fredag 13 december 2013

Det här med sömn och stormvindar är ingen kombination som fungerar för mig. Det är skönt att kunna vara inomhus och veta att jag inte behöver ge mig ut.

Kan dock inte låta bli att tänka på alla som av en eller annan anledning måste vara ute och köra nu. Nattpatrullen till exempel. Att sitta i en lätt liten bil efter vägarna är inget jag skulle vilja göra. Det måste vara väldigt läskigt. Hoppas bara att inga träd blåst ner över vägarna så att de kommer fram till de äldre utan missöden.

När jag tittar ut i mörkret ser jag att skjutdörrarna i växthuset öppnats igen. På framsidan lutar granen och slingan är på väg av.

Enligt prognoserna skulle vindarna mojna efter midnatt. Nu är det efter midnatt men fortfarande tar vindbyarna i så hela huset skakar. Läskigt.....

måndag 9 december 2013

Idag är det nåt slags jubileum eller vad man nu ska kalla det. Hela två år har gått sedan min sista knäfraktur. Åren innan dess stod frakturerna som spön i backen men nu har det tack och lov varit lugnt. Så ska det fortsätta har jag tänkt. Jag skulle tro att min ortoped är glad om han slipper se mig på operationsbordet igen. Skrotet i knäet är kvar som en försäkring och där får det förbli. Även om det är en av anledningarna till att jag har såna besvär. Jag skulle förmodligen inte våga gå ut på vintern utan alla sprintar, stift och jox som ryms därinne.

Den nionde december för två år sedan snöade det mängder. På väg till affären halkade jag och det var kört igen. Ambulansen tog lång tid på sig för att komma och hämta mig då väglaget var uselt. När vi kom till Ö-vik höll vi dessutom på att krocka när en bil körde ut mitt framför ambulansen. Under mina dagar på sjukhuset fick jag inga som helst besök hemifrån eftersom snön bara fortsatte att vräka ner dagarna efter olyckan så det var ingen som var särskilt sugen på att hälsa på om det inte var nödvändigt. Och det var det ju inte, jag blev väl omhändertagen där jag var. Dessutom var jag nog inte så rolig att hälsa på. Första dygnen låg jag och väntade på operation och sedan mådde jag illa av det morfin de till slut var tvungna att stoppa i mig. Men sen mådde jag bra.....

Mina två frakturfria år firades i alla fall på bästa tänkbara sätt. Med en julfest på skolan. Alla fina elever som uppträdde med verser och vackra, stämningsfulla sånger gjorde att min frakturångest hölls tillbaka idag. Det kändes bra.

Nu känns det också bra där jag sitter i soffan med en eld som sprakar i kaminen och en bok i famnen. Här stannar jag resten av kvällen.

söndag 8 december 2013

Helgerna har en förmåga att bara rusa förbi. Efter att ha börjat den upptryckt i soffhörnet och med andan i halsen ha tittat på World War Z tillbringade sonen och jag lördagen i Ö-vik. Graderingsdag med många nervösa barn, ungdomar och vuxna som stolta gick ut från klubblokalen med en ny bältesgrad. Sonen hade ingen gradering den här terminen, han behöver arbeta mer på sina tekniker innan det kan bli dags för honom. Vilket han tyckte var skönt eftersom han är så trött just nu.
Väl hemma mötte underbara mamma upp med pizza, sedan var det dags för glöggmys hos den nya hyresgästen i vårt gamla hus.....en mycket trevlig kväll som blev mycket senare än jag hade tänkt mig.

Därför blev det här en slödag med absolut ingenting på agendan...förutom sonens träning. Och som ett brev på posten kom en ovälkommen huvudvärk och knackade på under förmiddagen. Den tog verkligen musten ur mig. Vilken tur då att jag blev utlockad på en promenad i den kyliga vinterkvällen. Lite skön energipåfyllning var välbehövligt efter det skallebanket.
Det är så härligt att gå runt byn nu med alla ljus överallt, det får i alla fall mig att känna ett lugn trots att ledig tid är en bristvara just nu.
Därför tänker jag göra kväll tidigt och hämta energi inför veckan som kommer. Det lär behövas....


fredag 6 december 2013

Igår kväll fick vi kärt besök från Härnösand. Då var det extra roligt att komma hem efter sonens jutsu-pass. Eftersom han är trött och hängig vilade han från sin egen träning så vi kom hem före åtta för ovanlighetens skull. I våra fönster lyste då levande ljus och välkomnade oss hem. Så ovanligt men oerhört härligt. Sällskap i tevesoffan, vid kvällsfikat och fler än sonen att säga god natt till. Jag måste erkänna att det kändes extra tungt att kliva upp i morse och åka iväg när jag visste att de skulle ha åkt hem till Härnösand igen när jag väl kom tillbaka från arbetsdagen. Det är tur att det inte är långt kvar till jul, då får vi ses igen.

På väg från stan igår började plötsligt bilen tala om att vi hade lite diesel i tanken.....jag som tyckte att jag nyss hade tankat. Sonen föreslog att jag skulle tanka innan vi körde in bilen i garaget här hemma men jag bestämde mig för att tanka idag på morgonen istället. Jag undrar så hur jag tänkte där.....tanka på morgonen när varje minut är värdefull....orutinerat....
Fast jag hade inget val, det var bara att bita i det sura äpplet och stanna till vid macken och fylla tanken....tur var väl det. Det rymdes väldigt mycket diesel......det betyder i sin tur att tanken nästan var tom. När jag sedan såg hur många mil jag kört sedan förra tankningen var det inte så konstigt att det rymdes mycket bränsle. Mätaren stod på 95 mil.....och jag som nyss tankat.....

Ikväll ska vi inte göra något speciellt alls, slöa och äta plockmat i soffan vid braskaminen. Kanske tittar vi på nån film tillsammans. Sedan ska i alla fall jag lägga mig i tid ikväll. Det blir nämligen till att kliva upp tidigt imorgon. Det är graderingsdag på jujutsun och det börjar klockan nio.....Visserligen ska inte sonen gradera, men hans grupp ska. Dessutom är jag fikaansvarig så det är bäst att jag är på plats i tid. Men det ska nog gå bra det med, på söndag får vi sova ut.

Nu tänker jag ta med min bok, göra upp en eld och lägga mig i soffan och läsa!

onsdag 4 december 2013

Min mamma har bakat knäckkakor idag. Som vanligt har jag förutom nybakade kakor fått en liten påse med smet. Ja, jag vet att det låter konstigt men det är bland det godaste jag vet, ogräddad knäckkakesmet.

Jag kommer så väl ihåg när jag fortfarande bodde hemma, då fick jag alltid äta med tesked direkt ur bunken, det var en riktig högtidsstund. Första gången jag inte bodde hemma längre när mamma skulle baka dessa goda kakor kändes det väldigt jobbigt. Bara tanken att inte få äta direkt ur degbunken gjorde att jag hade velat kasta mig på bussen och åka hem på en gång.

Tänk så överraskad jag blev när det bara någon dag senare kom ett mystiskt litet paket med posten. När jag öppnade var där väl inslaget, en liten förpackning smet som jag fick äta, med tesked. Inte ur bunken men väl ur plastpåsen.

Sedan dess har hon alltid sparat en liten klick smet till mig. Det har hon nog gjort i sådär en trettio år nu.....förstår ni hur bortskämd jag är? Så nu sitter jag här, bloggar och äter smet. (fast det blev nog lite för mycket för nu mår jag nästan illa....)

måndag 2 december 2013

Ikväll tog jag mig en skön promenad i det milda vädret. När jag sedan kom in här hemma möttes jag av en ljuvligt kvardröjande doft av nybakade pepparkakor. Det kändes som att kliva in i en dröm. Jag blundade, lyssnade till julmusiken som spelades och kände att livskvalité det kan vara något så enkelt som doften av pepparkakor.

Vägen till den goda doften var också härlig...och framförallt god. När sonen kom hem efter att ha tagit sin hyposensspruta åt vi middag och sedan letade vi fram alla mått och satte igång. Vi kavlade, åt deg och gräddade kakor på löpande band. Fast ändå i ett lugnt tempo, det går inte att skynda sig när man bakar pepparkakor. När vi kände att det räckte med pepparkakor stoppade jag överbliven deg i frysen i små rullar....tanken är att vi då kan ta fram deg och skära pepparkakor och grädda närhelst vi vill.

I burkar har vi nu pepparkakor i form av Darth Vader, Yoda, R2D2, ekorrar, gubbar, gummor, stjärnor och snöflingor. En och annan älg och någon liten gran fanns också med när plåtarna var färdiggräddade. Ändå använde vi bara en bråkdel av alla mått.....har jag nämnt att jag samlar på pepparkaksmått.....

Här blir det ekorrar. 




söndag 1 december 2013

Jag vaknade med ett ryck i morse och kände instinktivt att jag hade försovit mig. En snabb titt på klockan gjorde att jag insåg att jag borde vara på väg till jobbet för länge sedan. Nästa sekund drog jag en lättnadens suck för plötsligt förstod jag att det var söndag och jag fick sova ännu längre om jag ville. Alltså buffade jag till kudden, vände mig om och sov en stund till.

Nu är jag dock vaken (nåja halvvaken i alla fall), med kaffe i min julmugg och nyhetsmorgon på teven. Nyheterna idag berättar om ligor som stjäl oxfilé och sedan säljer den svart till restauranger. Det som är så tråkigt med det är att så många blir misstänkliggjorda trots att det förmodligen bara är några som håller på.

I Bangkok pågår våldsamma protester, polisen skjuter tårgas mot demonstranterna och hetsar dem att komma närmare så att de kan skjuta mer tårgas. Vattenkanoner och taggtråd är annat som ska hindra demonstranterna att ta sig in i parlamentet. Undrar just hur många som kommer att vara skadade och döda innan detta är över?

Just nu bakar de vörtbröd på teven. Vi får höra att vi minsann inte ska köpa färdig vört på affären om vi ska baka eget bröd utan söka reda på något litet bryggeri och be att få köpa vörtvätskan därifrån. På den ska vi odla vår egen lilla surdeg. För tanken på att använda vanlig jäst i vörtbrödet, hu så hemskt.....(det är lika hemskt som en inoljad Dolph Lundgren....allt enligt bagaren....)
Jag blir alldeles matt i tanken, det är klart att man som proffsbagare kan hålla på så men alla amatörbagare med livet fullt nog ändå...."präktiga" proffsbagare ska akta sig för att skuldbelägga vanligt folk, det är min åsikt. Inte heller ska de förolämpa människor de inte känner (Dolph).
Jag kan lova att om jag någonsin tänker baka mitt eget vörtbröd ska jag köpa både vört och jäst för att använda i min deg. Det går också väldigt bra att köpa brödet färdigbakat, det är min melodi.

lördag 30 november 2013

Det verkar vara dags att omvärdera det här med att göra saker när man har rätt känsla för det. Idag på förmiddagen fick jag äntligen rätt känsla för att göra pepparkaksdeg. Härligt, doften av pepparkakskryddor spreds i köket och jag gnolade julmelodier medan jag blandade alla ingredienser. När så mjölet skulle i tyckte jag att degen var ovanligt lös....den var helt enkelt nästan rinnande.....
Nog för att jag brukar undvika att blanda i allt mjöl för att den inte ska bli för hård men denna deg var löjligt lös.

Plötsligt kom jag på vad problemet bestod i.....jag hade halverat allt i receptet utom vattnet...suck....det var alltså bara att fylla på övriga ingredienser så att det blev en hel sats. Det innebär att vi nu har löjligt mycket pepparkaksdeg...en treliters bunke är nästan full.....det blir måååånga pepparkakor.......tur att sonen är bra på att kavla.

Fast jag skulle tro att när vi känner att vi har bakat klart är det deg över. Skickar väl ut en blänkare på fejan då om det finns någon som är intresserad av hemgjord pepparkaksdeg. Då finns den här för avhämtning.

fredag 29 november 2013

Åh vilken tur att jag har den mamma jag har. När jag kom hem från jobbet idag och hon som vanligt mött upp med fredagsfika gjorde jag en liten fuling. Jag påminde henne om att det var ikväll hon lovat att bjuda mig och Sudden på middag.
Både hon och sonen såg ut som frågetecken...vilket de hade all rätt att göra för vi hade inte alls blivit lovade middag. Men med den gullmamma jag har så fixade hon en god, god middag till oss. Som ett litet tack hängde jag upp julbelysning i två fönster åt henne. En liten insats med tanke på att jag slapp matlagning. Eller egentligen var det sonen som slapp. Fredagar är hans matlagningskväll......

Här hemma har jag också satt ut adventsljusstakar och hängt upp stjärnor ikväll. (Det hann jag göra innan vi gick till henne) Utegranen är dock kvar att fixa till men med tanke på att SMHI hotar med blåst på söndag kanske jag väntar. Risken finns att lamporna blåser sönder annars och det vore ju synd.

Egentligen hade jag tänkt göra pepparkaksdeg ikväll men jag känner inte för det. Alltså blir det inget pepparkaksbak imorgon eftersom degen ska vila, minst över natten men helst ett dygn. Det är nämligen så att om man ska göra egen pepparkaksdeg måste den rätta känslan infinna sig....och det har den inte gjort ännu. I år ska jag i alla fall göra Yoda, R2D2 och Darth Vaderformade pepparkakor. Blir det några traditionella former får sonen stå för dem.

Nej nu tänker jag fisa ihop i soffan, vifta på tårna och titta på ljusen som fladdrar i ljuslyktorna!


torsdag 28 november 2013

Oj, vilken lyxkväll jag har haft. Eftersom mamma skjutsade sonen till träningen idag har jag haft tid här hemma. Det blev lite av en fixarkväll men ändå massor av vila.
Jag städade först upp efter sotaren (vilket gick snabbt det blir ju inte så smutsigt numera). Sedan bytte jag till julgardiner i  tre fönster och kollade att alla stjärnor och ljusstakar fungerade.
När det var gjort tog orken slut så jag gjorde upp en eld i den nysotade braskaminen och slog mig ner i soffan framför teven.

Där häckar jag fortfarande i väntan på att sonen ska komma hem. Av någon märklig anledning känns det lite orättvist att jag får vara hemma medan han tränar. Jag vet ju att han är trött och behöver vila också. Men med bara en dag kvar innan det är helg orkar han nog.

Vetskapen att vi får komma hem till ett nystädat hus imorgon och bara sätta ut lite belysning i fönstren är härlig. Att de skulle behöva putsas, fönstren alltså, struntar jag i. Det är ju mörkt för det mesta så då syns inte smutsen på rutorna lika väl. Med tanke på alla ljus som kommer att tändas under december är de ändå snart skitiga igen, i alla fall på insidan....det skulle vara utsidan som borde få en omgång kanske....kanske någon dag, om orken infinner sig och temperaturen är på min sida.

onsdag 27 november 2013

Jag sitter i köket och lyssnar till vinden som tar i utomhus.  I och för sig inte som för ett tag sen men det räcker till och blir över. Granen som jag satte i foten ute under helgen halvligger plötsligt....och jag som tyckte att den stod så stadigt då. Jag hoppas att det blåser klart innan det är dags att sätta dit belysningen. Annars blir det en liggande gran, kanske det går bra det med.

Ute är det vinden som låter, i mitt huvud är det julsånger som snurrar runt. Vi har haft körövning och det var verkligen hårdkörning ikväll. Så nu är det oooh, åhhhh, ahhh, ba rumpampampam och mycket annat som snurrar runt. Toner hit och toner dit.
Vi har bara en övning kvar, sen generalrepetition innan det är dags för vår julkonsert den 20 december i Anundsjö kyrka. Så nog behövdes det att vi körde hårt allt.  Det kommer i alla fall att bli stämningsfullt, det kan jag lova!

Idag tog en av mina snälla grannar bort allt skrot som låg kvar ute på tomten efter garagetaksbygget. Dessutom körde han iväg snurrskåpet som fått pension, så nu ser det snyggt ut på tomten igen, det är adventsstädat där ute. Vilken tur att han hade koll på att återvinningen var här nu.

Inne är det inte riktigt adventsstädat ännu. Vi har påbörjat det hela, sonen dammsög hela huset efter skolan idag. Förutom de utrymmen där sotaren ska vara, de får jag ta hand om. Det är nämligen dags för sotarmurre att klättra upp på vårt tak imorgon och viska skorstenen. Toppen, med tanke på att det eldas en hel del nu, då vet vi att allt är i sin ordning inför jul och vintern.

Nu ska jag plocka ihop inför morgondagen, sedan är det dags att låta sångerna i huvudet vila och gå och lägga sig. Med tanke på förra natten när jag sov som en kratta behöver jag verkligen en hel natts sömn. En bra början är att lägga sig i sängen....snart så....

måndag 25 november 2013

Nu doftar det av saffran i vårt hus...advent kan snart komma och knacka på för nu har vi goda lussekatter att bjuda på.
Jag fixade degen med mycket saffran i, sedan bakade sonen ut de små goda katterna. När de var nygräddade njöt vi dem varma med ett glas kall mjölk. Mums! Nu längtar i alla fall jag till på söndag när vi ska adventsfika. Då får vi äta av dem igen. 

När vi precis var färdiga med lussebullarna undrade sonen om jag inte hade gjort någon pepparkaksdeg? Mitt svar....hm...nej....
Men som vanligt ska jag göra en liten deg, fast det får vänta.....kanske kan det bli pepparkakor till helgen, vi får se. 

Mumsiga lussekatter.






söndag 24 november 2013

Efter 28 år och ett antal ommålningar har det fått pension, snurrskåpet med spegel som funnits med sedan Umeå-tiden. Till slut tog åldern ut sin rätt och själva snurrfunktionen föll i bitar. Med gemensamma krafter lyfte vi ut det, sonen och jag (nu återstår bara att klura ut hur jag ska få iväg det till återvinningen). Badlakanen ligger i en hylla istället, det kommer nog också att gå bra. Den enda skillnaden är att nu har vi ingen helkroppsspegel mer.....fast helt ärligt....hur ofta använder man sig av en sån egentligen?

I tvättmaskinen snurrar sonens gi, samt lite kräkskläder.....fast inget otäckt kräks utan snällt bebiskräks....den sorten man står ut med och som har en förmåga att bubbla ut ur små bebisar lite nu och då. Jag hade nämligen förmånen att gosa med en liten gullplutt medan sonen tränade, det var alltså gullpluttan som kräktes.

Tittade alldeles nyss i almanackan och inser att det endast är fyra veckor kvar av höstterminen, var tar tiden vägen? I och för sig inte så konstigt att jag tycker att tiden flyger. Den är rätt fulltecknad, almanackan, fram till jul. Julförberedelserna i år kommer verkligen bara att handla om det jag tycker är roligt. Mer än så gör jag inte. Det kommer att bli jul ändå.

Nu har tvättmaskinen tystnat, dags att hänga de rena kläderna innan jag ska förbereda veckan som kommer.

lördag 23 november 2013

Igår kväll blev det lite födelsedag igen. Först ringde det på dörren och jag fick en försenad födelsedagspresent jag inte visste att jag skulle få. En verklig överraskning, för den som uppvaktade hade jag inte väntat mig skulle komma.
Lite senare ringde det på dörren igen och jag fick en försenad födelsedagspresent jag visst att jag skulle få (fast jag visste inte vad det var). Det blev en härligt kravlös kväll med goda vänner. Precis som jag vill att en fredagkväll ska vara.
Presenten, den kommer jag att ha glädje av länge!

Det har nu gått två veckor sedan tyfonen Hayan nådde Filippinerna. Den första tiden fick vi höra om katastrofen på nyheterna hela tiden. Plötsligt är det nästan helt tyst. Trots att det fortfarande saknas många människor, trots att det fortfarande är en ofattbar mängd människor som står utan bostad, barn som är föräldralösa, går hungriga och saknar trygghet.

Nyhetsflödet rullar på. Nya katastrofer, krigshändelser, kidnappningar och annat inträffar hela tiden som stjäl utrymme i etern. Nu senast handlar det om Lettland där ett tak rasade in och dödade många som torsdagshandlade i köpcentrumet. En katastrof som inte alls liknar Hayan men likväl är det som nu hamnar på förstasidorna.

I det informationsflöde som råder går vi snabbt vidare. Vi glömmer fort den senaste katastrofen och förfäras över den nya.
Plötsligt plockas någon enskild händelse fram ur medieglömskan igen. Vi påminns om de som fortfarande sitter kidnappade eller fängslade utan anledning i främmande land, barnen som blir föräldralösa under krigen som pågår, kvinnorna som våldtas, alla som går hungriga och är utan bostad, all trafficking som pågår runt om i världen, hur offren från de senaste tyfonerna lever idag.....Så går det runt runt i ett evigt kretslopp.

Det kommer nya hyresgäster till vårt gamla hus så idag ska jag laga lunch till de som sköter den flytten. Sedan behöver jag inte laga mer mat idag för vi ska gå på Gästis och äta julbord ikväll. De har genrep på sitt julbord, för att trimma in logistiken. Eftersom det är flera år sedan jag åt stora julbordet senast ser jag verkligen fram emot alla goda sillar och annat jag vet finns på det. Snålvattnet rinner....

Nu tänker jag ta mig en kaffemugg till.






fredag 22 november 2013


Som vanligt mötte mig doften av nybryggt kaffe när jag öppnade dörren och klev in hemma efter en arbetsvecka. Det var mamma, också som vanligt, som mötte upp med fredagsfika. Det har blivit en mysig tradition den här hösten. Vid fredagsfikat börjar helgen. 

Frusen in i märgen åkte jag på affären och handlade middagsmat....det blir enklast möjliga ikväll. Nuggets och chilicheese och annat småplock. Efter en mugg chili- och pepparglögg (jag tjuvstartade advent) och en varm bastu fick jag upp värmen igen. Nu slappar jag i soffan, slötittar på teven samtidigt som elden sprakar i kaminen. Njutningen är total. Att mitt knä då är åt skogen gör mindre. Vem bryr sig när fredagskomat tar över. Dessutom är det upp till sonen att fixa middag så jag stannar i mitt soffhörn....många timmar. Förhoppningsvis streamar han hem det avsnitt av Agents Of Shields som vi missade igår. Sedan behöver jag inte mer. Då är jag nöjd!








onsdag 20 november 2013

Jag undrar så var dagarna och veckorna tar vägen. Plötsligt har två tredjedelar av november gått. Nyss var det slutet av oktober och jag planerade min födelsedag som bäst....nu inser jag att advent står för dörren.

Det kanske är dags att planera inför advent och jul i skolan. Att göra ljusstakar och välja julsånger är det som står först på klassens jullista. Här hemma är inte så mycket att planera, tack och lov. Som vanligt gör jag det jag har lust med när det gäller advents- och julstök. Då blir det mesta roligt.

Ikväll har jag återigen en hemmakväll då jag inte gör någonting vettigt mer än att vila framför elden. Nog så vettigt kanske. Sonen kommer snart hem efter att ha simtränat, då kan nog han tycka att det är skönt med en eld också. Efter promenaden hem efter badet lär han nog vara frusen skulle jag tro.

En av alla positiva saker idag är att mitt knä gör mindre ont efter träningen. Mindre ont? Kanske överdrev jag lite där....det gör i alla fall inte mer ont och det är väldigt positivt ur min synvinkel.

Nyheterna rullar på teven. Det handlar om skolsnusk, strykjärnsmisshandeln på Lundsberg, Swedbanks räntepudel, gårdagens svenska förlustmatch, granskning av trafikverkets olycksrapporter visar på säkerhetsrisker (som inte åtgärdats och sedan har orsakat allvarliga olyckor och urspårningar) samt en ny form av test för att avslöja narkotikabruk.

I vår tidnings nätupplaga berättar de att det äntligen beslutat om Sörkörarens framtid vad gäller flytt eller inte. Få saker har väl engagerat så många i vårt område (förutom fotoförbudet i förskolan nu då). Eller så är det inte så många som egentligen bryr sig. Det kanske är som vanligt bara, att det är några som låter väldigt mycket. Hur det blev beslutat? Jo, den ska stå kvar.....








måndag 18 november 2013

När jag slog upp ögonen i morse hade jag sovit hela natten utan att vakna. Det är ovanligt men med tanke på föregående sömnlösa stormnatt var det inte så konstigt. Fast inte blev jag piggare för att jag sovit hela natten. Tröttheten har legat över mig som en våt filt hela dagen och nu när kvällen är här är den tyngre än någonsin.

Inte för att det har varit särskilt betungande idag, tvärtom, skoldagen var toppen och jag hann med att göra mycket som har hängt över mig ett tag. Efter jobbet tog jag med sonen på hyposensbehandling, sedan några ärenden på stan innan vi åkte hem. Inte behövde jag laga middag när vi kom hem heller för vi fick åka upp till mamma och sätta oss vid dukat bord, lyxigt värre.

Kontentan av dagen är att den har varit ganska lugn och skön. Trots det är känner jag en förlamande trötthet. Förhoppningsvis blir det bättre efter ännu en natts sömn. Dessutom går ju dagarna så fort att snart är det helg igen, då blir det mer vila.

Mitt knä är aningen besvärligt just nu, det bidrar förmodligen till tröttheten. Ont, svullet och allmänt eländigt. Jag linkar och haltar men rör mig så mycket jag kan trots det. Fast att gå långt är ingen höjdare just nu. Ändå är det tur att jag inte har ett stillasittande jobb för det skulle nog göra det hela ännu värre misstänker jag.
Att hitta balansen mellan att röra mig mycket och vila är det svåraste för mig....lyckas inget vidare har jag upptäckt. Allt jag kan göra är att hoppas att det blir bättre innan onsdag när jag ska träna igen, för träna det ska jag.

söndag 17 november 2013

Nattens blåsväder får mig att inse vilken enorm naturkraft vinden är. Ändå är de vindhastigheter vi drabbas av en baggis i jämförelse med hur det var i tyfondrabbade områden.

Jag tycker att det är läskigt när vinden tar i så att det knakar i min sovrumsvägg, då känner jag mig liten. När vinden tog i som värst kunde jag inte låta bli att vara lite orolig trots allt. Jag tänkte på mitt växthus, världsliga saker jag vet....men jag ville gärna att det skulle stå kvar....och det gjorde det, tack och lov. Inte för att jag hade tvivlat egentligen, men ändå, oron fanns där.
Det enda som hade hänt var att vinden hade lyckats öppna skjutdörrarna på båda sidor. Eftersom dörrarna går lite trögt inser jag vilka enorma krafter det var som arbetade inatt.

Dagen kommer i alla fall att gå i trötthetens tecken eftersom jag hade svårt att sova under natten......klockan var nog närmare halv fem innan jag kunde somna. Men med tanke på att vi inte ska någonstans idag gör det ingenting om jag blir trött. Jag kan väl alltid ta mig en tupplur i soffan under dagen.

Det enda jag verkligen måste ta tag i är ett protokoll som ska skrivas. Någon timmes jobb, sen är det klart.....det borde jag väl klara av.

Nu tar jag mig lite frukost, sen fortsätter jag att slappa en stund innan jag tar tag i skrivandet. 




Vinden öppnar dörrar.

lördag 16 november 2013

Nyhetsmorgon den här förmiddagen fokuserar helt och fullt på den katastrof som drabbat människorna på Filippinerna. En katastrof så ofattbar att det svindlar. Just nu är ungefär 800 000 människor hemlösa.

Antalet barn som drabbats på något sätt är långt fler. De har blivit hemlösa, tappat föräldrar, syskon, går hungriga och törstiga. Den förtvivlan dessa små måste känna, går det ens att ta in? Jag ser deras tårdränkta ansikten där de sitter på rad under en filt, då river det i hjärtat. En annan bild som fastnat på min näthinna är den mamma som tappade taget och såg sitt eget barn försvinna i vattenmassorna. Hur ska hon bli hel igen?

När en katastrof inträffar pratas det alltid om vikten av att de drabbade snabbt får mat, vatten och tak över huvudet. Viktiga saker men vad man sällan tänker på är att det är minst lika viktigt att kunna ta hand om avfall, framförallt mänskligt, för att förhindra att sjukdomar sprids. Det berättar de om just nu och visar enkla toaletter på påse och andra förnödenheter som skickas ner för de pengar vi skänker.

Det är fascinerande att inse vad den hundralapp jag skänker kan räcka till. Reningstabletter till många tusen liter vatten eller näringskräm till många barn en dag. Två av de saker mina pengar kan räcka till men listan kan göras lång.

Och skänker, det gör vi. Hur kan man låta bli när vanmakten över den situation som framförallt barnen befinner sig i river inombords? När man ser en djup förtvivlan i ögonen hos barn och vuxna över den situation de befinner sig i?

Det jag funderar lite över när min hundring flyger iväg är vad alla människor som lever i pengaöverflöd gör? Skänker de pengar eller lägger de istället slantarna på sin nya privatjet fast den gamla fungerar alldeles utmärkt? Skänker de motsvarande summa som den senaste skönhetsbehandlingen kostade? Skickar de tält och andra förnödenheter? Eller väljer de att blunda och göra ingenting? Jag hoppas verkligen att de skänker, mer än en hundring, för de har råd att utan att ens märka av det!

En annan sak i alla fall jag sällan tänker på är hur viktigt ett gosedjur kan vara. Att det lilla barnet som inte har någon trygghet kvar behöver något att krama. Även om det bästa är att krama en människa gör det gott för en liten barnakropp att få trycka något mjukt mot hjärtat. En självklarhet egentligen, det är ju bara att tänka på barnen här hemma hur de kramar mjukisdjuren när de är ledsna eller behöver trygghet.

Att det mitt i alla den förtvivlan och nöd som råder finns människor som utnyttjar situationen gör mig väldigt upprörd. Onda människor som letar reda på övergivna barn och sedan utsätter dem för pedofili eller trafficking av olika slag. De låtsas vara snälla och hjälper barnen för att sedan grovt utnyttja dem. (Vad jag skulle vilja göra med dem lämpar sig inte att skriva) Eller skumma hjälporganisationer som plötsligt dyker upp ur tomma intet och samlar in pengar till offren. Det är bara det att pengarna går ner i deras egna fickor istället.
Jag förstår inte och kommer aldrig att kunna förstå hur man är funtad för att göra på det sättet.

Nu känner jag starkt att jag behöver en mugg kaffe. Jag som är så privilegierad att jag äta och dricka precis vad jag vill, när jag vill!



fredag 15 november 2013

Nog är det lite lugnare den här fredagen allt...jämfört med förra veckan alltså. Då var huset fullt av goda vänner och skratt. Nu är det bara jag och sonen. Ja, jag glömde alla hans skypevänner.....det pratar konstant i hans rum. Fast de får ju inte jag träffa...eller prata med är väl mer enligt sanningen överensstämmande.

Själv ligger jag i soffan, elden sprakar i braskaminen, musiken spelar och jag äter godis. Jag njuter extra mycket eftersom jag vet att vi får vara hemma hela helgen i lugn och ro. Sudden har ingen träning på söndag, för ovanlighetens skull, så det kommer att bli värsta slapparhelgen. Lyxigt värre. Jag undrar så om jag kommer ihåg hur man gör?

Idag tog jag i alla fall fram mina dubbskor....det var läge för det. Istället för att tassa fram försiktigt kan jag nu gå utomhus med bestämda steg. Fast helt ärligt hade jag hellre sett att det varit barmark ett tag till. Men jag har till slut lärt mig att när det kommer till vädret har jag inte mycket att säga till om....även om jag gärna vill.

Katastrofen på Filippinerna överskuggar för övrigt allt just nu. Jag hörde precis att 800 000 människor blivit hemlösa.....det är en siffra så enorm att den är svår att greppa. Att ens föreställa sig den oerhörda nöd de drabbade lider är helt omöjligt. Allt annat känns plötsligt futtigt, som om det är snö eller inte.