Jag har kommit på att jag är rätt bra på att lura mig själv....eller lura...det är nog fel ord. Vi säger så här istället, jag har en fantastisk förmåga att tro mig själv om saker som sedan aldrig blir av. I mina tankar förflyttar jag mig tillbaka till augusti och den tid när sonen packade för att åka till Norge och studera. Minns att jag tänkte att det skulle bli så fruktansvärt tomt här hemma och att jag aldrig skulle klara av helgerna utan att göra en massa saker. 

Tomt blev det och så är det fortfarande, jag saknar sonens smygande upp i köket på nattkröken för att fixa något att äta (även om jag ibland blir sur av att bli väckt), eller hans flinka knappande på tangentbordet, skrattet när han pratar med kompisarna, sällskapet vid middagsbordet, känslan av att någon fixat maten eller städat hela huset. Framförallt saknar jag sällskapet i soffan medan vi tittar på filmer och serier som vi båda gillar.

Jag minns att jag såg framför mig hur jag skulle gå igenom huset på helgerna och ta tag i saker som röner ett visst motstånd, i alla fall hos mig. Ni vet saker som att städa bokhyllor, sortera papper, städa garderober, rensa skräplådan i köket, torka skåp, gå igenom gamla vinterkläder, veckostäda, garderoben i arbetsrummet där jag har tryckt in en massa saker när vi flyttade hit för drygt sex år sedan....listan kan göras lång men jag tänkte att det fanns gott om helger att fixa detta på. Jag tänkte att ett litet område varje helg skulle jag fixa. 

Till en början gick det bra, sonens klädkammare fick en genomgång, toa och duschrum nere men sen....tog det tvärstopp...ändå till några veckor innan han skulle komma hem till jul. Då städade jag hans rum och kände mig nöjd. Men lådorna, pappershögarna, kläderna i kartongerna, skräplådan och en mängd andra områden har jag inte rört. Tänker att det hamnar lite i samma kategori som att göra veckomatsedel. Det är något jag verkligen skulle vilja göra och följa men av någon anledning har jag inte lyckats hålla i längre än några dagar. Fast jag tycker att mina matsedlar varit bra....

Funderar vad det beror på, av vilken anledning kan jag inte göra det jag föresatt mig? Fast när jag tänker efter inser jag att jag visst kan göra saker jag föresatt mig....roliga saker...och knäträning (fast det absolut inte är roligt). Är detta en förmåga jag har att bara kunna strunta i saker jag borde göra men som inte är absolut nödvändiga? Jag bestämmer mig för att det är så, min förmåga att göra ingenting är guld värd och någon gång vid något tillfälle kommer jag att gå igenom den där garderoben i arbetsrummet och hitta en mängd roliga saker jag inte visste att jag hade. 

Plötsligt vet jag hur jag ska tänka, jag får leka skattjakt istället för att tänka städning....fast det börjar jag med en annan helg. Nu ska det bli en promenad innan jag gör dagens knäövningar framför avslutningen av OS.