Det här med ålder är inte helt enkelt att definiera. Eller, jo det är det, om det enbart är årtalen som räknas. Då är det ju faktiskt rätt enkelt. Fast ålder för mig är inte enbart det faktiska årtalet, det handlar lite om känsla men framförallt har jag kommit på att det handlar om verklighetsuppfattning, framförallt min egen.

Den, verklighetsuppfattningen, är väl inte helt korrekt för att uttrycka mig diplomatiskt. Jag har länge definierat mig som femtio plus. Men för ett tag sen började jag fundera över om kroppen verkligen ska knirra och knarra som den gör vid den åldern? Jag menar, efter att ha tillbringat ett tag i mitt favorithörn i soffan, är alla leder så stela att stilen när jag går liknar en ankas. Eller när jag suttit i kontorsstolen för länge...eller när jag kliver ur sängen på morgonen....eller ur bilen efter en lite längre sträcka...eller....listan kan göras väldigt lång, känslan är att den aldrig tar slut faktiskt. Och det där är ju bara fot-, knä- och höftleder. Då har jag inte ens börjat prata om alla andra leder som knorrar. 

Då slog det mig plötsligt....jag är inte femtio plus längre, jag insåg att det är dags att tänka sextio minus. Alltså hur gick det till? Jag tycker att det var alldeles nyss jag firade min femtioårsdag. Ja, jag vet att åren går, där är jag och mitt förnuft helt överens. Men förnuftet och känslan är inte alls på samma planhalva. Därför tänker jag att det är dags att få dem att samarbeta. Även om det kanske dröjer ett tag innan jag fullt ut kan acceptera att jag närmar mig sextio (med stormsteg) är jag ändå så otroligt tacksam att jag får närma mig nästa jämna åldersnivå och inte behöver ha värre besvär än lite knirrande och knarrande i kroppen. Alternativet tilltalar inte. Dessutom, jag älskar att fylla år och fira och det är ju i alla fall några år kvar innan det är dags att fylla jämnt för mig. Då borde väl pandemin ha gett sig så vi kan ha fest, eller hur!? 

Det är små, små tecken varje dag (eller vecka) som tyder på att vi går mot ljusare tider och att våren närmar sig även det här året. Ljuset kommer lite tidigare varje morgon, fåglarna kvittar lite extra ibland och vissa dagar bjuder på skön vårvinter med sol. Men som jag längtar efter att se gräsmattan tina fram, att lökväxterna i gräsmattan börjar blomma. Men framförallt är det värme och sol som lockar, att slippa krånglet med täckbyxor och att ständigt behöva använda dubbskor under promenaderna.  

Den här dagen är ju i sig ett tecken på att våren närmar sig, det är ju vårdagjämning. Fast helt ärligt, vädret hjälper inte till en dag som denna. Därför kunde jag inte vänta längre. Jag var helt enkelt tvungen att starta upp min voodoo för att få snön och vintern att försvinna snabbare. Jag håller alla tummar och tår att det räcker med en omgång det här året.

Förresten...jag passar väl på att be om ursäkt till alla er som helst vill ha vintern kvar längre men jag klarade inte av att vänta längre....inte en enda liten sekund. Sorry!

Nu är det bara att vänta på att nålarna gör sitt jobb. Men med tanke på hur vintern varit kan det behövas ett omtag. Det är i såna fall inget att oroa sig för, jag har fler nålar och besvärjelser på lager. 

Ännu en vecka har gått och idag det är riktigt grått och trist väder. På den positiva sidan gläds i alla fall jag åt plusgraderna. Det gör att snön ändå smälter ihop en aning trots att det faller ny snö från molnen. 

Helgen har som vanligt ägnats åt en massa pluggande. Tangenterna har smattrat när fingrarna har följt de ord som hjärnan formulerat. Nu finns orden i ett dokument i väntan på att jag ska ta tag i skrivandet igen.

Fast just nu, precis just nu, bestämde jag mig för att det inte blir mer skrivande idag. I alla fall inte när det handlar om studier. Istället ska jag nog ägna mig åt en del receptskrivande och seriöst slappande i soffan. Jag har ett antal avsnitt kvar att se av den sista säsongen av Agents of Shield, det lockar så mycket mer än studier just nu. Passar dessutom väl ihop med seriöst slappande. 

Agents of Shield på teven.

Te och chokladmousse.

Grått och snöigt.

Idag är det vasaloppssöndag men än viktigare, det är sonens födelsedag. Tjugotvå år fyller han, helt ofattbart, hur fort har inte tiden gått? Nyss var han ett litet ynkel, plötsligt är han tjugotvå. Av någon konstig anledning tycker jag att det är större att fira den här födelsedagen än både arton och tjugo. Inte är det något som ändras för honom, han är redan myndig, vuxen och efter den här dagen är den enda förändringen för honom att en etta byts ut till en tvåa i åldern. 

Jag kommer ihåg när jag själv fyllde lika många år. Mitt i lärarutbildningen var jag och levde studentliv gjorde jag. Sett i backspegeln minns jag att det var då jag kände mig vuxen på riktigt, fast med tanke på det intensiva nöjesliv jag idkade är väl frågan hur vuxen jag egentligen var? 

Lite märkligt är det ändå att just två tvåor efter varandra väcker så många minnen hos mig. Allt pluggande nere på Lärarhögskolan, kaffe i rosa termos, skojiga middagar med kompisar, nöjen, efterfester, konstiga hälsningar i min gästbok, tomtar som klättrade in genom badrumsfönster och en massa andra roliga minnen dyker upp. 

Ett par blå hemsydda byxor är också något jag förknippar med min tjugoandra födelsedag...ofattbart att jag bar de bland människor utanför min lägenhet...förmodligen hade jag inte ens byxorna då men minns dem gör jag....för att inte tala om glasögonbyxorna... 

Fast idag är det sonen som är huvudperson, min fine empatiske son. Med tanke på att han bor långt ifrån mig får han inget födelsedagsfirande här hemma, men jag vet att han firar med vänner där han bor. Så jag skickar helt enkelt ett tjugotvåfaldigt leve och hoppas att det hörs hela vägen till Lund. 

Firar sonen med gofika fast han är 115 mil bort.

Knappt en vecka har gått av mars och idag bjuds riktigt aprilväder. Molnen flyger fram och ibland släpper de ifrån sig stora mängder snö, det är alltså helt genomgrått. Nästa gång blicken riktas mot himlen syns plötsligt den blå himlen. 

Det blåser så vimpeln står precis rakt ut från flaggstången och träden böjs när vindbyarna tar i så att vindspelet sjunger som om det var dags för sista versen. Vilken tur att jag hann ta en rejäl promenad innan det värsta busvädret startade. 

Förutom en promenad har dagen ägnats åt skrivande och läsande med innehållet utvärdering, ledarskap och förändringsarbete i fokus. Detta är något jag kommer att ägna mig åt resten av terminen. Intressant är det och idag när jag sjönk ner i en bok så önskade jag plötsligt att jag hade haft de kunskaper litteraturen förmedlade för några år sedan. Men som talesättet lyder, bättre sent än aldrig....

Nu handlar det om skidskytte och lite surfande för att kolla nyhetsflödet. På de flesta sajter handlar det om en demonstration i Stockholm mot coronarestriktionerna. Det gör mig djupt bedrövad att det finns människor som väljer att tro på konspirationsteorier. En ansenlig mängd människor samlas med skyltar med budskap som inte alla var helt trovärdiga. Dessutom, om man nu ska tro på nyheterna, fanns barn med och rätt långt fram i gruppen demonstranter också. Hur tänker föräldrarna? Att jag brukar bli mörkrädd är ju ingen nyhet, men idag händer det mitt på ljusa dagen. 

Förmodligen är det samma typ av människor som tror att det är Bill Gates som släppt ut viruset för att han ska kunna injicera microchip i alla när vaccinet ska ges.....ja, de tror väl i och för sig inte att Gates ska injicera vaccinet i varenda människa själv, då skulle han behöva samma slags magi som Jultomten när han åker runt hela världen under juldagen. Men att han ligger bakom en sån strategi det finns det riktiga människor som tror på fullt allvar....fast frågan är om de är riktiga människor? Någonstans på vägen har de tappat all sans och allt förnuft och fått det ersatt med totalt värdelöst ludd!