Idag är det första söndagen i mars och traditionsenligt körs Vasaloppet. Lite extra speciellt är det just idag då det är hundraårsjubileum. Det känns tryggt och förtröstansfullt att det är något som gör att det för en kort stund går att vila i tanken, bort från kriget som pågår så nära oss. 

Annars är det ju så att det är just kriget som dominerar både nyhetsflöde, tankar och i allra hösta grad vardagen för många. Jag har nästan svårt att ta in det som händer faktiskt, det är i princip ofattbart. Visst det är oro och krig på många håll i världen men att ett land så absolut och fanatiskt invaderar ett annat känns overkligt. 

Jag är ingen prepper direkt men har kommit på mig själv att kolla att det finns t-röd till stormköket hemma, lokaliserat vattendunkarna och checkat skafferiet så att det finns förnödenheter för att klara mig några veckor.  Att det är något som borde vara en självklarhet jämt det vet jag, det är inte något som ska vara avhängigt ett krig nära vårt land, men jag inser att jag tyvärr haft lite av "det ordnar sig nog" mentalitet. Nu har jag vaknat i alla fall, en radio som laddas med vev eller solenergi har också köpts in. Ett klassiskt exempel på ordspråket bättre sent än aldrig. 

Nu hoppas jag att Putin på något sätt slår krokben för sig själv, eller att någon annan gör det så att folket i Ukraina kan få leva sitt liv i trygghet. Tills den dagen kommer gör jag det jag kan, skickar en slant då och då till de olika hjälporganisationer som gör insatser för de stackars människor som måste fly sina hem. 

Nu återgår jag till lite verklighetsflykt igen och fortsätter att kolla på Vasaloppet, om än med en odefinierbar klump i magen.