För första gången på länge har jag en helg där jag inte behöver sitta bänkad vid datorn hela dagarna. Jag gjorde nämligen bort det i förmiddags. Nu är det bara att invänta opponeringen på måndag och se vad vi bör åtgärda innan arbetet lämnas in för bedömning. 

Det gjorde att jag fick lite adventsfeeling så efter att jag skrivit klart tog jag en promenad, drack kaffe hos mor och handlade några ingredienser som saknades i skafferiet. Sen gällde det att passa på, så väl hemma igen drog jag igång. Under eftermiddagens timmar blev det brända mandlar, trillingnötter, rocky road, sockerskorpor, knäck och pepparkaksdrömmar. Nästa helg är det dags att parkera sig vid datorn igen, då är det lycka att det finns mycket smått och gott att smaska under advent och jul. 

Imorgon är det i alla fall första advent, då ska jag gå till torget och hälsa på tomten. Det är ju ändå skyltsöndag. 

Jag vet att jag jämt tjatar om att tiden går så snabbt. Men just nu går den extremt snabbt, verkligen extremt. Dagarna ägnas åt att sitta parkerad vid datorn och skriva examensarbete, med minst en promenad per dag, gärna fler. Däremellan däckar jag i soffan. Fast tack och lov har jag vänner som sticker hål på bubblan ibland och ser till att jag får kontakt med andra än bokstäverna i min hjärna. Men jag ser ljuset i slutet av tunneln, ett par veckor till sen lämnas jobbet in....som jag längtar.  

Ute är det inget ljus i nån tunnel, i alla fall inte utanför mitt hus. Däremot är det ett fint sken från utelamporna mot den nyfallna snön. Det där blå vinterljuset i skymningen som gör att julmagin kommer närmare är påtagligt. Kanske blir det en vit första advent i år?    

Idag har jag tänt ljus för två personer som betytt mycket för mig under hela min uppväxt men som inte finns med mig här på jorden längre. Två personer som fortfarande har inverkan på mig och de val jag gör i mitt liv. De personer jag tänker på är förstås min pappa och min morfar. Just idag när det är farsdag är de extra närvarande i mina tankar. Därför kändes det fint att tända ljusen i mörkret. 

När jag tände ljuset för pappa tänkte jag alldeles extra mycket på alla skogspromenader vi tog tillsammans, på hans tålamod, våra interna tävlingar i luftgevärsskytte och en mängd andra små och stora minnen. Jag tänkte också på hur han hjälpte till att förverkliga så många av mina drömmar, ingenting var omöjligt. Och när saker och ting inte alltid gick som de skulle, nog fanns pappa där för att hjälpa mig reda ut allt igen.

Ljuset för morfar fick mig att tänka på alla underbara turer vi gjorde tillsammans till vår fäbodstuga, både när jag var barn och vuxen. Alla turer i ekan på sjön, alla abborrar vi drog upp. När så mörkret sänkte sig och elden sprakade i öppna spisen berättade morfar om vittror och annat skrömt. Min morfar var omtanke personifierad och i tonåren gav han nyttiga tips hur jag skulle ta vara på mig själv så att ingen skulle få för sig att utnyttja mig och göra dumma, elaka saker mot mig. 

Jag är så tacksam för alla fina minnen de båda gett mig och för att de alltid fanns där under min uppväxt i vått och torrt. Därför lyser ljusen extra fint för min pappa och morfar idag.

Ljuset i lyktan på pappas grav.

Ljuset i lyktan på morfars grav. 

Att sitta vid datorn och skriva en stor del av dagarna är inte bra för min rygg. Även om jag försöker röra mig med jämna mellanrum, göra mina McKenzie-övningar och tänka på hur jag sitter så kommer det ibland som ett brev på posten, ryggskottet. Tack och lov är det precis som med vanlig post numera, sällan. Fast när det väl kommer är det ett elände. De senaste veckorna har jag känt mig skör så jag har tänkt till lite extra men det hjälpte inte, i torsdags slog det tyvärr till på riktigt, det onda. 

Nu är det söndag morgon och det är faktiskt den första morgonen som jag har kunnat kliva ur sängen utan att känna att benen vill vika sig och ryggen gå av. Det är positivt. Nåt annat som är positivt är att jag är rak i alla fall. Det strålar lika långt ner i båda benen vilket gör att jag kan ta promenader i långsamt tempo utan att riskera att förvärra det onda. Ännu en positiv sak är ju förstås att jag vet vad jag ska göra för att trycka tillbaka eländet. Problemet är mest mitt tålamod, alltså det går ju så himla sakta. Å andra sidan, även om det känns som om ryggskott kommer plötsligt har det byggts upp under en längre period. Då är det väl bara som det ska vara, att det tar tid att trycka tillbaka också. 

Dessutom blev det lite roligare igår kväll. Jag fick en spontan inbjudan till middag och film. Först tänkte jag tacka nej på grund av ryggen men sen kom jag på att jag har ju inte mindre ont med goda vänner än ensam hemma. Alltså smorde jag in mig med Voltaren, packade ner min ryggrulle och tog en långsam promenad för en trevlig kväll. Som grädde på moset slapp jag ju laga middag och inte är jag sämre i ryggen idag heller! Hurra!