerna efter att sista ordet är skrivet.

Författaren bjuder in till tänkbara scenarion utan att skriva mig som läsare på näsan. Jag får själv fantisera vidare, helt fritt. Faktum är att jag känner mig lite ledsen över att jag läst ut den, att läsupplevelsen är över för den här gången. Så summa summarum, en mycket bra och läsvärd bok som jag varmt kan rekommendera. 

 

Under dagarna som gått har mina sociala medier fyllts med bilder på unga som gått ut grundskolan och gymnasiet. Bilder på glada, stolta barn och unga vuxna som tagit ett nytt stort steg i livet. Glädjen och stoltheten hos de som delat bilderna går inte heller att ta miste på. 

Igår när jag scrollade genom flödet kände jag också en enorm stolthet över alla dessa glada sommarlovsfirare. Många av dem har jag dessutom haft förmånen att ha som elever i min klass. Så faktiskt är det mina barn också och det ger mig stor glädje och tillfredsställelse att se dem lyckas.

Vilken fantastisk tur jag har som alltid får bära med mig alla fina elever genom varma glädjefyllda minnen och se på när de tar sig framåt i livet! 

Vad händer med våra barn och deras språkutveckling i en alltmer digital värld? Katarina Gospic, läkare, hjärnforskare och fysiolog vid Karolinska institutet ger sin syn på det i boken "Hjärnbalans - digital detox i en uppkopplad vardag". 

På ett lättläst men samtidigt informativt sätt ger hon förklaringar till vad som händer med barnens språkutveckling när vuxna runt barnen är fullt upptagna med sina mobiler istället för att ha fokus på barnen. Vad händer med oss och våra hjärnor när vi alltid är uppkopplade? De frågorna och många fler ger Katarina svar på i boken. 

Hon är tydlig med att vi måste lära oss att hantera den digitala världen utan att låta den sluka oss. I boken  beskriver hon scener och situationer i vardagen och ger handfasta tips och råd för att låta oss ta kontrollen över den digitala verklighet vi lever i istället för tvärtom. 

En tankeväckande, intressant och lärorik bok att läsa och diskutera med familj, vänner och arbetskamrater. 

För drygt en vecka sen strulade det till sig så mitt simkort till telefonen slutade fungera. Efter flera samtal till supporten, resor till butiken, supportsamtal igen med försäkran om att mitt nya simkort var skickat blev det tydligt fredag eftermiddag när posten kommit att det inte fanns i postlådan. Supportsamtal och ytterligare ett besök i den fysiska butiken avhjälpte problemet. Med 4G tillbaka kan jag ringa, skicka sms och identifiera mig med bankid igen när det behövs. Men nog är det sårbart när mobiltelefonen inte fungerar som den ska. Som tur var hade jag min arbetsmobil vilket möjliggjorde samtal till supporten, annars hade det inte funkat alls. 

När jag går min morgonpromenad har jag det senaste året haft som vana att lyssna på någon intressant podd. Det fungerade ju inte heller med trasigt simkort. Så plötsligt hördes alla naturljud tydligt igen. Småfåglarnas kvitter, skatornas tjatter, någon enstaka bil, gåstavars ljud, åns brusande och mina egna steg. Det var ljuvligt, ljuden fick mig att uppskatta vårens övergång i sommar extra mycket. Att det dessutom bjöds på ett strålande väder gjorde ju inte saken sämre. 

Trots att jag förmodligen kommer att fortsätta lyssna till poddar under mina promenader har jag bestämt mig för att minst två dagar i veckan ska vara fritt från andra ljud än naturens när jag är ute och går. Det blir en bra kompromiss med mig själv och mitt poddlyssnande. 

1988 när jag arbetade på en förskola i Östersund kom en förälder med en liten handskriven lapp med en fin dikt den första juni. Den heter Lärodikt 1 juni och är skriven av Kajenn. Dikten är så fin och uppmanar oss att ta vara på varje dag och njuta av stunden. Jag har läst dikten i klasser, för arbetskamrater eller för den som råkat hamna i skottgluggen den första juni varje år. Här kommer den återigen på min blogg. För vilken gång i ordningen har jag ingen riktig koll på, men förmodligen lika många år som den här bloggen funnits. 

Lärodikt 1 juni

Var glad min själ åt vad du har,

nu har du 100 sommardar och detta är den första.

När solens lopp sin ände tar så har du 99 kvar

och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står,

imorgon blir med ens igår,

det går så fort att vandra.

Lägg märke till att vad du får

är 100 sommardar per år.

Imorgon är den andra!

Oj så snabbt veckorna rinner förbi. Som en vårflod. Jobb och studier i en härligt intensiv mix. Den här veckan bjöd på en överraskning, sonen kom hem sådär hux flux. Anledningen var väl i och för sig inte den roligaste. Hans studentrum har drabbats av vatten- och mögelskador och det reservboende som kommer att erbjudas är inte klart att flytta in i ännu. Då fick mamman bästa sällskapet! 

I helgen är det pingst. Det gör att jag känner mig lite sorgsen. Jag kommer ihåg hur det var förut om åren, då när pingst fortfarande var en högtid som firades och var speciell. God mat, blommor plockades, fest och firande.  Nu är pingst precis som vilken helg som helst. Tänk vad en tappad ledig annandag kan betyda. Jag skulle faktiskt byta tillbaka när som helst. Ge mig en annandag pingst så får du en nationaldag!

Hos oss har vi i alla fall fått lax till middag idag. Precis som det ska vara när det är pingsthelg. Dessert i form av godisglass väntar till senare ikväll. Tycker att det borde vara en ledig dag imorgon....men det är det inte....snart dags att ladda för veckans jobb. 

När jag drack mitt morgonkaffe och läste tidningen i morse undrade jag av vilken anledning lördagens teveprogram fanns med. Tänkte att nu har det väl ändå snurrat om för utgivaren. Efter en stund insåg jag att det var för mig det snurrat om....det är inte söndag....det är ju lördag. Hurra, plötsligt fick jag en extra dag att göra ingenting. Så himla skönt! 

I trädgården händer saker, men det är ingenting jag behöver göra något åt. Knopparna på träden börjar slå ut, sista snöhögen har töat bort och blommorna börjar växa igen. Mossan mår toppen i gräsmattan och det byggs i träd och rabatter. Där flyttar älvor och annat knytt in. De varnar för draken även i år, har dock aldrig sett till den så jag undrar så hur den ser ut? Kanske är som när en del människor varnar för hunden...det är bara en skylt och inte mer än så. Hoppas det, för inte känns det särskilt tryggt om en elak drake smyger runt...