Nästan fyrtiotusen minus varje månad.......jag har så svårt att förstå hur man kan sätta sig i den sitsen. Ja, jag ligger förstås i soffan och kollar in lyxfällan. Det är ju bara det programmet som tar upp dessa problem. De det handlar om ikväll är ett ungt par med ett gäng hundar som hamnat rejält i skiten. Mitt i alltihopa ett gäng lögner som nog satte deras förhållande på ett riktigt prov. Undrar just hur de ska ta sig ur det hela? Nog behöver de hjälp allt....

Jag skulle också behöva lite hjälp....men inte med min ekonomi utan med att jaga bort latmasken. Den har verkligen bitit sig fast hos mig. Så länge jag är på jobbet, så länge jag har jobbsaker att göra här hemma går det bra. Men så fort allt sånt är bortgjort är det precis som att jag fryser fast och inte får något uträttat. Precis all energi rinner ur mig.....funderar om det är så att filten jag ligger under är en tjuv...en energitjuv. Den är nämligen mjuk och gosig och gör allt för att jag ska ligga kvar därunder.

För det är verkligen inga fel på mina intentioner, de är goda. Jag tänker att jag i alla fall ska ta bort lite tvätt....eller starta en maskin.....eller plocka undan alla tidningar som ligger och skräpar...eller torka luckorna i köket (som borde blivit gjort innan jul)....eller....så låter jag helt enkelt latmasken vinna och fortsätter läsa den bok jag håller på med just nu.

Om någon startar en dokusåpa med namnet Latmaskfällan så lovar jag att söka.....lovar......

Ibland blir inte dagarna riktigt som man tänkt sig. Plötsligt händer saker som gör att mycket ställs på ända. Igår blev det en sån dag.

Resultatet av det var att vi fick ta en titt på nya akuten. Så fina och ändamålsenliga lokaler. Fantastisk personal. Lugna, fina och tålmodiga. När vi anlände var det tomt i väntrummet. Efter en timmes väntan (på att primärvårdsjouren skulle komma) var det fullt.

Trots det behövde ingen vänta särskilt länge. Okej någon eller några timmar hit och dit, väntan på röntgen, på resultat, på prover eller annat som gjorde att väntrummet fick användas.

Vår väntan handlade om att se om medicinen hade avsedd effekt. Effekt på vad kan man ju fundera på? Jo det var ett alldeles för högt ögontryck som skulle ner. Lätt att tänka att det var mitt tryck som skulle ner men så var icke fallet. Nej det var sonen som råkat ut för akut glaukom och behövde snabb hjälp.

Med hjälp av toppenvård åkte trycket ner till en nivå som gjorde att vi fick åka hem och sova innan det var dags att besöka ögonmottagningen tidigt i morse för fortsatt utredning. Den lär fortsätta ett tag för det fanns inga direkta orsaker till det eländes trycket.

Sonen och jag känner oss dock trygga med den hjälp han får av kompetent personal på sjukhuset. Som han sa när vi satt inne på akuten igår: "Vilken tur att vi bor i Sverige där jag får den här hjälpen utan att behöva ha dyra försäkringar". Jag kan inte annat än hålla med....

Nu är han pigg och glad utan värk i ögat...jag däremot känner mig urlakad.....

Vilken diagnos för en sjuttonåring.....kan inte vara särskilt vanligt!?

Nej, fy sjutton vad avundsjukan slog till ikväll. Där låg jag alldeles lugn och fin i mitt favorithörn och lyssnade till skotrarnas råmande utanför fönstret. Inne hördes eldens sprakande i braskaminen. På teven rullade nyheterna och så småningom vädret. Allt detta lyssnade jag lite halvhjärtat till medan jag läste en tidning som hamnade i postlådan idag, eller läste och läste...jag bläddrade i den.

Plötsligt hör jag ordet vår....vår....ni vet som i årstiden före sommar. Något som fick mig att helt fokusera på teven. Tydligen är det nu meteorologisk vår på några ställen i södra Sverige.....något som känns väldigt avlägset här just nu och som fick mig att bli grön av avund.

Fast tänker jag efter är det kanske inte totalt hopplöst. Sedan slutet av förra veckan har jag faktiskt tänkt på att det är så mycket ljusare ute när jag går till jobbet. Ljusare morgnar innebär ju att vi går mot rätt tid på året....vår och så småningom sommar.....men än är det länge kvar så lite av den gröna färgen lär vara kvar i ansiktet ett tag till.

Alltså ibland blir jag helt övertygad om att vårt hem inhyser ett gäng mucklor. Det är inte bara en gång saker varit borta ett längre tag för att plötsligt dyka upp igen. Idag hände det igen....och sättet det hände på är rätt häpnadsväckande.

Någon gång i mitten av december försvann mina terminalglasögon....en dag var de bara borta. Jag letade hemma på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag letade på biblioteket där jag jobbar på fredagar. Jag letade i mitt lilla blåa hus på skolgården. Jag letade inne i skolbyggnaden, ja överallt.

Tiden gick, slentrianmässigt drog jag ut en korg i hyllan i hallen då och då och kollade men där låg de inte. Jag började förlika mig vid tanken på att glasögonen nog var borta för alltid.

Sen kom då den här dagen, den nittonde februari. Två månader utan glasögon diskuterade jag det faktum att jag fortfarande inte hittat dem med en arbetskamrat. Jag konstaterade att jag förmodligen borde leta bättre i hyllan i hallen, inte bara dra ut den där korgen mitt i hyllan och kika ner då och då.

Dagen gick och jag glömde bort att jag tänkte leta glasögon när jag kom hem men mitt under middagsförberedelserna kom jag ihåg det. Lika slentrianmässigt som alla andra gånger drog jag ut samma korg i hyllan i hallen och tittade ner i den. Gissa om jag blev förvånad...för vad låg där...överst.....om inte min saknade glasögon......

Jag lovar, jag har kollat ner i just den korgen minst femtio gånger under dessa månader och där har inte funnits några glasögon.....förrän idag. Busiga, busiga mucklor. Jag undrar vad vi kommer att sakna härnäst....??

Bilden härunder fick jag skickad till mig av samma arbetskamrat som jag diskuterade de borttappade glasögonen med i morse, det var dagens kalenderblad hos henne......tillfälligheter??

Igår morse när jag tog mig till jobbet var det nästan magiskt vackert. Dagen skulle tillbringas i stan med fackliga uppdrag men på väg dit fångade jag den fantastiska morgonen på bild. Solen var på väg upp och färgade delar av landskapet alldeles rosa. Det bet lite i kinderna och plötsligt tyckte till och med jag att vintern är härlig.....det gick dock över fort. 

Nu längtar jag till dess att jag kan börja använda några andra skor än de med dubbar....börjar bli lite less nu...fast jag inser ju att det är länge kvar. Men om jag längtar riktigt mycket kanske det går fortare....eller i alla fall inte så långsamt.  

Igår var det alla hjärtans dag. En dag som många antingen älskar eller hatar. Många har en jobbig dag när man som mest påminns om tvåsamheten och att vara älskad. Andra tycker om dagen för den påminner om vikten av att ta hand om och vara rädda om de nära vi har omkring oss, både den dagen och alla andra dagar. Själv hör jag till den andra kategorin.

Hos oss gick den dock ganska oförmärkt förbi detta år. Stekta ägg i hjärterformen till frukost. Det var allt. Inga blomsterbud dök upp med fantastiska blommor, inga parfymerade kärleksbrev låg i postlådan, inga paket med dyra smycken.....fast det har jag i och för sig inte fått något år förut heller. Men tänk så överraskad jag skulle ha blivit om så varit fallet.

Däremot blev det ju nästan en present av det faktum att sonens träning blev inställd, tänk vi fick en hel söndag hemma. Det var länge sen sist. Jag njöt i fulla drag i mitt soffhörn lyssnandes på eldens sprak i braskaminen, samtidigt som jag plöjde en bok.

Bästa söndagen på länge.....fast jag gillar söndagarna när han tränar också. Det hör ju till att kolla på söndagsträningen och jag skulle nog bli väldigt förvirrad om det alltid skulle vara som i söndags. Veckans dagar skulle bli totalt ihopblandade. Nej någon dag då och då som inte följer rutinerna är okej, annars får det gärna vara som vanligt...fast färre vardagar och fler lördagar och söndagar.

När jag tittade ut genom fönstret i morse var det så nära att jag tog den enkla utvägen och bäddade ner mig i soffan framför teven. Men någonstans i bakhuvudet hörde jag en liten röst som uppmanade mig att ta på kläderna och gå i alla fall en liten promenad.

Motståndet från mitt knä var stort, det skrek tämligen högljutt "jag vill inte". Fast efter viss övertalning och med löfte om att inte behöva göra någonting resten av dagen gick knäet med på en kort tur runt Bredbyns gator. Rösten i huvudet nöjde sig med tjugo minuters promenad, det stod mitt knä ut med. Fast inte var det skönt. Vi hatar verkligen denna snö som ligger på vägarna, mitt knä och jag. Ja eller skönt var det, tyckte hela jag förutom knäet.....

Någon jag definitivt inte hatar utan formligen älskar är den snälle farbror som kommer med sin traktor och skottar bort plogsträngen. Nu nöjer han sig inte med det utan han skottar hela gården, borstar av soptunnelock och spark. Faktum är att han till och med sopar bron om jag inte hunnit göra det själv. Han är den bäste snöskottarfarbrorn i hela världen!

Nyskottat utan att ha behövt lyfta ett finger!

Vissa högtidsdagar är enkla att komma ihåg. Det är de högtider som inte ändrar datum år från år. Sen finns det återigen dagar som man inte kan undgå att uppmärksamma, trots datumändring.

Men så finns det dagar som är så lätt att glömma när man är mitt i vardagsstressen. Framför allt när man inte bor i Asien. Jag pratar om det vietnamesiska nyåret,Tết, som i år firas just idag, där Apans år tar vid där Getens slutade. I år höll jag nästan på att glömma bort att det var nyårsafton idag. Men i morse kom jag plötsligt på vilken dag det var. Tänk vilken tur!

Vi firar nämligen alltid vietnamesiskt nyår hemma hos oss. När det infaller på en vardag blir det lite lugnare med god mat och en skön hemmakväll medan vi firar natten lång när nyåret infaller på en helg. Fast nog skulle det vara härligt med en röd dag imorgon......även om vi firar på  det lugna sättet i år. Men firar det gör vi......

Dessert med extra allt!

Ånej, jag råkade blinka. Plötsligt är det söndag kväll och helgen är snart ett minne blott. Jag förstår ärligt talat inte av vilken anledning tiden går så snabbt bara för att det är lediga dagar. Kanske för att jäklas....det måste nästan vara så. Jag känner att jag inte riktigt hunnit med att göra ingenting som jag hade planerat. Måste nog skriva upp det på nästa helgplanering också.

Totalt slö har jag dock inte varit under helgen. Lite nytta har jag gjort. Några tvättmaskiner tvättade, semmelbullar bakade och avsmakade, mat har vi fått att äta som jag lagat till, mitt knä har fått en träningsomgång (det gillades sådär), sonen har fått skjuts till och från träningen. Jösses inser att jag trots allt gjort en del. Inte underligt att jag inte blev klar med att göra ingenting......inte underligt alls.....

Som grädde på moset har jag även hunnit med att bli bättre i min annalkande förkylning. Bubblan runt huvudet är borta och raspet i rösten börjar bli bättre. Hoppas det fortsätter så.

Den som leker med väderknappen verkar fortsätta med det. Klart och kallt igår, snöigt på gränsen till regnblandat idag. Ingen ordning alls.

Vad gör då jag denna dag ?

Jag skulle kunna ta reda på tvätt, skotta snö, sköta om blommorna i fönstren eller så följer jag mitt vanliga mönster och struntar i de tråkiga sysslorna. Jag valde förstås att följa mitt vanliga mönster......istället gick det alldeles utmärkt att baka lite semmelbullar. Inte så många så att jag hittar bullar i frysen nästa år (hände med förra årets bullar) utan lagom många så att vi hinner med att äta upp dem innan vi tröttnat på semlor den här gången.

Jag formade små minibullar, tyckte jag. Tanken var att man skulle få äta många varje gång. Men när de väl jäst och gräddats klart var de inte så små längre.....men lätta och fluffiga. Det blir gott att fylla några till eftermiddagsfikat.

Som tur är åker de skidor på teven idag, skönt. Det måste jag ju kolla in så då kan jag ju inte göra något av det tråkiga som väntar. Att åka skidor i soffan är ju så mycket roligare än att skotta snö eller göra något annat.......

Ingen har skottat hos oss.....

Nu blir det semlor! Mums!

Plötsligt händer det.....och det är inte nån trissvinst jag pratar om. Nej det jag menar är att operation röjning tog fart ikväll.

När högen med reklam och tidningar blir för stor i köket, tvätthögarna för många och stora (både den rena och smutsiga), dammråttorna kryper fram ur vrårna och det är allmän oreda vaknar min husliga sida. Inte helt smärtfritt dock utan alltid med kraftiga protester inne i huvudet (om att det nog finns så mycket roligare saker att göra), men när jag har nått en viss gräns lyssnar jag inte på latmasken.

Varje gång det händer känns det som att jag klättrat uppför det högsta berg och blivit först med att sätta ner flaggan. Jag anser själv att jag utfört en prestation utöver det vanliga....och det har jag ju....att ta tag i så många saker på samma kväll är inte likt mig....alltså har jag lyckats med något alldeles speciellt. Kanske det till och med skulle vara värt en medalj......

Allvarligt talat, vem är det som sitter och leker med väderknappen? Nu börjar det nästan bli löjligt tycker jag. Ena dagen svinkallt, nästa lagom temperatur, sen tar vi väl en dag med regn och blixthalka för att återigen låta snön vräka ner, dock med rimliga vintergrader. Men då när snöfallet tar slut.....ett tryck på knappen och det är riktigt kallt igen.

Vem det än är som håller på och tramsar så är det dags att sluta leka nu och låta temperaturen hamna på en rimlig nivå, hålla inne med snön och se till att solen skiner.

Mitt i allt det här kommer jag ihåg något som får mig att bli solig i sinnet. Det är hög tid att bläddra i frökatalogerna och skicka efter sommarens grönska. Det närmar sig....hurra! Låt tiden fram till våren gå riktigt snabbt!