Det första år jag tog min egen gran var 2002. Det året hade pappas sjukdom tagit ett rejält grepp om honom (även om han inte hade fått någon diagnos ännu) vilket gjorde att han inte orkade gå i skogen och hugga några granar till mig eller tallar till sig själv heller för den delen. 

Till en början tog jag både tallar och granar men de senaste åren tar jag bara två granar till mig själv, en att ha ute och en som ska stå inne. Detta är något jag alltid har gjort på höstlovet, en kär tradition. Jag vet att det finns de som tycker att det är tidigt, men mina granar har inte barrat mer än andras som tagits senare, eller hängts upp och ner eller på annat sätt specialbehandlats. 

I år trodde jag att det skulle bli första året jag inte skulle kunna ta mina granar själv. Inte för att jag inte orkar men mitt knä gillar ju inte riktigt det ojämna underlag skogen bjuder på. Men precis när jag bestämt mig för att köpa granar kom jag på att det nog fanns i alla fall en vid mitt härbre som skulle fungera. Sagt och gjort, jag lånade mammas bil, med henne som sällskap och åkte till ut till hägna och sågade ner ett par granar. Innegranen har inte den rakaste stammen men med allt tingeltangel som ska pryda den kommer det inte att synas....och om det gör det så vem bryr sig...inte tomten i alla fall.

Mission accomplished. 

Ljusbäraren i kyrkan är fylld av ljus som lyser för nära och kära som fattas oss.