Under jul- och nyårshelgen tog min hjärna lite semester. Väl förtjänt, enligt mig. Samtidigt var det nån som passade på att stoppa in en stor mängd ludd istället. Visserligen mjukt, skönt och fluffigt men när det var dags för cellerna där uppe i huvudet att börja arbeta igen sa det stopp. Eller stopp? Det kändes som om kopplingarna inte funkade alls så det blev en riktig tvärnit. 

Inte de bästa förutsättningar med tanke på att jag har studievecka med start på måndag. En studievecka med tre examinerande uppgifter som ska slutföras. En av uppgifterna, en text som inte ens hade påbörjats när det nya året tog sin början. 

Förra helgen gjorde jag ett försök att skriva, men som sagt, hjärnan ville inte. Den fattade över huvud taget inte vad jag var ute efter. Och eftersom hjärnan inte fattade gjorde följaktligen inte jag det heller....det säger sig självt.

I måndags värkte jag fram ett första utkast, som jag fortsatte på under tisdagen. Känslan då var att hela skrivprojektet var en omöjlighet. Men skam den som ger sig, hela trettondagen arbetade jag vidare med skrivandet och då äntligen började hjärnan vara med. Det innebar att jag kunde skicka texten till en god vän för genomläsning och feedback. 

Idag känner jag äntligen att jag är i fas inför nästa vecka. Texten är bra nog nu (hoppas jag), presentationen inför redovisningen på tisdag har fått ett manus och rollspelet är förberett. Det innebär att jag kan tillbringa resten av den här dagen i mitt älskade soffhörn. Det känns så skönt. Jag som trodde att jag skulle få ägna mig åt skrivande hela dagarna denna helg fick nu en skön avkopplande lördagseftermiddag.

Imorgon ska jag läsa igenom texten en sista gång, öva mig och ta tid på presentationen men sen räknar jag med att kunna åka skidor i soffan igen!