Peppar, peppar men jag tror faktiskt att bakterierna kan vara besegrade. Jag har ingen metallsmak i munnen längre och den extrema trötthet jag kände är borta. Visst, jag är fortfarande jättetrött men inte på det där förlamande sättet som gjorde att jag knappt orkade en promenad på femhundra meter utan att bli totalt slut. Eller som fick mig att gå och lägga mig halv sju på kvällarna efter att ha jobbat en dag.

Jag vågar inte riktigt tro att det är på riktigt men plötsligt förstår jag hur mitt normaltillstånd ska vara....igår orkade jag till och med vara vaken till klockan elva....bara en sån sak.

Att jag igår dessutom orkade jaga bort dammråttor och annat skräp som tagit golvet i besittning under den senaste månaden utan att säcka ihop blev en bonus. Nu slipper jag skrapa mig under fötterna när jag går och lägger mig. Bara en sån sak gör ju att jag mår bättre.

Nu laddar jag för en ny arbetsvecka med hoppet att jag inte behöver gå och lägga mig direkt när jag kommer hem för att jag är så förtvivlat trött. Yeey, jag är på gång igen, peppar, peppar!

Polkagrisarna i fönstret lystes upp fint av solen i morse. 

Jag är lite konstig ibland. Ja, ja,  jag vet att det inte direkt är något nytt för många av er som läser min blogg men det händer att jag tycker att jag är konstigare än vanligt. Det här tillfället är ett sånt. Eller tillfälle? Det är väl mer ett beteende jag har.....

Sedan i torsdags har jag haft en ny digitalbox liggande här hemma i väntan på att kopplas upp mot teven. Först blängde jag på kartongen, sen packade jag upp delarna. Då blängde jag på delarna istället. Jag vet inte om jag någonstans önskade att boxen mirakulöst skulle kopplas in av sig själv.

Det som är konstigt i det hela är att jag inte har de minsta problem med boxar och annat tekniskt när jag ska hjälpa någon annan. När grannen ringer och behöver hjälp fixar jag det utan ångest. När mamma ringer och har något som krånglar fixar jag det utan ångest men det som är mitt eget....det är ett helt annat läge.

En av anledningarna till mitt motstånd är nog att erfarenheten säger mig att det sällan går som på räls, även om jag gör precis som det står i instruktionerna. Men i morse var det dags....jag tog tjuren vid hornen...eller för att vara exakt...jag kopplade in alla kablar och konfigurerade efter konstens alla regler. Sen kom ögonblicket när jag borde ha bild på teven.

Tror ni att jag hade det? Nej, naturligtvis inte. Efter lite snabbt googlande insåg jag att supporten var det bästa alternativet. Det tog ett tag men till slut var problemet löst, nu har jag bild så skidåkningen är räddad idag för det är i princip allt jag orkar ta mig för.

Orken är nämligen inte tillbaka, tröttheten är fortfarande bitvis förlamande. Den första antibiotikakuren räckte inte så i fredags fick jag en ny. Jag hoppas verkligen att den tar, är mer än lovligt less på att vara så förfärligt trött och att det smakar metall i munnen. Fast ett plus med metallsmaken är att det blir många apelsiner....det tar nämligen bort den värsta bismaken. Men en människa kan bara äta så många apelsiner innan det blir för många....

Nu är det ju inte jättesynd om mig...det kunde vara mycket värre...men lite less tänker jag ändå tillåta mig att vara.

Här låg den och väntade på min uppmärksamhet....boxen....

Antibiotika ytterligare en period.

Efter att ha varit extremt trött i tre veckor, tagit mängder med prover som alla haft bra värden började jag misstro mig själv.

Tröttheten jag kände, var den verklig? Metallsmaken i munnen, var den påhittad eller på riktigt? Kanske brukar jag vara så trött att det för mig är fullt normalt att somna senast klockan åtta på kvällen? Hur är det med jobbet egentligen? Kan det vara så att det blir för många timmar och intensivt under veckorna?

Lättnaden igår när jag faktiskt fick en förklaring med en bekräftelse på att det jag känt var verkligt går knappt att beskriva. Det var så skönt att inse att jag inte alls inbillat mig allt. Svaret kom från en urinodling som visade att bakterier levde loppan och orsakade både trötthet och metallsmak.

Nu ska de bekämpas, bakterierna, medicinkur är påbörjad. Ser fram emot att få känna lite annan smak än metall och förhoppningsvis orka vara uppe längre än till klockan åtta. Fast jag misstänker att tröttheten inte släpper taget så snabbt, tre veckors obehandlad infektion sätter nog sina spår.

Det positiva i kråksången är att nu vet jag att allt annat i min kropp är tipptopp och snart är förhoppningsvis alla bakterier besegrade så då är hela jag tipptopp igen!

Plötsligt vaknade kung Bore till och tyckte att det var dags för vintriga minusgrader....vet inte riktigt vad jag tycker om det faktiskt. Å ena sidan gillar jag att det inte regnar längre men å den andra sidan blev det lite för kallt på en gång. Ingen tillvänjning här inte.

Något jag är van vid är i alla fall min värmefilt, spraket från elden i braskaminen och ljusen som lyser där jag ligger i mitt soffhörn och njuter av att inte göra någonting.

Att göra ingenting kan jag unna mig med gott samvete då jag tog en kort promenad när jag kom hem idag.

Med rimfrost i håret.

Den här morgonen lyssnar jag på tvättmaskinens ljud, ger blommorna lite vatten och läser i soffan. Nyhetsmorgon rullar på lågt ljud och mellan orden i boken slinker några mattips och annat in.

Jag blev bland annat uppmärksammad på att dagens datum är ett palindrom, 20200202....lite coolt faktiskt.....många andra palindrom med bokstäver presenteras också, det sitter många påhittiga människor ute i stugorna som skickar in förslag.

Dagens kock föreslår att man ska laga frukost till middag, hon framhåller att det är ett bra tips när man inte har lust att laga mat och vill att det ska gå snabbt. När jag ser hur upplägget för kvällsfrukost presenteras inser jag att det inte är nåt för mig de kvällar jag inte har lust att laga mat. Alldeles för många ingredienser och omständigt. Nej jag fortsätter nog med mina pommesmiddagar när jag inte vill laga mat....fast det är knappast nåt att tipsa om i teverutan förstås...