När jag tittade ut genom fönstret i morse var det så nära att jag tog den enkla utvägen och bäddade ner mig i soffan framför teven. Men någonstans i bakhuvudet hörde jag en liten röst som uppmanade mig att ta på kläderna och gå i alla fall en liten promenad.

Motståndet från mitt knä var stort, det skrek tämligen högljutt "jag vill inte". Fast efter viss övertalning och med löfte om att inte behöva göra någonting resten av dagen gick knäet med på en kort tur runt Bredbyns gator. Rösten i huvudet nöjde sig med tjugo minuters promenad, det stod mitt knä ut med. Fast inte var det skönt. Vi hatar verkligen denna snö som ligger på vägarna, mitt knä och jag. Ja eller skönt var det, tyckte hela jag förutom knäet.....

Någon jag definitivt inte hatar utan formligen älskar är den snälle farbror som kommer med sin traktor och skottar bort plogsträngen. Nu nöjer han sig inte med det utan han skottar hela gården, borstar av soptunnelock och spark. Faktum är att han till och med sopar bron om jag inte hunnit göra det själv. Han är den bäste snöskottarfarbrorn i hela världen!

Nyskottat utan att ha behövt lyfta ett finger!