Natten som gick vaknade jag halv tre med samma olustiga känsla och illamående som jag har haft sen jag kom hem från sjukhuset. Dessutom med den metalliska smak i munnen jag vant mig vid de senaste dagarna. 

Med magen i uppror klev jag upp och knaprade i mig några novaluzid och åt en banan. Sen låg jag och vände och vred mig (så gott det gick med tanke på mitt knä och illamåendet) några timmar innan jag slumrade till vid halv sex. Strax efter sju vaknade jag igen och då tog jag raskt beslutet att inte en enda värktablett ska komma in genom min mun den närmaste tiden trots rådet att hålla en jämn nivå av smärtstillande. Låt värken komma....så känns det....

Nu har dagen snart gått, magen känns aningen bättre även om den fortfarande inte är helt i ordning och värken i knäet är väldigt överkomlig. Faktum är att jag är förvånad att det knappt känns att man skurit upp knäet och plockat ut skrot. 

Den långtidsverkande bedövningen skulle ju räcka trettiosex timmar som längst, det innebär att den borde gått ur kroppen runt lunch idag, allra senast. Men när jag känner på mitt knä upplever jag att det fortfarande är bedövat....alltså återstår att se om jag är lika kaxig när den släpper....kanske överfaller jag askarna med alvedon och pronaxen då...bäst att inte ropa hej utan se till att de finns nära sängen!

Hur som helst, om man bortser från magens tillkortakommande funkar det utmärkt med knäet. Jag lyckades duscha idag, ta en aningen längre promenad än igår, mot slutet av dagen kunde jag ta några steg som vanligt i trappan hemma på vägen upp från källaren. Dessutom behöver jag inte längre sitta med helt sträckt ben på toa utan kan böja det nästan nittio grader. Har ni inte provat att sitta med ett ben helt sträckt på toa tycker jag att ni ska göra det....dagens utmaning....och fuska inte....

Nu brinner OS-elden!