Söndag återigen, veckorna går fortfarande snabbt om än vissa dagar känns som att de aldrig kommer att ta slut. Låter konstigt kanske men konstigt är det nya vanliga.

Igår laddade jag upp för att ta mig an allt grus som snöröjningen lämnat på gräsmattan. Ansenliga mängder att kratta upp väntade, trodde jag. Väl på plats med krattan i hand kunde jag inte riktigt tro mina ögon...allt grus på min tomt var borta. Det visade sig att min granne redan fixat bort gruset. Känslan som fyllde mig då går inte att beskriva, vårens tråkigaste uppgift var redan gjord! Så underbart!

Okej, riktigt allt grus är inte borta, det är ett litet område kvar och det är bredvid garaget, det tar jag hand om en annan dag och kommer att vara gjort i en grisblink.

Att jag slapp kratta gav mig energi att såpabehandla altanen istället. Det betyder att nästa lediga, varma dag är den redo att ta emot utemöblerna!

Längtar efter lite mer värme, men med tanke på att det fortfarande är tidig vår är jag glad för alla dagar som det inte snöar. Igår lyste i alla fall solen under min promenad, det gav en skön känsla och lovade mer...snart blir det andra tider och då kommer min altan att vara redo. Själv behöver jag inga förberedelser för att vara redo, det råder det ingen tvekan om. 

Dagens dikt 26/4

Dagens dikt 25/4

Dagens dikt 24/4

23 april 2020

Sonen skickar bilder på blommande körsbärsträd, vårblommor och andra härliga vårtecken till mig. Jag tittar och längtar efter både vårens växtlighet men även efter honom. Tittar och längtar.

Fast just idag känns det ändå hoppfullt, det blåser lite mindre ute och temperaturen känns hoppfullare. Våren kommer nog här också och sonen får jag i alla fall prata med lite då och då.

När det gäller virusspridningen följer jag som många andra presskonferenserna som ges av myndigheterna alla veckans vardagar.

Något annat jag följer med intresse just nu är en aning ytligare. Eller följer med intresse vet jag inte, snarare fascination av alla som orkar hålla på med detta fenomen. Det handlar om kedjebreven som ökat på ett oanat sätt på facebook. Kedjebreven har visserligen alltid varit en del fejan och messenger men det känns som att de formligen har exploderat i mängd nu.

Många av inläggen säger sig vilja fylla facebook med något annat än trista uppdateringar...nu finns där i princip bara kedjebrev istället...det om något är i mitt tycke väldigt trist.

Det handlar om gåtor och uppmaningar som till exempel: Vem vill ta en drink med mig när det här är över? Men eftersom det handlar om kedjebrev krävs att du själv postar det på din egen vägg sen du skrivit i din kompis inlägg. Nog är det många av dem som lagt ut den utmaningen som jag gärna skulle ta en drink med, men vill de inte ta den där drinken med mig om jag inte postar inlägget själv så får det bli så.

Dessutom är många av inläggen ursprungligen skrivna på något annat språk och sedan har någon, någonstans, använt google translate innan det postats....med ett språk lika konstigt som...ja jag vet faktiskt inte vad jag ska ge för jämförelse.

Så om någon nu funderat....jag gillar inte kedjebrev. Jag förstår utmaningarnas tjusning och viljan att svara rätt, att få klura och tänka på något annat ett tag. Gåtor och kluringar är roligt, det tycker jag också. Och att dricka drinkar, det gillas skarpt, om nu någon tvivlade på det.

Så om jag tänker efter riktigt noga har jag egentligen absolut inget emot alla gåtor och annat som dyker upp, det roar och distraherar tankarna och motionerar hjärnan. Det är nog bara fortsättningen, att det ska postas på den egna väggen jag inte gillar.....kedjebrevsdelen alltså.

Inser att det nog bor en liten sur och tjurig tant i mig, fast hon dök inte upp nyss, den tanten fanns på den tiden kedjebrev skickades med post också.

Den enda uppmaning som tilltalat mig här på slutet är den där du lägger upp en bild från din senaste resa....helt utan krav att göra något liknande på din egen vägg. Såna uppmaningar gillar jag.

Här kommer i alla fall ett foto från min senaste resa....när jag och sonen möttes i Stockholm i december för att se den senaste Star Wars-filmen.

Min uppmaning till er alla är att hålla ut och vara rädda om varandra!

Usch, idag är det en riktig blåsdag. Det visslar och viner utomhus, vindspelet får jobba som bara den. Plötsligt brakar det till, en snabb titt genom fönstret för att se vad det var den här gången. På gränsen till kommunens mark står en barack med en halvlös plåt på taket som skramlar och låter, oftast är det därifrån ljudet kommer.

Plötsligt yr det runt några snöflingor också för att riktigt understryka att det är ett skitväder utan dess like. Växthusdörrarna blåser upp och jag ser att gardinerna är på väg att rymma. En snabb utryckning till altanen och jag lovar....blir det inga fler blixtutryckningar håller jag mig inne resten av dagen!

Dagar som den här tänker jag lite extra på min mormor. Hon tyckte verkligen inte om blåsväder. Hon hade oftast en fantastisk förmåga att orientera sig även utomhus, men inte när det blåste. Eftersom hon var blind tappade hon förmågan att känna i vilken riktning hon skulle gå för att ta sig dit hon skulle. Jag kommer ihåg att jag fick följa henne för att både hänga och hämta in tvätt när det blåste förutom till eventuella andra sysslor hon ägnade sig åt utomhus. Men var det inte nödvändigt gick hon inte ut alls när vinden tog i, precis som jag tänker göra idag. Jag håller mig inne, en kojdag får det bli!

Har intagit soffläge med mina iskalla tår. Men med sonens gosesockor på fötterna och en eld i braskaminen räknar jag med att de snart är varma igen, tårna alltså.

Mitt i den konstiga, annorlunda värld som omger oss nu, försöker i alla fall jag njuta av små vardagssaker. Som att ta en promenad på grusknastriga vägar och lyssna på små och stora fåglar som vårspelar. Nere vid Bredbytjärnen var det gott om svanar som trumpetade på sitt alldeles speciella vis. Runt huset kvittrar mina kompisar, de små pippisarna, förtröstansfullt.

Att njuta en mugg kaffe, äta upp allt påskgodis alldeles för snabbt och lyssna till tvättrummans snurrande är också saker som är alldeles vanligt förtröstansfulla. Nåja, det där med tvätten är kanske inte det mest njutningsfulla men någonstans är det ändå ett ljud som gör att det går att lura sig själv att allt är som vanligt.

Jag tänker och drömmer om tider längre fram när det blir vår på riktigt och önsketänker allt jag kan att det då kommer att vara okej att resa inom vårt land igen, för att träffa nära och kära som vi nu enbart har kontakt med på andra sätt. Men tänk vilken tur ändå att vi har alla dessa andra sätt, så att vi både kan höra och se varandra. Det är positivt mitt i allt det konstiga.

Annars är världen inte bara konstig utan den har varit oskarp också. Mitt öga, som i början av veckan var besvärligt genom att klibba igen, är nu som vanligt igen tack vare ögonsalvan jag fick utskriven. Det är positivt för plötsligt är inte världen så suddig längre!

Det är något väldigt förtröstansfullt med solens strålar som skymtar mellan träden en tidig morgon. Framförallt dagar som dessa när så mycket är annorlunda, då är det tryggt att solens strålar silas mellan stammarna precis som vanligt.

Igår när jag tog en promenad i blåsvädret kvittrade fåglarna sina vårsånger och gruset knastrade under skorna som vanligt, det kändes tryggt det också.

På ett ställe gick jag förbi en liten tjej som höll på att lära sig cykla med hjälp av sin pappa. Hon kommer cyklande rakt mot vägen jag gick på och upptäckte plötsligt hur nära hon var, så då ropar hon högt:
- Pappa, hur svänger man?
En sån underbar ögonblicksbild, som fick mig att le stort och inse att hela världen faktiskt inte är upp och ner, även om det bitvis känns så.

Precis som livet, det bjuder inte på någon enkel raksträcka utan är fullt av kurvor och krokar. Hur lätt skulle det inte upplevas om det vi siktade mot kunde följa en raksträcka utan hinder på vägen?  Eller skulle det kännas lätt egentligen? Det är ju just alla kurvor och hinder vi möter på vägen och de val vi gör som formar oss och leder oss dit vi så småningom hamnar.

Sedan har jag en liten fråga, kunde inte den där människan som jobbade i mitt vardagsrum i slutet av veckan haft vett att plocka undan efter sig??