Idag är det vasaloppssöndag men än viktigare, det är sonens födelsedag. Tjugotvå år fyller han, helt ofattbart, hur fort har inte tiden gått? Nyss var han ett litet ynkel, plötsligt är han tjugotvå. Av någon konstig anledning tycker jag att det är större att fira den här födelsedagen än både arton och tjugo. Inte är det något som ändras för honom, han är redan myndig, vuxen och efter den här dagen är den enda förändringen för honom att en etta byts ut till en tvåa i åldern. 

Jag kommer ihåg när jag själv fyllde lika många år. Mitt i lärarutbildningen var jag och levde studentliv gjorde jag. Sett i backspegeln minns jag att det var då jag kände mig vuxen på riktigt, fast med tanke på det intensiva nöjesliv jag idkade är väl frågan hur vuxen jag egentligen var? 

Lite märkligt är det ändå att just två tvåor efter varandra väcker så många minnen hos mig. Allt pluggande nere på Lärarhögskolan, kaffe i rosa termos, skojiga middagar med kompisar, nöjen, efterfester, konstiga hälsningar i min gästbok, tomtar som klättrade in genom badrumsfönster och en massa andra roliga minnen dyker upp. 

Ett par blå hemsydda byxor är också något jag förknippar med min tjugoandra födelsedag...ofattbart att jag bar de bland människor utanför min lägenhet...förmodligen hade jag inte ens byxorna då men minns dem gör jag....för att inte tala om glasögonbyxorna... 

Fast idag är det sonen som är huvudperson, min fine empatiske son. Med tanke på att han bor långt ifrån mig får han inget födelsedagsfirande här hemma, men jag vet att han firar med vänner där han bor. Så jag skickar helt enkelt ett tjugotvåfaldigt leve och hoppas att det hörs hela vägen till Lund. 

Firar sonen med gofika fast han är 115 mil bort.