Nu är det mindre än två timmar kvar till dess att de sågar bort mitt gips. Det har väl aldrig kliat under gipset så mycket som inatt. Överallt, jag har hållit på att bli tokig, när jag skulle försöka somna igår kväll var det riktigt hopplöst.....
Har mentalt börjat förbereda mig på hur det blir när jag kommer hem. Hur jag måste tänka när jag ska lyfta benet, när jag sitter, ligger....att jag måste använda kryckorna igen. Det jag gruvar mig för nu är första ögonblicket när jag ska prova den icke existerande böjningen, när jag första gången ska stå och gå på benet utan gips. Jag fått be att de lindar det ordentligt så att jag känner ett visst stöd i alla fall. Sen är det trots allt en trygghet att jag vet hur det är, i alla fall på ett ungefär, men exakt hur det kommer att vara den här gången kan jag ju inte säkert veta....