Har intagit soffläge med mina iskalla tår. Men med sonens gosesockor på fötterna och en eld i braskaminen räknar jag med att de snart är varma igen, tårna alltså.

Mitt i den konstiga, annorlunda värld som omger oss nu, försöker i alla fall jag njuta av små vardagssaker. Som att ta en promenad på grusknastriga vägar och lyssna på små och stora fåglar som vårspelar. Nere vid Bredbytjärnen var det gott om svanar som trumpetade på sitt alldeles speciella vis. Runt huset kvittrar mina kompisar, de små pippisarna, förtröstansfullt.

Att njuta en mugg kaffe, äta upp allt påskgodis alldeles för snabbt och lyssna till tvättrummans snurrande är också saker som är alldeles vanligt förtröstansfulla. Nåja, det där med tvätten är kanske inte det mest njutningsfulla men någonstans är det ändå ett ljud som gör att det går att lura sig själv att allt är som vanligt.

Jag tänker och drömmer om tider längre fram när det blir vår på riktigt och önsketänker allt jag kan att det då kommer att vara okej att resa inom vårt land igen, för att träffa nära och kära som vi nu enbart har kontakt med på andra sätt. Men tänk vilken tur ändå att vi har alla dessa andra sätt, så att vi både kan höra och se varandra. Det är positivt mitt i allt det konstiga.

Annars är världen inte bara konstig utan den har varit oskarp också. Mitt öga, som i början av veckan var besvärligt genom att klibba igen, är nu som vanligt igen tack vare ögonsalvan jag fick utskriven. Det är positivt för plötsligt är inte världen så suddig längre!