Bitande kyla, mer snö, regn, plusgrader, mer snö och återgång till minusgrader men på en nivå som går att uthärda. Det är veckans väderläge. 

Det andra läget under veckan har varit jobb och studier som fyllt min tid och gjort att det inte har varit några som helst svårigheter att få dygnets timmar att gå. 

Den här helgen har jag (så här långt) läst, skrivit, tagit några promenader, läst lite mer, analyserat och tänkt till när det gäller uppgifterna jag har att skicka in till universitetet. Men nu är det nog, resten av söndagen ska ägnas åt vila. 

Eller vänta förresten, inte helt och hållet. Amöban i tvättstugan har börjat växa sig lite för stor för min smak så den måste jag nog göra någonting åt. Men med tanke på att tvättmaskinen i stort sett sköter sig själv blir det ändå mycket tid för vila. Dags att göra upp en eld i braskaminen, slå på värmefilten och jag är redo för någon serie eller film på teven!

 

Omväxlande är en beskrivning. Ytterligheter är en annan. Men båda beskrivningarna känns lite för milda för att helt och fullt beskriva väderläget den senaste veckan. 

Ett snöoväder som under kort tid lämnade ifrån sig orimligt stora mängder snö, sedan tog riktigt kallt och klart väder över istället. 

Veckan som gick kände jag mig extra tacksam över att kunna arbeta hemifrån. Tisdag morgon kunde jag inte öppna ytterdörren, jag var helt enkelt insnöad. Då ger ändå kvisten lite skydd. Till och med utgången på baksidan av huset, som verkligen ligger skyddad, bjöd på rejält motstånd när jag försökte öppna den. 

Altanen täcktes av ett högt lager snö, så mycket har aldrig landat på den förut. Inte under så kort tid i alla fall. Som tur var kunde snöskottarna komma tidigt torsdag morgon för att minska trycket av snöns tyngd. 

När snöfallet gett med sig kom en bitande kyla istället. Även om jag helst hade önskat att det inte hade varit fullt så kallt föredrog jag faktiskt det mot snön.

Förutom det omväxlande vädret bjöd även jobbet på omväxlande uppgifter. Presentation av språk-, läs- och skrivplan och några tentamensdagar stod på programmet. Eftersom allt skedde digitalt gjorde det inte så mycket att jag inte kom ut genom ytterdörren.....om än det var befriande när jag kunde ta mig ut igen. 

En efterlängtad syn på tisdag eftermiddag.

Nygatan lämpade sig bäst för skotrar.

Ett rejält överhäng av snö.

Den tyngden av snö är inte att leka med....

....så det var tur att skottningshjälpen kom snabbt.

Lagom till tjugondag Knut kom kylan.

Under jul- och nyårshelgen tog min hjärna lite semester. Väl förtjänt, enligt mig. Samtidigt var det nån som passade på att stoppa in en stor mängd ludd istället. Visserligen mjukt, skönt och fluffigt men när det var dags för cellerna där uppe i huvudet att börja arbeta igen sa det stopp. Eller stopp? Det kändes som om kopplingarna inte funkade alls så det blev en riktig tvärnit. 

Inte de bästa förutsättningar med tanke på att jag har studievecka med start på måndag. En studievecka med tre examinerande uppgifter som ska slutföras. En av uppgifterna, en text som inte ens hade påbörjats när det nya året tog sin början. 

Förra helgen gjorde jag ett försök att skriva, men som sagt, hjärnan ville inte. Den fattade över huvud taget inte vad jag var ute efter. Och eftersom hjärnan inte fattade gjorde följaktligen inte jag det heller....det säger sig självt.

I måndags värkte jag fram ett första utkast, som jag fortsatte på under tisdagen. Känslan då var att hela skrivprojektet var en omöjlighet. Men skam den som ger sig, hela trettondagen arbetade jag vidare med skrivandet och då äntligen började hjärnan vara med. Det innebar att jag kunde skicka texten till en god vän för genomläsning och feedback. 

Idag känner jag äntligen att jag är i fas inför nästa vecka. Texten är bra nog nu (hoppas jag), presentationen inför redovisningen på tisdag har fått ett manus och rollspelet är förberett. Det innebär att jag kan tillbringa resten av den här dagen i mitt älskade soffhörn. Det känns så skönt. Jag som trodde att jag skulle få ägna mig åt skrivande hela dagarna denna helg fick nu en skön avkopplande lördagseftermiddag.

Imorgon ska jag läsa igenom texten en sista gång, öva mig och ta tid på presentationen men sen räknar jag med att kunna åka skidor i soffan igen!

                   

Idag firar den här bloggen tio år! Det känns som om det var igår jag låg med gipsat ben i soffan och funderade på att börja blogga för att få tiden att gå. Samtidigt känns det som att det gått en evighet, det har ju hunnit hända så mycket under dessa år. 

Bloggen har fungerat lite som en dagbok och jag har ventilerat många tankar och känslor under de här tio åren. Från början handlade det såklart mycket om att bearbeta min knäskada. 

Hur mycket och ofta jag har skrivit har förändrats genom åren. Från att ha skrivit flera inlägg varje dag till att numera uppdatera när jag känner för det. Ibland några gånger i veckan och ibland mer sällan. Det har i alla fall blivit ett antal inlägg med tankar och funderingar, 2931 för att vara exakt. 

Jag firar med en kopp te, kakor och ett fyrfaldigt hurra!

Så har det blivit dags att summera året som gick, ett år som inte liknat något annat år jag upplevt. Det började så bra, jag stod på rätt fot när 2019 övergick till 2020 men det räckte inte. Det blev ändå ett konstigt år. En pandemi som ingen i min ålder upplevt tidigare startade som en liten viskning om att ett nytt virus var på gång, men inte trodde jag att det skulle bli så allvarligt som det blev. 

Människor, framför allt äldre drabbades hårt. Men viruset visade sig vara oberäkneligt så det gick inte att förutse vem som skulle hamna i det allra svåraste sjukdomstillståndet. Vi började tvätta händerna som aldrig förr och aldrig trodde väl jag att det faktum att möten med spritdoftande människor skulle bli det nya normala.

Umgänget begränsades till att i så stor utsträckning som möjligt umgås utomhus, tidpunkten på dagen när inköp skulle göras planerades noga för att mötas av en så tom affär som möjligt. Vi förväntades alla ta ansvar och visa hänsyn till våra medmänniskor genom att hålla avstånd och inte trängas i onödan. Något som skedde i olika stor utsträckning hos oss människor. 

Firande i olika former har inte alls varit sig likt. Vi har firat i små sällskap och ibland har vi till och med firat utan fysiskt sällskap alls. Igår var den första nyårsafton någonsin jag mötte det nya året alldeles själv. En konstig känsla men jag kände mig inte ensam eftersom jag vet att det kommer att vända, vi kommer att kunna börja umgås med andra än de som bor i samma hushåll igen. Fast nu hittar jag på, inte var jag ensam, mucklorna firade ju med mig!

Men nu är 2020 ett minne blott, 2021 har tagit plats och är ännu ett oskrivet blad. Om än vi kommer att få leva med pandemin länge än har ett hopp tänts i och med att människor börjat vaccineras. Om vi håller i och håller ut vänder det till slut....och jag stod i alla fall på rätt fot när nya året tog sin början. Hoppas verkligen att alla andra gjorde det också så att det inte visar sig att 2020 bara var en trailer för 2021.....

En av mina muckelkompisar!