Att sitta vid datorn och skriva en stor del av dagarna är inte bra för min rygg. Även om jag försöker röra mig med jämna mellanrum, göra mina McKenzie-övningar och tänka på hur jag sitter så kommer det ibland som ett brev på posten, ryggskottet. Tack och lov är det precis som med vanlig post numera, sällan. Fast när det väl kommer är det ett elände. De senaste veckorna har jag känt mig skör så jag har tänkt till lite extra men det hjälpte inte, i torsdags slog det tyvärr till på riktigt, det onda. 

Nu är det söndag morgon och det är faktiskt den första morgonen som jag har kunnat kliva ur sängen utan att känna att benen vill vika sig och ryggen gå av. Det är positivt. Nåt annat som är positivt är att jag är rak i alla fall. Det strålar lika långt ner i båda benen vilket gör att jag kan ta promenader i långsamt tempo utan att riskera att förvärra det onda. Ännu en positiv sak är ju förstås att jag vet vad jag ska göra för att trycka tillbaka eländet. Problemet är mest mitt tålamod, alltså det går ju så himla sakta. Å andra sidan, även om det känns som om ryggskott kommer plötsligt har det byggts upp under en längre period. Då är det väl bara som det ska vara, att det tar tid att trycka tillbaka också. 

Dessutom blev det lite roligare igår kväll. Jag fick en spontan inbjudan till middag och film. Först tänkte jag tacka nej på grund av ryggen men sen kom jag på att jag har ju inte mindre ont med goda vänner än ensam hemma. Alltså smorde jag in mig med Voltaren, packade ner min ryggrulle och tog en långsam promenad för en trevlig kväll. Som grädde på moset slapp jag ju laga middag och inte är jag sämre i ryggen idag heller! Hurra!