Idag ville jag verkligen sova ut...istället vaknade jag redan halv sju. Undrar om det är åldern eller om det är en tillfällig svacka? Jag hoppas på det senare. Tack och lov har jag inte nått det stadiet av mognad att jag kliver upp när jag vaknar så tidigt, utan jag stannar med gott samvete i sängen med en kaffemugg och morgontidningen.

Igår tränade sonen på eftermiddagen, inte så hårt med tanke på astman. Men i lugnt tempo och med mycket duoteknik. Att hoppa träningen var inget riktigt alternativ eftersom de hade gästinstruktörer i världsklass på duopasset. (Faktiskt blev det lugnare vad gäller astman efter träningen så det var nog bra att träna lite lagom).
Efter ett träningspass till i eftermiddag så har de nog fått många användbara tips och förbättringsområden att öva på inför framtida tävlingar. Till och med jag ser ju att killarna har talang, därför är det roligt att de får en extra boost av fler än deras vanliga tränare. Som alla för övrigt gör ett fantastiskt jobb, utan deras engagemang skulle de inte vara där de är idag.
Jag tänker, när jag sitter där nere i lokalen många timmar varje vecka, att det är en fantastisk förmån för mitt barn och alla andra att få träna i en klubb med så engagerade tränare som leder och inspirerar till personlig utveckling för alla och envar. Som med lagom mycket krav och massor av positiv uppmuntran ser alla och hjälper alla att utvecklas. Plötsligt känns det inte alls långt att köra till stan jämt och ständigt.  

Imorgon är det nyårsafton och då ska vi också köra till stan, fast till en annan stad. Hela vägen till Östersund. Det är även dagen då det ska avges löften inför framtiden, något jag inte brukar vara särskilt bra på. Eftersom jag sällan lyckats fullfölja de enstaka löften jag någon gång gett slutade jag för många år sedan med det.

I år däremot tänkte jag att jag kan lova några saker..... Jag lovar att fortsätta kämpa med min knäträning. Jag lovar också att fortsätta skjutsa sonen till alla träningar i stan så att han kan fortsätta utöva sitt stora fritidsintresse. Jag lovar att undvika stress genom att strunta i alla måsten som inte är måsten egentligen. Jag lovar att fortsätta fokusera på eleverna så att de får det mesta av min tid och undvika att fastna i allt som pockar på runt omkring.  Jag lovar också att göra mitt bästa för att fokusera på nuet och inte ha tankarna någon annanstans än där jag är just då.

Okej det är möjligt att det inte är några riktiga nyårslöften men det är mina löften till mig själv. Det är saker jag redan gör eller har som intention att göra. Den riktigt svåra biten är att fokusera på nuet...det är så lätt att tankarna sticker iväg. Där har jag nåt att jobba med, det är då säkert.
En annan sak jag har svårt att motivera mig till är ju att träna när det hela tiden är två steg fram och ett tillbaka. Nej det är snarare ett steg fram och två tillbaka...så känns det i alla fall. Just nu är det tillbaka igen för knivarna sticks in när jag tränar och promenerar....fast jag vet ju att om jag oförtrutet kämpar på så är det snart dags att ta nåt kliv framåt igen. Att ta ett kliv framåt passar ju bra med tanke på att det snart är ett nytt år, det satsar jag på. Hej och hallå 2014, nu kommer jag!

I morse uppmärksammades jag av ett av livets små vardagsmysterier. Jag skulle ta en värktablett och öppnade som vanligt asken på fel sida. Hur kan det komma sig att jag alltid öppnar på den sidan där informationslappen sitter instoppad runt tabletterna? Undrar om det bara är jag som gör det?

Jag måste kolla om det bara är slumpen som avgör på vilken sida lappen sitter eller om det kan vara så att den där så irriterande lappen sticks in från ett särskilt håll. Då borde jag kunna lära mig att öppna på andra sidan. Hittills har jag bara blivit lätt irriterad och stängt kartongen innan jag öppnat på den sidan där jag kommer åt medicinen......snacka om välfärdsproblem....

Astmahostan river i bröstet på pojken i källaren. Den har varit envis den här gången, stannat hos sonen i snart tre veckor, mer eller mindre intensiv. Nu har den ökat i intensitet igen och det märks att det börjar ta på krafterna hos honom, han som var trött redan innan....Förhoppningsvis ger den med sig innan skolan börjar igen.

Nyhetsmorgon idag har bjudit in en kvinna som har assistans tjugotre timmar per dygn. Den tjugonde december fick hon besked att hon från första januari ska klara sig själv. Enligt henne själv kan hon inte ta sig upp ur sängen utan hjälp, hon ramlar ofta och behöver därför stöd när hon går, hon klarar inte av att sköta sin hygien själv efter så många operationer i rygg och nacke att jag inte kommer ihåg antalet.

Är detta sant är det ju förfärligt hur vi behandlar människor som är sjuka i vårt land. Nu valde motparten, försäkringskassan att avstå från att komma och bemöta henne vilket gör det svårt att ta ställning då alla sidor inte kommer till tals. Men hur som helst borde hon ju få hjälp att ordna upp situationen. Att vara sjuk och dessutom behöva slåss för att få hjälp är inget man önskar ens sin värsta ovän. Hoppas hon får en lösning på sitt problem så att hon klarar av att leva ett värdigt liv och slipper ligga med blöja i sängen och vänta på hjälp.

Spelberoende är en annan fråga som tas upp i dagens program. Det man pekar på är att man som förälder bör prata med sina barn om spelen, visa intresse, helst spela själv för att förstå vad det är som gör att man så lätt fastnar framför skärmen. Man tar också upp det faktum att ungdomarna träffar kompisarna vid datorn därför är behovet av att ge sig ut inte lika stort, de har ju redan sitt umgänge. Vilket ju faktiskt kan vara både positivt och negativt.

Jag tror att det precis som de säger är viktigt att prata med barnen om spelen och att sätta gränser. Men att jag skulle börja spela för att därigenom dela sonens intresse...vilket skämt....han har nog försökt locka mig men jag är helt enkelt inte intresserad.
Vi gör andra saker tillsammans istället, går promenader, lagar mat, ser film, diskuterar böcker vi läst och sen lyssnar jag mer eller mindre tålmodigt när han berättar om olika spel och gadgets till dem. Jag hänger också en stor del av tiden med honom i dojon på Skolgatan där han utövar sitt andra stora fritidsintresse, jujutsun.

Jag vet att många föräldrar skaffar en router med föräldrakontroll, där man kan ställa in så att internet stängs av vissa tider....tack och lov har vi inget behov av det i vårt hus eftersom sonen kontrollerar sitt spelande. Om det däremot skulle behövas, ja då fick jag problem.....eftersom det är just sonen som fixar alla inställningar och annat till vårt nätverk numera.....

 

En viss förvirring uppstod i morse när jag vaknade....tänkte att det borde vara tisdag...men det visade sig att det var lördag. Helgdagar och mellandagar förvirrar tidsbegreppet, framförallt när man som jag är ledig. När jag så kollade mitt twitterflöde ökade förvirringen ännu mer för där är det verkligen ingen skillnad mellan vardag och helg, i alla fall vad gäller tweetar om mitt yrke.

Det får mig att fundera lite över är om det är nåt fel på mig som inte tänker på skolan och skolutveckling hela tiden eftersom en så stor del av övriga helglediga lärare verkar göra det? När jag har snabbkollat twitterflödet under julhelgen är det fyllt av klokord om skolan. Till och med under juldagarna var flödet konstant. Jag blev bara matt och funderade allvarligt på att avfölja alla där och då. Valde dock att låta bli för allt som oftast dyker det upp tankar som är värdefulla. För att jag gillar skolutveckling vet alla som någon gång har arbetat med mig.

Men frågan kvarstår, varför tar man inte ledigt när man är ledig? Visst jag tänker också på skolan när jag är ledig ibland, det måste jag erkänna.  Men under helger och annan tid skriver jag antingen ner mina tankar på en lapp eller så får de flyga iväg....är de värda att komma ihåg dyker de upp igen vid ett lämpligare tillfälle. Jag tror nämligen att det är jätteviktigt att vara närvarande i det man gör just nu. Arbetar man ska tankarna vara på jobbet. Är man ledig, ja då ska man unna sig att vara ledig. Jag skulle då inte orka annars, det är helt säkert.

Jag inser att en del av den stress jag och andra ibland upplever med all säkerhet har att göra med detta mediebrus, vissa saker kan få en att känna sig otillräcklig vilket ökar stressen ytterligare. Nu tackar jag dock min erfarenhet....jag har lärt mig att stänga av men kan inte hjälpa att jag blir påverkad ändå.

Och ja jag vet, det är bara att låta bli att kolla men som jag konstaterade tidigare, under skolterminen kommer det många kloka tankar att ta del av som hjälper mig framåt i mina egna tankar. Dessutom twittras det om annat också...jag följer nämligen inte bara skoltwittrare....

Det är bara att konstatera att sociala nätverk är både positivt och negativt, det handlar till syvende och sist om vad man gör av det själv och framförallt hur man använder det. Jag fortsätter att vara ledig ett tag till!

Jag har nyss vaknat. Ligger kvar under täcket med en kaffemugg i handen och funderar på vad jag ska fylla den här dagen med. Läsa är det som står närmast till hands. Med andra ord är det bara att konstatera att lugnet råder.

Ute i världen är det inte lika lugnt. På nyheterna berättar de om en bilbomb som exploderat i Beirut, en buss som störtade ner i en ravin ( i Thailand) och dödade tjugonio, i Brasilien där stiger dödssiffran efter veckor av skyfall och här hemma har människor blivit hemlösa efter att deras hus brunnit. Det är sannerligen inte julefrid överallt. Vilken tur vi har.

Läser i tidningarna om den sjuka våldslek som vissa ägnar sig åt där man helt omotiverat slår ner oskyldiga på gatan och sedan går därifrån. En tjugosjuåring ska åtalas efter att ha blivit fångad på film. Tänk han är nästan trettio och tycker att det är en cool aktivitet att slå ner oskyldiga på gatan. Nästan trettio.....hur trasig är inte den unge mannen...för att inte tala om hur trasiga de oskyldiga offer som drabbas av galningarna blir, både fysiskt och psykiskt. Vågar de någonsin möta en annan människa ute igen?

På teven spelar ett gulligt litet pojkband vars största merit är att de varit förband till Justin Bieber. De dansar och är coola med kepsar men deras sångröster...eller så är det bara hur deras stämmor arrangerats som gör att det låter förfärligt. Jag blir generad för deras skull......jag zappar raskt vidare till en annan kanal och hämtar dagens andra kaffemugg.



 

Oj så tomt och konstigt det blev i vårt hus. Efter att ha varit fler i huset under hela julhelgen är det nu bara sonen och jag igen.

Vi har haft en underbart skön julhelg med god mat, korsord, läsande, kort- och tärningsspel, någon liten halkig promenad och skön samvaro. Precis som det ska vara med andra ord. Inte en tid att passa (ja förutom klockan tre på julafton då), dagarna avlöste varandra i ett makligt tempo.

Som vanligt gick några till julottan medan andra sov vidare och ytterligare ett par av oss klev upp fikade och tittade ut på marschaller och fackeltåg. Sonen gick till julottan, själv hör jag till den falang som kliver upp men inte går till kyrkan. Precis som det alltid har varit....varför ändra ett vinnande koncept?

Idag gör vi återigen så lite som möjligt. Jag slappar vid teven och läser en bok, sonen skypar och spelar med kompisar. Så småningom kommer mamma hit, då ska vi öppna julklappar......vi har sparat våra klappar till idag. Inte dumt att sprida ut paketöppnandet lite....

Nu tänker jag ta min bok igen och läsa vidare. Bästa sysselsättningen en annandag jul!

Idag är det skrapdan, den bästa dagen på hela julen. (Precis när jag skriver det känns det som att jag skrev om det ifjol också....men då får det bli en favorit i repris.....) Skrapdan är för mig tända ljus, en promenad runt byn för att kolla affärer, familjen, glögg, blöte, en promenad i den sena kvällen och bara känslan av att vara tillsammans och ha den tiden flera dagar framåt.

I vår familj råder julefriden på skrapdan. Inga måsten, ingenting som inte är färdigt, bara förväntan inför julhelgen. När sedan resten av familjen kommer framåt eftermiddagen, då börjar julen på riktigt. Lagom till glöggen och blötet!

Att då titta på nyheterna och bli påmind om att alla inte har det lika väl förspänt känns orättvist. I USA har de västra delarna drabbats av is-, snö- och regnstormar med den förödelse som följt på det. Flera människor har fått sätta livet till. Flyktingarna runt om i världen som bor i tältläger, deras jul blir inte heller särskilt fridfull.

På nyhetsmorgon berättar man om den nya digitala valutan bítcoin. De försöker lära oss hur den fungerar och vad det är. En bitcoin är drygt fyratusen svenska kronor i nuläget. Det är märkligt dock, när sonen berättade om detta för mig för ett par veckor sedan hade jag aldrig hört talas om att det fanns en digital valuta. Sedan dess har jag hört talas om bitcoins nästan varje dag. Jag har dock fortfarande lite svårt att förstå hela konceptet.....men så är jag inte någon ekonom  heller.....

Dagens stora reportage i vår lokaltidning handlade om par som anordnar swingerträffar. Jag kan tänka mig att många satte julkaffet i halsen.....läder och naken hud över ett helt mittuppslag....inte direkt ett förväntat reportage så här i juletid.....Men rätt uppfriskande om man frågar mig, att tidningen vågar gå utanför ramarna.

Jag funderar på att gå till sjukgymnastiken och köra mitt träningsprogram idag, inte för att jag vill utan för att jag måste. Annars kommer det att bli väldigt länge till nästa träningstillfälle och det skulle inte vara bra. Dessutom känner jag hur det stramar i ryggslutet....det kan nog vara på sin plats med några ryggövningar också.....

Det är något alldeles speciellt med att vakna tidigt en morgon i advent. En speciell frid råder, ett lugn som talar om att snart är julen här. Med tända ljus och en mugg kaffe ligger jag och tänker på vad den här dagen ska innehålla. Julklapparna ska slås in men de är inte så många så det går nog snabbt. Jag ska i alla fall passa på att göra det medan sonen fortfarande sover.

Stortomten var snäll med oss även i år och kom in med granen och klädde den som han brukar....fast han kom med den tidigare än han brukar. Den brukar anlända medan vi sover natten mellan den tjugoförsta och tjugoandra men igår dök den upp på eftermiddagen. Medan jag var hos mamma och fikade och sonen satt inne på sitt rum och spelade......julmagi!

Idag på eftermiddagen bär det av till stan, sonen har sista träningen före julhelgen. Misstänker att det kommer att vara hysteriskt med folk. Ja, inte på träningen utan ute på stan och överallt där det brukar finnas parkeringsplatser......Fast förhoppningsvis har de flesta gjort bort det de ska när vi anländer vid tretiden. Så att jag utan att trängas och knuffas kan fixa mitt bortglömda. 

När vi kommer hem bjuder mamma på middag. Därefter ska vi, som traditionen bjuder, hjälpa hennes tomtar att komma fram ur mörka vrårna på Köpmangatan.

Nu tar jag mig en mugg kaffe och börjar prassla med julklappspappret..

p.s alla bilder togs igår...

I hallen lyste det tredje ljuset...idag är det utbytt till det fjärde.

Små tomtar har kommit fram ur mörka vrårna och ute föll det snö. (i alla fall ett tag)

Tomten kom med granen och tillhörande tågbana...precis som han brukar. 

Köksön fick en liten dekoration den också. 

Tidigt i morse kom jag plötsligt på att jag hade glömt att ta in granen i garaget. Jag hade inget annat val än att kliva upp ur den varma, sköna sängen, ta på mig kläder och gå ut för att hämta in den. Annars skulle ju inte tomten ha någon gran att klä sen idag.

Då när jag gick där över den isiga gården, tänkte jag plötsligt på pappa. Att ta in granar i värmen var alltid hans jobb. Han som inte ens tyckte att det var jobbigt att kliva upp tidigt. Fast han skulle å andra sidan inte ha glömt att ta in den på kvällen.....funderar på om det kanske var han som på något vis påminde mig....

Nu är i alla fall granen i garaget. Inser att jag har tagit en större gran än jag brukar....få se hur mycket jag behöver såga av den för att den ska passa.

För att bereda plats åt granen var vi tvungna att flytta dödsstjärnan igen. Den som egentligen ska rivas.....fast jag har ju inte hjärta till det. Tidigare i år flyttade den nämligen ut från sonens rum till den plats där julgranen brukar stå. Där har den hotat med sin dödsstråle sedan dess.

Men att ta risken att granen skjuts i sank genom att låta den stå kvar? Nej, nej det går ju inte....dessutom skulle det bli för trångt då med tanke på årets granstorlek.

Att riva det drygt tretusen bitar stora legobygget kändes fortfarande inte som något alternativ, alltså gällde det att hitta en ny plats. Under andaktsfulla former med rädsla för att halka och krascha bygget bars den ut till förrådet. Efter uppröjningen där i somras finns ju faktiskt plats.

Där står den nu och pustar ut....den klarade sig från rivningshotet ytterligare en gång. Fast jag är nog den som tycker att det känns bäst, min ångest inför tanken att riva bygget är så stark....nu råder frid istället, rivningsfrid.

Nu har jag slagit mig ner i soffan för att slappa en stund inför vår julmusik i kyrkan. Känner mig oerhört nöjd och tillfreds med den här dagen så långt. Den började med en skön stund i skolan, sedan hälsosamtal på vårdcentralen med anledning av att jag fyllt femtio. Eftersom alla värden var på topp så blev det ett mycket positivt besök.

När jag kom hem efter att ha fixat lite annat höll sonen på att dammsuga så för mig återstod bara att torka golven. Och bara så där, vips är julen här! I morgon har vi vår pyntardag här hemma. Då får småtomtarna komma fram och förhoppningsvis kommer stortomten och klär granen som han brukar. I vårt hus är vi lite bortskämda på det viset....

Nu ska jag fixa en termos med varmt honungste att ta med till kyrkan. Sedan ska den röda julklänningen på innan det är dags att gå. Vi ses i kyrkan om ett par timmar...eller hur?

Oj, vad är det som händer? Plötsligt är det torsdag kväll och imorgon är det skolavslutning. När jag tänker tillbaka på terminen känns det som om det nyss var augusti och jag stod i klassrummet och mötte alla elever efter sommarlovet.Nu är det redan dags att ta jullov. Barnen är trötta efter att ha kämpat på fulla av arbetsiver och entusiasm en hel terminen. De är så värda sin ledighet. Jag tycker att jag är värd ledigheten också. Veckans timmar har inte riktigt räckt till under hösten därför känns det extra skönt med lov den här julen.

Idag åkte jag hem direkt efter jobbet och bakade sockerskorpor. Ett av mina få jul-måsten. Nu torkar de i ugnen, där ska de stanna minst tre timmar. Förmodligen blir det längre eftersom de kommer att bli färdiga någon gång mitt i natten. Misstänker att jag sover då. Men det gör ingenting, de kan ju inte bli annat än torra....och det är ju liksom meningen med skorpor.

Medan de gräddade, tidigare under kvällen, hann jag göra brända mandlar. Med råsocker och kanel....mums.....de blev försvinnande goda.....hoppas de räcker till julafton i alla fall. Jag har redan utvecklat en förmåga att gå omvägen förbi där jag förvarar dem. Och då tittar jag inte endast till dem.....minst en mandel slinker ner vid varje sväng.

Nu plockar jag ihop inför morgondagen, sen blir det lov!

Kashmir med Led Zeppelin.....en av de bästa låtar som finns....Den passar när man är trött eller ledsen, när man känner sig pigg och glad, när man behöver energi för att städa, när man vill vila i soffan eller närhelst man behöver en boost av energi. 

Jag brukar undvika att säga att jag älskar något annat än människor men jag tror faktiskt att jag älskar det musikstycket. Om jag skulle bli tvungen att välja en låt att lyssna på resten av livet är den en av kandidaterna. De andra är Leila med Eric Clapton och Perfect strangers med Deep Purple. Det skulle vara ett svårt val men jag är rätt övertygad om att Kashmir vinner...

Det är något suggestivt med hur den är uppbyggd, jag mår bra i hela mig när jag hör den. 

Tänk då att den streamas på teven med högt ljud, elden som sprakar i braskaminen och goda varma mackor att äta. Visst förstår ni att jag mår bra då?! Sånt är mitt läge.

Nu har jag kommit hem efter att ha fått en rejäl dos julstämning. Vilken fantastisk julmarknad de bjuder på i Östergensjö PerOrs. Underbart juliga marknadsstånd, eldkorgar och marschaller överallt. Tittar man in i skogen kan man se små gömda tomtar. I alla stugor lyser levande ljus och granarna ståtar med pynt och ljus. Granrisdekorationer överallt där de passar, inne och ute. Jag är stum av beundran över allt fint jag ser överallt. 

Vilket enormt arbete familjen som står bakom detta lägger ner varje år. Tack för att ni gör så att jag och alla andra som besöker er får ta del av detta. En julmarknad i världsklass!!

Granbeklädda marknadsstånd.
(Jag väntade länge på att ta den här bilden, det var folk i vägen hela tiden)

En titt in genom ett av fönstren i fikastugan.

Klädda granar fanns i alla hus och stugor. 

Några av alla marknadsstånd.

Juleljusen lyser i granen.

I alla hörn finns små juldekorationer.

I fönstren lyser ljus.

Många besökare passade på att göra ett besök på den finaste julmarknaden någonsin!

Det är en stilla, stilla morgon den tredje söndagen i advent. Ute ligger ett tunt lager med snö men det är milt därför är risken stor att den här snön inte stannar den heller. Här inne är det också lugnt och stilla. Med en kaffemugg och tända ljus njuter jag av stillheten och känslan av att inte behöva ha bråttom. Sonen sover fortfarande och det lär han nog göra ett tag till, han mår inte så där jättebra därför tar han en vilohelg från träning och andra aktiviteter. Det gör honom nog gott hoppas jag. Att det sedan är en av de bidragande orsakerna till att jag får en lugn söndag talar vi tyst om.

Sent igår kväll kom jag plötsligt på att jag hade glömt att göra trillingnötter och brända mandlar. Jag som tyckte att jag hade gjort godis så att det räcker och blir över men att vara utan brända mandlar och trillingnötter? Känslan och suget efter de små godsakerna blev plötsligt akut.......det blir nog till att fortsätta godistillverkningen senare under dagen.

Först ska jag dock skriva några texter, ett och annat protokoll och fixa några saker till ju-jutsun. Min förhoppning är att jag ska få tummen ur så att det är gjort när sonen väl vaknar och det är dags att adventsfika. Då har jag nämligen inga måsten alls resten av dagen. Vill jag gör jag resten av godiset, kanske bakar jag även sockerskorporna som definitivt är ett måste när det är jul. Faktiskt ett av de få måsten jag har...det är skorporna och det torkade älgköttet med sichuanpeppar (min skinka). Okej mammas rullströmming också......Å andra sidan om jag inte vill göra godis eller skorpor struntar jag i det....

En tur till Östergensjö och marknaden ska det bli i alla fall. Då brukar julstämningen infinna sig på riktigt...det är den finaste julmarknad jag vet. Förut var det Jamtli som tog den platsen i mitt hjärta men inte nu längre.....Jamtlis marknad är visserligen större men den slår inte Östergensjös marknad vad gäller julstämning, genuinitet eller skickliga hantverkare för den delen. Nu tar jag en kaffemugg till och sätter fart med det jag ska göra sen gör jag bara det jag vill resten av dagen.

Nu mår jag nästan illa....sex sorters julgodis är klart och självklart har jag varit tvungen att smaka på alla sorter. Knäck, kola med flingsalt, hallon och chokladgodis med rice krispies, cornflakesgodis med polkagris och lime, Rocky road och chilitryfflar. Ja tryfflarna är inte riktigt färdiga, de måste svalna innan jag kan rulla kulor av dem men allt annat är klart.

Jag är lite sugen på att göra ingefärskola också men hur mycket godis kan man äta egentligen? Trots att det går åt en hel del godis under julhelgen brukar det alltid finnas kvar i matkällaren efter alla helger.....det har faktiskt hänt att jag hittat överblivet godis till påsk. Därför tror jag att jag nöjer mig med det jag har gjort hittills. Med tanke på mitt godisillamående är det nog säkrast....

I köket är det lätt rörigt....behovet av att diska och städa undan är stort men på en skala mellan ett och tio, hur roligt är det om man jämför med att göra godiset.....det får knappt en etta. Därför slår jag mig ner i soffan med en kaffemugg och vilar en stund....det tycker jag att jag har gjort mig förtjänt av.

Att kliva in här hemma igår eftermiddag gjorde att det blev enkelt att släppa alla måsten. Det lyste välkomnande ljus överallt, doften av kaffe och saffransbullar lockade och soffan var extra skön att sätta sig i för att eftermiddagsfika.

Efter den energiboosten gick jag ut och rätade upp den halvliggande granen (efter stormen) innan jag gick till affären för att fylla på matförrådet inför helgen. Då blev det enkelt att sedan laga middag som passade att äta i soffan framför en fredagsfilm. Märkliga varelser djupt nere i havet och robotar stod för kvällens action....Pacific rim. Vi konstaterade att sonen hade enklare att se skillnad på robotarna än jag...bitvis blev jag lätt förvirrad...i och för sig inget ovanligt att jag är förvirrad menar jag. Det kan ju också ha att göra med att jag stundtals var lätt ofokuserad. Men släng in vilken Star Warskaraktär som helst i en film...då nog kan jag hålla fokus!

I morgon är det tredje advent och enligt traditionen är detta stora godistillverkarhelgen i vår familj. Min pappa kokade alltid knäck och kola den här helgen. Högtidsstunden var när det var dags att smaka för att se om smeten kokat klart......Smeten som droppades ner i iskallt vatten, rullades till en kula och sedan in i munnen. Himmelskt!

Det är även min plan att koka godis den här helgen men jag inser där jag ligger och planerar tillverkningen att jag har glömt att handla ingredienser......dumt.
Jag ska inte göra som jag brukar i alla fall.....börja tillverkningen och upptäcka att det saknas både det ena och det andra bara för att jag trodde att det fanns hemma i skafferiet.....Det är de gångerna jag i panik ringer en vän....mamma.....Skulle man fråga henne händer det nog oftare när jag lagar mat och bakar än jag vill erkänna....
Hon är en luttrad kvinna vad gäller det.....vilken oerhörd tur att hon gör blixtutryckningar till affären när jag varit en slarver.

I år ska jag i alla fall bättra mig. Jag ska börja med att göra en inköpslista, sedan ta en promenad till affären och handla det jag behöver. Därefter kan den börja tillverkningen. Knäck, kola med flingsalt, chilitryfflar och Rocky road. Kanske något med lime och ingefära också....Jag har en känsla av att listan kommer att bli lång.....det är nog säkrast jag sätter igång snart om jag ska bli klar den här helgen.....

Det här med sömn och stormvindar är ingen kombination som fungerar för mig. Det är skönt att kunna vara inomhus och veta att jag inte behöver ge mig ut.

Kan dock inte låta bli att tänka på alla som av en eller annan anledning måste vara ute och köra nu. Nattpatrullen till exempel. Att sitta i en lätt liten bil efter vägarna är inget jag skulle vilja göra. Det måste vara väldigt läskigt. Hoppas bara att inga träd blåst ner över vägarna så att de kommer fram till de äldre utan missöden.

När jag tittar ut i mörkret ser jag att skjutdörrarna i växthuset öppnats igen. På framsidan lutar granen och slingan är på väg av.

Enligt prognoserna skulle vindarna mojna efter midnatt. Nu är det efter midnatt men fortfarande tar vindbyarna i så hela huset skakar. Läskigt.....

Idag är det nåt slags jubileum eller vad man nu ska kalla det. Hela två år har gått sedan min sista knäfraktur. Åren innan dess stod frakturerna som spön i backen men nu har det tack och lov varit lugnt. Så ska det fortsätta har jag tänkt. Jag skulle tro att min ortoped är glad om han slipper se mig på operationsbordet igen. Skrotet i knäet är kvar som en försäkring och där får det förbli. Även om det är en av anledningarna till att jag har såna besvär. Jag skulle förmodligen inte våga gå ut på vintern utan alla sprintar, stift och jox som ryms därinne.

Den nionde december för två år sedan snöade det mängder. På väg till affären halkade jag och det var kört igen. Ambulansen tog lång tid på sig för att komma och hämta mig då väglaget var uselt. När vi kom till Ö-vik höll vi dessutom på att krocka när en bil körde ut mitt framför ambulansen. Under mina dagar på sjukhuset fick jag inga som helst besök hemifrån eftersom snön bara fortsatte att vräka ner dagarna efter olyckan så det var ingen som var särskilt sugen på att hälsa på om det inte var nödvändigt. Och det var det ju inte, jag blev väl omhändertagen där jag var. Dessutom var jag nog inte så rolig att hälsa på. Första dygnen låg jag och väntade på operation och sedan mådde jag illa av det morfin de till slut var tvungna att stoppa i mig. Men sen mådde jag bra.....

Mina två frakturfria år firades i alla fall på bästa tänkbara sätt. Med en julfest på skolan. Alla fina elever som uppträdde med verser och vackra, stämningsfulla sånger gjorde att min frakturångest hölls tillbaka idag. Det kändes bra.

Nu känns det också bra där jag sitter i soffan med en eld som sprakar i kaminen och en bok i famnen. Här stannar jag resten av kvällen.

Helgerna har en förmåga att bara rusa förbi. Efter att ha börjat den upptryckt i soffhörnet och med andan i halsen ha tittat på World War Z tillbringade sonen och jag lördagen i Ö-vik. Graderingsdag med många nervösa barn, ungdomar och vuxna som stolta gick ut från klubblokalen med en ny bältesgrad. Sonen hade ingen gradering den här terminen, han behöver arbeta mer på sina tekniker innan det kan bli dags för honom. Vilket han tyckte var skönt eftersom han är så trött just nu.
Väl hemma mötte underbara mamma upp med pizza, sedan var det dags för glöggmys hos den nya hyresgästen i vårt gamla hus.....en mycket trevlig kväll som blev mycket senare än jag hade tänkt mig.

Därför blev det här en slödag med absolut ingenting på agendan...förutom sonens träning. Och som ett brev på posten kom en ovälkommen huvudvärk och knackade på under förmiddagen. Den tog verkligen musten ur mig. Vilken tur då att jag blev utlockad på en promenad i den kyliga vinterkvällen. Lite skön energipåfyllning var välbehövligt efter det skallebanket.
Det är så härligt att gå runt byn nu med alla ljus överallt, det får i alla fall mig att känna ett lugn trots att ledig tid är en bristvara just nu.
Därför tänker jag göra kväll tidigt och hämta energi inför veckan som kommer. Det lär behövas....

Igår kväll fick vi kärt besök från Härnösand. Då var det extra roligt att komma hem efter sonens jutsu-pass. Eftersom han är trött och hängig vilade han från sin egen träning så vi kom hem före åtta för ovanlighetens skull. I våra fönster lyste då levande ljus och välkomnade oss hem. Så ovanligt men oerhört härligt. Sällskap i tevesoffan, vid kvällsfikat och fler än sonen att säga god natt till. Jag måste erkänna att det kändes extra tungt att kliva upp i morse och åka iväg när jag visste att de skulle ha åkt hem till Härnösand igen när jag väl kom tillbaka från arbetsdagen. Det är tur att det inte är långt kvar till jul, då får vi ses igen.

På väg från stan igår började plötsligt bilen tala om att vi hade lite diesel i tanken.....jag som tyckte att jag nyss hade tankat. Sonen föreslog att jag skulle tanka innan vi körde in bilen i garaget här hemma men jag bestämde mig för att tanka idag på morgonen istället. Jag undrar så hur jag tänkte där.....tanka på morgonen när varje minut är värdefull....orutinerat....
Fast jag hade inget val, det var bara att bita i det sura äpplet och stanna till vid macken och fylla tanken....tur var väl det. Det rymdes väldigt mycket diesel......det betyder i sin tur att tanken nästan var tom. När jag sedan såg hur många mil jag kört sedan förra tankningen var det inte så konstigt att det rymdes mycket bränsle. Mätaren stod på 95 mil.....och jag som nyss tankat.....

Ikväll ska vi inte göra något speciellt alls, slöa och äta plockmat i soffan vid braskaminen. Kanske tittar vi på nån film tillsammans. Sedan ska i alla fall jag lägga mig i tid ikväll. Det blir nämligen till att kliva upp tidigt imorgon. Det är graderingsdag på jujutsun och det börjar klockan nio.....Visserligen ska inte sonen gradera, men hans grupp ska. Dessutom är jag fikaansvarig så det är bäst att jag är på plats i tid. Men det ska nog gå bra det med, på söndag får vi sova ut.

Nu tänker jag ta med min bok, göra upp en eld och lägga mig i soffan och läsa!

Min mamma har bakat knäckkakor idag. Som vanligt har jag förutom nybakade kakor fått en liten påse med smet. Ja, jag vet att det låter konstigt men det är bland det godaste jag vet, ogräddad knäckkakesmet.

Jag kommer så väl ihåg när jag fortfarande bodde hemma, då fick jag alltid äta med tesked direkt ur bunken, det var en riktig högtidsstund. Första gången jag inte bodde hemma längre när mamma skulle baka dessa goda kakor kändes det väldigt jobbigt. Bara tanken att inte få äta direkt ur degbunken gjorde att jag hade velat kasta mig på bussen och åka hem på en gång.

Tänk så överraskad jag blev när det bara någon dag senare kom ett mystiskt litet paket med posten. När jag öppnade var där väl inslaget, en liten förpackning smet som jag fick äta, med tesked. Inte ur bunken men väl ur plastpåsen.

Sedan dess har hon alltid sparat en liten klick smet till mig. Det har hon nog gjort i sådär en trettio år nu.....förstår ni hur bortskämd jag är? Så nu sitter jag här, bloggar och äter smet. (fast det blev nog lite för mycket för nu mår jag nästan illa....)

Ikväll tog jag mig en skön promenad i det milda vädret. När jag sedan kom in här hemma möttes jag av en ljuvligt kvardröjande doft av nybakade pepparkakor. Det kändes som att kliva in i en dröm. Jag blundade, lyssnade till julmusiken som spelades och kände att livskvalité det kan vara något så enkelt som doften av pepparkakor.

Vägen till den goda doften var också härlig...och framförallt god. När sonen kom hem efter att ha tagit sin hyposensspruta åt vi middag och sedan letade vi fram alla mått och satte igång. Vi kavlade, åt deg och gräddade kakor på löpande band. Fast ändå i ett lugnt tempo, det går inte att skynda sig när man bakar pepparkakor. När vi kände att det räckte med pepparkakor stoppade jag överbliven deg i frysen i små rullar....tanken är att vi då kan ta fram deg och skära pepparkakor och grädda närhelst vi vill.

I burkar har vi nu pepparkakor i form av Darth Vader, Yoda, R2D2, ekorrar, gubbar, gummor, stjärnor och snöflingor. En och annan älg och någon liten gran fanns också med när plåtarna var färdiggräddade. Ändå använde vi bara en bråkdel av alla mått.....har jag nämnt att jag samlar på pepparkaksmått.....

Här blir det ekorrar. 

Jag vaknade med ett ryck i morse och kände instinktivt att jag hade försovit mig. En snabb titt på klockan gjorde att jag insåg att jag borde vara på väg till jobbet för länge sedan. Nästa sekund drog jag en lättnadens suck för plötsligt förstod jag att det var söndag och jag fick sova ännu längre om jag ville. Alltså buffade jag till kudden, vände mig om och sov en stund till.

Nu är jag dock vaken (nåja halvvaken i alla fall), med kaffe i min julmugg och nyhetsmorgon på teven. Nyheterna idag berättar om ligor som stjäl oxfilé och sedan säljer den svart till restauranger. Det som är så tråkigt med det är att så många blir misstänkliggjorda trots att det förmodligen bara är några som håller på.

I Bangkok pågår våldsamma protester, polisen skjuter tårgas mot demonstranterna och hetsar dem att komma närmare så att de kan skjuta mer tårgas. Vattenkanoner och taggtråd är annat som ska hindra demonstranterna att ta sig in i parlamentet. Undrar just hur många som kommer att vara skadade och döda innan detta är över?

Just nu bakar de vörtbröd på teven. Vi får höra att vi minsann inte ska köpa färdig vört på affären om vi ska baka eget bröd utan söka reda på något litet bryggeri och be att få köpa vörtvätskan därifrån. På den ska vi odla vår egen lilla surdeg. För tanken på att använda vanlig jäst i vörtbrödet, hu så hemskt.....(det är lika hemskt som en inoljad Dolph Lundgren....allt enligt bagaren....)
Jag blir alldeles matt i tanken, det är klart att man som proffsbagare kan hålla på så men alla amatörbagare med livet fullt nog ändå...."präktiga" proffsbagare ska akta sig för att skuldbelägga vanligt folk, det är min åsikt. Inte heller ska de förolämpa människor de inte känner (Dolph).
Jag kan lova att om jag någonsin tänker baka mitt eget vörtbröd ska jag köpa både vört och jäst för att använda i min deg. Det går också väldigt bra att köpa brödet färdigbakat, det är min melodi.

Det verkar vara dags att omvärdera det här med att göra saker när man har rätt känsla för det. Idag på förmiddagen fick jag äntligen rätt känsla för att göra pepparkaksdeg. Härligt, doften av pepparkakskryddor spreds i köket och jag gnolade julmelodier medan jag blandade alla ingredienser. När så mjölet skulle i tyckte jag att degen var ovanligt lös....den var helt enkelt nästan rinnande.....
Nog för att jag brukar undvika att blanda i allt mjöl för att den inte ska bli för hård men denna deg var löjligt lös.

Plötsligt kom jag på vad problemet bestod i.....jag hade halverat allt i receptet utom vattnet...suck....det var alltså bara att fylla på övriga ingredienser så att det blev en hel sats. Det innebär att vi nu har löjligt mycket pepparkaksdeg...en treliters bunke är nästan full.....det blir måååånga pepparkakor.......tur att sonen är bra på att kavla.

Fast jag skulle tro att när vi känner att vi har bakat klart är det deg över. Skickar väl ut en blänkare på fejan då om det finns någon som är intresserad av hemgjord pepparkaksdeg. Då finns den här för avhämtning.

Åh vilken tur att jag har den mamma jag har. När jag kom hem från jobbet idag och hon som vanligt mött upp med fredagsfika gjorde jag en liten fuling. Jag påminde henne om att det var ikväll hon lovat att bjuda mig och Sudden på middag.
Både hon och sonen såg ut som frågetecken...vilket de hade all rätt att göra för vi hade inte alls blivit lovade middag. Men med den gullmamma jag har så fixade hon en god, god middag till oss. Som ett litet tack hängde jag upp julbelysning i två fönster åt henne. En liten insats med tanke på att jag slapp matlagning. Eller egentligen var det sonen som slapp. Fredagar är hans matlagningskväll......

Här hemma har jag också satt ut adventsljusstakar och hängt upp stjärnor ikväll. (Det hann jag göra innan vi gick till henne) Utegranen är dock kvar att fixa till men med tanke på att SMHI hotar med blåst på söndag kanske jag väntar. Risken finns att lamporna blåser sönder annars och det vore ju synd.

Egentligen hade jag tänkt göra pepparkaksdeg ikväll men jag känner inte för det. Alltså blir det inget pepparkaksbak imorgon eftersom degen ska vila, minst över natten men helst ett dygn. Det är nämligen så att om man ska göra egen pepparkaksdeg måste den rätta känslan infinna sig....och det har den inte gjort ännu. I år ska jag i alla fall göra Yoda, R2D2 och Darth Vaderformade pepparkakor. Blir det några traditionella former får sonen stå för dem.

Nej nu tänker jag fisa ihop i soffan, vifta på tårna och titta på ljusen som fladdrar i ljuslyktorna!

Oj, vilken lyxkväll jag har haft. Eftersom mamma skjutsade sonen till träningen idag har jag haft tid här hemma. Det blev lite av en fixarkväll men ändå massor av vila.
Jag städade först upp efter sotaren (vilket gick snabbt det blir ju inte så smutsigt numera). Sedan bytte jag till julgardiner i  tre fönster och kollade att alla stjärnor och ljusstakar fungerade.
När det var gjort tog orken slut så jag gjorde upp en eld i den nysotade braskaminen och slog mig ner i soffan framför teven.

Där häckar jag fortfarande i väntan på att sonen ska komma hem. Av någon märklig anledning känns det lite orättvist att jag får vara hemma medan han tränar. Jag vet ju att han är trött och behöver vila också. Men med bara en dag kvar innan det är helg orkar han nog.

Vetskapen att vi får komma hem till ett nystädat hus imorgon och bara sätta ut lite belysning i fönstren är härlig. Att de skulle behöva putsas, fönstren alltså, struntar jag i. Det är ju mörkt för det mesta så då syns inte smutsen på rutorna lika väl. Med tanke på alla ljus som kommer att tändas under december är de ändå snart skitiga igen, i alla fall på insidan....det skulle vara utsidan som borde få en omgång kanske....kanske någon dag, om orken infinner sig och temperaturen är på min sida.

Jag sitter i köket och lyssnar till vinden som tar i utomhus.  I och för sig inte som för ett tag sen men det räcker till och blir över. Granen som jag satte i foten ute under helgen halvligger plötsligt....och jag som tyckte att den stod så stadigt då. Jag hoppas att det blåser klart innan det är dags att sätta dit belysningen. Annars blir det en liggande gran, kanske det går bra det med.

Ute är det vinden som låter, i mitt huvud är det julsånger som snurrar runt. Vi har haft körövning och det var verkligen hårdkörning ikväll. Så nu är det oooh, åhhhh, ahhh, ba rumpampampam och mycket annat som snurrar runt. Toner hit och toner dit.
Vi har bara en övning kvar, sen generalrepetition innan det är dags för vår julkonsert den 20 december i Anundsjö kyrka. Så nog behövdes det att vi körde hårt allt.  Det kommer i alla fall att bli stämningsfullt, det kan jag lova!

Idag tog en av mina snälla grannar bort allt skrot som låg kvar ute på tomten efter garagetaksbygget. Dessutom körde han iväg snurrskåpet som fått pension, så nu ser det snyggt ut på tomten igen, det är adventsstädat där ute. Vilken tur att han hade koll på att återvinningen var här nu.

Inne är det inte riktigt adventsstädat ännu. Vi har påbörjat det hela, sonen dammsög hela huset efter skolan idag. Förutom de utrymmen där sotaren ska vara, de får jag ta hand om. Det är nämligen dags för sotarmurre att klättra upp på vårt tak imorgon och viska skorstenen. Toppen, med tanke på att det eldas en hel del nu, då vet vi att allt är i sin ordning inför jul och vintern.

Nu ska jag plocka ihop inför morgondagen, sedan är det dags att låta sångerna i huvudet vila och gå och lägga sig. Med tanke på förra natten när jag sov som en kratta behöver jag verkligen en hel natts sömn. En bra början är att lägga sig i sängen....snart så....

Nu doftar det av saffran i vårt hus...advent kan snart komma och knacka på för nu har vi goda lussekatter att bjuda på.

Jag fixade degen med mycket saffran i, sedan bakade sonen ut de små goda katterna. När de var nygräddade njöt vi dem varma med ett glas kall mjölk. Mums! Nu längtar i alla fall jag till på söndag när vi ska adventsfika. Då får vi äta av dem igen. 

När vi precis var färdiga med lussebullarna undrade sonen om jag inte hade gjort någon pepparkaksdeg? Mitt svar....hm...nej....

Men som vanligt ska jag göra en liten deg, fast det får vänta.....kanske kan det bli pepparkakor till helgen, vi får se. 

Mumsiga lussekatter.

Efter 28 år och ett antal ommålningar har det fått pension, snurrskåpet med spegel som funnits med sedan Umeå-tiden. Till slut tog åldern ut sin rätt och själva snurrfunktionen föll i bitar. Med gemensamma krafter lyfte vi ut det, sonen och jag (nu återstår bara att klura ut hur jag ska få iväg det till återvinningen). Badlakanen ligger i en hylla istället, det kommer nog också att gå bra. Den enda skillnaden är att nu har vi ingen helkroppsspegel mer.....fast helt ärligt....hur ofta använder man sig av en sån egentligen?

I tvättmaskinen snurrar sonens gi, samt lite kräkskläder.....fast inget otäckt kräks utan snällt bebiskräks....den sorten man står ut med och som har en förmåga att bubbla ut ur små bebisar lite nu och då. Jag hade nämligen förmånen att gosa med en liten gullplutt medan sonen tränade, det var alltså gullpluttan som kräktes.

Tittade alldeles nyss i almanackan och inser att det endast är fyra veckor kvar av höstterminen, var tar tiden vägen? I och för sig inte så konstigt att jag tycker att tiden flyger. Den är rätt fulltecknad, almanackan, fram till jul. Julförberedelserna i år kommer verkligen bara att handla om det jag tycker är roligt. Mer än så gör jag inte. Det kommer att bli jul ändå.

Nu har tvättmaskinen tystnat, dags att hänga de rena kläderna innan jag ska förbereda veckan som kommer.

Igår kväll blev det lite födelsedag igen. Först ringde det på dörren och jag fick en försenad födelsedagspresent jag inte visste att jag skulle få. En verklig överraskning, för den som uppvaktade hade jag inte väntat mig skulle komma.
Lite senare ringde det på dörren igen och jag fick en försenad födelsedagspresent jag visst att jag skulle få (fast jag visste inte vad det var). Det blev en härligt kravlös kväll med goda vänner. Precis som jag vill att en fredagkväll ska vara.
Presenten, den kommer jag att ha glädje av länge!

Det har nu gått två veckor sedan tyfonen Hayan nådde Filippinerna. Den första tiden fick vi höra om katastrofen på nyheterna hela tiden. Plötsligt är det nästan helt tyst. Trots att det fortfarande saknas många människor, trots att det fortfarande är en ofattbar mängd människor som står utan bostad, barn som är föräldralösa, går hungriga och saknar trygghet.

Nyhetsflödet rullar på. Nya katastrofer, krigshändelser, kidnappningar och annat inträffar hela tiden som stjäl utrymme i etern. Nu senast handlar det om Lettland där ett tak rasade in och dödade många som torsdagshandlade i köpcentrumet. En katastrof som inte alls liknar Hayan men likväl är det som nu hamnar på förstasidorna.

I det informationsflöde som råder går vi snabbt vidare. Vi glömmer fort den senaste katastrofen och förfäras över den nya.
Plötsligt plockas någon enskild händelse fram ur medieglömskan igen. Vi påminns om de som fortfarande sitter kidnappade eller fängslade utan anledning i främmande land, barnen som blir föräldralösa under krigen som pågår, kvinnorna som våldtas, alla som går hungriga och är utan bostad, all trafficking som pågår runt om i världen, hur offren från de senaste tyfonerna lever idag.....Så går det runt runt i ett evigt kretslopp.

Det kommer nya hyresgäster till vårt gamla hus så idag ska jag laga lunch till de som sköter den flytten. Sedan behöver jag inte laga mer mat idag för vi ska gå på Gästis och äta julbord ikväll. De har genrep på sitt julbord, för att trimma in logistiken. Eftersom det är flera år sedan jag åt stora julbordet senast ser jag verkligen fram emot alla goda sillar och annat jag vet finns på det. Snålvattnet rinner....

Nu tänker jag ta mig en kaffemugg till.

Som vanligt mötte mig doften av nybryggt kaffe när jag öppnade dörren och klev in hemma efter en arbetsvecka. Det var mamma, också som vanligt, som mötte upp med fredagsfika. Det har blivit en mysig tradition den här hösten. Vid fredagsfikat börjar helgen. 

Frusen in i märgen åkte jag på affären och handlade middagsmat....det blir enklast möjliga ikväll. Nuggets och chilicheese och annat småplock. Efter en mugg chili- och pepparglögg (jag tjuvstartade advent) och en varm bastu fick jag upp värmen igen. Nu slappar jag i soffan, slötittar på teven samtidigt som elden sprakar i kaminen. Njutningen är total. Att mitt knä då är åt skogen gör mindre. Vem bryr sig när fredagskomat tar över. Dessutom är det upp till sonen att fixa middag så jag stannar i mitt soffhörn....många timmar. Förhoppningsvis streamar han hem det avsnitt av Agents Of Shields som vi missade igår. Sedan behöver jag inte mer. Då är jag nöjd!

Jag undrar så var dagarna och veckorna tar vägen. Plötsligt har två tredjedelar av november gått. Nyss var det slutet av oktober och jag planerade min födelsedag som bäst....nu inser jag att advent står för dörren.

Det kanske är dags att planera inför advent och jul i skolan. Att göra ljusstakar och välja julsånger är det som står först på klassens jullista. Här hemma är inte så mycket att planera, tack och lov. Som vanligt gör jag det jag har lust med när det gäller advents- och julstök. Då blir det mesta roligt.

Ikväll har jag återigen en hemmakväll då jag inte gör någonting vettigt mer än att vila framför elden. Nog så vettigt kanske. Sonen kommer snart hem efter att ha simtränat, då kan nog han tycka att det är skönt med en eld också. Efter promenaden hem efter badet lär han nog vara frusen skulle jag tro.

En av alla positiva saker idag är att mitt knä gör mindre ont efter träningen. Mindre ont? Kanske överdrev jag lite där....det gör i alla fall inte mer ont och det är väldigt positivt ur min synvinkel.

Nyheterna rullar på teven. Det handlar om skolsnusk, strykjärnsmisshandeln på Lundsberg, Swedbanks räntepudel, gårdagens svenska förlustmatch, granskning av trafikverkets olycksrapporter visar på säkerhetsrisker (som inte åtgärdats och sedan har orsakat allvarliga olyckor och urspårningar) samt en ny form av test för att avslöja narkotikabruk.

I vår tidnings nätupplaga berättar de att det äntligen beslutat om Sörkörarens framtid vad gäller flytt eller inte. Få saker har väl engagerat så många i vårt område (förutom fotoförbudet i förskolan nu då). Eller så är det inte så många som egentligen bryr sig. Det kanske är som vanligt bara, att det är några som låter väldigt mycket. Hur det blev beslutat? Jo, den ska stå kvar.....

När jag slog upp ögonen i morse hade jag sovit hela natten utan att vakna. Det är ovanligt men med tanke på föregående sömnlösa stormnatt var det inte så konstigt. Fast inte blev jag piggare för att jag sovit hela natten. Tröttheten har legat över mig som en våt filt hela dagen och nu när kvällen är här är den tyngre än någonsin.

Inte för att det har varit särskilt betungande idag, tvärtom, skoldagen var toppen och jag hann med att göra mycket som har hängt över mig ett tag. Efter jobbet tog jag med sonen på hyposensbehandling, sedan några ärenden på stan innan vi åkte hem. Inte behövde jag laga middag när vi kom hem heller för vi fick åka upp till mamma och sätta oss vid dukat bord, lyxigt värre.

Kontentan av dagen är att den har varit ganska lugn och skön. Trots det är känner jag en förlamande trötthet. Förhoppningsvis blir det bättre efter ännu en natts sömn. Dessutom går ju dagarna så fort att snart är det helg igen, då blir det mer vila.

Mitt knä är aningen besvärligt just nu, det bidrar förmodligen till tröttheten. Ont, svullet och allmänt eländigt. Jag linkar och haltar men rör mig så mycket jag kan trots det. Fast att gå långt är ingen höjdare just nu. Ändå är det tur att jag inte har ett stillasittande jobb för det skulle nog göra det hela ännu värre misstänker jag.
Att hitta balansen mellan att röra mig mycket och vila är det svåraste för mig....lyckas inget vidare har jag upptäckt. Allt jag kan göra är att hoppas att det blir bättre innan onsdag när jag ska träna igen, för träna det ska jag.

Nattens blåsväder får mig att inse vilken enorm naturkraft vinden är. Ändå är de vindhastigheter vi drabbas av en baggis i jämförelse med hur det var i tyfondrabbade områden.

Jag tycker att det är läskigt när vinden tar i så att det knakar i min sovrumsvägg, då känner jag mig liten. När vinden tog i som värst kunde jag inte låta bli att vara lite orolig trots allt. Jag tänkte på mitt växthus, världsliga saker jag vet....men jag ville gärna att det skulle stå kvar....och det gjorde det, tack och lov. Inte för att jag hade tvivlat egentligen, men ändå, oron fanns där.
Det enda som hade hänt var att vinden hade lyckats öppna skjutdörrarna på båda sidor. Eftersom dörrarna går lite trögt inser jag vilka enorma krafter det var som arbetade inatt.

Dagen kommer i alla fall att gå i trötthetens tecken eftersom jag hade svårt att sova under natten......klockan var nog närmare halv fem innan jag kunde somna. Men med tanke på att vi inte ska någonstans idag gör det ingenting om jag blir trött. Jag kan väl alltid ta mig en tupplur i soffan under dagen.

Det enda jag verkligen måste ta tag i är ett protokoll som ska skrivas. Någon timmes jobb, sen är det klart.....det borde jag väl klara av.

Nu tar jag mig lite frukost, sen fortsätter jag att slappa en stund innan jag tar tag i skrivandet. 

Vinden öppnar dörrar.

Nyhetsmorgon den här förmiddagen fokuserar helt och fullt på den katastrof som drabbat människorna på Filippinerna. En katastrof så ofattbar att det svindlar. Just nu är ungefär 800 000 människor hemlösa.

Antalet barn som drabbats på något sätt är långt fler. De har blivit hemlösa, tappat föräldrar, syskon, går hungriga och törstiga. Den förtvivlan dessa små måste känna, går det ens att ta in? Jag ser deras tårdränkta ansikten där de sitter på rad under en filt, då river det i hjärtat. En annan bild som fastnat på min näthinna är den mamma som tappade taget och såg sitt eget barn försvinna i vattenmassorna. Hur ska hon bli hel igen?

När en katastrof inträffar pratas det alltid om vikten av att de drabbade snabbt får mat, vatten och tak över huvudet. Viktiga saker men vad man sällan tänker på är att det är minst lika viktigt att kunna ta hand om avfall, framförallt mänskligt, för att förhindra att sjukdomar sprids. Det berättar de om just nu och visar enkla toaletter på påse och andra förnödenheter som skickas ner för de pengar vi skänker.

Det är fascinerande att inse vad den hundralapp jag skänker kan räcka till. Reningstabletter till många tusen liter vatten eller näringskräm till många barn en dag. Två av de saker mina pengar kan räcka till men listan kan göras lång.

Och skänker, det gör vi. Hur kan man låta bli när vanmakten över den situation som framförallt barnen befinner sig i river inombords? När man ser en djup förtvivlan i ögonen hos barn och vuxna över den situation de befinner sig i?

Det jag funderar lite över när min hundring flyger iväg är vad alla människor som lever i pengaöverflöd gör? Skänker de pengar eller lägger de istället slantarna på sin nya privatjet fast den gamla fungerar alldeles utmärkt? Skänker de motsvarande summa som den senaste skönhetsbehandlingen kostade? Skickar de tält och andra förnödenheter? Eller väljer de att blunda och göra ingenting? Jag hoppas verkligen att de skänker, mer än en hundring, för de har råd att utan att ens märka av det!

En annan sak i alla fall jag sällan tänker på är hur viktigt ett gosedjur kan vara. Att det lilla barnet som inte har någon trygghet kvar behöver något att krama. Även om det bästa är att krama en människa gör det gott för en liten barnakropp att få trycka något mjukt mot hjärtat. En självklarhet egentligen, det är ju bara att tänka på barnen här hemma hur de kramar mjukisdjuren när de är ledsna eller behöver trygghet.

Att det mitt i alla den förtvivlan och nöd som råder finns människor som utnyttjar situationen gör mig väldigt upprörd. Onda människor som letar reda på övergivna barn och sedan utsätter dem för pedofili eller trafficking av olika slag. De låtsas vara snälla och hjälper barnen för att sedan grovt utnyttja dem. (Vad jag skulle vilja göra med dem lämpar sig inte att skriva) Eller skumma hjälporganisationer som plötsligt dyker upp ur tomma intet och samlar in pengar till offren. Det är bara det att pengarna går ner i deras egna fickor istället.
Jag förstår inte och kommer aldrig att kunna förstå hur man är funtad för att göra på det sättet.

Nu känner jag starkt att jag behöver en mugg kaffe. Jag som är så privilegierad att jag äta och dricka precis vad jag vill, när jag vill!

Nog är det lite lugnare den här fredagen allt...jämfört med förra veckan alltså. Då var huset fullt av goda vänner och skratt. Nu är det bara jag och sonen. Ja, jag glömde alla hans skypevänner.....det pratar konstant i hans rum. Fast de får ju inte jag träffa...eller prata med är väl mer enligt sanningen överensstämmande.

Själv ligger jag i soffan, elden sprakar i braskaminen, musiken spelar och jag äter godis. Jag njuter extra mycket eftersom jag vet att vi får vara hemma hela helgen i lugn och ro. Sudden har ingen träning på söndag, för ovanlighetens skull, så det kommer att bli värsta slapparhelgen. Lyxigt värre. Jag undrar så om jag kommer ihåg hur man gör?

Idag tog jag i alla fall fram mina dubbskor....det var läge för det. Istället för att tassa fram försiktigt kan jag nu gå utomhus med bestämda steg. Fast helt ärligt hade jag hellre sett att det varit barmark ett tag till. Men jag har till slut lärt mig att när det kommer till vädret har jag inte mycket att säga till om....även om jag gärna vill.

Katastrofen på Filippinerna överskuggar för övrigt allt just nu. Jag hörde precis att 800 000 människor blivit hemlösa.....det är en siffra så enorm att den är svår att greppa. Att ens föreställa sig den oerhörda nöd de drabbade lider är helt omöjligt. Allt annat känns plötsligt futtigt, som om det är snö eller inte.

Mitt knä värker, mina ben är trötta men jag är fylld av glädje, sångarglädje. Efter drygt två timmars sjungande har "körsångsendorfinerna" gjort att allt känns så mycket bättre. Det gör att smärtan inte är så eländig faktiskt.

Imorgon ska jag träna igen, hoppas det går bättre än för en vecka sedan (då jag gjorde illa knäet igen). Just nu känns det mest bara jobbigt, men imorgon är en annan dag....då litar jag på att läget är ett annat. Det finns ju inget annat alternativ än att träna.

Men först väntar en natts vila, tack och lov. Hoppas jag slipper ta en värktablett mot smärtan bara. Jag blir ju så konstig av dem. Provar att nynna på trumslagarpojkens solo istället, kanske blir jag distraherad då...param pam pam pam....me and my drum....natti natt.

Att se på nyheterna ikväll är ingen rolig historia. Den fruktansvärda katastrof som drabbade Filippinerna i fredags är förfärlig. Det talas om 10 000 döda men det finns fortfarande områden som inte har kunnat nås ännu. Det innebär att dödssiffran förmodligen kommer att stiga.

Bilderna som visas är svåra att förstå. Hjälpinsatserna är enorma och från bland annat Sverige lyfter Herkulesplan med förnödenheter. Problemet är att infrastrukturen är skadad så det är svårt att ta sig fram. De som kommer för att hjälpa attackeras och blir bestulen på mat och vatten.

Det är så oerhört svårt att föreställa sig den nöd som drabbat ett redan fattigt land där jag själv ligger i soffan och käkar popcorn medan elden sprakar i kaminen. Plötsligt blir jag återigen påmind om vilket oerhört privilegierat liv jag lever. Tacksamheten är stor.

Mitt i det kaos som råder triumferar livet ändå. Lilla Bea Joy föddes på en förstörd flygplats efter att flickans mormor svepts iväg av en flodvåg, mamman och den då ännu ofödda lilla flickan klarade sig. Mitt i bråten föddes så det lilla underverket.

Nu pratar man om att ett nytt oväder är på väg mot Filippinerna, kraftiga regn hotar visst. Jag hoppas att väderprognoserna har fel. Det är det sista de behöver just nu.

Wow vilken underbar dag jag hade igår! Den bästa femtioårsdagen man kan tänka sig helt enkelt.

Dagen började med att sonen uppvaktade tidigt på morgonen med sång, paket, ljus och några kakor. Han hade köpt ett fint halsband och matchande armband som passade perfekt till min nya födelsedagsklänning. Jag måste säga att han har bra smak sonen!

Sonen uppvaktade på morgonen. 

När han gått till skolan satt jag i lugn och ro och läste tidningen. Efter en stund kom en av mina morbröder och hans fru. Medan vi drack en kopp kaffe berättade jag vilken meny buffébordet skulle bestå av. När vi sedan hade gått runt och lokaliserat allt kunde jag sätta mig i soffan och ta det lugnt igen. Där satt jag till dess att näste morbror och hans familj dök upp. 

Strax efter halv elva bestämde jag mig för att det var dags att ta på klänningen och tur var väl det.  Min kusin höll precis på att hjälpa mig dra upp dragkedjan när det ringde på dörren. Det var dagens första gäst som kom. Sedan hade jag besök hela dagen, kvällen och en bra bit in på natten. 

När jag trött kröp ner i sängen vid tvåtiden kunde jag konstatera att jag hade fått väldigt många besök, både förväntade och inte förväntade. Faktiskt kom en lång rad överraskningsbesök, medan några jag trodde skulle komma inte dök upp. Det var precis som min mamma sagt att det skulle vara. Dessutom räckte maten....precis som hon sagt att den skulle göra. Fast det blev inte så väldigt mycket kvar av allt, ja förutom potatissalladen då, den har jag rätt mycket kvar av. Jag kan i alla fall konstatera att mamma hade rätt, igen. Dagens lärdom, man ska lyssna på sin mamma. 

När jag tänker tillbaka på gårdagen känner jag mig lyckosam som har så fin familj och underbara vänner som får mig att må så bra.  Det kändes som om jag hade ett stort leende på läpparna hela dagen. Ju längre kvällen gick desto större blev leendet. Till slut tror jag att jag skrattade precis hela tiden. Förmodligen ser jag galen ut på alla bilder.....

Jag kunde verkligen umgås och njuta av att vara huvudperson utan ansvar hela dagen, precis som jag önskade. Men utan min familj som skötte servicen hade jag inte kunnat vara så avslappnad som jag var. De hjälpte verkligen till att göra dagen till den succé det blev. 

Men nog var jag trött i morse allt, tröttheten hade dessutom sällskap av ett lätt illamående. Fast det gick över fort, efter frukost var jag på topp igen...fast trött....

När mina käraste Östersundskompisar åkt hem, jag saknar dem redan, började jag att röja i köket. I lugnt tempo tog jag mig an område efter område. Mamma assisterade där hon kunde och sonen hjälpte till att bära saker och möbler hit och dit. Till slut hade vi kommit så långt att Sudden kunde dammsuga. När han gjort det torkade jag golven och tog en dusch. Efter det.... soffläge resten av dagen....problemet är nog bara att jag kommer att somna.....för jag är verkligen trött......vem bär mig till sängen?

Nu är det dan före dan och jag har äntligen satt mig ner i soffan. Dagen har verkligen gått i ett så här långt. Inte någon som helst vila förrän nu. Jag hann inte ens dricka kaffe på jobbet kom jag plötsligt på. Eller nu ljög jag lite.....en mugg, direkt på morgonen, det hann jag med. När jag väl kom hem började fixet inför morgondagen. Fast som tur var hade mamma startat  bryggaren så jag fick en styrketår innan jag satte igång. Den kaffemuggen smakade gott.

Nu är det mesta "sölgörat" förberett, ändå finns en del kvar att göra. Men eftersom mina morbröder med familjer kommer för att hjälpa till känner jag att jag med gott samvete kan sätta mig ner och vila mitt svullna och värkande knä. Dessutom är det mesta av det som är kvar inget som går att göra redan ikväll.

Nu ser jag fram emot morgondagen, att få sitta ner och veta att andra sköter markservicen och själv få vara huvudpersonen en hel dag. Det är nog inte så dumt att fylla femtio!

I morse när jag gick ut till bilen hajade jag till. Plötsligt kvittrade några småfåglar och hälsade mig god morgon. En kort stund fick jag för mig att det var en härlig vårmorgon men den villfarelsen kom jag ur ganska snabbt, det räckte att lyfta blicken. Det kändes i alla fall förtröstansfullt att få lyssna till fågelkvitter en mörk höstmorgon, faktiskt upplevde jag det nästan som att de talade om för mig att inte misströsta alltför mycket...våren och sommaren kommer tillbaka så småningom.

Men först har ska jag fira födelsedag, det är allra först på agendan nu. I mina förberedelser inför fredagen har jag ikväll dragit en ny lärdom, man kan bränna fast risoni...framförallt om man som jag kokar många paket samtidigt. Trots en bamsekastrull som rymde tio liter vatten.....Men kastrullen är ren nu, om än en aning repigare i botten än tidigare och risonin (den obrända) står i en bunke i matkällaren. I källaren finns också många, många små snapsglas med pannacotta. Den brände inte fast tack och lov....Sonen fick äta upp ett litet snapsglas med efterrätten när han kom hem från simträningen....han hade nog gärna gett sig på fler glas om han hade fått. Nu hoppas han att det blir många pannacottaglas kvar....fast det hoppas inte jag....

Idag halkade jag på jobbet och gjorde illa knäet rejält. Det gjorde ont så ont och jag haltade illa en stor del av dagen. Nu värker det inte så mycket längre men knäet är svullet och känns stelt. Fast jag haltar inte så illa längre så det kommer nog att vara ännu bättre imorgon. Jag kan dock konstatera att en svag lårmuskel ställer till med mycket. Likaså vatten och mat som hamnar under skorna....

Nu tänker jag plocka ihop inför morgondagens jobb, sedan ska jag försöka somna i tid för en gångs skull....jag är nämligen rätt trött om jag känner efter. Med tanke på att det lär bli full fart på fredag är det nog klokt att vara utsövd då. Så jag ber att få önska er alla en god natt!

Ikväll gick jag till min mamma och hjälpte henne att hänga gardiner i några av hennes rum efter middagen. På vägen hem fick jag en flashback av hur det var när jag var yngre (sådär en 30 år sedan....) och var hemma och hälsade på. Då brukade jag och mamma ta långa promenader om kvällarna. Det spelade ingen roll om det regnade, tvärtom då tyckte vi att det var extra mysigt att ta en promenad.
På  med regnkläder och stövlar och sedan gick vi ut. Jag lovar ingen vattenpöl undgick vårt plaskande.

Oftast var vi alldeles ensamma på våra promenader men det hände fler än en gång att vi fick sällskap av någon vilsen hund på vår runda runt byn. Antingen tyckte den väl att vi var tokiga som var ute och gick och var tvungen att se till att vi kom hem som vi skulle eller så ville den bara ha promenadsällskap. Hur det nu var så blev vi till slut alltid övergivna av hunden...den gick nog hem till sitt och torkade upp. Torkade upp gjorde vi också, ibland med hjälp av ett härligt bastubad när vi kom in.

Ikväll blev det ingen bastu när jag kom in, däremot en varm dusch och sedan soffläge framför braskaminens sprakande eld.

Jag funderar som bäst på om jag har missat något inför min födelsedag? Jag tycker att jag har koll på allt och det känns lite farligt....det brukar vara ett tecken på att jag har glömt något. Fast jag tänker lita på mig själv, att jag har koll. I morgon ska jag handla det sista (efter styrelsemötet på ju-jutsun).

Egentligen är det enda jag oroar mig för att ha för lite mat....men mamma säger att jag har för mycket. Förmodligen har hon rätt, det brukar hon ha.

Nu tänker jag ta mig en kopp te, en skorpa och vifta lite på tårna igen och fortsätta vara fyrtionio några dagar till.

Jag vet att jag skrev häromdagen att det är okej om det kommer snö men jag menade inte det egentligen. Jag tycker att det är alldeles för tidigt. Med tanke på att vintern kommer att vara till mars/ april får det gärna vara barmark någon månad till. Men med tanke på att backen inte är frusen än kommer den lilla snö som kommit idag att töa bort rätt snart skulle jag tro.

En annan anledning till att jag vill att snön väntar är den förrädiska halka den för med sig....jag är lite lätt rädd när jag är ute och går faktiskt. Snö, vinter och halka är synonymt med knäfrakturer för mig. Faktiskt är det fyra år sedan jag låg på sjukhuset med knäfraktur första gången. Sedan följde två till inom loppet av två år. Det innebär att i december har det gått två år utan trasiga leder. Hoppas verkligen att den trenden håller i sig så att det blir fler frakturfria år.

Här är tempot inte lika högt idag som det var igår. Trots det har jag fått en hel del gjort. Det goda köttet jag stekte igår skivades upp i morse och vaccumpackades.

Därefter åkte jag till återvinningen med allt skräp. Det är förunderligt hur snabbt återvinningskassarna blir fulla. Det hinner samlas massor av återvinning bara under en vecka. Nog är det rätt hemskt att tänka att allt förut kastades direkt i soporna.

Nu snurrar en maskin med tvätt medan jag sitter med en mugg kaffe i soffhörnet och slappar. Om några timmar är det nog dags att åka och hämta hem sonen. Jag har inte hört av honom så mycket under helgen vilket innebär att han har det toppenbra. Han har inget större behov av att snacka med mamma när han är borta.  Precis som det ska vara alltså. Han brukar i alla fall vara bra på att berätta hur han har haft det när han väl är hemma igen. Tur det!

Nu känner jag mig nöjd, väldigt nöjd. Mitt knä och alla leder som finns värker men det gör ingenting för jag har uträttat massor idag. Jag lagat till de älgstekar jag lade i marinad igår. Nu ligger de i stekskyn och svalnar. Dels för att dra åt sig ännu mer god smak, dels för att bli tillräckligt kalla så att jag kan skiva dem på skärmaskinen. Sedan ska köttet vaccumpackas. Då har jag gott kött till min födelsedag.

Jag har också stekt många kycklingfiléer med goda kryddor. Jag skar loss en liten bit för att testa och jag kan lova att det smakade toppengott. Filéerna ska bara bli kalla sedan ska kycklingen skivas och vaccumpackas även den.

Dessutom har jag gjort en kanongod tomatpesto, senapsdressing och dressingarna till potatissalladen och risonisalladen. Allt står nu riktigt kallt till och längtar efter att bli uppätet på fredag.

Själv står jag inte kallt till alls. Tvärtom sitter jag varmt till, i soffan där jag njuter av sprakandet från braskaminen och lite slötittande på teven.

Nog är det tur att jag har haft fullt upp idag för huset är tomt och konstigt eftersom sonen är på läger hela helgen. Det är som om hela huset håller andan i väntan på att han ska komma hem igen. Även om jag tycker att det är toppen att han åker iväg på egna äventyr, jag uppmuntrar ju till det, så känns det bra när han är hemma. Trots att han då tillbringar mycket av tiden på sitt rum, låter det i alla fall från källaren. Nu är det oftast alldeles tyst och konstigt....Hur ska det bli  när han så småningom flyttar hemifrån , när det det bara är jag i stora tomma huset? Pust, inte behöver jag tänka på det ännu, han kommer att bo hemma några år till i alla fall som tur är.....och som sagt jag är väldigt glad att han är självständig och vill åka iväg och göra egna saker!

Nybastad har jag med gott samvete slagit mig ner i soffan för att slappa en stund. Ackompanjerad av eldens sprakande i braskaminen mår jag väldigt bra just nu. När jag tänker tillbaka på dagen känns det inte som om jag har gjort något speciellt, ändå har jag hållit på med någonting mest hela tiden.  Under förmiddagen medan sonen sov städade jag lite hyllor, i badrum och i mitt arbetsrum. Hyllor som inte har blivit uppmärksammade under lång tid. Det märktes på dammtrasan, jag fick byta vatten ofta. Jag sorterade papper, plockade undan saker till rätt plats och gamla hudvårdsgrejor med utgånget datum slängdes.

När sonen vaknat och fått frukost drog han runt dammsugaren medan jag uträttade ärenden. När jag kom hem igen hade han fått en liten extra städboost för han dammtorkade, slängde skräp och dammsög sitt rum extra noga. När nästa städbacill anfaller honom ska vi ge oss på hans bokhyllor. De är också i skriande behov av lite omvårdnad....

Ute på tomten är det också städat. Fast det är definitivt inte min förtjänst. Sent igår eftermiddag upptäckte jag min granne med en kratta i handen arbetandes på vår tomt. Han krattade bort vartenda litet löv. Så nu är gräsmattan fin. Utan honom hade vartenda litet löv varit kvar ända till våren, det är då ett som är säkert.

Efter att ha protesterat i början av veckan har mitt knä faktiskt skött sig riktigt bra. Träningen igår gick alldeles utmärkt och sedan har jag både promenerat och gått upp och ner i trapporna här hemma många gånger. Hoppas den här trenden håller i sig, det skulle jag uppskatta.

Nu fortsätter jag att slappa medan sonen sitter med sitt skoljobb, han har en hel del att göra den här veckan. Han hinner arbeta en timme till, sedan är det dags att åka till stan. Inte för någon träning eller annat den här gången. Det är en ren nöjesresa, vi ska gå bio och se Thor the dark world. Hade inte jag haft kör igår hade vi nog gått på den då men det blir bra ikväll också. Vi har längtat länge!

Det måste vara nåt fel på mig. När jag verkligen får ligga kvar i sängen och sova länge, vad tror ni händer då? Jo, jag vaknar tidigt....dessutom är jag pigg. Jag? Pigg? På morgonen, vilket skämt.
Tänk om det någon gång fick hända en helt vanlig onsdag när jag faktiskt har behov av att skutta ur sängen.

Det kan ju hända förstås att det faktum att jag inte behöver kliva upp utan kan ligga kvar, läsa tidning, dricka kaffe och bara ta det lugnt gör att tröttheten inte gör sig gällande på samma sätt som i vanliga fall. Jag vet ju att det är helt i sin ordning att somna om i fall den kommer smygande...tröttheten alltså.

Jag har i alla fall redan kollat in de tidiga morgonnyheterna och reagerar framförallt över en sak. Det går inte en dag utan att någon har blivit skjuten. Jag tycker mig se att det har blivit en ökning av den här typen av brott. Det är i alla fall min upplevelse. I tidningar, på nyhetssändningarna handlar det om skott och skottskador mest hela tiden. Eller så är det bara så att det rapporteras mer om det. Det kan också vara så att jag just nu lägger märke till detta fenomen mer än vanligt. Hur som helst är det otäckt tycker jag. Min fundering är om skottlossningarna är en stundens ingivelse....eller om det är gänguppgörelser. Det måste ju vara väldigt lätt att få tag i vapen på svarta marknaden i alla fall....det är en slutsats jag drar.......sen om jag har rätt eller fel, hm det har jag faktiskt ingen aning om.

Igår gjorde jag en sak som gör att nu kan faktiskt snön få komma. Ja egentligen vill jag ju inte det, men jag kommer inte att tycka att det är en katastrof om det skulle bli så. Jag tog nämligen årets granar. Nu står de bakom huset i väntan på att det ska bli december. En att ha ute och en som ska tas in och kläs dagarna innan julafton. Det känns i och för sig väldigt avlägset men med tanke på hur fort terminen har gått så här långt är det nog snart dags. Fast vad gäller snön får den som sagt gärna vänta ändå.

Igår var inget undantag vad gällde resor till stan.  Det blev en resa trots att sonen inte skulle träna. Resan hade ändå att göra med sonen, då jag fick hämta hem en blek och trött pojke igår kväll. Tillsammans med kompisar hade han lanat sedan måndag kväll. Så när dygnet gått, datorerna var ihop-plockade var det dags att åka hem...och sova....misstänker att han inte kommer att visa sig så väldigt tidigt idag...

Nu var det länge sedan jag gnällde på mitt knä...det har funnits andra saker som har överskuggat det helt enkelt. Viktigare saker. Men idag är det faktiskt dags igen (även om de viktiga sakerna inte försvunnit). Jag kan efter gårdagen konstatera att mitt knä inte gillar att sitta böjt hela dagar.
I och för sig med någon kort promenad emellanåt men det hjälpte inte långt. Mitt knä har tydligen ett stort behov av att få vila utsträckt i en soffa eller liknande i alla fall tio minuter nu och då under dagarna.
Föreläsningar som avlöser varandra en hel dag och kväll är inte att föredra. Igår när jag kom hem strax innan tio värkte det rejält, natten har gått sådär och idag gör det mer ont än jag tycker är okej. Vilken tur att vi har en soffa på jobbet, där ska mina ben vila under förmiddagens jobb!

Lite orättvist tycker jag allt att det är. Då tänker jag på det faktum att sonen får sova imorgon bitti när jag måste kliva upp. Men det är bara lite orättvist, han är värd ledigheten och jag ser fram emot arbetsdagen, det gäller att ta sig ur sängen bara. Som bekant är det ett av mina största problem....(förutom att få tiden att räcka till).
En föreläsning står på programmet under förmiddagen, den ser jag fram emot. Lite påfyllning i kunskapsbanken är aldrig fel. Så det kommer att bli toppen när jag väl är vaken och på gång.

Efter lunch möter sonen upp, han ska påbörja hyposensbehandling mot björkpollen. Tre år till med sprutor väntar....sett i backspegeln kan man tycka att det är synd att han inte fick börja med det samtidigt som gräsbehandlingen....han själv ville men fick inte då....med en ny ansvarig läkare är läget ett annat nu. Fast det var säkert någon mening med det också.

På nyheterna berättar de om ovädret som är på väg att dra in över Storbritannien för att sedan ta vägen över södra Sverige. Det pratas om ett oväder i dignitet med stormen Gudrun. Bara att hoppas att stormen bedarrar innan den drar in över oss.

Lika glad som jag var i morse över att det ljusnade tidigare lika jobbigt tyckte jag att mörkret var när det sänkte sig under sen eftermiddag. Konstaterade på väg från stan att det var väldigt mörkt ute....en hel timme mörkare....Borde vi inte kunna komma överens om att vi behåller ljuset ett tag till? Fast när jag sa det till sonen tittade han på mig och skakade på huvudet. Undrar just om han menade att det inte går?

På torsdag kväll ska vi nog gå på bio, sonen och jag. Egentligen vill jag se filmen redan på onsdag men då har jag kör, så det går tyvärr inte. Vilken film? Jo vi ska se Thor-The Dark World. Det är ju vår genre om man säger så...nu gäller det bara att bestämma vilken tid vi ska gå. Helst innan filmen blir fullbokad.

Nyheterna berättar om ny forskning som gäller akupunktur. Det fungerar även utan riktiga nålar....de använder fejkade nålar som ger en placeboeffekt. Spännande, det som händer i kroppen händer alltså i vilket fall som helst.
Blir det praxis kanske jag kan testa akupunktur igen...jag fixade nämligen inte nålarna sist det begav sig. Sedan blev jag inte hjälpt heller...det spelade nog också in. Jag höll ut de tio gånger som behandlingen pågick i alla fall. Alltid något.

Sådärja, nu är det vinter. I alla fall om man tänker på tiden. Klockan har flyttat tillbaka en timme och det blir ljusare på morgonen, men kvällarna kommer att bli mörka fortare.
Det var som om naturen kände på sig att det var inatt klockan skulle flyttas tillbaka, för marken täcks av frost den här morgonen.
Småfåglarna kvittrar utanför mitt sovrumsfönstret och påkallar uppmärksamhet. Jag undrar så vad de vill egentligen? De sitter där och tittar in och pratar med mig. Ute på tomten finns massor av frön och annat kvar från blommor och buskar. Det kanske är så att de tackar mig för att jag inte rensat trädgården så noga. Eller så vill de bara säga hej och godmorgon. Trevligt är det i alla fall.

På nyhetsmorgon pratar de om halloween men istället för varulvar och zoombies visas bilder på figurer från gammal svensk folktro. Mylingar, gårdstomtar (som kunde vara farliga om man inte bemötte de väl) och andra väsen. Johan Egerkrans har skrivit och illustrerat en bok som heter Nordiska väsen. Den ser fin ut och det allra viktigaste är att han har gjort boken för att han själv älskar ämnet. Det skiner verkligen igenom. En bok att köpa om man är intresserad av mystiska väsen, eller låna på biblioteket (om de köpt in den vill säga).

Gårdagen blev inte så slö och slapp som jag trodde ett tag. Knäckebrödet till födelsedagen är bakat. Sex plåtar blev det. När jag ändå var på gång bakade jag ett gäng dinkelfrallor med morot och tranbär också. Jag tror att allt som ska bakas till födelsedagen faktiskt är klart nu. Det känns bra. Ännu en sak att bocka av på listan. Som tur var bjöd mamma på middag sedan så jag slapp tänka på att laga mat.

Idag snurrar tvättmaskinen, sedan ska sonen iväg på träning. Det är dagens plan. Jag skulle behöva röja upp ute på tomten också efter takbygget men jag hoppas på fint väder någon dag under veckan som kommer då får jag ta tag i det då istället. Dessutom ska jag nog traditionsenligt ta julgranar. Ja inte idag, men under veckan. Jag vet att många förfasar sig och tycker att det är tidigt men jag har alltid tagit gran i slutet av oktober och mina granar barrar inte mer än andras när de väl kommer in. Jag har dessutom sett ut två stycken. En att ha ute och en som ska stå inne.

Nu tänker jag fixa till dagens andra kaffemugg, sedan ska jag kanske tömma telefonen på bilder.....det börjar bli dags. Fast det känns lite jobbigt....de är aningen för många.