Sommardagarna växlar rejält vädermässigt. Under några av de fina dagarna har jag passat på att åka ut till härbret för att städa. Det är ett antal år sedan det fick en rejäl genomkörare så det var definitivt dags.

Det har tagit sin tid så hädanefter ska jag göra som jag alltid gjorde förut, städa upp på våren. Det blir så mycket enklare då. Dessutom passade jag på att sy nya gardiner dit ut, de gamla var blekta av solen så det behövdes. Tyget hade jag redan...inköpt 2006....

Nu är det fint och städat igen, så när lusten att åka ut faller på är det bara att göra det. Faktum är att det är ett litet paradis där ute. Enkelt och rofyllt.

Karin Alfredsson har skrivit en gripande roman om kvinnomisshandel, gemenskap och förtryck. Boken heter ”Skrik tyst så inte grannarna hör”. Bokens huvudpersoner är två kvinnor, en svensk och en från Zambia. De lever båda med män som till en början visar goda omtänksamma sidor men sakta men säkert förändras relationerna till att bli destruktiva.

Jag tycker att boken ger ett trovärdigt intryck om våldet inom hemmets väggar och sättet det byggs upp på är bitvis rätt så gastkramande.  En bok väl värd att läsa!

Igår kom några goda vänner hit och planerade vår stundande Italienresa. Då passade jag på att blanda till en kanna med Pimm´s sommarbål. Gott med massor av is och frukt. Med den som start och sedan sallad gick planeringen och letandet av hotell som en dans.

Idag har jag varit rätt nyttig också. Jag har sytt nya gardiner och annat smått och gott till mitt härbre. Tyget har funnits länge, ser att det är designat 2006....så balarna har legat i många år och väntat på att jag ska göra nåt av det. Men nu är det gjort, till slut. Det tog några timmar och tack och lov krånglade inte symaskinen överhuvudtaget förutom när jag kom till den sista sömmen. Helt smärtfritt ska det ju inte gå....

Nu ska jag snart förbereda mat till sonen som arbetar och kommer hem på sin rast för att äta, sedan tänker jag lägga mig tillrätta och läsa. Det har jag gjort mig förtjänt av tycker jag.

Frukt och is, nu saknas Pimm´s och 7up. 

Lite småplock i växthuset innan maten. 

Med den salladen i magen gick det bra att planera boende i Italien.

Här kommer ett litet boktips på böcker som inte är helt nya men ändå väl värda att läsa, om man inte redan gjort det.

Jag upptäckte för ett tag sedan att jag hade den femte delen om Rebecka Martinsson kvar att läsa, "Till offer åt Molok". Igår kväll var det ett lämpligt tillfälle att läsa den.

Det är Åsa Larsson som har skrivit bokserien där huvudpersonerna i böckerna alla kämpar med sina egna privata bekymmer, stora och små, förutom de mordhistorier de ska försöka lösa. Böckerna är lättsamma att läsa, men inte ytliga utan med ett aningen mörkt djup.

Det här med morgnar är ett eget kapitel. De följer inga mönster överhuvudtaget...eller så är det just det de gör....eller jag vet inte, känner mig mest förvirrad just nu. 

Min dag brukar börja runt klockan sex när klockradion väcker mig och sedan åker jag hemifrån strax före klockan sju. Ungefär en timme tar alltså mina morgonrutiner. 

Men allt som oftast händer det att jag vaknar en ganska lång stund innan klockradion börjar spela. Då kliver jag upp, startar kaffebryggaren, sedan lägger jag mig i sängen och läser morgontidningen på plattan, precis som de dagar jag vaknar när musiken börjar spela. Så småningom inser jag att det är dags att äta min yoghurt, ta på lite kläder, borsta några tänder och åka mot jobbet. 

Men det är här det brukar bli konstigt. De dagar jag har en timme på mig flyter allt på precis som det ska. Annat är det de dagar när jag vaknar i alla fall en halvtimme tidigare, om inte mer. Då är jag ändå inte klar förrän strax innan sju ändå, trots att jag haft längre tid på mig. 

Jag förstår inte hur det kan bli så....mina morgonrutiner som tar knappt en timme borde ju fortfarande ta knappt en timme fast jag börjar dagen tidigare. Jag undrar om jag kan skylla det på mucklorna? Eller så är det nån slags tidstjuv i farten....fast bara när jag tycker mig ha gott om tid. 

Ett vardags- och morgonmysterium helt enkelt. 

Jag bjuder på ett litet boktips idag, tycker att det är dags för det. Äntligen har jag kommit mig för att läsa den femte boken om Lisbeth Salander, "Mannen som sökte sin skugga". En andra bok skriven av David Lagercranz i Milleniumserien (de tre första skrevs av Stieg Larsson).

Återigen tycker jag att han har lyckats riktigt bra, boken är svår att lägga ifrån sig även om jag upplever att det är fler sidospår i den här boken än i de tidigare. Fast i slutet knyts alla trådar ihop på ett snillrikt sätt.

Att jag tycker att det var fler sidospår kan också bero på att jag har glömt bort hur de tidigare böckerna var uppbyggda då det var länge sedan jag läste dem.

Boken passar i alla fall alldeles utmärkt att läsa i hängmattan eller i skuggan under parasollen. Den funkar förstås att läsa en regnig dag i soffan också....även natten visade sig vara en bra tid att läsa den...om än inte så klok kanske....

Mitt i jobbet tog jag lite ledigt så att jag och sonen kunde åka till Stockholm några dagar. Han skulle på svenska UWC:s årsmöte några timmar i lördags men förutom den stunden hann vi med lite allt möjligt.

Vi åt mycket god mat. Bland annat den godaste Ramen jag ätit faktiskt, men det var inte det enda smaskiga som vi stoppade i oss. Förutom all mat så blev det ett besök på Djurgården där vi besökte Vikingaliv, en tur till Nationalmuseum och många härliga promenader i det fina vädret.

Nu har jag precis avslutat en arbetsdag och har en skön kväll att se fram emot. Lovely!

Återigen summeras veckan efter en intensiv arbetsvecka men framförallt trevlig midsommarhelg. En helg som bjöd på trevligt umgänge, god mat, regn, sol, åska och blåst. Allt i en salig blandning. 

I slutet av denna midsommarhelg vill jag bjuda på ett boktips. (Jag kan bjuda på mormors rabarbersoppa också men då måste man komma hit.) Det är Mari Hermansson som har skrivit boken "Himmelsdalen". Svenske Daniel åker och hälsar på sin tvillingbror Max som han inte haft kontakt med på många år. 

Han åker till Schweiz där brodern bor. En till synes idyllisk och en lugn plats för den som har psykiska besvär, men allt är inte som det ser ut på ytan. Mörka hemligheter döljer sig bakom fasaden.

Daniel luras av sin bror att ta hans plats en kort period. Det blir dock längre än han trodde då Max inte kommer tillbaka. En spännande bok som gör att i alla fall jag undrar om det finns något sånt ställe på riktigt?

Just nu går en serie på C More som även den heter Himmelsdalen, där är dock tvillingbröderna utbytta mot två kvinnor. Är serien som boken är den definitivt sevärd. 

Salusand tisdag förmiddag.

Smultronstället i Umeå tisdag eftermiddag. 

Dahlian blommar fint på min altan.

Rofylld plats för förmiddagsfikat. 

Utsikt från fikabordet på loppis i Norrflärke. 

Ännu en vecka går mot sitt slut och jag har hunnit med mycket, både på jobbet och hemma. Arbetsveckan var synnerligen intensiv men samtidigt väldigt produktiv. En toppenvecka helt enkelt.

Här hemma har jag också hunnit med en del. Klippt gräset, promenerat, fixat fint på gravarna, planterat växter i krukor till framsidan av huset och till altanen, tvättat, tagit reda på tvätt och bakat minikladdkakor med rabarber.

Tro det eller ej, mest av allt har jag hunnit med att slappa och ta det lugnt här hemma. Böcker har blivit lästa och tår har viftats på! Underbart!

Just nu sitter jag i skuggan under parasollet med min dator i knäet och arbetar med min nya bloggplats www.katarinasspis.se. Finns en del att göra innan jag är nöjd, men mina recept är i alla fall räddade!

Nu när vi är två hemma igen går dagarna väldigt snabbt. Eller två? Ibland är vi färre och ibland är vi fler. Som nu i helgen när vi tillsammans med familj, vänner och släkten firade att sonen gått i mål efter sina två år vid UWC Red Cross Nordic.

Vädret visade sig från sin bästa sida, altanen bjöd på skugga under parasollen och maten smakade gott.

Idag har jag gått en match mot tvättamöban igen. Just nu leder nog faktiskt jag, som omväxling. Känns trevligt men misstänker att den snart växer till igen....det är så det brukar vara.

Sonen har ägnat en del av dagen åt att påbörja arbetet för att kunna flytta min blogg. Jag är så tacksam för att han hjälper mig och tänker till så att det ska bli så bra som möjligt för mig!

Nu har jag nyss tränat och slappar i soffan en stund, det är jag värd. Tänker att det skulle vara skönt med semester imorgon, men dit är det långt kvar så jag tänker passa på att slappa så mycket som möjligt resten av den här dagen. Så det så.

Nu har vi lyckats tömma väskorna, det mesta är tvättat och då tyckte sonen att det passade bra att packa en ny väska och sticka igen. Mot Skåne och studentfest tillsammans med andra UWC-alumner.

Efter att ha skjutsat honom till tåget åkte jag hem och planterade om mina stackars pelargoner. De borde ha blivit ompysslade för rätt länge sen men bättre sent än aldrig. Nu har de i alla fall fått flytta ut i växthuset. Det gäller bara att komma ihåg att sätta igång värmefläkten på kvällarna. Fast hur svårt kan det vara....

Fick reda på idag att min andra blogg, Katarinas spis, inte längre kommer att finnas på Mittmedias portal. De ska bara ha interna bloggare och eftersom jag är en extern skribent har jag några veckor på mig att hitta en ny portal och flytta bloggen. Helst ska det vara en portal som använder sig av wordpress då det är den jag använder mig av nu....tips mottages tacksamt. 

Nu är det sommar i växthuset. 

Tiden går verkligen snabbt, dagar, veckor och plötsligt år. Jag tycker att det det var nyss jag hade skjutsat sonen till flyget för att han skulle påbörja sina två år vid UWC Red Cross Nordic. Plötsligt hade åren gått och det var dags för mig att åka till Flekke för att hämta hem honom.

Färden gick via Östersund och Oppdal där jag gjorde stopp på min väg ner genom Norge. Vägen bjöd på hisnande naturupplevelser. Årstiderna varierade, jag mötte både vinter, vår och sommar på min väg.

Till slut kom jag fram till en vacker plats fylld av vänskap, glädje och vemod. Vädret visade sig från sin bästa sida. Regnet som hotade höll sig undan, avslutningsceremonin var högtidlig och fin. Tänkvärda tal och vacker sång ramade in ceremonin där utbildningsbevis och andra intyg delades ut.

Många kramar, skratt och tårar tog sedan vid innan det var dags för bussen att skjutsa avslutningsklassen till flygplatsen. Sonen tog farväl av alla och sedan packade vi in det sista i bilen och åkte mot Bergen där vi bodde natten mellan lördag och söndag. Sonen guidade i staden innan vi påbörjade hemresan.

Nu kämpar vi med all packning. Tvätt och mycket annat ska tas om hand. Förvånas lite över hur allt rymdes i det lilla utrymme som var sonens i rummet han delade med fyra andra killar. Tack och lov att jag hittade nycklarna till takboxen så vi hade den att packa i på hemvägen också förutom bilen....annars hade vi nog inte fått hem allt.

Men nu är vi hemma och allt är som vanligt igen, i alla fall ett litet tag.

Framme i Flekke.

Tomt där sonen huserat!

Så skulle bussen gå till flygplatsen....stopp! Åk inte!

Bergen.

Oj vad jag saknade sonens sällskap i bilen idag när färden gick från Oppdal till Flekke. Dels för att det var så tyst, det gick inte att få in några kanaler och jag ville inte ödsla tid på att stanna och fixa musiken....lite dumt kan tyckas. Nästa sak som gjorde att jag saknade honom var att han är toppen på att hålla koll på gps:en. Kändes lite viktigt att inte köra fel en dag som denna när vägen gick genom landskap som gjorde att jag trodde att jag var på väg till världens ände.

Men sen....tunnlar genom fjällmassiv där den längsta var nästan fem kilometer, vägar med synålskurvor i en aldrig sinande ström, branter precis vid vägen....ibland utan vägräcke, smala vägar där det knappt går att mötas. Något norrmännen inte tänker på, de gasar på trots det. Nog pirrade det rejält i höjdrädda Katarinas fötter ibland. Då hade det varit trevligt med sällskap.

Men fram kom jag. Till Flekke och UWC Red Cross Nordic där sonen bott i två år. Imorgon är det examen med diverse högtidligheter. Som besökare har jag fått ett program att följa där det står var jag ska vara när. Tur det eftersom sonen och hans vänner har ett eget schema att följa.

Nu har jag lagt mig i sängen. Tröttheten efter dagens äventyr börjar ta ut sin rätt. Lite sömn känns helt rätt. I morgon är en annan dag. Sonens sista i Flekke.

Oppdal, en ny bekantskap. Vackert med fjäll och ett charmigt litet samhälle. Här tänker jag sova över efter att ha åkt från Östersund i förmiddags.

Bilköer, smala slingriga vägar, många vägarbeten, mycket vacker natur och fartkameror i en aldrig sinande ström. Till slut kom jag fram, en aning trött. God Caesarsallad och en kall öl var belöningen. Nu ser jag på norsk teve och förstår en del de säger men definitivt inte allt. Det innebär att det nog snart blir nedsläckning av teven och kanske lite nyhetsläsning på plattan istället. Förstår nog mer av det än av de norska nyheterna....om än det mesta går hem.

Här kommer ett boktips som totalt fick mig att glömma klockan och läsa till dess att boken var slut....somnade strax före fyra i morse....

Boken heter ”Staden” och är skriven av Camilla Sten. En spännande bok som inte gick att lägga ifrån sig, där under småtimmarna när det var mörkt ute blev det riktigt läskigt en stund...jag hörde ljud och konstiga saker här hemma som gjorde att jag inte vågade släcka lampan...alltså var det lika bra att läsa vidare.

Boken handlar om en ung tjej som genom sin mormor har kopplingar till en stad där befolkningen plötsligt försvann. Ett riktigt mysterium och nu ska hon tillsammans med sitt team göra en dokumentär om staden och försöka lösa mysteriet. Var det en olycka som låg bakom försvinnandet eller massjälvmord? Väl på plats råkar teamet ut för konstiga händelser, de hör ljud, sång och tycker sig ibland se någon som iakttar dem.

Välskriven och tät nagelbitare om fasansfull ondska där den inte borde finnas.