Sedan i torsdags har jag haft en ny digitalbox liggande här hemma i väntan på att kopplas upp mot teven. Först blängde jag på kartongen, sen packade jag upp delarna. Då blängde jag på delarna istället. Jag vet inte om jag någonstans önskade att boxen mirakulöst skulle kopplas in av sig själv.
Det som är konstigt i det hela är att jag inte har de minsta problem med boxar och annat tekniskt när jag ska hjälpa någon annan. När grannen ringer och behöver hjälp fixar jag det utan ångest. När mamma ringer och har något som krånglar fixar jag det utan ångest men det som är mitt eget....det är ett helt annat läge.
En av anledningarna till mitt motstånd är nog att erfarenheten säger mig att det sällan går som på räls, även om jag gör precis som det står i instruktionerna. Men i morse var det dags....jag tog tjuren vid hornen...eller för att vara exakt...jag kopplade in alla kablar och konfigurerade efter konstens alla regler. Sen kom ögonblicket när jag borde ha bild på teven.
Tror ni att jag hade det? Nej, naturligtvis inte. Efter lite snabbt googlande insåg jag att supporten var det bästa alternativet. Det tog ett tag men till slut var problemet löst, nu har jag bild så skidåkningen är räddad idag för det är i princip allt jag orkar ta mig för.
Orken är nämligen inte tillbaka, tröttheten är fortfarande bitvis förlamande. Den första antibiotikakuren räckte inte så i fredags fick jag en ny. Jag hoppas verkligen att den tar, är mer än lovligt less på att vara så förfärligt trött och att det smakar metall i munnen. Fast ett plus med metallsmaken är att det blir många apelsiner....det tar nämligen bort den värsta bismaken. Men en människa kan bara äta så många apelsiner innan det blir för många....
Nu är det ju inte jättesynd om mig...det kunde vara mycket värre...men lite less tänker jag ändå tillåta mig att vara.
 |
| Här låg den och väntade på min uppmärksamhet....boxen.... |
 |
| Antibiotika ytterligare en period. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar