Idag var det dags att ta itu med alla dammråttor, tidningshögar, tvätthögar och saker som lämnats på platser där de inte ska vara. Med tanke på att det hade gått lite väl långt med "förfallet" skulle det inte gå särskilt snabbt. Men sonen var med på noterna så det kändes inte helt ogörligt.

Medan han lagade lunch började jag så smått med att plocka undan, hängde nån maskin med tvätt. Vi fick god lunch som intogs i växthuset och sen gick vi in och fortsatte, båda två på gott humör.

Men sen.....där någonstans hände det....jag kände hur mitt humör sjönk alltmer. Det blev sämre och sämre. Till slut tittade sonen på mig och frågade varför jag var så sur och stressad (på ett väldigt fint och omtänksamt sätt). Inte det lättaste att svara på då jag inte hade någon aning om det själv,

Då kom jag på det....jag blir alltid på dåligt humör när jag städar. Alltid, utan undantag. Jag hatar verkligen att städa. Inget större problem, jag vet. Jag kan städa, jag har ett fint hus att städa, jag behöver inte städa själv, jag kan spela bra musik medan jag städar.....men det spelar ingen roll. Mitt humör och städning är ingen bra kombination. Inte alls. Och jag tror inte att det bara har att göra med att jag alltid får förfärligt ont i knäet och att det gör riktigt ont under vänster fot. Tänker jag tillbaka har nog städning alltid framkallat de här känslorna hos mig.

Efter sonens högst relevanta fråga började jag fundera på allvar över detta med stress och dåligt humör och insåg att jag kan vara stressad på olika sätt. När det gäller saker jag tycker om att göra, då är humöret okej fast stressnivån är hög. Däremot skapar saker jag inte tycker om att göra stress och då blir jag dessutom en riktig argbigga. Kognitiv terapi, kan det vara nåt?

Hur som helst sonens påminnelse fick mig att känna mig gladare igen, ändå till dess att jag slog ner den fina glaslykta jag fått av arbetskamrater (med en stol som skulle flyttas). Fast då blev jag mest ledsen, inte så arg. Inget glas i fötterna dock och lyktan får jag se till att ersätta så det var väl ingen större katastrof.

Nu är humöret gott igen, det kom tillbaka när jag stod i det nyskurade köket och förberedde middagen. Därför känner jag mig lugn, inte stressad alls och lika glad som jag brukar vara (för det mesta) nu när jag ligger i hängmattan och lyssnar på kyrkklockorna som ringer in helgen.