Varje år den trettonde januari tänker jag lite extra på min morfar. Min varma, snälla, mysiga morfar som var en av alla trygga vuxna jag hade runt mig när jag växte upp. Att jag tänker på honom just idag hör ihop med Tjugondag Knut.

När jag fortfarande bodde hemma gick jag alltid en promenad till min mormor och morfar på kvällen för att hälsa på och få mig lite gott kvällsfika. Just det här datumet möttes jag av marschaller som lyste upp mörkret och tända ljus i alla fönster ute i kvisten. Kvällar med många minusgrader var det extra fint när frostrosorna lystes upp av de levande ljusen. Det var så stämningsfullt, jag kan fortfarande plocka fram känslan jag fick varje Tjugondag Knut. Åh, vilken tur att just jag hade en riktig ljuständarmorfar!

Väl inne möttes jag också av värme och kärlek, dessutom bjöds det alltid på något extra gott dagen till ära. Hos mig får man inget extra gott idag, men ljusen lyser för att säga hej då till julen, det ger jag inte avkall på.