Tidigt i morse kom jag plötsligt på att jag hade glömt att ta in granen i garaget. Jag hade inget annat val än att kliva upp ur den varma, sköna sängen, ta på mig kläder och gå ut för att hämta in den. Annars skulle ju inte tomten ha någon gran att klä sen idag.

Då när jag gick där över den isiga gården, tänkte jag plötsligt på pappa. Att ta in granar i värmen var alltid hans jobb. Han som inte ens tyckte att det var jobbigt att kliva upp tidigt. Fast han skulle å andra sidan inte ha glömt att ta in den på kvällen.....funderar på om det kanske var han som på något vis påminde mig....

Nu är i alla fall granen i garaget. Inser att jag har tagit en större gran än jag brukar....få se hur mycket jag behöver såga av den för att den ska passa.

För att bereda plats åt granen var vi tvungna att flytta dödsstjärnan igen. Den som egentligen ska rivas.....fast jag har ju inte hjärta till det. Tidigare i år flyttade den nämligen ut från sonens rum till den plats där julgranen brukar stå. Där har den hotat med sin dödsstråle sedan dess.

Men att ta risken att granen skjuts i sank genom att låta den stå kvar? Nej, nej det går ju inte....dessutom skulle det bli för trångt då med tanke på årets granstorlek.

Att riva det drygt tretusen bitar stora legobygget kändes fortfarande inte som något alternativ, alltså gällde det att hitta en ny plats. Under andaktsfulla former med rädsla för att halka och krascha bygget bars den ut till förrådet. Efter uppröjningen där i somras finns ju faktiskt plats.

Där står den nu och pustar ut....den klarade sig från rivningshotet ytterligare en gång. Fast jag är nog den som tycker att det känns bäst, min ångest inför tanken att riva bygget är så stark....nu råder frid istället, rivningsfrid.