Igår när jag satt och tittade på när sonen och hans tävlingspartner tränade fick jag faktiskt rysningar. Jag fattar inte riktigt att det är min son som visar upp ett sånt oerhört go och sådan precision. Jag har alltid varit en stolt mamma men nog måste jag erkänna att hjärtat slår extra mycket för honom just nu. Inte för att han är så duktig men för att jag så gärna vill att han ska få lyckas. (okej...lite för att han är så duktig också...)

I takt med att de utvecklas ökar nämligen förväntningarna på dem. Dels från alla runt omkring men framför allt från dem själva, de har höga målsättningar....För mig som är lite försiktig när det gäller att ha höga förväntningar blir det lite jobbigt...eller mycket jobbigt. Jag har inte nerver för detta....det är bara att konstatera. De dallrar värre än jello..... Men som jag skrev igår, bara de har sina under kontroll så spelar det ju ingen roll hur det är med mina. Den text deras coach skrev igår lugnade inte mina nerver direkt men stoltheten väller fram som en vårflod....det är min son han skriver om....

Idag har de bestämt att vila från träning men i helgen ska det tränas både lördag och söndag. Nu handlar det om finslipning av teknikerna, att inte tveka och att vända rätt sida mot domarna så att de ser så mycket som möjligt av finliret så att poängen blir så hög som möjligt.

Trots det måste jag ner till stan....bilen är på service och ska hämtas hem i eftermiddag...men varför ändra vanan att åka de fyra milen enkel resa varje dag....

Förhoppningsvis räcker tiden till för att sitta ute i solen och njuta en stund också. Hjälpa mamma att hänga gardiner ska jag också göra. Men förutom det...så lite som möjligt.