Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men för ett tag sen skrev jag ett inlägg om att jag under en längre period börjat vakna tidigt på morgonen utan att kunna somna om. Jag kände mig plötsligt vuxen som kom upp i tid på morgonen. Visserligen trött men upp kom jag utan alltför mycket besvär.

Så här i efterhand inser jag att jag skulle låtit bli att berätta om det. Inte en enda morgon sen den gången har jag vaknat tidigt och varit hyfsat pigg. Tvärtom, jag får uppbåda all viljestyrka jag har för att lyckas öppna ögonen och kliva ur sängen. Känslan när klockradion börjar spela och handen åker ut för att snooza är inte härlig. Känslan av att ligga nerbäddad i sängen är däremot underbar och i samma stund som jag inser att det är dags att kliva upp längtar jag efter kvällen när jag får lägga mig igen.

Det är bara det att nu när det är kväll tycker jag alldeles för mycket om att göra andra saker.....

Veckan som har gått har i alla fall varit intensiv och bitvis oerhört intressant. Mediautbildning om opinionsbildning och att hantera massmedia har varit höjdpunkten så här långt. Massor av lärdomar fick jag med mig....fast vi fick åka långt. Ändå till Hammarstrand. Tur att jag inte var ensam i bilen.

Här hemma hade jag min lyckans ost städhjälp i onsdags, inget skrapande under fötterna innan jag kryper ner i sängen längre. Härligt! Det innebar att jag fick energi nog för att byta några gardiner och börja plocka fram lite adventssaker som ska placeras ut i helgen. I sonens rum har jag tjuvstartat genom att lägga en ljusslinga i hans fönster. Eftersom det är lite skymt syns det inte så väl utifrån så jag tycker inte att det gör så mycket.

När min morbror övade sig på att fotografera. 

Bild nummer fyra. Här är jag nog sex, sju år och det var min morbror som tog en hel bildserie med mig som motiv. Jag minns att jag inte förstod vad alla pratade om när de tyckte att bilderna var så fina. Själv såg jag bara att jag hade tråkiga kläder och trist frisyr. Idag däremot förstår jag.

Bilden är tagen i Sjönäs där min mormor och morfar hade stuga. Där tillbringade jag alla sommardagar medan min mamma och pappa arbetade. Underbara sommardagar då solen alltid sken. Varje enskild bild jag tittar på ger mig en starkare och starkare känsla och visshet av en trygg och kärleksfull uppväxt. (Något jag i och för sig redan visste). Snacka om att vara privilegierad.

Pappa och jag!

Nostalgiresan fortsätter ikväll. Hittade en fin bild på mig och pappa vid ett av alla tillfällen vi var i fäbodarna och fiskade tillsammans med min morfar. Det är fortfarande mitt smultronställe och det har nog att göra med alla dagar och nätter jag tillbringat där under min uppväxt. Det bästa jag visste var att sova över där, något jag har gjort väldigt många gånger.

Här står jag med min morfar på spången som leder över den å som förbinder Valmsjön och Mjösjön.

Det är tröttande att fiska när man är liten. 

Jojo, det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Här är jag kanske 2-3 år gammal och återigen ute på en bilutflykt. Denna gång har jag fått tag i en flaska med något som jag tycker är gott och försöker få i mig de överblivna dropparna. Med tanke på min morfars min var det inte läskeblask....

Världen! Här kommer jag och filmjölksnalle!

Det är mörkt ute i världen nu. Terrorister sprider skräck och dödar människor utan urskillning runt om i världen. Förra veckan dödades drygt fyrtio personer i Beirut, för någon månad sedan dog nästan nittio människor i Ankara när självmordsbombare utlöste bomber mitt bland fredsdemonstranterna. Då har jag inte nämnt Afghanistan, Tunisien, Syrien och alla andra länder där terrorn är alltjämt närvarande. Den finns överallt, terrorn. I helgen slog den till på vår bakgård, i Paris. Den kom nära, så nära....terrorn vars mål är att skrämma och sprida en känsla av skräck och osäkerhet.

Kanske var det därför jag under min förmiddagspromenad idag plötsligt kände ett stort behov av att ta tag i den utmaning jag fått av flera vänner på facebook, att dela med mig av bilder på mig själv som är minst femton år gamla. Alltså bad jag att få låna med mig alla kuvert med gamla foton som låg i en låda hos mamma. Att bläddra bland dessa gamla bilder fick mig att glömma den mörka världen för en stund och fokus hamnade på ljus, kärlek och trygg omtanke istället. 

Men oj så svårt det är att välja. Här kommer i alla fall den första. Bilden togs förmodligen under en bilutflykt (vi åkte ofta på bilutflykt) när jag var ungefär ett år gammal. Med min älskade nalle som enligt min mormor luktade sur filmjölk eftersom den alltid var med mig.

Igår stod jag i tvättstugan och suckade över det eviga tvättberget. Rent som väntar på att strykas och vikas ihop, smutsigt som ska in i maskinen och sedan hängas. Bland det tråkigaste jobb jag vet, näst efter dammsugning och städning.

När jag stod där och tyckte att det var tröstlöst skämdes jag plötsligt. Synen av flyktingläger runt om i världen kom upp på näthinnan. Människor som bor i skjul eller tält med allt de äger i en säck eller liten väska. De har det kallt, blött och smutsigt och vet inte hur deras fortsatta liv ska bli.....och där stod jag och ville beklaga mig.

Det slutade jag genast med, istället kände jag tacksamhet över att bo i ett varmt hus med alla bekvämligheter man kan behöva...och lite till.

Jag undrar om det var för att det var en födelsedagsmorgon men i morse var det som det brukar vara när det är helg. Jag sov längre än fem....strax efter åtta vaknade jag till och kände mig halvt medvetslös. Precis som det brukar vara alltså.

En skön igenkänningsfaktor. Fast tyvärr tror jag inte att det kommer att innebära att jag kommer att vara så mycket piggare senare i kväll. Inte som det känns nu i alla fall. Risken finns väl att jag är halvt medvetslös i morgon bitti också....

Efter ett träningspass i förmiddags kom mamma förbi. Hon och sonen firade mig med paket och rester av gårdagens kladdkaka. En fin ljusstake och ljuslykta dolde sig i de inslagna presenterna. God födelsedagsmiddag blev jag också bjuden på när jag och Sudden kom tillbaka till Bredbyn efter jag skjutsat honom på träningen. Gästis hade farsdagsmiddag. Där serverades god mat och en härlig efterrättsbuffé som fungerade finfint för alla pappor men även för ett födelsedagsbarn.

Nu slappar jag i soffan medan jag tittar på de fina ljusstakarna jag fick. De lyser vackert.

Sakta har den kommit krypande, förändringen. Jag ska vara kvällspigg och morgontrött, det är den självbild jag har av mig själv. Tyvärr inser jag att den bilden inte stämmer längre.

Jag har börjat vakna tidigt på morgonen...både under veckorna och helgerna. Runt fem, halv sex kommer jag tillbaka från drömmarnas land. Fem, halv sex....det är ju helt orimligt.

Tro nu inte för all del att jag är pigg den tiden på dygnet. Nej då, det är bara det att jag inte kan somna om. Jag slappnar av, lyssnar till min andning (jag har läst någonstans att det är avslappnande) och försöker verkligen somna om. Men det går inte.

Det har fått till följd att jag nu istället är trött både morgon och kväll. På morgonen kan mina gäspningar konkurrera med en flodhästs, på kvällen kämpar jag tappert med att hålla mig vaken med nån bok eller nåt korsord. Teven är inte så smart att ta till då det är rena rama sömnpillret, om det inte är så att jag och sonen kollar nåt tillsammans förstås. Fast nog hamnar jag framför teven ändå titt som tätt, trots att den är ett sömnpiller. Vem har sagt att jag gör de smarta valen....

Nu undrar jag om det är så här det är att bli riktigt vuxen? I såna fall tycker jag inte om det.

Jag har tappat mitt skrivande...jag undrar så var det har tagit vägen? Eller tappat var kanske att ta i men orden kommer inte i sitt vanliga flow. I vanliga fall har jag nästan svårt att hejda allt som vill ut i form av text på min blogg men nu vill det sig inte riktigt. Fast det gör ju ingenting, faktum är att det är rätt skönt att det kan vara så.

Njuter i alla fall i mitt soffhörn med en underbar känsla av att ha ett nystädat hus medan sonen är ute runt byn. Inte på nåt bus utan han sitter och pluggar matte långt uppe i Näs. Det pluggas väldigt mycket nuförtiden faktiskt. I alla möjliga ämnen. Tänk om jag skulle vara lika arbetsmotiverad som sonen är studiemotiverad just nu....jösses vad mycket jag skulle få gjort då....

I braskaminen sprakar elden ikväll och det gör den rätt i. Sotaren har varit här idag så nu bränner vi veden ett år till! Många mysiga soffhörnshäng väntar.....

Den här helgen har diskussionerna huruvida vi ska fira Alla helgons dag eller Halloween gått höga. I tidningar, på teven och radion har jag hört alla tankar och funderingar. Just i år sammanföll ju de två, annars har ju ofta halloween varit när det är dags för vår kristna högtid. 

I vårt hem går vi i alla fall alltid till kyrkogården och tänder ljus för alla nära och kära som inte längre finns hos oss och som är ständigt saknade. Fast nog händer det att vi gör en egen Jack O´ Lantern också, sätter på bron och tänder ett ljus i, fast inte i år. 

Som vanligt har däremot granarna intagit sin plats bakom garaget, inte samma som ifjol dock. De är nog lite tufsiga vid det här laget. De som står där nu har några fler barr kvar. 

Jag känner mig också lite tufsig, hoppas att en natts sömn ska avhjälpa det. 

Nog ser de lite tufsiga ut, men det är de inte. Stickiga men inte tufsiga. 

Nu är det som vanligt igen utanför sovrumsfönstren när det är höst. De träd jag ser genom fönstret är tomma på löv men det bästa av allt är att alla småfåglar har börjat hälsa på igen.

De sitter på räcket och tittar in. Ibland sätter de sig till och med på fönsterblecken.

Jag undrar så vad det är de är ute efter, vad vill de se? De kanske precis som jag inte gillar att det blir kallare utan vill att det ska vara varmt och skönt. Kanske vill de komma in helt enkelt, in till värmen.

Det här med att ha deadline gör att jag ibland kommer lite ur fas kan jag känna. Till exempel var det redan idag dags att baka saffransbröd utifrån de recept som ska skickas in som manus. Nog kändes det lite märkligt, lusten att spela julmusik och dricka glögg var stor men jag höll mig. Nu är bullar och muffins provsmakade men de allra flesta ligger i frysen och väntar på att rätt tid ska komma. 

Efter gårdagens ledsamma dag som ändå bjöd på ett ljust och fint avsked kändes det faktiskt riktigt bra att få knåda lite deg och vara en aning praktisk. Sömnbrist till trots. 

Nu har jag inte bara bakat idag, det gick trots allt rätt fort. Nej, jag har tagit reda på ren tvätt, tvättat ett antal maskiner, renbäddat och städat. Men städa gjorde jag bara lite halvhjärtat. Det kändes inte riktigt lönt att ta i med stortrasan idag då det både ska bytas ett tvättställ och sotas veckan som kommer. Dessutom konstaterade jag att min högerarm och axel inte mår så där alldeles bra. Det gör fortfarande rejält ont efter fallet förra veckan. Framför allt dammsugningen triggade igång smärtan.

Nu njuter jag i mitt soffhörn och tänker så göra resten av kvällen.  

Deg på jäsning.

Lussebullar, saffransmuffins och en saffranskrans. 

En fin kväll på kyrkogården. 

Denna dag när det är dags att ta avsked strålar solen från en klarblå hösthimmel. Det gör den nog för att trösta, så att det mörka tunga inte lägger sig som ett nattsvart täcke över allt utan lyfts av ljus. 

Solen som gör att det blir aningen lättare att fånga upp alla underbara minnen som finns att ösa ur minnesbanken och inte låta sorgen ta överhand och trycka ner. 

Bästa kvällen med före detta arbetskamrater,  en lykta som sprider ljus och värme i mitt kök. Som grädde på moset....eller pricken över i....jag slipper ställa väckare imorgon!!

Idag skulle jag behöva lite av Karlsson på takets kuckelimuckmedicin. Jag känner mig tjock i huvudet av snuva. 

Fast risken är stor att jag blir sjuk på riktigt om jag äter av det som finns i burken. Det har funnits där ett tag....ganska många år får att vara exakt,...kanske åtta eller nio. 

Nog för att godis håller länge...eller oj jag sa fel...jag menar att medicin håller länge men så många år är tveksamt. Jag får helt enkelt satsa på nässpray och lite modernare kuckelimuckmedicin istället.....

Alltså allvarligt talat....ska du duka japaninspirerat är det bara att såga av benen på bordet. Eller?

Jag ligger i soffan och slötittar på en repris av Äntligen hemma. Lulu Carter dukar på tre olika sätt i samma rum. När hon kommer till den japanska stilen börjar hon med att såga av bordsbenen så att bordet blir så lågt att det är kuddar på golvet som gäller.

Lite trist och aningen besvärligt nästa dag när man ska äta frukost och vill sitta aningen mer bekvämt....men det är kanske då silvertejpen kommer fram för att göra benen högre igen....

Sonen är på väg till Stockholm med ÖKSF, tävling på gång, Nordic JJ Cup. Som vanligt kommer jag att gå här hemma och bita på naglarna och vara nervös. Det är ju rätt skönt då slipper ju han och de andra tävlande det. De får bara köra på.

Själv har jag gjort en tårta idag på eftermiddagen, till en god vän som har fyllt år.  Party imorgon. Hoppas att den kommer att smaka gott, det blev lite nya smaksättningar nämligen. Men den borde vara god....alla mellanlager var goda var för sig.....

Äntligen, äntligen gick det att köpa biljetter till den senaste Star Wars filmen som har premiär den 16 december. Förväntanspirret i magen är så många gånger större än det pirr jag hade i magen när jag var barn inför födelsedag eller julafton.....Jag känner hur pulsen ökar bara jag tänker på att det bara är två månader kvar till dess att jag sitter i en mörk biosalong och väntar på att filmen ska börja.

Tyvärr öppnade biljettförsäljningen när jag arbetade så jag hann inte med att köpa biljetter till IMAX-bion i Solna. Lite surt.....eftersom planen att åka till USA för att se premiären gick i stöpet ville vi verkligen ner till Stockholm. Nu blev det inte så men vi får väl åka ner och kolla senare istället. Premiär blir det i Övik....klockan tre den sextonde december.....fattar ni vad jag längtar....längtar.....

Medan vi väntar kollar vi in den senaste trailern om och om igen......

Dagens sanning.

Nu har vi bokat biljetter.

                        

En förmiddag i skogen, härligt energigivande om än eländigt för mitt knä. Älgarna höll sig dock undan.....

Jag har hamnat i ett flow. Det finns inget annat sätt att beskriva det som händer nu på ett korrekt sätt. Faktum är att jag gör klart saker. Jag plockar undan och städar upp och plötsligt kan man ta sig fram i hobbyrummet utan att åka slalom igen. 

Lite undrar jag hur länge det kommer att hålla i sig. Är det tillfälligt eller innebär detta att jag numera är vuxen och tar tag i saker istället för att låta tiden ha sin gång och tänka att jag gör det sen?

Om jag säger att jag är en sån som tar tag i saker direkt tillräckligt många gånger kanske jag kan lura mig själv till att tro att det ska bli så framöver.

Men nu får det räcka för ett tag.....man ska ju inte förta sig....det är dumt. 

Jädrar var duktig jag känner mig....jag har tagit reda på all tvätt som har hängt på strecken och legat i tvättkorgen sen helgen. Den här gången hade amöban inte en chans....jag tog tag i den medan den fortfarande var ett litet embryo. Allt som allt tog det inte mer än en kvart ungefär. Tänk om detta skulle kunna bli en ny vana....I wish....

Nu väntar jag i soffan på att sonen ska komma ner med te och leta reda på nästa avsnitt om Shieldgänget. Veckans högtidsstund närmar sig......

Korgen med stryktvätt är tom...hurra!!