Vi satt nere i soffan och njöt av Sveriges två mål i repris när sonen plötsligt svär till, sätter händerna för näsan och springer iväg mot badrummet. Näsblod igen, det blöder så häftigt för honom, ingen liten rännil utan mer som en fors. Så raskt jag kunde följde jag efter och sen placerade vi oss så att jag kom åt att klämma på näsan. Där satt vi sådär en 10-15 minuter. Då vågade vi släppa taget och tänk: det hade lugnat sig. På kortare tid än de andra dagarna, skönt. Nu hoppas vi båda att det inte blir fler gånger på ett långt, långt tag. Och om det blir fler gånger de närmaste dagarna vet jag att sonen önskar att jag ska vara hemma så jag kan hjälpa honom....att störtblöda från näsan och vara ensam hemma som han var igår är ingen höjdare. Men som sagt, det är nog nu!

Åh, tänk nu när vi har stoppat blodflödet från näsan visar de fortfarande repriser på målen....