Det finns underbara medmänniskor runt omkring oss. Människor vi inte känner men som ändå finns där med hjälp och stöd om det behövs. Som den tjej som hjälpte till att hålla emot rullstolen i parkeringsgaraget för att komma till den våningen hissen fanns på. De fantastiskt hjälpsamma människorna i receptionen, den servitör som stannande hissen för att jag skulle hinna fram innan den drog iväg till nästa våning. Ljudkillen som erbjöd sig att hjälpa mig hämta vad jag än ville ha. Jag måste erkänna att när paltkomat inträdde efter lunch funderade jag på att skicka efter en stor godispåse...Mängder av vänliga leenden från människor runt omkring. De vänliga är i majoritet men trots det har jag en sur känsla inombords.
De som gett mig den känslan är bland andra parkeringsvakten som stod och tittade när vi kämpade för att få upp dörren till det utrymme hissarna gick ifrån, när vi väl kommit till rätt våning. Det par som slängde dörren rakt i ansiktet på mig, nej foten menar jag, när vi skulle ut från parkeringsgaraget. Den kvinna som hade så bråttom förbi mig att hon klev på min krycka så jag höll på att ramla, igen... De onda ögon jag fick i lunchkön när jag med ett leende på läpparna bad om ursäkt för att ta mig förbi då personalen i receptionen skulle hjälpa mig fram till hissen. Jag kan gå i trappor men åker faktiskt hellre hiss nu. De sura blickarna jag fick av en kvinna när jag hade mage att lägga upp benet på en stol vid fikat. Samma kvinna höll sen nästan på att knuffa ner mitt ben i sin iver att få tag i en sittplats. De sura blickar jag fick när jag hade mage att ställa mig i kön för enbart handikapptoan. Jag skulle kunna göra listan längre men jag stannar där.
Sammantaget fick alla dessa människor mig att känna sig obekväm, i vägen, besvärlig, ledsen, arg, bestört. Men framförallt fick de mig att inse att Sverige inte är ett handikappvänligt land. Då menar jag inte alla trösklar som gör det svårt med rullstol eller trappor in till affärer. Dessa praktiska saker ställer naturligtvis till det också men det är attityderna jag tänker på. Mig är det inte synd om alls, jag kan snart kliva upp ur min stol, kasta kryckorna och röra mig fritt igen. Jag är inte handikappad, bara tillfälligt justerad. Men i vårt avlånga land finns många människor som hela tiden möts av de här attityderna och de kommer inte att kunna kliva ur sin rullstol eller kasta kryckorna, det är deras hjälpmedel för att överhuvudtaget kunna vara ute i samhället.
Det får mig att tänka på vårt stora grannland i väster och de erfarenheter jag har därifrån. Dels från den tid jag bodde där, dels från de semestrar jag varit på. Att ha någon form av handikapp där innebär att du får hjälp först, du har en egen kö, människor hjälper dig med dörrar som en självklarhet. Jag vet inte om det är så i hela det landet men i den del jag bodde och besökte var det så. Det vore en bra sak för oss att ta efter tycker jag. Jag tror och hoppas att vi kan förändra det synsättet även hos oss. Genom att vara en bra förebild, hålla upp dörren till den som kommer bakom oss, vare sig den personen sitter i rullstol eller går med egna ben. Ha ett vänligt ord på lut, ser vi någon som verkar ha det besvärligt, våga gå gå fram och fråga om man kan hjälpa till. Genom att hjälpas åt att vara goda förebilder tror jag att vi kommer att kunna förändra synsättet så att alla människor i vårt land får känna sig lika mycket värda oberoende av vem man är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar