Nu har jag satt degen till jäsning, längtar efter årets första semla. Nyss ringde sonen och ville stanna längre hos sin kompis. Hur länge de än är tillsammans är det alltid för kort, det är fascinerande. Under alla år de varit kompisar har jag hittills aldrig varit med om att de tycker att de fått tillräckligt med tid.
Två kamrater som inte bor i Bredbyn har han kvar sen dagistiden, när de skildes åt inför förskoleklassen pratade de om hur många år det var kvar till sjuan, då skulle möjligheten att få gå i samma klass komma. Hoppas deras vänskap håller i sig så att de får uppleva det. Jag tycker det är jättehäftigt att de har lyckats behålla sin vänskap sen de var tre år fast de inte bor i samma by.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar