Lite märkligt är det ändå. Så fort almanackan visar den första augusti känns det i luften att det är annorlunda. Trots att det fortfarande är varmt och fuktigt så händer det något. Det är framförallt när jag lyssnar jag hör det. Vad är det jag hör då? Jo, jag lyssnar när det blåser. Vindens sus låter annorlunda. Löven prasslar och rasslar mer än vad de gjorde i juli. Till och med vindspelet får en annan klang. 

Helt förtjust är jag inte, för även om vi fortfarande har sommar kvar (och förhoppningsvis kommer att ha det ett tag till) så kommer det andra tider. Hösttider. Plötsligt kommer jag att behöva fler plagg än shorts och nån t-shirt. Inser att tvätthögarna kommer att börja växa snabbare igen och bara tanken på att behöva ta på mig långbyxor gör att jag är rädd att benen kommer att kvävas. Än dröjer det, hoppas jag, om än vinden talar om att det är augusti. 

Jag vet att många tycker att det är skönt att komma tillbaka till vanliga rutiner när semestern är slut. Inte jag. Jag gillar rutinen att vara ledig alldeles för mycket, spelar ingen roll att jag tycker om det jag gör på dagarna. Att vara ledig är så mycket härligare. Att inte ha några andra rutiner än dagens första kaffemugg i sängen. Det är livet! 

Men nu är det slut på godagarna. Imorgon börjar jag jobba igen, jag tror att jag kommer ihåg vad jag sysslar med på dagarna. I alla fall på ett ungefär. Men vi får se hur det går. Upptäckte nämligen förra veckan (när fakturor skulle attesteras) att min arbetsdator lagt av, tvärdöd. Inga livräddande åtgärder hjälpte. Som tur är känns inte min hjärna lika död. Nåja inte idag. Får se hur det är imorgon bitti. Jag är hoppfull, men inte överdrivet.

Största utmaningen kommer att vara att lägga mig i tid ikväll så att jag tar mig ur sängen när väckning sker. Önska mig lycka till.