Oj så snabbt veckorna rinner förbi. Som en vårflod. Jobb och studier i en härligt intensiv mix. Den här veckan bjöd på en överraskning, sonen kom hem sådär hux flux. Anledningen var väl i och för sig inte den roligaste. Hans studentrum har drabbats av vatten- och mögelskador och det reservboende som kommer att erbjudas är inte klart att flytta in i ännu. Då fick mamman bästa sällskapet! 

I helgen är det pingst. Det gör att jag känner mig lite sorgsen. Jag kommer ihåg hur det var förut om åren, då när pingst fortfarande var en högtid som firades och var speciell. God mat, blommor plockades, fest och firande.  Nu är pingst precis som vilken helg som helst. Tänk vad en tappad ledig annandag kan betyda. Jag skulle faktiskt byta tillbaka när som helst. Ge mig en annandag pingst så får du en nationaldag!

Hos oss har vi i alla fall fått lax till middag idag. Precis som det ska vara när det är pingsthelg. Dessert i form av godisglass väntar till senare ikväll. Tycker att det borde vara en ledig dag imorgon....men det är det inte....snart dags att ladda för veckans jobb. 

När jag drack mitt morgonkaffe och läste tidningen i morse undrade jag av vilken anledning lördagens teveprogram fanns med. Tänkte att nu har det väl ändå snurrat om för utgivaren. Efter en stund insåg jag att det var för mig det snurrat om....det är inte söndag....det är ju lördag. Hurra, plötsligt fick jag en extra dag att göra ingenting. Så himla skönt! 

I trädgården händer saker, men det är ingenting jag behöver göra något åt. Knopparna på träden börjar slå ut, sista snöhögen har töat bort och blommorna börjar växa igen. Mossan mår toppen i gräsmattan och det byggs i träd och rabatter. Där flyttar älvor och annat knytt in. De varnar för draken även i år, har dock aldrig sett till den så jag undrar så hur den ser ut? Kanske är som när en del människor varnar för hunden...det är bara en skylt och inte mer än så. Hoppas det, för inte känns det särskilt tryggt om en elak drake smyger runt...

Tänk att visheten inte alltid kommer med åldern. Varje år gör jag samma misstag, varje år. Som resultat av det ser jag ut som en överblommad vissen växt full av fröer....eller det är inte jag som ser ut så, det är min fleecejacka. Av någon anledning åker den alltid på när det är dags att jobba ute i trädgården och luften är en aning kylig. Gårdagen var inget undantag. Jackan fungerar utmärkt så länge jag håller mig till grävande, ogräsrensning och ris utan frön. Men när det är dags att klippa bort fjolårets blomställningar på min klasespirea är det inget bra klädalternativ. I princip alla frön fastnar på min jacka, de som inte fastnar i håret förstås. Jag har i alla fall gott hopp om framtiden. Tänker att nästa år....då....då kommer visheten. Eller så är det bara minnet som saknas....

Ibland känns det som om orden inte vill. De sitter och tjurar och vägrar komma ut i nån ordning. Fingrarna gör sitt bästa för att locka ut dem, för fingrarna vill flyga över tangentbordet. Istället får de vara förvånansvärt stilla. Om fingrarna mot förmodan lyckas locka fram några ord blir orden raskt utsuddade och ersatta med nya. För att suddas ut och ersättas med, ja vadå? Ofta precis de ord som dök upp först. Undrar om det jag drabbats av kan liknas vid skrivkramp? Kanske. Eller så beror oförmågan att skriva ihop något på det faktum att veckan som gick innehöll ett antal examinerande seminarier och en hemtenta som skulle lämnas in. Faktum är att om jag vore ett litet ord skulle nog även jag tjura....vilja vila lite. 

Då är det skönt att ta en paus och jobba ute i trädgården. Men inte för mycket, lagom mycket. Kanske har jag blivit klokare än jag brukar vara när det kommer till trädgårdsjobb. Jag har insett att allt inte behöver göras på en gång utan det går bra att ta lite i taget. Faktum är att det blir roligare då. I alla fall dagarna efteråt, då träningsvärken från helvetet inte infinner sig som den annars brukar göra. Vad hände liksom? Är jag vuxen och klok nu?