Då är det bara att konstatera att den här dagen har gått också.....nog är det intensivt nu så det räcker till tycker jag. Aldrig har väl tiden snurrat på så fort som den gör nu. Jag skulle vilja trycka på en pausknapp, bara en stund. Jag hinner inte riktigt upptäcka alla små glädjeämnen som vardagen faktiskt bjuder på, än mindre njuta av dem.

På vägen till stan ringde min ortoped. Vi kom överens om att jag ska komma dit på ett besök så att han får titta på min fot som pekar snett utåt när jag går. Eller det är väl snarare knäet som ska granskas. Idag har knäet bråkat och gjort ont så det känns mycket bra att få träffa honom. Inser att den smärta jag känner i muskelfästet på ovansidan av knäet har funnits där i tre år nu......nog blir man lite van ändå det går inte att komma ifrån.
Strax därefter ringde näste läkare.....vaccinationsprogrammet för vår Vietnamresa gjordes upp! Det känns avlägset med resan, men med den hastighet veckorna rullar på i är det nog snart början av mars och dags att packa.....

Korv och mos till middag!