Kära ryggskott!

Det är dags att dra nu, sticka, försvinna och det lika snabbt som du kom...som ett skott!

Nu har du häckat hos mig sen förra onsdagen, det är en vecka. Det betyder att vi idag går in i vår andra vecka tillsammans. Alldeles för länge. Visst vet du att man inte ska hälsa på för länge? Man brukar säga "gäster och fisk luktar illa efter tre dagar". Du är dessutom inte ens en välkommen gäst utan mer av en plågoande. Då hoppas jag att du förstår hur illa det är att bli kvar så länge.

Att du ens väljer att stanna förstår jag faktiskt inte då jag hela tiden gör mitt bästa för att göra din tillvaro till ett elände. Jag värmer upp ryggmusklerna, jag gör mina övningar, jag promenerar och försöker röra på mig så mycket som möjligt. Jag undviker att sitta och röra mig på det vis du gillar allra bäst. De sätt där du verkligen får fäste.

Natten som gick trodde jag ett tag att du kanske höll på att packa väskan och dra för jag vaknade fram på morgonsidan utan att ha ont. Jag kunde kliva upp ur sängen utan att du högg till. Men sen när jag satte mig på toan då tog du minsann tillfället i akt....du högg till ordentligt. Så till den grad att jag funderade på hur jag skulle ta mig till sängen igen utan att svimma. Det tyckte jag var oschysst. Riktigt oschysst.

Nu vet jag att du känner hur jag motarbetar dig igen, du kämpar emot men just den här lilla striden håller jag på att vinna. Och vet du vad? Jag kommer att vinna till slut, hur länge du än väljer att stanna. Så du kan lika gärna dra vidare till någon annan. Med tanke på all ondska som finns i världen, alla elaka människor som tyvärr finns därute tycker jag att du hellre ska flytta in hos någon av dem. Då kanske de hindras i sina elakheter ett tag i alla fall. Men du ger tusan i att ge dig på alla goda människor....hör du det?

Nu hoppas jag att du tar ditt förnuft till fånga så vi slipper träffas på ett tag. Min kropp är inte tillgänglig för dig längre....så ge dig av. Nu!

Mvh, Katarina

Efter de första ryggövningarna i morse tog jag en promenad i det underbara vädret. Solen sken, fåglarna kvittrade och det knastrade härligt under skorna. Ett knaster med löfte om att dubbskornas tid närmar sig säsongsavslutning.

Trött i ryggen slank jag upp till mamma för att vila. Där fick jag frukost innan jag fortsatte min sakta lunk hemåt. På Nygatan lockade solen på framsidan. Tänk så skönt att sätta sig i solen och njuta. Trots en inre röst som sa att det inte var särskilt klokt lade jag in ryggrullen i svanken och satte mig därute ett tag. Så skönt att känna solens värme men inte så smart som sagt.....att sitta är ju inte direkt det bästa jag gör nu.

Istället får jag njuta av att se solen genom fönstret och fortsätta kolla in Netflix-serier utan att ha det minsta dåliga samvete fast solen skiner. Fast däremellan ska det både ryggtränas och promeneras. Då får jag ju i alla fall njuta av solen! Men mina armar.....de tyar snart inte mer......

En sak är säker, alla mina övningar ger effekt på ryggen. Natten som gick kunde jag faktiskt sova fler timmar i sträck än på många nätter. Visst, jag vaknade och hade ont, men inte lika ofta som tidigare nätter. Jag hade svårt att hitta en bekväm sovställning men när jag väl gjort det sov jag gott. 

Idag har jag fortsatt att sträcka varannan timme. Fast jag får verkligen övertala armarna att göra jobbet...de tycker att det räcker nu. Tänk så lite de vet....det har ju bara börjat. 

Det har i alla fall varit en annorlunda påskhelg med massor av träning, promenader, och slöande framför teven med rullen i svanken. Matlagning också förstås men inte den minsta påskmat så långt ögat har nått. Eller vadå, nått ögat? Nått gommen kanske..... Jo förresten, en liten äggmacka till frukost har det blivit...fast det äter jag ju annars också. 

Just nu funderar jag på vad jag ska motivera mina armar med inför nästa träningsomgång.....lite choklad kanske.....egentligen inte så mycket för armarna men väl för gommen.....det kanske gör att jag orkar en omgång till....eller armarna vill säga. 

Ibland hamnar man i ett flöde när det är mycket elände som passerar. Hos oss är det bland annat ögon med alldeles för högt tryck, tak som läcker och ryggar som krånglar. Förutom mitt vanliga skitknä och nacken som skapar yrsel förstås. Då när man har ont och mycket känns eländigt är det lätt att glömma bort allt som är bra.

Därför bestämde jag mig för att leta reda tio saker som är positiva just nu. Det brukar göra att jag känner mig bättre och framförallt gladare.

Tio positiva saker i mitt liv just nu är (utan inbördes ordning):

1. Att sonen får fin hjälp med sitt höga ögontryck och att han är under behandling.
2. Att synfältsundersökningen som han gjorde förra veckan inte visade något anmärkningsvärt.
3. Att det inte regnar, det innebär att innertaket har börjat att torka upp. Kanske slipper vi kostnaden att göra något åt det (det räcker så bra med yttertaket).
4. Att jag har världens underbaraste mamma som hjälper mig närhelst jag behöver hjälp och alltid finns där för mig.
5. Att jag har världens underbaraste son som fixar och donar här hemma, allt för att underlätta för mig. Att han är den han är, den mest empatiske man kan tänka sig.
6. Att jag kommer att få starka armmuskler av att göra mina McKenzieövningar varje dag. Fattar ni, Superwoman....här kommer jag!
7. Att jag får mycket knäträning i och med smärtan i ryggen. Plötsligt måste jag böja båda knäna, hur ont det än gör. Allt för att spara ryggen.
8. Att jag får många goda tillrop av vänner och familj.
9. Att jag har en vetekudde som värmer gott i svanken innan jag ska träna.
10. Att jag med gott samvete kan lägga min rulle i svanken, äta godis och kolla teve mellan träningspassen och promenaderna.

....och genast blev jag gladare (jag kom också på fler positiva saker men de sparar jag till sen)!

Idag skulle vi vara på väg söderut på väg mot Dalarna, så var tanken. Men det satte min rygg stopp för. Jag som inte haft ryggskott på länge var naturligtvis tvungen att få det precis nu. Så istället för att umgås med familjen i Gustafs gör jag mina ryggövningar en gång varannan timme som sedan avslutas med 3 x 15 McKenziesträckningar.

De övningarna har jag gjort sen i onsdags och mina armar skriker av smärta varje gång det är dags för nästa omgång....snacka om att de musklerna som används är otränade. För ett tag sedan avslutade jag det hela för den här gången och faktum är att för en stund känns ryggen okej. I alla fall så länge jag inte gör några häftiga rörelser eller på andra sätt gör något dumt. Jag kollar klockan och gruvar mig redan nu för nästa omgång. Det är drygt en timme kvar bara.....

En sak är säker....jag kommer högtidligen att strunta i alla eventuella städuppdrag som den där bloggurun ger ut hur sugen jag än är på dem. Mitt uppdrag kommer, när ryggen väl är bra igen, att handla om att göra ryggövningarna en gång per dag för att hålla eländet i schack! GLAD PÅSK!!

Jag hade sett fram emot att möta någon slags vår i Gustafs....istället får jag ha vår i en kruka inomhus.

Tänk att jag aldrig lär mig....igår tänkte jag en tanke som nog inte var särskilt klok. Jag tänkte att det var länge sen jag hade ryggskott.

I morse klev jag upp extra tidigt för att lämna bilen till service i Själevad klockan sju. När jag lämnat bilen började jag skrapa rutan på den lånebil jag skulle ta när den formligen skriker att det är tomt i tanken...det lyste rött, rött, rött....längst ner i botten på mätaren.

In igen och fick nyckel till en ny bil. Processen startade igen, denna gång en bil med lite mer bränsle i tanken. Men allvarligt jag förstår inte hur folk tänker.....hur sjutton kan man med gott samvete lämna tillbaka en bil där tanken i det närmaste är tom. Får jag låna en bil så ser jag väl ändå till att fylla på ungefär den mängd bränsle jag kört upp. Det ingår nämligen i låneavtalet.

Nåväl jag körde iväg, både varm av allt skrapande men ändå lite frusen. Det tog en stund innan sätet blev varmt så ryggen hann kylas av. Jag hämtade i alla fall upp sonen och körde upp mot sjukhuset där han hade tid på ögonmottagningen tjugo i åtta. När jag backade in bilen på parkeringen och tryckte ner kopplingen kände jag hur det drog åt i ländryggen. Värsta ryggskottet hade anlänt. Med kallsvetten forsande efter ryggen, med en värk som gjorde att jag trodde att jag skulle svimma kom vi till slut upp på mottagningen. Väl där blev sonen omhändertagen och jag lokaliserade en brits där jag kunde lägga mig på mage och vila en stund.

När hans läkarbesök var över rullade vi ihop hans jutsubyxor som jag kunde ha i svanken under den korta biten ner på stan.

Sonen skulle till skolan och jag till sista dagen på mitt traineeprogram. Där kom nästa problem, hur skulle jag orka med utbildning en hel dag? Tur att det finns bord i alla fall, de drogs ihop och jag kunde lägga mig raklång på magen. Där låg jag flera timmar och gjorde mina McKenzieövningar med jämna mellanrum. Jag lyckades trycka tillbaka disken hyfsat men insåg att jag inte skulle klara av att vara med på kvällens avslutningsmiddag. Hur trist kändes inte det? Jag som beställt godaste maten.....Istället åkte jag hem efter att ha lämnat tillbaka den bil som gav mig ryggskott och hämtat min egen (och ja...jag tankade några liter innan återlämnandet).

Istället för den missade restaurangmaten fick Sudden gå och köpa pizza åt oss, Efter maten softar jag med min bästa vän just nu. Ländryggsrullen. Jag ligger på ett lagom hårt underlag med rullen under svanken. Det trycker tillbaka disken....det är ju tur att jag varit med förr så jag vet hur jag ska göra. Men nog gör det fortfarande ont och nog är jag öm allt. Fast inte alls som i morse. Nu kan jag röra mig utan att hålla på att svimma. Bäst av allt är att jag har ett inbokat sjukgymnastbesök imorgon.....tanken var att nacken skulle få hjälp....så kommer det inte att bli....jag kommer att be om rygghjälp istället.

Så här ser den ut min bästa vän just nu!

Jag vet inte om ni kommer ihåg den där bloggen jag berättade om där man fick ett städuppdrag i veckan att klara av. En liten del av mig var ju lite sugen att haka på men nej.....jag ångrade mig. Det kändes alltför stort och oöverkomligt. Men....och detta är ett stort men....jag har lyckats motstå frestelsen att ta den torra rena tvätten från linan och slänga ner den i en korg i väntan på att vikas och stoppas undan. Det är ju nämligen så det brukar gå till. Allt för att nästa maskin ska få plats att hänga till tork.

Istället vek jag det som skulle vikas och sedan strök jag det som behövde strykas på en gång. Fattar ni vad stort detta är....jag gjorde det på en gång. På en gång! Måste upprepa det för det är nästan så att jag inte tror det själv. Sen var ju bara det faktum att jag inte slängde allt i korgen ett stort plus. Det gjorde att jag inte behövde stryka lika mycket som vanligt heller....tvätten hade ju inte fått ligga och knöla till sig alls.....

Detta känns definitivt som ett vinnande koncept....undrar just hur länge jag klarar av att hålla i det? Lyckas jag är det kanske dags att försöka följa en matsedel igen......

För att fira gjorde jag godisglass....eller där lurades jag lite....glassen gjorde jag för att deadline att lämna in nästa recept närmade sig....men vi åt den för att fira i alla fall! Eller där lurades jag igen. Jag åt den för att fira....Sudden åt den för att den är så god!

Mumsig godisglass!

Jag gillar verkligen lördagar. Framförallt när det inte står något speciellt på programmet. Visst finns det tvätt att ta reda på, hyllor att städa men det är verkligen ingenting som måste göras just idag.

Med tanke på hur slutet av veckan var så är att slappa det enda rätta.

Först en liten uppdatering vad gäller taket. Snickaren som var här i torsdags konstaterade att takpappen är slut....inte konstigt att det regnade in. Att lappa och laga är ingenting att tänka på, det skulle naturligtvis bli väldigt dyrt i längden så det blir att bekosta ett nytt tak....känns ju lite sådär. Inget jag hade planerat in nu. Om ett par år, men inte nu. Fast jag har ju inget val. Nu hoppas jag på en regn- och snöfri vår till dess att mitt tak passar in i planeringen för byggarna.

Torsdag och fredag tillbringade jag på biblioteket. Det var ovanligt med två dagar efter varandra men ett nytt lånesystem sjösattes i torsdags så för mig var det en nödvändighet att få vara med för att klara mig själv på fredagen. Som vanligt när det är något nytt fungerar det inte riktigt som det ska, funktioner saknas och annat småstrul infinner sig. Men i stort sett gick det bra, jag fixade fredagen alldeles själv utan större problem. Sen att jag inte kom åt alla funktioner jag behövde för att sköta jobbet var ingenting jag kunde rå på. Hoppas det rättar till sig innan det är dags för nästa arbetsdag på bibblan. Tom i huvudet var jag i alla fall.

Så som sagt, att slappa känns helt rätt denna lördag. Fast nu har jag faktiskt varit lite aktiv ändå. En promenad, sen har jag gjort godisglass. Ett recept som ska in i nästa Anundsjö Aktuellt, därefter gjorde jag i ordning ett antal smoothiepåsar till frysen med frukt och bär i lagom stora frukostportioner. Det har blivit sonens favoritfrukost numera.....något han orkar äta tidigt på morgonen.

Men mer blir det inte gjort idag....nu är det skidskytte. Nog så tufft, det gäller ju att både orka åka fort och skjuta mitt i prick. Jag behöver allt fokus till det! Heja!

En härlig tulpanbukett lyser upp.

Sju frukostar. 

Jag borde ha förstått redan i morse när jag försökte äta min yoghurt med gaffel att det här kunde bli en tokig dag. Skoldagen gick som den skulle men sen...

Äta yoghurt med gaffel tar tid. 

.
Först möts jag av en räkning från landstinget för ett uteblivet besök på ögonmottagningen.....problemet är bara att sonen var där men av någon anledning finns det inte noterat att han blev undersökt av en läkare.....inga som helst noteringar.....och med tanke på det tyckte de väl att han inte varit där.

Efter att ha blivit skickad runt mellan olika enheter visar det sig att jag måste ringa till ögon för att utröna att han faktiskt var där.....fast det inte finns noterat....hur nu det ska gå? Men det är förmodligen inga större problem, förhoppningsvis räcker det med ett samtal imorgon för att reda ut det hela.

Sen gick jag glad i hågen för att fukta jorden runt mina relativt nysådda frön. Då ser jag att det rinner vatten på insidan av fönstret.....det kändes ju inte riktigt okej....

Då vänder jag mig om och tittar upp i taket och ser att vävtaket inte är så där slätt och fint som det ska vara. När jag sedan ställer mig på en stol för att känna på taket är det inte direkt torrt....

Slutsatsen är att vi har ett läckande yttertak. Känns ju sådär....bökigt, onödigt och framförallt dyrt. Efter kontakt med försäkringsbolaget fick jag klart för mig att om det inte är ett vattenrör som sprungit läck är det ingenting de ersätter.

Just idag önskar jag att jag inte hade ett skitknä så att jag i alla fall kunde klättra upp på taket och skotta bort snön...det skulle ju hjälpa till att minimera skadan. Men jag tänker inte ge mig upp på nåt tak ikväll så ingen behöver vara orolig.....

Eftersom alla eländes saker brukar komma i skov om tre blev jag plötsligt lite orolig att det ska komma nåt mer. Fast då tänker jag att sonens öga måste ju vara nummer ett. Räkningen för det icke uteblivna besöket borde vara nummer två och taket nummer tre. Förhoppningsvis blir det inte mer.....

Nu ska jag släppa taket, läsa lite, kanske slöa framför teven. Sen får jag försöka ringa på hjälp imorgon bitti.

Det positiva i kråksången är ju i alla fall att ingen gjort sig illa.....

Tydliga rännilar på insidan av fönstret. 

Bubbligt tak......och fuktigt....

Jag har inte gett mig själv några nya uppdrag de senaste dagarna mer än att komma på olika saker att grilla till lunch. Det gäller ju att ta vara på det fina vädret.

I en stol mot väggen har jag suttit och bara njutit. Lyssnat till porlandet i stupröret, droppandet från taket, vedens knäppande i eldkorgen, småfåglarnas kvitter, skotrarna som råmat förbi på baksidan, en och annan bil, glada barnskratt någonstans i kvarteret, svischandet när sparkåkarna susat förbi på gatan och klicket som uppstår när någon som är ute och går med stavar kommer förbi.

Kort sagt, jag har lyssnat på våren som kommer....nu har jag tagit en paus och ska kolla in skidskytte på teven.

Elden sprakade.

Smältvatten rann bland isen i stupröret. 

Lunchpaket på grillen.

Dripp, dropp från taket. 

Idag gav jag mig själv ett ganska enkelt uppdrag. Att njuta av det fina vädret så mycket som möjligt. För att kunna genomföra uppdraget på ett så bra sätt som möjligt krävdes det några förberedelser.

Steg 1 var att gå ut i förrådet och plocka fram ett par stolar att sitta på. Från förrådet plockades även eldkorgen ut. Sedan placerades delarna på lämpliga platser i solen.

Steg 2 handlade om att förflytta ved från baksidan till framsidan.

Steg 3 var att ta ut sittunderlag för att slippa bli kall i rumpan.

Därefter gick det som på räls. Först frukost, sen grillat till lunch, lite kaffe på det så hade jag absolut inga problem att få tiden att gå.....härliga tider. Bäst av allt var att höra hur snön formligen rann bort från taket.

När sonen under sen eftermiddag skulle iväg och arbeta matte var jag snäll och gav honom skjuts....mest med baktanken att jag då kunde passa på att köpa såjord och några nya odlingslådor att sätta i fönstret.

Imorgon är det nämligen dags....då ska mina murbinkefrön ner i jorden....eller ner....de är så små så de måste ligga ovanpå. Det blir helt enkelt morgondagens uppdrag.

Yey spring is coming!

Igår hittade jag en hemsida som någon slags förvaringsguru har. Hon hade lagt ut något som hon kallade veckans utmaning till sina följare. Ena veckan handlade det om att rensa ur några lådor i köket, en annan att städa ett skåp i hallen, nästa gång kunde det vara att städa badrumsskåpet för att gå över till handväskan. Sen fortsätter det på samma sätt.

Kände plötsligt att det skulle vara något för mig.....flera av de områden hon hade lagt som utmaningar hör till områden i vårt hem som verkligen skulle behöva gås igenom. Handväska däremot har jag ingen men en arbetsryggsäck som väger bly. Ibland när jag letar efter något speciellt inser jag vad mycket onödigt jag går omkring och bär på varje dag....den skulle verkligen innebära en utmaning.

Nu är det ju inte riktigt så enkelt, för mig är det ju en utmaning att sköta de vanliga vardagssysslorna. Inte för att jag på något sätt har svårt för det eller inte kan, utan helt enkelt för att det är så oerhört tråkigt så jag skjuter på det så långt som möjligt. Det finns ju nämligen alltid någon bra bok att läsa eller något annat trevligt att göra.

Dessutom om jag ska klara en sån utmaning behöver jag nog någon form av belöning. Eftersom belöningen i såna fall måste komma från mig själv inser jag att jag nog skulle ge mig belöningen ändå...utan utfört uppdrag....om den var tillräckligt motiverande vill säga.

Alltså skulle jag behöva ge mig något slags straff istället om jag inte utför uppdraget. Vad kan man tänka sig då? Inte få läsa, ligga i soffan och mysa vid braskaminen eller äta lördagsgodis? Det faller också....alla de sakerna skulle jag göra ändå....jag skulle helt enkelt strunta i att straffa mig själv. Sån är jag, tror inte på straff.

Alltså ett belöningssystem kommer inte att fungera, att hitta lämpliga straff eller sanktioner skulle inte heller fungera. Så hur ska jag göra?? Förmodligen som vanligt....det får stanna vid en tanke.....någon dag kanske jag börjar...eller inte. Det har ju gått bra att låta bli hittills.

Något annat som plötsligt slår mig när jag googlar runt bland förvarings- och inredningssidor är att det nästan uteslutande är kvinnor som har bloggar i dessa ämnen. Varför är det så? Det känns ju inte särskilt jämställt, med gårdagen i åtanke. Nej fram för fler manliga förvaringsgurus....då kanske till och med jag hakar på trenden: Ett uppdrag i veckan!

Idag har jag sprungit ett maratonlopp igen. Det händer någon gång då och då. Efter varje lopp känner jag mig utmattad både fysiskt och psykiskt, men känslan är ändå rätt skön. Problemet är att den sköna känslan inte stannar särskilt länge eftersom det ständigt kommer nya lopp. Jag pratar förstås om tvätten, denna eviga. Högarna som aldrig tar slut, är det inte smutsiga högar så är det rena.

Att det tar på fysiskt är ett faktum för jag blir alltid svettig av att plocka undan tvätt och stryka. Svettig? Allvarligt hur vanligt är det? Svettas jag för att det faktiskt tar på kroppen eller är det mer det psykiska obehaget som gör att jag blir varm? För psykiskt obehag blir det då jag alltid väntar till dess att jag vet att jag har flera timmars jobb framför mig.

Varenda gång när jag väl plockat undan allt det rena och använt strykjärnet på de delar som behöver det lovar jag mig själv att aldrig låta det gå så långt igen.....jag lovar mig själv att ta reda på tvätten direkt från strecket och inte bara trycka ner de rena kläderna i en korg för att få plats att hänga nästa maskin.

Problemet är att vi i vår familj har en person som gärna startar tvättmaskiner och ser till att det hängs på strecket. Sen vore det ju perfekt om det fanns en annan person som gärna tar reda på de rena kläderna.....det är i det ledet det felar. Junior som fixar den första delen sköter sig alltså.....undrar vad han skulle säga om att ändra arbetsfördelningen? Jag påbörjar och han får avsluta.

Lite roligt är det dock allt ändå, ibland är det nästan som en skattjakt. När botten i tvättkorgen nås hittar jag ibland kläder jag nästan glömt bort att jag hade. Idag hittade jag kläder som senast användes i slutet av januari. Inte underligt då att jag tycker att det är tomt i garderoben ibland och sonen står på huvudet bland de rena kläderna på jakt efter något att sätta på sig.....

Men nu kan vi fylla garderoberna igen...för tro inte att tvätten förflyttats från tvättstugan ännu....nån måtta får det vara på ansträngningarna. Det går ju inte an att förta sig......

Vissa dagar känner i alla fall jag mer än någonsin att tiden går väldigt snabbt. Idag är en sån dag. Sudden fyller sjutton åt. Sjutton år!! Hur gick det till?

Nyss var han en liten plutt, nu är han en ung man som bara har ett enda år kvar till myndighetsdagen. Konstigt känns det, väldigt konstigt men samtidigt fantastiskt att just jag har en sån underbar, kärleksfull unge som har gett mig de bästa minnen att se tillbaka på. Som dessutom fortsätter att bygga minnesbanken varje dag som går. Det gör att varje dag är den bästa.

Han blev uppvaktad i morse, precis som vanligt, av en mamma som sjöng för honom och gott fika och paket. Fast det här året blev det bara en present.....men det var något han verkligen ville ha så han blev mer än nöjd. Det vittnade hans leende om.

Nu är det lite som det var när han var yngre och fyllde år, kompisarna har anlänt. Fast skillnaden är att då började vi alltid med att grilla ute innan de lekte. Först ute i snön och sedan inne. Idag riggar de datorer och ställer i ordning där nere för att kunna spela. Lite snö kommer de dock att få smaka på då de ska ut i förrådet och hämta in ett spelbord. För att komma dit behöver de pulsa i snö....av någon anledning är det ingen som skottat vägen dit ut.....

Tårtan som vi ska smaska på senare. 

På bron står äntligen fastlagsriset, färgmatchat såklart! 

Jösses vilken tur att det inte blev något av min onda hals. Då vet jag inte hur jag skulle ha orkat med den här dagen. För idag har jag varit aktiv vill jag lova.

Först och främst körde jag Vasaloppet. Mjuka spår gjorde att det blev extra tungt. Som om det inte var nog tog jag en promenad till mamma och drack kaffe.

Sedan fixade jag lite ute på gården och i garaget.....där fann jag utebelysningen till granen som jag hade lagt för att torka. Det passade ju ganska bra att plocka undan den nu när det snart är påsk. En tur till återvinningen hann jag också med.

Inte så konstigt då att det gick sådär på skidskyttet....det blev nog helt enkelt för många aktiviteter idag. Det är nog bäst att jag vilar så mycket jag kan nu....att ha såna här aktiva dagar kan ju ta knäcken på mig annars....

Nu kan det gå precis hur som helst. Antingen ligger jag däckad imorgon eller så lyckas jag skrämma bort den annalkande förkylningen. Mitt under mellon började min hals att göra ont....och det berodde inte på att jag sjöng med (blundade emellanåt).

Nu gör det riktigt ont när jag sväljer och jag känner mig allmänt hängig. Ont i huvudet har jag också...(nu är ju det i och för sig inte så ovanligt utan förkylning heller). Exberitox och en kopp te med honung.....hoppas det gör susen.

Jag brukar nämligen inte bli sjuk på lov, därför hoppas jag att det är lite skrämsel bara. Jag har ju planerat att ha fullt upp med att göra så lite som möjligt och det går ju inte om jag blir sjuk. Att bli sjuk räknas som fusk för då behöver jag ju inte ens anstränga mig för att göra ingenting....

Tänk, det blev precis som jag befarade. Nog vaknade jag tidigt i morse allt. Som vanligt med en förlamande trötthet. Med ett huvud som helst av allt ville somna om. Jag försökte....jag försökte verkligen. Låg hur länge som helst, blundade och slappnade av men det gick inte.

Men vad gjorde väl det när jag inte måste kliva upp utan hade möjligheten att ligga kvar i sängen hur länge som helst. När jag väl orkade släpa mig ur sängen bryggde jag mig lite kaffe och hämtade tidningen. Sen dess har jag njutit av sängens värme utan att behöva kliva upp. Jag läser lite, kollar lite teve, surfar lite, lyssnar till traktorerna utomhus (just nu tror jag att det är en på vår gård) och inser att det nog snöat natten som gick....

Plötsligt hör jag steg i trappan, lätt förvånade inser jag att det är sonen som vaknat. Fast han var inte vaken så länge.....det var hjälp att droppa ögat som efterfrågades och sen gick han och la sig igen. Han lär sova länge idag....precis som jag lär slöa under täcket länge. Nu tänker jag plocka fram min bok!

Det finns dagar när det är extra tungt att kliva upp. Idag var det en sån dag. Inte för att jag hade något på agendan som jag gruvade mig för....utan helt enkelt för att det var morgon och jag var tvungen att kliva upp. När jag låg där under mitt varma, sköna och oerhört mjuka täcke skrek hela kroppen i protest mot tanken på att slänga fötterna utanför sängkanten och försöka nå en sittande ställning.

I mitt huvud rullade ett mantra om och om igen. Det lät ungefär så här: " Meningen med livet kan inte vara att kliva upp tidigt på morgonen, det borde vara förbjudet." Om och om igen snurrade orden runt. Mitt i alltihop hörde jag en liten ynklig röst som försökte göra sig hörd. "Kliv upp....kliv upp...du kommer att bli sen".

Till slut lyckades jag släpa mig ur sängen, ta mig till jobbet och starta upp biblioteksdatorn för att ta emot alla låntagare. Lagom till tiofikat började jag vakna till liv och hade en hjärna som fungerade på ett ungefär. Fast jag tror tack och lov att det bara var jag som märkte av mitt slöa huvud.....

Nu väntar några dagar med sovmorgon....dagar när jag kan ligga i sängen precis hur länge jag vill. Ja förutom på måndag då.....då fyller Sudden sjutton år. Naturligtvis har han bokat ett tandläkarbesök ganska tidigt som gör att han måste bli firad ännu tidigare.....kontentan av det är att jag får se till att ställa väckare. Fast det gör jag så gärna för sen får jag sova några dagar igen.

Nu känner jag ju mig själv rätt bra så jag kommer säkert att vakna tidigt och känna mig pigg, bara för att jag får sova. Det är ju så det brukar vara. Men det gör ingenting....ingenting alls för jag får ju som sagt ligga kvar i sängen precis så länge jag vill.

Att jag var så extra trött i morse finns det dock en anledning till. Mitt knä värkte så att jag inte kunde sova igår kväll. Därför somnade jag sent för att vakna mitt i natten när det gjorde ont....alltså blev det inte så många timmar sömn som det borde ha blivit. Det tar jag igen veckan som kommer.

Röda irriterade ögon resulterade i ännu ett besök på ögonmottagningen. Det visade sig vara en vinstlott. Även om vi tyckte att Sudden fick bra hjälp redan i fredags var det ingenting mot dagens läkarbesök. En grundlig (och då menar jag riktigt grundlig) undersökning resulterade i att vi i alla fall fick en hypotes till varför en sjuttonåring får plötsligt högt tryck på ena ögat.

Den här läkaren hittade spår av inflammation i ögat. När han sedan letat på nätet (eller i varje fall på datorn), kollat, funderat, tittat i ögonen igen (många gånger) gav han oss ett namn på vad det kan vara sonen drabbats av, Posner Schlossmans syndrome. Oron fick ett namn, en möjlig förklaring och ett hopp att få fin hjälp. En trygg och glad mamma och nöjd son gick ut ur undersökningsrummet efter en timme.

Tanten utanför i väntrummet var dock inte så glad när vi kom ut....hon hade fått vänta länge förstod vi. Men som sagt vi var desto gladare. Med sig ut hade Sudden recept på andra trycksänkande ögondroppar som förhoppningsvis inte irriterar lika mycket samt inflammationshämmande droppar. Återbesök om tre veckor (om inget mer knas dyker upp förstås) då får vi se om hypotesen håller eller om det är något annat ändå.