En vecka går snabbt, denna vecka snabbare än någonsin trots att det varit väldigt tyst och tomt här hemma. När jag kom hem från jobbet i måndags och låste upp dörren kände jag mig plötsligt väldigt liten och ensam. Men den känslan har snabbt gått över. Visst, jag saknar sonen väldigt mycket men glädjen över det han får vara med om vinner över min ensamhetskänsla. 

När det nu gått flera dagar handlar det mer om att jag måste fundera och planera vad jag ska laga för mat till mig själv. Att äta chips, stripes eller nåt annat onyttigt varje dag kommer inte att fungera till dess sonen kommer hem på besök. Jag måste helt enkelt se till att äta bra mat även om jag är själv. 

Under veckan har jag ätit sushi en kväll, blivit bjuden av mamma två kvällar, ätit rester en kväll, haft kompisar på middag en kväll och idag, lördag, gjorde jag kantarelltoast. Tycker faktiskt att jag varit duktig....

Imorgon? Just det då ska jag också äta...nåt....

Igår när jag hade vänner här på besök fick jag en fin present...en ring som jag blev väldigt förtjust i. Att presenten var en sån där "bara för att present" gjorde inte saken sämre. Men något som var inköpt för att passa just mig, bara mig. Faktiskt är det nog bästa sortens present. 

Att få laga mat till goda vänner igår kändes också som en present, underbart att inte bara ha sig själv att bjuda på något att äta. 

Fast den bästa presenten av alla nu är att sonen trivs i Norge. Värt hur mycket som helst, dessutom har han skickat mig några bilder så nu kan jag se honom framför mig, i alla fall på några ställen där i Flekke. 

Smörsteker kantareller med min fina "bara-för-att-present" på fingret. 

Jorå, det blev middag idag.....som jag dessutom lagat till. 

Goda kronärtskockor serverades med vispat citronsmör. 

Ljuskronan reflekterades fint i alla rutor. 

Sneda och vinda ljus, men lyser vackert gör de och trots att de inte står rakt rinner de inte.

Kräftor smakade toppen.

Kladdkaka med körsbär, lika kladdig och rinnig som en fondant!

Lördag kväll och jag ligger i soffan medan sonen är i stan och tränar. Det har varit mycket av den varan nu ett längre tag, inför den gradering som är planerad till imorgon. Plötsligt inser jag att han bara kommer att sova hemma två kvällar till innan han åker till Norge. Det kommer att bli väldigt tomt och konstigt. Tur att jag vet att han kommer hem till advent...gissa om jag längtar till jul....

I torsdags kärvade mitt knä ihop rejält igen, en sträcka som normalt tar en minut att gå tog nästan en kvart....men efter att ha suttit med foten upp ett tag blev det bättre. När jag sen samma eftermiddag träffade en sjukgymnast som kunde tala om vad som orsakar det hela fick jag plötsligt hopp igen. Visserligen innebär det operation (det blir i såna fall sjätte gången de skär i mitt knä) men finns chansen att jag kan få en hyfsad fungerande led igen är det värt det. 

Enligt honom är det mitt skrot som rår för allt. På nåt sätt sitter ärret fast så när jag väl böjer mitt knä så gräver sig skrotet in på ställen det borde låta bli. En övning har jag fått i alla fall, att göra tre gånger om dagen till dess att jag ska på återbesök. Den ska jag kämpa på med!

Hur som helst, nu gäller det bara att få en tid på ortopeden.....

Underbara hallon, det är sommar det!

Den andra arbetsveckan gick snabbt, en intensiv vecka som avslutades med fest hos en god vän på fredagskvällen, hjälp här hemma under lördagen med att sätta upp väggfästen till teveapparater av andra goda vänner. Nu är det söndag och den här dagen ska  ägnas åt en del förberedelser inför sonens Norgeäventyr.

Men först ska jag tipsa om en bok jag läste en av kvällarna i början av veckan. "Vargarnas tid" av Elisabet Nemert. En historisk roman där verkliga händelser vävs samman med fiktion. Den utspelar sig under andra världskriget. Ondska, mod, kärlek och hopp vävs samman i en bok som i alla fall jag hade svårt att lägga ifrån mig. Boken bjuder inte på så många nya infallsvinklar, istället påminner den om det som inte får glömmas. 

En riktigt bra bok och det enda som kanske inte känns helt trovärdigt är alla lyckliga slut i boken....men det köper jag....boken är lättläst och lite kittlande med de tre vita vargar som följer genom hela boken. Vargarna som gör att allt bitvis känns lite magiskt och övernaturligt men utan att bli alltför overkligt.

Idag är det en sån där dag då molnen hänger ner och trycker. Det är riktigt grått och allt emellanåt kommer en liten regnskur med lätt fint regn.

Den här dagen är en dag när det passar att äta köttpaj under lock. Något jag bestämde redan igår kväll då jag lade en bit kalvkött i kylen. Nu puttrar grytan på spisen och det är inte många minuter kvar till dess att köttet är så där härligt mört så att det faller sönder. Sedan ska pajdegen kylas innan den kavlas ut och den goda köttstuvningen får fylla pajformen, täckas med ett pajlock och gräddas i ugnen. Det blir en god middag när sonen jobbat klart för idag.

Ligger och funderar på mitt knä och vårt landsting. Jag kan konstatera att det inte är konstigt att de har svårt att få verksamheten att bära sig, det är en tungrodd organisation. Inser också att den som svarade på min remiss nog inte läst min journal då hade svaret sett annorlunda ut. Istället för att se till att jag fick komma till röntgen och sedan ortopeden i ett steg blir det nu en omväg på ett antal steg extra innan de får ta emot en ny remiss. Jag fick också rådet att ta kontakt med en sjukgymnast för att träna upp rörligheten i knäet..
Hallå, jag har ju knappt gjort nåt annat de senaste sju åren....och om det skulle bli riktigt besvärligt hänvisades jag till akuten.....jo, tjena de lär ju bli överlyckliga....vad ska de göra annat än att se till att jag får komma till röntgen och ortopeden?? Men de som jobbar där gör sitt bästa, det är jag övertygad om. De kan ju inte annat än följa det regelverk som finns så deras fel är det inte, om än jag känner mig frustrerad.

Hur som helst, jag fixade till mitt knä själv i torsdags kväll. Eller nej, där hittade jag på men nåt gjorde jag och bättre är det. Jag var så less på att inte kunna böja det utan att det skar som en kniv när jag rätade ut knäet igen så jag bestämde mig för att "undersöka" knäet själv. Jag tryckte lite överallt, tog sen tag i knäskålen och döm om min förvåning när den rörde sig och sa plopp, glonk eller klonk. Jag kommer inte ihåg så noga...mest förvånad blev jag när knäskålen inte var still. Kanske inbillade jag mig det hela men vad spelar det för roll när jag inte har lika ont längre och jag till och med kan böja knäet lite utan att jag går sönder av smärta  när det rätas ut igen.
Att det är avsaknad av muskler runt knäet som är en orsak till det hela (den andra är nog skrotet) har jag nog kunnat diagnostisera mig till. Alltså ska jag träna på som bara den....fast lagom.....och för att det ska bli lagom är det väl sjukgymnast som gäller. Annars lär jag bränna på och då blir det bakslag när jag tränar för hårt...som det brukar bli. Men en röntgen ska jag nog se till att få....

En underbar bild från mitt växthus där solen lyste in igår kväll. 

Efter att ha avverkat en första arbetsvecka efter semestern tycker jag att det passar med några boktips. Inte för att jag har läst på jobbet, nej det gjorde jag när jag slutat på dagarna. Fast jag har läst på jobbet också...men då har det handlat om skriftliga omdömen och dokumentation kontra administration....skulle förstås kunna tipsa om det också men det tänker jag inte göra. 

Nej de två böcker jag tänker tipsa om är två feelgoodromaner, varav en är en riktig chick-lit. 

Den första heter "Bettys värld" och är skriven av Marie-Louise Marc. Huvudpersonen Betty är reporter på ett magasin som heter Gala. En otrogen pojkvän, trevlig granne, vimsig mamma och utflugna barn som hon oroar sig för. Efter att ha läst två -tre kapitel tänkte jag faktiskt lägga ifrån mig boken. Den kändes för ytlig och var allmänt seg men jag bestämde mig för att ge den en chans några sidor till. Det vann den på och mot slutet av boken ville jag faktiskt bara ha mer av den. Vilket är ett gott betyg. Det är kanske ingen bok som kommer att vinna priser, i alla fall inte i min värld men underhållande och romantisk med glam och flärd, otrohet och kärlek. Läsvärd om man gillar chick-lit.

Nästa bok är skriven av Kristin Emilsson och heter "In i minsta detalj". Den handlar om ett gift par som precis håller på att bli klar med renoveringen av lägenheten. Deras största bekymmer är vilken färg de ska ha på väggarna. Allt är planerat in i minsta detalj. Då sker ett oväntat dödsfall som sätter igång en händelsekedja som ingen av dem kunnat förutse....inte jag som läsare heller...i alla fall inte alla delar. Feelgood om landsbygd och storstad, kärlek och vänskap, gamla hemligheter och nya. Jag gillade den!

Idag är det den första augusti och normalt brukar jag ha ångest vid den tidpunkten för då vet jag att det snart är dags att göra slut med ledigheten och börja jobba. I år fanns ingen anledning till det för jag började ju jobba redan i juli.

Men, men...den är där ändå, ångesten alltså. Inser att det nog inte är jobbstarten som framkallat denna olustkänsla någonsin, nej det är nog hellre vetskapen om att hösten och vintern närmar sig som gör att det inte känns helt okej. Jag som är en sommarmänniska ut i fingerspetsarna och tåspetsarna och hårstråna.

I år är det extra vemodigt med augusti, samtidigt som det är oerhört roligt också. Faktum är att det är fantastiskt roligt men vemodigt som sagt. Datum för sonens avfärd mot stipendiestudier utomlands närmar sig. Om några veckor är det dags att börja packa inför det stora äventyr som väntar honom. Vilken chans han har fått!

Själv har jag börjat fundera på detta med middagar. Eftersom jag är känd för att slarva med maten när jag är ensam hemma ska jag nog försöka göra veckomatsedel. Hur nu det ska gå? Det är ju något jag hittills aldrig lyckats med. Men skam den som ger sig, jag kan ju vara rätt målmedveten om jag bestämmer mig för det så det är väl dags för mig att visa den sidan även när det gäller matlagning....det är ju inte direkt så att jag har brist på recept och idéer. Jag får väl helt enkelt ge mig själv någon slags utmaning och sätta upp en belöning om jag fixar detta. Måste bara fundera ut nåt riktigt bra....

Något annat jag måste fixa som jag nu haft det tufft med i två dagar är detta att kliva upp på morgonen igen...usch så eländigt det är med tidiga morgnar. Varje gång jag släpar mig ur sängen med halvslutna ögon känner jag en stor beundran för de som har arbeten som innebär att de måste kliva upp ännu tidigare än vad jag behöver. Längtar så efter den där dagen när jag kommer att vakna pigg och känna mig utvilad. Det brukar ju hända en eller två gånger per år...när jag tänker efter borde det nog vara dags snart....minns nämligen inte när det hände senast. Där har jag nåt att se fram emot, härligt!

Idag har jag gått hårt åt kryddorna i krukan på altanen, men det syns inte.