Nyhetsmorgon den här förmiddagen fokuserar helt och fullt på den katastrof som drabbat människorna på Filippinerna. En katastrof så ofattbar att det svindlar. Just nu är ungefär 800 000 människor hemlösa.

Antalet barn som drabbats på något sätt är långt fler. De har blivit hemlösa, tappat föräldrar, syskon, går hungriga och törstiga. Den förtvivlan dessa små måste känna, går det ens att ta in? Jag ser deras tårdränkta ansikten där de sitter på rad under en filt, då river det i hjärtat. En annan bild som fastnat på min näthinna är den mamma som tappade taget och såg sitt eget barn försvinna i vattenmassorna. Hur ska hon bli hel igen?

När en katastrof inträffar pratas det alltid om vikten av att de drabbade snabbt får mat, vatten och tak över huvudet. Viktiga saker men vad man sällan tänker på är att det är minst lika viktigt att kunna ta hand om avfall, framförallt mänskligt, för att förhindra att sjukdomar sprids. Det berättar de om just nu och visar enkla toaletter på påse och andra förnödenheter som skickas ner för de pengar vi skänker.

Det är fascinerande att inse vad den hundralapp jag skänker kan räcka till. Reningstabletter till många tusen liter vatten eller näringskräm till många barn en dag. Två av de saker mina pengar kan räcka till men listan kan göras lång.

Och skänker, det gör vi. Hur kan man låta bli när vanmakten över den situation som framförallt barnen befinner sig i river inombords? När man ser en djup förtvivlan i ögonen hos barn och vuxna över den situation de befinner sig i?

Det jag funderar lite över när min hundring flyger iväg är vad alla människor som lever i pengaöverflöd gör? Skänker de pengar eller lägger de istället slantarna på sin nya privatjet fast den gamla fungerar alldeles utmärkt? Skänker de motsvarande summa som den senaste skönhetsbehandlingen kostade? Skickar de tält och andra förnödenheter? Eller väljer de att blunda och göra ingenting? Jag hoppas verkligen att de skänker, mer än en hundring, för de har råd att utan att ens märka av det!

En annan sak i alla fall jag sällan tänker på är hur viktigt ett gosedjur kan vara. Att det lilla barnet som inte har någon trygghet kvar behöver något att krama. Även om det bästa är att krama en människa gör det gott för en liten barnakropp att få trycka något mjukt mot hjärtat. En självklarhet egentligen, det är ju bara att tänka på barnen här hemma hur de kramar mjukisdjuren när de är ledsna eller behöver trygghet.

Att det mitt i alla den förtvivlan och nöd som råder finns människor som utnyttjar situationen gör mig väldigt upprörd. Onda människor som letar reda på övergivna barn och sedan utsätter dem för pedofili eller trafficking av olika slag. De låtsas vara snälla och hjälper barnen för att sedan grovt utnyttja dem. (Vad jag skulle vilja göra med dem lämpar sig inte att skriva) Eller skumma hjälporganisationer som plötsligt dyker upp ur tomma intet och samlar in pengar till offren. Det är bara det att pengarna går ner i deras egna fickor istället.
Jag förstår inte och kommer aldrig att kunna förstå hur man är funtad för att göra på det sättet.

Nu känner jag starkt att jag behöver en mugg kaffe. Jag som är så privilegierad att jag äta och dricka precis vad jag vill, när jag vill!

Nog är det lite lugnare den här fredagen allt...jämfört med förra veckan alltså. Då var huset fullt av goda vänner och skratt. Nu är det bara jag och sonen. Ja, jag glömde alla hans skypevänner.....det pratar konstant i hans rum. Fast de får ju inte jag träffa...eller prata med är väl mer enligt sanningen överensstämmande.

Själv ligger jag i soffan, elden sprakar i braskaminen, musiken spelar och jag äter godis. Jag njuter extra mycket eftersom jag vet att vi får vara hemma hela helgen i lugn och ro. Sudden har ingen träning på söndag, för ovanlighetens skull, så det kommer att bli värsta slapparhelgen. Lyxigt värre. Jag undrar så om jag kommer ihåg hur man gör?

Idag tog jag i alla fall fram mina dubbskor....det var läge för det. Istället för att tassa fram försiktigt kan jag nu gå utomhus med bestämda steg. Fast helt ärligt hade jag hellre sett att det varit barmark ett tag till. Men jag har till slut lärt mig att när det kommer till vädret har jag inte mycket att säga till om....även om jag gärna vill.

Katastrofen på Filippinerna överskuggar för övrigt allt just nu. Jag hörde precis att 800 000 människor blivit hemlösa.....det är en siffra så enorm att den är svår att greppa. Att ens föreställa sig den oerhörda nöd de drabbade lider är helt omöjligt. Allt annat känns plötsligt futtigt, som om det är snö eller inte.

Mitt knä värker, mina ben är trötta men jag är fylld av glädje, sångarglädje. Efter drygt två timmars sjungande har "körsångsendorfinerna" gjort att allt känns så mycket bättre. Det gör att smärtan inte är så eländig faktiskt.

Imorgon ska jag träna igen, hoppas det går bättre än för en vecka sedan (då jag gjorde illa knäet igen). Just nu känns det mest bara jobbigt, men imorgon är en annan dag....då litar jag på att läget är ett annat. Det finns ju inget annat alternativ än att träna.

Men först väntar en natts vila, tack och lov. Hoppas jag slipper ta en värktablett mot smärtan bara. Jag blir ju så konstig av dem. Provar att nynna på trumslagarpojkens solo istället, kanske blir jag distraherad då...param pam pam pam....me and my drum....natti natt.

Att se på nyheterna ikväll är ingen rolig historia. Den fruktansvärda katastrof som drabbade Filippinerna i fredags är förfärlig. Det talas om 10 000 döda men det finns fortfarande områden som inte har kunnat nås ännu. Det innebär att dödssiffran förmodligen kommer att stiga.

Bilderna som visas är svåra att förstå. Hjälpinsatserna är enorma och från bland annat Sverige lyfter Herkulesplan med förnödenheter. Problemet är att infrastrukturen är skadad så det är svårt att ta sig fram. De som kommer för att hjälpa attackeras och blir bestulen på mat och vatten.

Det är så oerhört svårt att föreställa sig den nöd som drabbat ett redan fattigt land där jag själv ligger i soffan och käkar popcorn medan elden sprakar i kaminen. Plötsligt blir jag återigen påmind om vilket oerhört privilegierat liv jag lever. Tacksamheten är stor.

Mitt i det kaos som råder triumferar livet ändå. Lilla Bea Joy föddes på en förstörd flygplats efter att flickans mormor svepts iväg av en flodvåg, mamman och den då ännu ofödda lilla flickan klarade sig. Mitt i bråten föddes så det lilla underverket.

Nu pratar man om att ett nytt oväder är på väg mot Filippinerna, kraftiga regn hotar visst. Jag hoppas att väderprognoserna har fel. Det är det sista de behöver just nu.

Wow vilken underbar dag jag hade igår! Den bästa femtioårsdagen man kan tänka sig helt enkelt.

Dagen började med att sonen uppvaktade tidigt på morgonen med sång, paket, ljus och några kakor. Han hade köpt ett fint halsband och matchande armband som passade perfekt till min nya födelsedagsklänning. Jag måste säga att han har bra smak sonen!

Sonen uppvaktade på morgonen. 

När han gått till skolan satt jag i lugn och ro och läste tidningen. Efter en stund kom en av mina morbröder och hans fru. Medan vi drack en kopp kaffe berättade jag vilken meny buffébordet skulle bestå av. När vi sedan hade gått runt och lokaliserat allt kunde jag sätta mig i soffan och ta det lugnt igen. Där satt jag till dess att näste morbror och hans familj dök upp. 

Strax efter halv elva bestämde jag mig för att det var dags att ta på klänningen och tur var väl det.  Min kusin höll precis på att hjälpa mig dra upp dragkedjan när det ringde på dörren. Det var dagens första gäst som kom. Sedan hade jag besök hela dagen, kvällen och en bra bit in på natten. 

När jag trött kröp ner i sängen vid tvåtiden kunde jag konstatera att jag hade fått väldigt många besök, både förväntade och inte förväntade. Faktiskt kom en lång rad överraskningsbesök, medan några jag trodde skulle komma inte dök upp. Det var precis som min mamma sagt att det skulle vara. Dessutom räckte maten....precis som hon sagt att den skulle göra. Fast det blev inte så väldigt mycket kvar av allt, ja förutom potatissalladen då, den har jag rätt mycket kvar av. Jag kan i alla fall konstatera att mamma hade rätt, igen. Dagens lärdom, man ska lyssna på sin mamma. 

När jag tänker tillbaka på gårdagen känner jag mig lyckosam som har så fin familj och underbara vänner som får mig att må så bra.  Det kändes som om jag hade ett stort leende på läpparna hela dagen. Ju längre kvällen gick desto större blev leendet. Till slut tror jag att jag skrattade precis hela tiden. Förmodligen ser jag galen ut på alla bilder.....

Jag kunde verkligen umgås och njuta av att vara huvudperson utan ansvar hela dagen, precis som jag önskade. Men utan min familj som skötte servicen hade jag inte kunnat vara så avslappnad som jag var. De hjälpte verkligen till att göra dagen till den succé det blev. 

Men nog var jag trött i morse allt, tröttheten hade dessutom sällskap av ett lätt illamående. Fast det gick över fort, efter frukost var jag på topp igen...fast trött....

När mina käraste Östersundskompisar åkt hem, jag saknar dem redan, började jag att röja i köket. I lugnt tempo tog jag mig an område efter område. Mamma assisterade där hon kunde och sonen hjälpte till att bära saker och möbler hit och dit. Till slut hade vi kommit så långt att Sudden kunde dammsuga. När han gjort det torkade jag golven och tog en dusch. Efter det.... soffläge resten av dagen....problemet är nog bara att jag kommer att somna.....för jag är verkligen trött......vem bär mig till sängen?

Nu är det dan före dan och jag har äntligen satt mig ner i soffan. Dagen har verkligen gått i ett så här långt. Inte någon som helst vila förrän nu. Jag hann inte ens dricka kaffe på jobbet kom jag plötsligt på. Eller nu ljög jag lite.....en mugg, direkt på morgonen, det hann jag med. När jag väl kom hem började fixet inför morgondagen. Fast som tur var hade mamma startat  bryggaren så jag fick en styrketår innan jag satte igång. Den kaffemuggen smakade gott.

Nu är det mesta "sölgörat" förberett, ändå finns en del kvar att göra. Men eftersom mina morbröder med familjer kommer för att hjälpa till känner jag att jag med gott samvete kan sätta mig ner och vila mitt svullna och värkande knä. Dessutom är det mesta av det som är kvar inget som går att göra redan ikväll.

Nu ser jag fram emot morgondagen, att få sitta ner och veta att andra sköter markservicen och själv få vara huvudpersonen en hel dag. Det är nog inte så dumt att fylla femtio!

I morse när jag gick ut till bilen hajade jag till. Plötsligt kvittrade några småfåglar och hälsade mig god morgon. En kort stund fick jag för mig att det var en härlig vårmorgon men den villfarelsen kom jag ur ganska snabbt, det räckte att lyfta blicken. Det kändes i alla fall förtröstansfullt att få lyssna till fågelkvitter en mörk höstmorgon, faktiskt upplevde jag det nästan som att de talade om för mig att inte misströsta alltför mycket...våren och sommaren kommer tillbaka så småningom.

Men först har ska jag fira födelsedag, det är allra först på agendan nu. I mina förberedelser inför fredagen har jag ikväll dragit en ny lärdom, man kan bränna fast risoni...framförallt om man som jag kokar många paket samtidigt. Trots en bamsekastrull som rymde tio liter vatten.....Men kastrullen är ren nu, om än en aning repigare i botten än tidigare och risonin (den obrända) står i en bunke i matkällaren. I källaren finns också många, många små snapsglas med pannacotta. Den brände inte fast tack och lov....Sonen fick äta upp ett litet snapsglas med efterrätten när han kom hem från simträningen....han hade nog gärna gett sig på fler glas om han hade fått. Nu hoppas han att det blir många pannacottaglas kvar....fast det hoppas inte jag....

Idag halkade jag på jobbet och gjorde illa knäet rejält. Det gjorde ont så ont och jag haltade illa en stor del av dagen. Nu värker det inte så mycket längre men knäet är svullet och känns stelt. Fast jag haltar inte så illa längre så det kommer nog att vara ännu bättre imorgon. Jag kan dock konstatera att en svag lårmuskel ställer till med mycket. Likaså vatten och mat som hamnar under skorna....

Nu tänker jag plocka ihop inför morgondagens jobb, sedan ska jag försöka somna i tid för en gångs skull....jag är nämligen rätt trött om jag känner efter. Med tanke på att det lär bli full fart på fredag är det nog klokt att vara utsövd då. Så jag ber att få önska er alla en god natt!

Ikväll gick jag till min mamma och hjälpte henne att hänga gardiner i några av hennes rum efter middagen. På vägen hem fick jag en flashback av hur det var när jag var yngre (sådär en 30 år sedan....) och var hemma och hälsade på. Då brukade jag och mamma ta långa promenader om kvällarna. Det spelade ingen roll om det regnade, tvärtom då tyckte vi att det var extra mysigt att ta en promenad.
På  med regnkläder och stövlar och sedan gick vi ut. Jag lovar ingen vattenpöl undgick vårt plaskande.

Oftast var vi alldeles ensamma på våra promenader men det hände fler än en gång att vi fick sällskap av någon vilsen hund på vår runda runt byn. Antingen tyckte den väl att vi var tokiga som var ute och gick och var tvungen att se till att vi kom hem som vi skulle eller så ville den bara ha promenadsällskap. Hur det nu var så blev vi till slut alltid övergivna av hunden...den gick nog hem till sitt och torkade upp. Torkade upp gjorde vi också, ibland med hjälp av ett härligt bastubad när vi kom in.

Ikväll blev det ingen bastu när jag kom in, däremot en varm dusch och sedan soffläge framför braskaminens sprakande eld.

Jag funderar som bäst på om jag har missat något inför min födelsedag? Jag tycker att jag har koll på allt och det känns lite farligt....det brukar vara ett tecken på att jag har glömt något. Fast jag tänker lita på mig själv, att jag har koll. I morgon ska jag handla det sista (efter styrelsemötet på ju-jutsun).

Egentligen är det enda jag oroar mig för att ha för lite mat....men mamma säger att jag har för mycket. Förmodligen har hon rätt, det brukar hon ha.

Nu tänker jag ta mig en kopp te, en skorpa och vifta lite på tårna igen och fortsätta vara fyrtionio några dagar till.

Jag vet att jag skrev häromdagen att det är okej om det kommer snö men jag menade inte det egentligen. Jag tycker att det är alldeles för tidigt. Med tanke på att vintern kommer att vara till mars/ april får det gärna vara barmark någon månad till. Men med tanke på att backen inte är frusen än kommer den lilla snö som kommit idag att töa bort rätt snart skulle jag tro.

En annan anledning till att jag vill att snön väntar är den förrädiska halka den för med sig....jag är lite lätt rädd när jag är ute och går faktiskt. Snö, vinter och halka är synonymt med knäfrakturer för mig. Faktiskt är det fyra år sedan jag låg på sjukhuset med knäfraktur första gången. Sedan följde två till inom loppet av två år. Det innebär att i december har det gått två år utan trasiga leder. Hoppas verkligen att den trenden håller i sig så att det blir fler frakturfria år.

Här är tempot inte lika högt idag som det var igår. Trots det har jag fått en hel del gjort. Det goda köttet jag stekte igår skivades upp i morse och vaccumpackades.

Därefter åkte jag till återvinningen med allt skräp. Det är förunderligt hur snabbt återvinningskassarna blir fulla. Det hinner samlas massor av återvinning bara under en vecka. Nog är det rätt hemskt att tänka att allt förut kastades direkt i soporna.

Nu snurrar en maskin med tvätt medan jag sitter med en mugg kaffe i soffhörnet och slappar. Om några timmar är det nog dags att åka och hämta hem sonen. Jag har inte hört av honom så mycket under helgen vilket innebär att han har det toppenbra. Han har inget större behov av att snacka med mamma när han är borta.  Precis som det ska vara alltså. Han brukar i alla fall vara bra på att berätta hur han har haft det när han väl är hemma igen. Tur det!

Nu känner jag mig nöjd, väldigt nöjd. Mitt knä och alla leder som finns värker men det gör ingenting för jag har uträttat massor idag. Jag lagat till de älgstekar jag lade i marinad igår. Nu ligger de i stekskyn och svalnar. Dels för att dra åt sig ännu mer god smak, dels för att bli tillräckligt kalla så att jag kan skiva dem på skärmaskinen. Sedan ska köttet vaccumpackas. Då har jag gott kött till min födelsedag.

Jag har också stekt många kycklingfiléer med goda kryddor. Jag skar loss en liten bit för att testa och jag kan lova att det smakade toppengott. Filéerna ska bara bli kalla sedan ska kycklingen skivas och vaccumpackas även den.

Dessutom har jag gjort en kanongod tomatpesto, senapsdressing och dressingarna till potatissalladen och risonisalladen. Allt står nu riktigt kallt till och längtar efter att bli uppätet på fredag.

Själv står jag inte kallt till alls. Tvärtom sitter jag varmt till, i soffan där jag njuter av sprakandet från braskaminen och lite slötittande på teven.

Nog är det tur att jag har haft fullt upp idag för huset är tomt och konstigt eftersom sonen är på läger hela helgen. Det är som om hela huset håller andan i väntan på att han ska komma hem igen. Även om jag tycker att det är toppen att han åker iväg på egna äventyr, jag uppmuntrar ju till det, så känns det bra när han är hemma. Trots att han då tillbringar mycket av tiden på sitt rum, låter det i alla fall från källaren. Nu är det oftast alldeles tyst och konstigt....Hur ska det bli  när han så småningom flyttar hemifrån , när det det bara är jag i stora tomma huset? Pust, inte behöver jag tänka på det ännu, han kommer att bo hemma några år till i alla fall som tur är.....och som sagt jag är väldigt glad att han är självständig och vill åka iväg och göra egna saker!

Nybastad har jag med gott samvete slagit mig ner i soffan för att slappa en stund. Ackompanjerad av eldens sprakande i braskaminen mår jag väldigt bra just nu. När jag tänker tillbaka på dagen känns det inte som om jag har gjort något speciellt, ändå har jag hållit på med någonting mest hela tiden.  Under förmiddagen medan sonen sov städade jag lite hyllor, i badrum och i mitt arbetsrum. Hyllor som inte har blivit uppmärksammade under lång tid. Det märktes på dammtrasan, jag fick byta vatten ofta. Jag sorterade papper, plockade undan saker till rätt plats och gamla hudvårdsgrejor med utgånget datum slängdes.

När sonen vaknat och fått frukost drog han runt dammsugaren medan jag uträttade ärenden. När jag kom hem igen hade han fått en liten extra städboost för han dammtorkade, slängde skräp och dammsög sitt rum extra noga. När nästa städbacill anfaller honom ska vi ge oss på hans bokhyllor. De är också i skriande behov av lite omvårdnad....

Ute på tomten är det också städat. Fast det är definitivt inte min förtjänst. Sent igår eftermiddag upptäckte jag min granne med en kratta i handen arbetandes på vår tomt. Han krattade bort vartenda litet löv. Så nu är gräsmattan fin. Utan honom hade vartenda litet löv varit kvar ända till våren, det är då ett som är säkert.

Efter att ha protesterat i början av veckan har mitt knä faktiskt skött sig riktigt bra. Träningen igår gick alldeles utmärkt och sedan har jag både promenerat och gått upp och ner i trapporna här hemma många gånger. Hoppas den här trenden håller i sig, det skulle jag uppskatta.

Nu fortsätter jag att slappa medan sonen sitter med sitt skoljobb, han har en hel del att göra den här veckan. Han hinner arbeta en timme till, sedan är det dags att åka till stan. Inte för någon träning eller annat den här gången. Det är en ren nöjesresa, vi ska gå bio och se Thor the dark world. Hade inte jag haft kör igår hade vi nog gått på den då men det blir bra ikväll också. Vi har längtat länge!

Det måste vara nåt fel på mig. När jag verkligen får ligga kvar i sängen och sova länge, vad tror ni händer då? Jo, jag vaknar tidigt....dessutom är jag pigg. Jag? Pigg? På morgonen, vilket skämt.
Tänk om det någon gång fick hända en helt vanlig onsdag när jag faktiskt har behov av att skutta ur sängen.

Det kan ju hända förstås att det faktum att jag inte behöver kliva upp utan kan ligga kvar, läsa tidning, dricka kaffe och bara ta det lugnt gör att tröttheten inte gör sig gällande på samma sätt som i vanliga fall. Jag vet ju att det är helt i sin ordning att somna om i fall den kommer smygande...tröttheten alltså.

Jag har i alla fall redan kollat in de tidiga morgonnyheterna och reagerar framförallt över en sak. Det går inte en dag utan att någon har blivit skjuten. Jag tycker mig se att det har blivit en ökning av den här typen av brott. Det är i alla fall min upplevelse. I tidningar, på nyhetssändningarna handlar det om skott och skottskador mest hela tiden. Eller så är det bara så att det rapporteras mer om det. Det kan också vara så att jag just nu lägger märke till detta fenomen mer än vanligt. Hur som helst är det otäckt tycker jag. Min fundering är om skottlossningarna är en stundens ingivelse....eller om det är gänguppgörelser. Det måste ju vara väldigt lätt att få tag i vapen på svarta marknaden i alla fall....det är en slutsats jag drar.......sen om jag har rätt eller fel, hm det har jag faktiskt ingen aning om.

Igår gjorde jag en sak som gör att nu kan faktiskt snön få komma. Ja egentligen vill jag ju inte det, men jag kommer inte att tycka att det är en katastrof om det skulle bli så. Jag tog nämligen årets granar. Nu står de bakom huset i väntan på att det ska bli december. En att ha ute och en som ska tas in och kläs dagarna innan julafton. Det känns i och för sig väldigt avlägset men med tanke på hur fort terminen har gått så här långt är det nog snart dags. Fast vad gäller snön får den som sagt gärna vänta ändå.

Igår var inget undantag vad gällde resor till stan.  Det blev en resa trots att sonen inte skulle träna. Resan hade ändå att göra med sonen, då jag fick hämta hem en blek och trött pojke igår kväll. Tillsammans med kompisar hade han lanat sedan måndag kväll. Så när dygnet gått, datorerna var ihop-plockade var det dags att åka hem...och sova....misstänker att han inte kommer att visa sig så väldigt tidigt idag...

Nu var det länge sedan jag gnällde på mitt knä...det har funnits andra saker som har överskuggat det helt enkelt. Viktigare saker. Men idag är det faktiskt dags igen (även om de viktiga sakerna inte försvunnit). Jag kan efter gårdagen konstatera att mitt knä inte gillar att sitta böjt hela dagar.
I och för sig med någon kort promenad emellanåt men det hjälpte inte långt. Mitt knä har tydligen ett stort behov av att få vila utsträckt i en soffa eller liknande i alla fall tio minuter nu och då under dagarna.
Föreläsningar som avlöser varandra en hel dag och kväll är inte att föredra. Igår när jag kom hem strax innan tio värkte det rejält, natten har gått sådär och idag gör det mer ont än jag tycker är okej. Vilken tur att vi har en soffa på jobbet, där ska mina ben vila under förmiddagens jobb!

Lite orättvist tycker jag allt att det är. Då tänker jag på det faktum att sonen får sova imorgon bitti när jag måste kliva upp. Men det är bara lite orättvist, han är värd ledigheten och jag ser fram emot arbetsdagen, det gäller att ta sig ur sängen bara. Som bekant är det ett av mina största problem....(förutom att få tiden att räcka till).
En föreläsning står på programmet under förmiddagen, den ser jag fram emot. Lite påfyllning i kunskapsbanken är aldrig fel. Så det kommer att bli toppen när jag väl är vaken och på gång.

Efter lunch möter sonen upp, han ska påbörja hyposensbehandling mot björkpollen. Tre år till med sprutor väntar....sett i backspegeln kan man tycka att det är synd att han inte fick börja med det samtidigt som gräsbehandlingen....han själv ville men fick inte då....med en ny ansvarig läkare är läget ett annat nu. Fast det var säkert någon mening med det också.

På nyheterna berättar de om ovädret som är på väg att dra in över Storbritannien för att sedan ta vägen över södra Sverige. Det pratas om ett oväder i dignitet med stormen Gudrun. Bara att hoppas att stormen bedarrar innan den drar in över oss.

Lika glad som jag var i morse över att det ljusnade tidigare lika jobbigt tyckte jag att mörkret var när det sänkte sig under sen eftermiddag. Konstaterade på väg från stan att det var väldigt mörkt ute....en hel timme mörkare....Borde vi inte kunna komma överens om att vi behåller ljuset ett tag till? Fast när jag sa det till sonen tittade han på mig och skakade på huvudet. Undrar just om han menade att det inte går?

På torsdag kväll ska vi nog gå på bio, sonen och jag. Egentligen vill jag se filmen redan på onsdag men då har jag kör, så det går tyvärr inte. Vilken film? Jo vi ska se Thor-The Dark World. Det är ju vår genre om man säger så...nu gäller det bara att bestämma vilken tid vi ska gå. Helst innan filmen blir fullbokad.

Nyheterna berättar om ny forskning som gäller akupunktur. Det fungerar även utan riktiga nålar....de använder fejkade nålar som ger en placeboeffekt. Spännande, det som händer i kroppen händer alltså i vilket fall som helst.
Blir det praxis kanske jag kan testa akupunktur igen...jag fixade nämligen inte nålarna sist det begav sig. Sedan blev jag inte hjälpt heller...det spelade nog också in. Jag höll ut de tio gånger som behandlingen pågick i alla fall. Alltid något.

Sådärja, nu är det vinter. I alla fall om man tänker på tiden. Klockan har flyttat tillbaka en timme och det blir ljusare på morgonen, men kvällarna kommer att bli mörka fortare.
Det var som om naturen kände på sig att det var inatt klockan skulle flyttas tillbaka, för marken täcks av frost den här morgonen.
Småfåglarna kvittrar utanför mitt sovrumsfönstret och påkallar uppmärksamhet. Jag undrar så vad de vill egentligen? De sitter där och tittar in och pratar med mig. Ute på tomten finns massor av frön och annat kvar från blommor och buskar. Det kanske är så att de tackar mig för att jag inte rensat trädgården så noga. Eller så vill de bara säga hej och godmorgon. Trevligt är det i alla fall.

På nyhetsmorgon pratar de om halloween men istället för varulvar och zoombies visas bilder på figurer från gammal svensk folktro. Mylingar, gårdstomtar (som kunde vara farliga om man inte bemötte de väl) och andra väsen. Johan Egerkrans har skrivit och illustrerat en bok som heter Nordiska väsen. Den ser fin ut och det allra viktigaste är att han har gjort boken för att han själv älskar ämnet. Det skiner verkligen igenom. En bok att köpa om man är intresserad av mystiska väsen, eller låna på biblioteket (om de köpt in den vill säga).

Gårdagen blev inte så slö och slapp som jag trodde ett tag. Knäckebrödet till födelsedagen är bakat. Sex plåtar blev det. När jag ändå var på gång bakade jag ett gäng dinkelfrallor med morot och tranbär också. Jag tror att allt som ska bakas till födelsedagen faktiskt är klart nu. Det känns bra. Ännu en sak att bocka av på listan. Som tur var bjöd mamma på middag sedan så jag slapp tänka på att laga mat.

Idag snurrar tvättmaskinen, sedan ska sonen iväg på träning. Det är dagens plan. Jag skulle behöva röja upp ute på tomten också efter takbygget men jag hoppas på fint väder någon dag under veckan som kommer då får jag ta tag i det då istället. Dessutom ska jag nog traditionsenligt ta julgranar. Ja inte idag, men under veckan. Jag vet att många förfasar sig och tycker att det är tidigt men jag har alltid tagit gran i slutet av oktober och mina granar barrar inte mer än andras när de väl kommer in. Jag har dessutom sett ut två stycken. En att ha ute och en som ska stå inne.

Nu tänker jag fixa till dagens andra kaffemugg, sedan ska jag kanske tömma telefonen på bilder.....det börjar bli dags. Fast det känns lite jobbigt....de är aningen för många.

Aldrig har väl en fredagkväll varit så efterlängtad som gårdagen. Jag har varit så trött, så trött varje morgon när det har varit dags att kliva upp för att åka till jobbet.

Att då få komma hem efter en avslutad arbetsvecka och veta att två dagars sovmorgon väntar, det är kvalité. Så även om jag vaknade rätt tidigt idag kan jag njuta av att läsa tidningen och dricka min första kaffemugg i lugn och ro. Jag ska ingenstans, har ingenting speciellt på programmet mer än att starta någon maskin med tvätt. Eventuellt ska jag baka knäckebrödet jag ska ha på min födelsedag. Eller så ska jag inte det. Det beror helt och hållet på om inspirationen dyker upp. Dagen är ett oskrivet blad.

Igår kväll såg vi ytterligare ett avsnitt av Agents of Shield. Vi är tacksamma, sonen och jag, att abc lägger ut det senaste avsnittet direkt efter att det visats i USA. På det sättet kan vi välja helt själva när vi ska titta. Inte tar de betalt heller som Kanal 5 gör. Så med en mycket god middag på tallriken, en sprakande eld i braskaminen och agenterna på teven mjukstartade helgen. 

För alla elever väntar nu en veckas lov från skolan, själv jobbar jag men det blir ju på ett annat sätt. På måndag väntar en föreläsning jag ser fram emot, sedan är det arbete på skolan som gäller. Från mitten av veckan ska jag vara ledig, det finns en hel del komptid som måste plockas ut. Jag hoppas att vädret tillåter det, då ska jag nog jaga någon dag faktiskt. Längtar ut i skogen. 

Ser på nyhetsmorgon, i frukosthörnan står två av deltagarna från körslaget. Rickard Söderberg och Anna Book, en intressant kombination. Nassim al Fakir lagar mat ur sin kokbok "Galet god mat" tillsammans med några barn. Just nu gjorde de en smoothie, det fick mig att bli sugen på frukost. Mot köket.....

Gårdagen försvann i ett nafs. Biblioteksjobbet var som vanligt toppen. Några av klasserna som brukar låna kom inte så jag hann med att läsa en hel del nya barnböcker som jag köpt in till biblioteket.

Kvällen innebar en resa till stan som vanligt. Medan sonen tränade sin grupp tog jag en tur på stan. Målet var att hitta en ny vinterjacka till mig. Behovet fanns redan ifjol men då var det sonens behov som tillgodosågs. Jag letade en ullrock med huva men någon sån fanns inte, naturligtvis. Återigen ångrade jag att jag inte sydde upp en till mig i Vietnam....

Däremot hittade jag en herrjacka på JC som dessutom var nedsatt till halva priset. Egentligen började rean först idag men de hade börjat märka om jackorna strax innan stängningsdags. Med de presentkort som fanns i börsen behövde jag bara lägga ut 16 kronor....för en jacka som timmarna innan kostat 1300....inte illa.

Trots att det inte är en ullrock gillar jag den verkligen. Dessutom lyckades jag köpa en jacka som inte är svart.....den är mörkt marinblå.....(fast den ser svart ut för det mesta...)

Anledningen till rean var tydligen den varma hösten.....det tackar jag för. En härlig känsla att betala under tjugo kronor för ett sprillans nytt plagg.

En annan härlig känsla har jag haft under regnandet de senaste dagarna. Vetskapen att det inte är något hål i garagetaket längre är får mig att skratta och le åt regnet trots att jag inte gillar det egentligen. Tänk att vi har ett nytt, fint tak som framförallt är helt. Faktiskt tycker jag att den takmodell vi har fått nu passar huset bättre.

Den här kvällen har ägnats åt att ta en promenad medan sonen var på simträning. Sedan soffläge, nyheter och en eld i braskaminen. Lite Rooiboste på det så var den här kvällen räddad.

Soffläge.

Vilken njutbar kväll vi har. Allt har gått i en jämn, lugn lunk sedan vi kom hem från jobb och skola. Middagen kunde förberedas i lugn och ro, ingen brådska alls. Det innebar att jag hade tid att laga det där lilla extra en helt vanlig måndag. Ingen av oss hade någon tid att passa nämligen. 

Medan jag sedan plockade undan i köket efter middagen lade sig sonen till rätta i soffhörnet med en av de engelska böcker han skickade efter förra veckan. När jag var klar där uppe gjorde jag honom sällskap. 

Nu sprakar elden i braskaminen, allt är slappt och skönt och jag samlar kraft inför morgondagens långdag. Jag hinner till och med ta del av nyheterna. Sture Bergwalls eventuella frisläppande var kvällens huvudnyhet. Den flicka som hittats i Grekland tar också upp en stor del av nyhetstiden. Fokus läggs också på att berätta att HIV inte är särskilt smittsamt alls om man tar sina mediciner som man ska. Mycket glädjande. Tankarna går osökt tillbaka till den tid när hetsen mot de som var smittade var stor. Skönt att det inte behöver vara så längre!

Nej nu är det dags att lägga in ett vedträ till i kaminen. 

Sonen är hemma igen, jag hämtade hem honom från träningen och sedan har vi slappat i soffan framför det fjärde avsnittet av Agents of Shield. Den här gången började det hela i Stockholm och på Sergels torg. Härlig söndagsavkoppling.

Något som inte är fullt lika avkopplande är när man är ute och kör. De senaste veckorna har jag reagerat på den hastighet förare med släpvagn håller efter vägarna. Jag håller i och för sig inte alltid hastigheten men de gör det definitivt inte. Lite läskigt med en lastad släpvagn som håller mellan 100-120 km/h. Mig veterligen får man köra 80......
Igår observerade jag cirka 5-6 stycken som körde som om de stulit vagnen, ekipagen krängde betänkligt i blåsten. Idag blev jag upphunnen av en...och nej jag var inte heller helt laglydig men jag hade i alla fall inte ett släp kopplat efter bilen...

Dessutom hann jag igår upp en bil som blev bogserad efter motorvägen. Bilen som bogserade höll 105-110km/h....de hade kanske 3 meter lina mellan bilarna....högst.....och han som blev bogserad (ja det var en han) pratade i mobilen under tiden (såg min medpassagerare).....kändes farligt....Jag ville inte ligga bakom för det svajade en del....

Nu tänker jag kolla lite nyheter, sedan ska jag hänga en tvättmaskin innan det är dags att förbereda för morgondagens jobb.

När jag tittar ut genom fönstret den här morgonen ser jag en klar, krispig morgon. Det gnistrar i den lilla snö som ligger kvar på räcke och altangolv och Gubben Frost har täckt rutorna i växthuset med sina mönster. Just idag kan jag faktiskt tycka att det är riktigt fint och härligt med den stundande vintern. Men jag misstänker att det är nu en kort stund nu medan jag fortfarande ligger kvar under täcket med min kaffemugg. Om en stund är nog allt som vanligt och jag längtar efter värme igen.

Jag ser när jag tittar tillbaka i bloggen att jag inte har skrivit i den sedan tisdag kväll. Då kan man lätt tro att jag har haft fullt upp. Vilket i och för sig stämmer, men inte värre än att jag även hunnit med träning och vila.

En kort resumé av veckan kommer här. Jobb, träning, mattelyft, promenad, kvällsjobb, jobb, ju-jutsu, jobb, fika-eftermiddag, kompis hos sonen, skjutsa sonen till stan, biblioteket, resa till Sundsvall och sen Härnösand och lite teve i soffan på det så är jag framme vid söndagen.

En rolig sak som har hänt den här veckan är att hålet i mitt garagetak är ett minne blott. Nu har jag ett lutande tak med plåt istället för papptak. Det är lite småsaker kvar att göra sedan är det klart. Det känns tryggt och bra med ett tak utan hål.

Jag ser att IRL- in real life, har premiär nästa helg. En tung och angelägen film om mobbning. Den handlar om en kille som blir utsatt för mobbning både i skolan och på nätet. De korta filmklipp som visats känns som ett slag i magen. Misstänker att klumpen i magen kommer att vara närvarande under hela den tid filmen pågår...och en lång stund efteråt. Det värsta är att i den situationen befinner sig massor av barn och ungdomar, varje dag, hela tiden.
Eftersom det pratas så mycket om mobbning nu kan man lätt tro att fenomenet att utsätta andra för kränkningar och utstuderad elakhet har ökat. Men faktum är att det alltid har pågått, skillnaden är att nu finns en ökad medvetenhet i vuxenvärlden som gör att vi uppmärksammar och ser på ett helt annat sätt än förr. Tyvärr pågår mycket i mörka skrymslen och i privata meddelanden där vuxenvärlden inte hittar eller ens tittar. Därför är värdegrunden ett av de allra viktigaste områden vi har att arbeta med i skolan, hemma och överallt.

Jag såg också att moderaterna vill införa betyg från årskurs tre. Min spontana tanke är att de inte är kloka...Tror de verkligen att det kommer att höja några resultat? Genom att elever som har åtgärdsprogram för att nå målen redan i årskurs tre kanske kommer att få ett betyg som säger att de inte är godkända?? Min andra tanke är också att de inte är kloka....och min tredje....

På teven visar de vinterjackor just nu. Jag vill också ha något varmt och skönt att ta på nu. Jag undrar så vad jag har haft förr om åren? När jag tittar i garderoben finns där en riktig vinterjacka, men ingenting för den här tiden innan. Jag skulle också vilja ha en varm och skön rock. Helst med huva. Som det ryms en varm tröja under. Man kan undra varför jag inte sydde upp en ullrock i Vietnam jag också? Nåja, nu gjorde jag inte det så blir till att ge sig ut på jakt efter något varmt att ta på sig innan jag blir alltför frusen. Misstänker att det kommer att bli svårt att hitta det jag vill ha....

Idag ska jag arbeta lite vid datorn innan det är dags att åka ner till stan och hämta sonen på eftermiddagen. Han har varit hos en kompis sedan igår så jag får hämta honom efter träningen.

Nu är det dags för dagens andra kaffemugg!