Idag ville jag verkligen sova ut...istället vaknade jag redan halv sju. Undrar om det är åldern eller om det är en tillfällig svacka? Jag hoppas på det senare. Tack och lov har jag inte nått det stadiet av mognad att jag kliver upp när jag vaknar så tidigt, utan jag stannar med gott samvete i sängen med en kaffemugg och morgontidningen.

Igår tränade sonen på eftermiddagen, inte så hårt med tanke på astman. Men i lugnt tempo och med mycket duoteknik. Att hoppa träningen var inget riktigt alternativ eftersom de hade gästinstruktörer i världsklass på duopasset. (Faktiskt blev det lugnare vad gäller astman efter träningen så det var nog bra att träna lite lagom).
Efter ett träningspass till i eftermiddag så har de nog fått många användbara tips och förbättringsområden att öva på inför framtida tävlingar. Till och med jag ser ju att killarna har talang, därför är det roligt att de får en extra boost av fler än deras vanliga tränare. Som alla för övrigt gör ett fantastiskt jobb, utan deras engagemang skulle de inte vara där de är idag.
Jag tänker, när jag sitter där nere i lokalen många timmar varje vecka, att det är en fantastisk förmån för mitt barn och alla andra att få träna i en klubb med så engagerade tränare som leder och inspirerar till personlig utveckling för alla och envar. Som med lagom mycket krav och massor av positiv uppmuntran ser alla och hjälper alla att utvecklas. Plötsligt känns det inte alls långt att köra till stan jämt och ständigt.  

Imorgon är det nyårsafton och då ska vi också köra till stan, fast till en annan stad. Hela vägen till Östersund. Det är även dagen då det ska avges löften inför framtiden, något jag inte brukar vara särskilt bra på. Eftersom jag sällan lyckats fullfölja de enstaka löften jag någon gång gett slutade jag för många år sedan med det.

I år däremot tänkte jag att jag kan lova några saker..... Jag lovar att fortsätta kämpa med min knäträning. Jag lovar också att fortsätta skjutsa sonen till alla träningar i stan så att han kan fortsätta utöva sitt stora fritidsintresse. Jag lovar att undvika stress genom att strunta i alla måsten som inte är måsten egentligen. Jag lovar att fortsätta fokusera på eleverna så att de får det mesta av min tid och undvika att fastna i allt som pockar på runt omkring.  Jag lovar också att göra mitt bästa för att fokusera på nuet och inte ha tankarna någon annanstans än där jag är just då.

Okej det är möjligt att det inte är några riktiga nyårslöften men det är mina löften till mig själv. Det är saker jag redan gör eller har som intention att göra. Den riktigt svåra biten är att fokusera på nuet...det är så lätt att tankarna sticker iväg. Där har jag nåt att jobba med, det är då säkert.
En annan sak jag har svårt att motivera mig till är ju att träna när det hela tiden är två steg fram och ett tillbaka. Nej det är snarare ett steg fram och två tillbaka...så känns det i alla fall. Just nu är det tillbaka igen för knivarna sticks in när jag tränar och promenerar....fast jag vet ju att om jag oförtrutet kämpar på så är det snart dags att ta nåt kliv framåt igen. Att ta ett kliv framåt passar ju bra med tanke på att det snart är ett nytt år, det satsar jag på. Hej och hallå 2014, nu kommer jag!

I morse uppmärksammades jag av ett av livets små vardagsmysterier. Jag skulle ta en värktablett och öppnade som vanligt asken på fel sida. Hur kan det komma sig att jag alltid öppnar på den sidan där informationslappen sitter instoppad runt tabletterna? Undrar om det bara är jag som gör det?

Jag måste kolla om det bara är slumpen som avgör på vilken sida lappen sitter eller om det kan vara så att den där så irriterande lappen sticks in från ett särskilt håll. Då borde jag kunna lära mig att öppna på andra sidan. Hittills har jag bara blivit lätt irriterad och stängt kartongen innan jag öppnat på den sidan där jag kommer åt medicinen......snacka om välfärdsproblem....

Astmahostan river i bröstet på pojken i källaren. Den har varit envis den här gången, stannat hos sonen i snart tre veckor, mer eller mindre intensiv. Nu har den ökat i intensitet igen och det märks att det börjar ta på krafterna hos honom, han som var trött redan innan....Förhoppningsvis ger den med sig innan skolan börjar igen.

Nyhetsmorgon idag har bjudit in en kvinna som har assistans tjugotre timmar per dygn. Den tjugonde december fick hon besked att hon från första januari ska klara sig själv. Enligt henne själv kan hon inte ta sig upp ur sängen utan hjälp, hon ramlar ofta och behöver därför stöd när hon går, hon klarar inte av att sköta sin hygien själv efter så många operationer i rygg och nacke att jag inte kommer ihåg antalet.

Är detta sant är det ju förfärligt hur vi behandlar människor som är sjuka i vårt land. Nu valde motparten, försäkringskassan att avstå från att komma och bemöta henne vilket gör det svårt att ta ställning då alla sidor inte kommer till tals. Men hur som helst borde hon ju få hjälp att ordna upp situationen. Att vara sjuk och dessutom behöva slåss för att få hjälp är inget man önskar ens sin värsta ovän. Hoppas hon får en lösning på sitt problem så att hon klarar av att leva ett värdigt liv och slipper ligga med blöja i sängen och vänta på hjälp.

Spelberoende är en annan fråga som tas upp i dagens program. Det man pekar på är att man som förälder bör prata med sina barn om spelen, visa intresse, helst spela själv för att förstå vad det är som gör att man så lätt fastnar framför skärmen. Man tar också upp det faktum att ungdomarna träffar kompisarna vid datorn därför är behovet av att ge sig ut inte lika stort, de har ju redan sitt umgänge. Vilket ju faktiskt kan vara både positivt och negativt.

Jag tror att det precis som de säger är viktigt att prata med barnen om spelen och att sätta gränser. Men att jag skulle börja spela för att därigenom dela sonens intresse...vilket skämt....han har nog försökt locka mig men jag är helt enkelt inte intresserad.
Vi gör andra saker tillsammans istället, går promenader, lagar mat, ser film, diskuterar böcker vi läst och sen lyssnar jag mer eller mindre tålmodigt när han berättar om olika spel och gadgets till dem. Jag hänger också en stor del av tiden med honom i dojon på Skolgatan där han utövar sitt andra stora fritidsintresse, jujutsun.

Jag vet att många föräldrar skaffar en router med föräldrakontroll, där man kan ställa in så att internet stängs av vissa tider....tack och lov har vi inget behov av det i vårt hus eftersom sonen kontrollerar sitt spelande. Om det däremot skulle behövas, ja då fick jag problem.....eftersom det är just sonen som fixar alla inställningar och annat till vårt nätverk numera.....

 

En viss förvirring uppstod i morse när jag vaknade....tänkte att det borde vara tisdag...men det visade sig att det var lördag. Helgdagar och mellandagar förvirrar tidsbegreppet, framförallt när man som jag är ledig. När jag så kollade mitt twitterflöde ökade förvirringen ännu mer för där är det verkligen ingen skillnad mellan vardag och helg, i alla fall vad gäller tweetar om mitt yrke.

Det får mig att fundera lite över är om det är nåt fel på mig som inte tänker på skolan och skolutveckling hela tiden eftersom en så stor del av övriga helglediga lärare verkar göra det? När jag har snabbkollat twitterflödet under julhelgen är det fyllt av klokord om skolan. Till och med under juldagarna var flödet konstant. Jag blev bara matt och funderade allvarligt på att avfölja alla där och då. Valde dock att låta bli för allt som oftast dyker det upp tankar som är värdefulla. För att jag gillar skolutveckling vet alla som någon gång har arbetat med mig.

Men frågan kvarstår, varför tar man inte ledigt när man är ledig? Visst jag tänker också på skolan när jag är ledig ibland, det måste jag erkänna.  Men under helger och annan tid skriver jag antingen ner mina tankar på en lapp eller så får de flyga iväg....är de värda att komma ihåg dyker de upp igen vid ett lämpligare tillfälle. Jag tror nämligen att det är jätteviktigt att vara närvarande i det man gör just nu. Arbetar man ska tankarna vara på jobbet. Är man ledig, ja då ska man unna sig att vara ledig. Jag skulle då inte orka annars, det är helt säkert.

Jag inser att en del av den stress jag och andra ibland upplever med all säkerhet har att göra med detta mediebrus, vissa saker kan få en att känna sig otillräcklig vilket ökar stressen ytterligare. Nu tackar jag dock min erfarenhet....jag har lärt mig att stänga av men kan inte hjälpa att jag blir påverkad ändå.

Och ja jag vet, det är bara att låta bli att kolla men som jag konstaterade tidigare, under skolterminen kommer det många kloka tankar att ta del av som hjälper mig framåt i mina egna tankar. Dessutom twittras det om annat också...jag följer nämligen inte bara skoltwittrare....

Det är bara att konstatera att sociala nätverk är både positivt och negativt, det handlar till syvende och sist om vad man gör av det själv och framförallt hur man använder det. Jag fortsätter att vara ledig ett tag till!

Jag har nyss vaknat. Ligger kvar under täcket med en kaffemugg i handen och funderar på vad jag ska fylla den här dagen med. Läsa är det som står närmast till hands. Med andra ord är det bara att konstatera att lugnet råder.

Ute i världen är det inte lika lugnt. På nyheterna berättar de om en bilbomb som exploderat i Beirut, en buss som störtade ner i en ravin ( i Thailand) och dödade tjugonio, i Brasilien där stiger dödssiffran efter veckor av skyfall och här hemma har människor blivit hemlösa efter att deras hus brunnit. Det är sannerligen inte julefrid överallt. Vilken tur vi har.

Läser i tidningarna om den sjuka våldslek som vissa ägnar sig åt där man helt omotiverat slår ner oskyldiga på gatan och sedan går därifrån. En tjugosjuåring ska åtalas efter att ha blivit fångad på film. Tänk han är nästan trettio och tycker att det är en cool aktivitet att slå ner oskyldiga på gatan. Nästan trettio.....hur trasig är inte den unge mannen...för att inte tala om hur trasiga de oskyldiga offer som drabbas av galningarna blir, både fysiskt och psykiskt. Vågar de någonsin möta en annan människa ute igen?

På teven spelar ett gulligt litet pojkband vars största merit är att de varit förband till Justin Bieber. De dansar och är coola med kepsar men deras sångröster...eller så är det bara hur deras stämmor arrangerats som gör att det låter förfärligt. Jag blir generad för deras skull......jag zappar raskt vidare till en annan kanal och hämtar dagens andra kaffemugg.



 

Oj så tomt och konstigt det blev i vårt hus. Efter att ha varit fler i huset under hela julhelgen är det nu bara sonen och jag igen.

Vi har haft en underbart skön julhelg med god mat, korsord, läsande, kort- och tärningsspel, någon liten halkig promenad och skön samvaro. Precis som det ska vara med andra ord. Inte en tid att passa (ja förutom klockan tre på julafton då), dagarna avlöste varandra i ett makligt tempo.

Som vanligt gick några till julottan medan andra sov vidare och ytterligare ett par av oss klev upp fikade och tittade ut på marschaller och fackeltåg. Sonen gick till julottan, själv hör jag till den falang som kliver upp men inte går till kyrkan. Precis som det alltid har varit....varför ändra ett vinnande koncept?

Idag gör vi återigen så lite som möjligt. Jag slappar vid teven och läser en bok, sonen skypar och spelar med kompisar. Så småningom kommer mamma hit, då ska vi öppna julklappar......vi har sparat våra klappar till idag. Inte dumt att sprida ut paketöppnandet lite....

Nu tänker jag ta min bok igen och läsa vidare. Bästa sysselsättningen en annandag jul!

Idag är det skrapdan, den bästa dagen på hela julen. (Precis när jag skriver det känns det som att jag skrev om det ifjol också....men då får det bli en favorit i repris.....) Skrapdan är för mig tända ljus, en promenad runt byn för att kolla affärer, familjen, glögg, blöte, en promenad i den sena kvällen och bara känslan av att vara tillsammans och ha den tiden flera dagar framåt.

I vår familj råder julefriden på skrapdan. Inga måsten, ingenting som inte är färdigt, bara förväntan inför julhelgen. När sedan resten av familjen kommer framåt eftermiddagen, då börjar julen på riktigt. Lagom till glöggen och blötet!

Att då titta på nyheterna och bli påmind om att alla inte har det lika väl förspänt känns orättvist. I USA har de västra delarna drabbats av is-, snö- och regnstormar med den förödelse som följt på det. Flera människor har fått sätta livet till. Flyktingarna runt om i världen som bor i tältläger, deras jul blir inte heller särskilt fridfull.

På nyhetsmorgon berättar man om den nya digitala valutan bítcoin. De försöker lära oss hur den fungerar och vad det är. En bitcoin är drygt fyratusen svenska kronor i nuläget. Det är märkligt dock, när sonen berättade om detta för mig för ett par veckor sedan hade jag aldrig hört talas om att det fanns en digital valuta. Sedan dess har jag hört talas om bitcoins nästan varje dag. Jag har dock fortfarande lite svårt att förstå hela konceptet.....men så är jag inte någon ekonom  heller.....

Dagens stora reportage i vår lokaltidning handlade om par som anordnar swingerträffar. Jag kan tänka mig att många satte julkaffet i halsen.....läder och naken hud över ett helt mittuppslag....inte direkt ett förväntat reportage så här i juletid.....Men rätt uppfriskande om man frågar mig, att tidningen vågar gå utanför ramarna.

Jag funderar på att gå till sjukgymnastiken och köra mitt träningsprogram idag, inte för att jag vill utan för att jag måste. Annars kommer det att bli väldigt länge till nästa träningstillfälle och det skulle inte vara bra. Dessutom känner jag hur det stramar i ryggslutet....det kan nog vara på sin plats med några ryggövningar också.....

Det är något alldeles speciellt med att vakna tidigt en morgon i advent. En speciell frid råder, ett lugn som talar om att snart är julen här. Med tända ljus och en mugg kaffe ligger jag och tänker på vad den här dagen ska innehålla. Julklapparna ska slås in men de är inte så många så det går nog snabbt. Jag ska i alla fall passa på att göra det medan sonen fortfarande sover.

Stortomten var snäll med oss även i år och kom in med granen och klädde den som han brukar....fast han kom med den tidigare än han brukar. Den brukar anlända medan vi sover natten mellan den tjugoförsta och tjugoandra men igår dök den upp på eftermiddagen. Medan jag var hos mamma och fikade och sonen satt inne på sitt rum och spelade......julmagi!

Idag på eftermiddagen bär det av till stan, sonen har sista träningen före julhelgen. Misstänker att det kommer att vara hysteriskt med folk. Ja, inte på träningen utan ute på stan och överallt där det brukar finnas parkeringsplatser......Fast förhoppningsvis har de flesta gjort bort det de ska när vi anländer vid tretiden. Så att jag utan att trängas och knuffas kan fixa mitt bortglömda. 

När vi kommer hem bjuder mamma på middag. Därefter ska vi, som traditionen bjuder, hjälpa hennes tomtar att komma fram ur mörka vrårna på Köpmangatan.

Nu tar jag mig en mugg kaffe och börjar prassla med julklappspappret..

p.s alla bilder togs igår...

I hallen lyste det tredje ljuset...idag är det utbytt till det fjärde.

Små tomtar har kommit fram ur mörka vrårna och ute föll det snö. (i alla fall ett tag)

Tomten kom med granen och tillhörande tågbana...precis som han brukar. 

Köksön fick en liten dekoration den också. 

Tidigt i morse kom jag plötsligt på att jag hade glömt att ta in granen i garaget. Jag hade inget annat val än att kliva upp ur den varma, sköna sängen, ta på mig kläder och gå ut för att hämta in den. Annars skulle ju inte tomten ha någon gran att klä sen idag.

Då när jag gick där över den isiga gården, tänkte jag plötsligt på pappa. Att ta in granar i värmen var alltid hans jobb. Han som inte ens tyckte att det var jobbigt att kliva upp tidigt. Fast han skulle å andra sidan inte ha glömt att ta in den på kvällen.....funderar på om det kanske var han som på något vis påminde mig....

Nu är i alla fall granen i garaget. Inser att jag har tagit en större gran än jag brukar....få se hur mycket jag behöver såga av den för att den ska passa.

För att bereda plats åt granen var vi tvungna att flytta dödsstjärnan igen. Den som egentligen ska rivas.....fast jag har ju inte hjärta till det. Tidigare i år flyttade den nämligen ut från sonens rum till den plats där julgranen brukar stå. Där har den hotat med sin dödsstråle sedan dess.

Men att ta risken att granen skjuts i sank genom att låta den stå kvar? Nej, nej det går ju inte....dessutom skulle det bli för trångt då med tanke på årets granstorlek.

Att riva det drygt tretusen bitar stora legobygget kändes fortfarande inte som något alternativ, alltså gällde det att hitta en ny plats. Under andaktsfulla former med rädsla för att halka och krascha bygget bars den ut till förrådet. Efter uppröjningen där i somras finns ju faktiskt plats.

Där står den nu och pustar ut....den klarade sig från rivningshotet ytterligare en gång. Fast jag är nog den som tycker att det känns bäst, min ångest inför tanken att riva bygget är så stark....nu råder frid istället, rivningsfrid.

Nu har jag slagit mig ner i soffan för att slappa en stund inför vår julmusik i kyrkan. Känner mig oerhört nöjd och tillfreds med den här dagen så långt. Den började med en skön stund i skolan, sedan hälsosamtal på vårdcentralen med anledning av att jag fyllt femtio. Eftersom alla värden var på topp så blev det ett mycket positivt besök.

När jag kom hem efter att ha fixat lite annat höll sonen på att dammsuga så för mig återstod bara att torka golven. Och bara så där, vips är julen här! I morgon har vi vår pyntardag här hemma. Då får småtomtarna komma fram och förhoppningsvis kommer stortomten och klär granen som han brukar. I vårt hus är vi lite bortskämda på det viset....

Nu ska jag fixa en termos med varmt honungste att ta med till kyrkan. Sedan ska den röda julklänningen på innan det är dags att gå. Vi ses i kyrkan om ett par timmar...eller hur?

Oj, vad är det som händer? Plötsligt är det torsdag kväll och imorgon är det skolavslutning. När jag tänker tillbaka på terminen känns det som om det nyss var augusti och jag stod i klassrummet och mötte alla elever efter sommarlovet.Nu är det redan dags att ta jullov. Barnen är trötta efter att ha kämpat på fulla av arbetsiver och entusiasm en hel terminen. De är så värda sin ledighet. Jag tycker att jag är värd ledigheten också. Veckans timmar har inte riktigt räckt till under hösten därför känns det extra skönt med lov den här julen.

Idag åkte jag hem direkt efter jobbet och bakade sockerskorpor. Ett av mina få jul-måsten. Nu torkar de i ugnen, där ska de stanna minst tre timmar. Förmodligen blir det längre eftersom de kommer att bli färdiga någon gång mitt i natten. Misstänker att jag sover då. Men det gör ingenting, de kan ju inte bli annat än torra....och det är ju liksom meningen med skorpor.

Medan de gräddade, tidigare under kvällen, hann jag göra brända mandlar. Med råsocker och kanel....mums.....de blev försvinnande goda.....hoppas de räcker till julafton i alla fall. Jag har redan utvecklat en förmåga att gå omvägen förbi där jag förvarar dem. Och då tittar jag inte endast till dem.....minst en mandel slinker ner vid varje sväng.

Nu plockar jag ihop inför morgondagen, sen blir det lov!

Kashmir med Led Zeppelin.....en av de bästa låtar som finns....Den passar när man är trött eller ledsen, när man känner sig pigg och glad, när man behöver energi för att städa, när man vill vila i soffan eller närhelst man behöver en boost av energi. 

Jag brukar undvika att säga att jag älskar något annat än människor men jag tror faktiskt att jag älskar det musikstycket. Om jag skulle bli tvungen att välja en låt att lyssna på resten av livet är den en av kandidaterna. De andra är Leila med Eric Clapton och Perfect strangers med Deep Purple. Det skulle vara ett svårt val men jag är rätt övertygad om att Kashmir vinner...

Det är något suggestivt med hur den är uppbyggd, jag mår bra i hela mig när jag hör den. 

Tänk då att den streamas på teven med högt ljud, elden som sprakar i braskaminen och goda varma mackor att äta. Visst förstår ni att jag mår bra då?! Sånt är mitt läge.

Nu har jag kommit hem efter att ha fått en rejäl dos julstämning. Vilken fantastisk julmarknad de bjuder på i Östergensjö PerOrs. Underbart juliga marknadsstånd, eldkorgar och marschaller överallt. Tittar man in i skogen kan man se små gömda tomtar. I alla stugor lyser levande ljus och granarna ståtar med pynt och ljus. Granrisdekorationer överallt där de passar, inne och ute. Jag är stum av beundran över allt fint jag ser överallt. 

Vilket enormt arbete familjen som står bakom detta lägger ner varje år. Tack för att ni gör så att jag och alla andra som besöker er får ta del av detta. En julmarknad i världsklass!!

Granbeklädda marknadsstånd.
(Jag väntade länge på att ta den här bilden, det var folk i vägen hela tiden)

En titt in genom ett av fönstren i fikastugan.

Klädda granar fanns i alla hus och stugor. 

Några av alla marknadsstånd.

Juleljusen lyser i granen.

I alla hörn finns små juldekorationer.

I fönstren lyser ljus.

Många besökare passade på att göra ett besök på den finaste julmarknaden någonsin!

Det är en stilla, stilla morgon den tredje söndagen i advent. Ute ligger ett tunt lager med snö men det är milt därför är risken stor att den här snön inte stannar den heller. Här inne är det också lugnt och stilla. Med en kaffemugg och tända ljus njuter jag av stillheten och känslan av att inte behöva ha bråttom. Sonen sover fortfarande och det lär han nog göra ett tag till, han mår inte så där jättebra därför tar han en vilohelg från träning och andra aktiviteter. Det gör honom nog gott hoppas jag. Att det sedan är en av de bidragande orsakerna till att jag får en lugn söndag talar vi tyst om.

Sent igår kväll kom jag plötsligt på att jag hade glömt att göra trillingnötter och brända mandlar. Jag som tyckte att jag hade gjort godis så att det räcker och blir över men att vara utan brända mandlar och trillingnötter? Känslan och suget efter de små godsakerna blev plötsligt akut.......det blir nog till att fortsätta godistillverkningen senare under dagen.

Först ska jag dock skriva några texter, ett och annat protokoll och fixa några saker till ju-jutsun. Min förhoppning är att jag ska få tummen ur så att det är gjort när sonen väl vaknar och det är dags att adventsfika. Då har jag nämligen inga måsten alls resten av dagen. Vill jag gör jag resten av godiset, kanske bakar jag även sockerskorporna som definitivt är ett måste när det är jul. Faktiskt ett av de få måsten jag har...det är skorporna och det torkade älgköttet med sichuanpeppar (min skinka). Okej mammas rullströmming också......Å andra sidan om jag inte vill göra godis eller skorpor struntar jag i det....

En tur till Östergensjö och marknaden ska det bli i alla fall. Då brukar julstämningen infinna sig på riktigt...det är den finaste julmarknad jag vet. Förut var det Jamtli som tog den platsen i mitt hjärta men inte nu längre.....Jamtlis marknad är visserligen större men den slår inte Östergensjös marknad vad gäller julstämning, genuinitet eller skickliga hantverkare för den delen. Nu tar jag en kaffemugg till och sätter fart med det jag ska göra sen gör jag bara det jag vill resten av dagen.

Nu mår jag nästan illa....sex sorters julgodis är klart och självklart har jag varit tvungen att smaka på alla sorter. Knäck, kola med flingsalt, hallon och chokladgodis med rice krispies, cornflakesgodis med polkagris och lime, Rocky road och chilitryfflar. Ja tryfflarna är inte riktigt färdiga, de måste svalna innan jag kan rulla kulor av dem men allt annat är klart.

Jag är lite sugen på att göra ingefärskola också men hur mycket godis kan man äta egentligen? Trots att det går åt en hel del godis under julhelgen brukar det alltid finnas kvar i matkällaren efter alla helger.....det har faktiskt hänt att jag hittat överblivet godis till påsk. Därför tror jag att jag nöjer mig med det jag har gjort hittills. Med tanke på mitt godisillamående är det nog säkrast....

I köket är det lätt rörigt....behovet av att diska och städa undan är stort men på en skala mellan ett och tio, hur roligt är det om man jämför med att göra godiset.....det får knappt en etta. Därför slår jag mig ner i soffan med en kaffemugg och vilar en stund....det tycker jag att jag har gjort mig förtjänt av.

Att kliva in här hemma igår eftermiddag gjorde att det blev enkelt att släppa alla måsten. Det lyste välkomnande ljus överallt, doften av kaffe och saffransbullar lockade och soffan var extra skön att sätta sig i för att eftermiddagsfika.

Efter den energiboosten gick jag ut och rätade upp den halvliggande granen (efter stormen) innan jag gick till affären för att fylla på matförrådet inför helgen. Då blev det enkelt att sedan laga middag som passade att äta i soffan framför en fredagsfilm. Märkliga varelser djupt nere i havet och robotar stod för kvällens action....Pacific rim. Vi konstaterade att sonen hade enklare att se skillnad på robotarna än jag...bitvis blev jag lätt förvirrad...i och för sig inget ovanligt att jag är förvirrad menar jag. Det kan ju också ha att göra med att jag stundtals var lätt ofokuserad. Men släng in vilken Star Warskaraktär som helst i en film...då nog kan jag hålla fokus!

I morgon är det tredje advent och enligt traditionen är detta stora godistillverkarhelgen i vår familj. Min pappa kokade alltid knäck och kola den här helgen. Högtidsstunden var när det var dags att smaka för att se om smeten kokat klart......Smeten som droppades ner i iskallt vatten, rullades till en kula och sedan in i munnen. Himmelskt!

Det är även min plan att koka godis den här helgen men jag inser där jag ligger och planerar tillverkningen att jag har glömt att handla ingredienser......dumt.
Jag ska inte göra som jag brukar i alla fall.....börja tillverkningen och upptäcka att det saknas både det ena och det andra bara för att jag trodde att det fanns hemma i skafferiet.....Det är de gångerna jag i panik ringer en vän....mamma.....Skulle man fråga henne händer det nog oftare när jag lagar mat och bakar än jag vill erkänna....
Hon är en luttrad kvinna vad gäller det.....vilken oerhörd tur att hon gör blixtutryckningar till affären när jag varit en slarver.

I år ska jag i alla fall bättra mig. Jag ska börja med att göra en inköpslista, sedan ta en promenad till affären och handla det jag behöver. Därefter kan den börja tillverkningen. Knäck, kola med flingsalt, chilitryfflar och Rocky road. Kanske något med lime och ingefära också....Jag har en känsla av att listan kommer att bli lång.....det är nog säkrast jag sätter igång snart om jag ska bli klar den här helgen.....

Det här med sömn och stormvindar är ingen kombination som fungerar för mig. Det är skönt att kunna vara inomhus och veta att jag inte behöver ge mig ut.

Kan dock inte låta bli att tänka på alla som av en eller annan anledning måste vara ute och köra nu. Nattpatrullen till exempel. Att sitta i en lätt liten bil efter vägarna är inget jag skulle vilja göra. Det måste vara väldigt läskigt. Hoppas bara att inga träd blåst ner över vägarna så att de kommer fram till de äldre utan missöden.

När jag tittar ut i mörkret ser jag att skjutdörrarna i växthuset öppnats igen. På framsidan lutar granen och slingan är på väg av.

Enligt prognoserna skulle vindarna mojna efter midnatt. Nu är det efter midnatt men fortfarande tar vindbyarna i så hela huset skakar. Läskigt.....

Idag är det nåt slags jubileum eller vad man nu ska kalla det. Hela två år har gått sedan min sista knäfraktur. Åren innan dess stod frakturerna som spön i backen men nu har det tack och lov varit lugnt. Så ska det fortsätta har jag tänkt. Jag skulle tro att min ortoped är glad om han slipper se mig på operationsbordet igen. Skrotet i knäet är kvar som en försäkring och där får det förbli. Även om det är en av anledningarna till att jag har såna besvär. Jag skulle förmodligen inte våga gå ut på vintern utan alla sprintar, stift och jox som ryms därinne.

Den nionde december för två år sedan snöade det mängder. På väg till affären halkade jag och det var kört igen. Ambulansen tog lång tid på sig för att komma och hämta mig då väglaget var uselt. När vi kom till Ö-vik höll vi dessutom på att krocka när en bil körde ut mitt framför ambulansen. Under mina dagar på sjukhuset fick jag inga som helst besök hemifrån eftersom snön bara fortsatte att vräka ner dagarna efter olyckan så det var ingen som var särskilt sugen på att hälsa på om det inte var nödvändigt. Och det var det ju inte, jag blev väl omhändertagen där jag var. Dessutom var jag nog inte så rolig att hälsa på. Första dygnen låg jag och väntade på operation och sedan mådde jag illa av det morfin de till slut var tvungna att stoppa i mig. Men sen mådde jag bra.....

Mina två frakturfria år firades i alla fall på bästa tänkbara sätt. Med en julfest på skolan. Alla fina elever som uppträdde med verser och vackra, stämningsfulla sånger gjorde att min frakturångest hölls tillbaka idag. Det kändes bra.

Nu känns det också bra där jag sitter i soffan med en eld som sprakar i kaminen och en bok i famnen. Här stannar jag resten av kvällen.

Helgerna har en förmåga att bara rusa förbi. Efter att ha börjat den upptryckt i soffhörnet och med andan i halsen ha tittat på World War Z tillbringade sonen och jag lördagen i Ö-vik. Graderingsdag med många nervösa barn, ungdomar och vuxna som stolta gick ut från klubblokalen med en ny bältesgrad. Sonen hade ingen gradering den här terminen, han behöver arbeta mer på sina tekniker innan det kan bli dags för honom. Vilket han tyckte var skönt eftersom han är så trött just nu.
Väl hemma mötte underbara mamma upp med pizza, sedan var det dags för glöggmys hos den nya hyresgästen i vårt gamla hus.....en mycket trevlig kväll som blev mycket senare än jag hade tänkt mig.

Därför blev det här en slödag med absolut ingenting på agendan...förutom sonens träning. Och som ett brev på posten kom en ovälkommen huvudvärk och knackade på under förmiddagen. Den tog verkligen musten ur mig. Vilken tur då att jag blev utlockad på en promenad i den kyliga vinterkvällen. Lite skön energipåfyllning var välbehövligt efter det skallebanket.
Det är så härligt att gå runt byn nu med alla ljus överallt, det får i alla fall mig att känna ett lugn trots att ledig tid är en bristvara just nu.
Därför tänker jag göra kväll tidigt och hämta energi inför veckan som kommer. Det lär behövas....

Igår kväll fick vi kärt besök från Härnösand. Då var det extra roligt att komma hem efter sonens jutsu-pass. Eftersom han är trött och hängig vilade han från sin egen träning så vi kom hem före åtta för ovanlighetens skull. I våra fönster lyste då levande ljus och välkomnade oss hem. Så ovanligt men oerhört härligt. Sällskap i tevesoffan, vid kvällsfikat och fler än sonen att säga god natt till. Jag måste erkänna att det kändes extra tungt att kliva upp i morse och åka iväg när jag visste att de skulle ha åkt hem till Härnösand igen när jag väl kom tillbaka från arbetsdagen. Det är tur att det inte är långt kvar till jul, då får vi ses igen.

På väg från stan igår började plötsligt bilen tala om att vi hade lite diesel i tanken.....jag som tyckte att jag nyss hade tankat. Sonen föreslog att jag skulle tanka innan vi körde in bilen i garaget här hemma men jag bestämde mig för att tanka idag på morgonen istället. Jag undrar så hur jag tänkte där.....tanka på morgonen när varje minut är värdefull....orutinerat....
Fast jag hade inget val, det var bara att bita i det sura äpplet och stanna till vid macken och fylla tanken....tur var väl det. Det rymdes väldigt mycket diesel......det betyder i sin tur att tanken nästan var tom. När jag sedan såg hur många mil jag kört sedan förra tankningen var det inte så konstigt att det rymdes mycket bränsle. Mätaren stod på 95 mil.....och jag som nyss tankat.....

Ikväll ska vi inte göra något speciellt alls, slöa och äta plockmat i soffan vid braskaminen. Kanske tittar vi på nån film tillsammans. Sedan ska i alla fall jag lägga mig i tid ikväll. Det blir nämligen till att kliva upp tidigt imorgon. Det är graderingsdag på jujutsun och det börjar klockan nio.....Visserligen ska inte sonen gradera, men hans grupp ska. Dessutom är jag fikaansvarig så det är bäst att jag är på plats i tid. Men det ska nog gå bra det med, på söndag får vi sova ut.

Nu tänker jag ta med min bok, göra upp en eld och lägga mig i soffan och läsa!

Min mamma har bakat knäckkakor idag. Som vanligt har jag förutom nybakade kakor fått en liten påse med smet. Ja, jag vet att det låter konstigt men det är bland det godaste jag vet, ogräddad knäckkakesmet.

Jag kommer så väl ihåg när jag fortfarande bodde hemma, då fick jag alltid äta med tesked direkt ur bunken, det var en riktig högtidsstund. Första gången jag inte bodde hemma längre när mamma skulle baka dessa goda kakor kändes det väldigt jobbigt. Bara tanken att inte få äta direkt ur degbunken gjorde att jag hade velat kasta mig på bussen och åka hem på en gång.

Tänk så överraskad jag blev när det bara någon dag senare kom ett mystiskt litet paket med posten. När jag öppnade var där väl inslaget, en liten förpackning smet som jag fick äta, med tesked. Inte ur bunken men väl ur plastpåsen.

Sedan dess har hon alltid sparat en liten klick smet till mig. Det har hon nog gjort i sådär en trettio år nu.....förstår ni hur bortskämd jag är? Så nu sitter jag här, bloggar och äter smet. (fast det blev nog lite för mycket för nu mår jag nästan illa....)

Ikväll tog jag mig en skön promenad i det milda vädret. När jag sedan kom in här hemma möttes jag av en ljuvligt kvardröjande doft av nybakade pepparkakor. Det kändes som att kliva in i en dröm. Jag blundade, lyssnade till julmusiken som spelades och kände att livskvalité det kan vara något så enkelt som doften av pepparkakor.

Vägen till den goda doften var också härlig...och framförallt god. När sonen kom hem efter att ha tagit sin hyposensspruta åt vi middag och sedan letade vi fram alla mått och satte igång. Vi kavlade, åt deg och gräddade kakor på löpande band. Fast ändå i ett lugnt tempo, det går inte att skynda sig när man bakar pepparkakor. När vi kände att det räckte med pepparkakor stoppade jag överbliven deg i frysen i små rullar....tanken är att vi då kan ta fram deg och skära pepparkakor och grädda närhelst vi vill.

I burkar har vi nu pepparkakor i form av Darth Vader, Yoda, R2D2, ekorrar, gubbar, gummor, stjärnor och snöflingor. En och annan älg och någon liten gran fanns också med när plåtarna var färdiggräddade. Ändå använde vi bara en bråkdel av alla mått.....har jag nämnt att jag samlar på pepparkaksmått.....

Här blir det ekorrar. 

Jag vaknade med ett ryck i morse och kände instinktivt att jag hade försovit mig. En snabb titt på klockan gjorde att jag insåg att jag borde vara på väg till jobbet för länge sedan. Nästa sekund drog jag en lättnadens suck för plötsligt förstod jag att det var söndag och jag fick sova ännu längre om jag ville. Alltså buffade jag till kudden, vände mig om och sov en stund till.

Nu är jag dock vaken (nåja halvvaken i alla fall), med kaffe i min julmugg och nyhetsmorgon på teven. Nyheterna idag berättar om ligor som stjäl oxfilé och sedan säljer den svart till restauranger. Det som är så tråkigt med det är att så många blir misstänkliggjorda trots att det förmodligen bara är några som håller på.

I Bangkok pågår våldsamma protester, polisen skjuter tårgas mot demonstranterna och hetsar dem att komma närmare så att de kan skjuta mer tårgas. Vattenkanoner och taggtråd är annat som ska hindra demonstranterna att ta sig in i parlamentet. Undrar just hur många som kommer att vara skadade och döda innan detta är över?

Just nu bakar de vörtbröd på teven. Vi får höra att vi minsann inte ska köpa färdig vört på affären om vi ska baka eget bröd utan söka reda på något litet bryggeri och be att få köpa vörtvätskan därifrån. På den ska vi odla vår egen lilla surdeg. För tanken på att använda vanlig jäst i vörtbrödet, hu så hemskt.....(det är lika hemskt som en inoljad Dolph Lundgren....allt enligt bagaren....)
Jag blir alldeles matt i tanken, det är klart att man som proffsbagare kan hålla på så men alla amatörbagare med livet fullt nog ändå...."präktiga" proffsbagare ska akta sig för att skuldbelägga vanligt folk, det är min åsikt. Inte heller ska de förolämpa människor de inte känner (Dolph).
Jag kan lova att om jag någonsin tänker baka mitt eget vörtbröd ska jag köpa både vört och jäst för att använda i min deg. Det går också väldigt bra att köpa brödet färdigbakat, det är min melodi.