Det kommer lika plötsligt varje år, om än det egentligen sker långsamt. Mörkret är tillbaka på natten. Inser att det är vid den här tidpunkten, när ungefär halva juli har gått som jag vaknar upp mitt i natten och ser att det är mörkt i huset. Inte en enda ljusglimt någonstans förutom klockan på ugnen och lampan på teven. 

Då slår min mörkrädsla till med full kraft. Det är den absolut värsta tiden på året vad gäller att vara mörkrädd för mig. Tiden när ljuset lämnar plats för mörkret igen. Om det samtidigt knakar till i träet i trappan slår hjärtat hårt och öronen skärper sig rejält för att lyssna in. Så knakar det till i hallen också. Länge, länge ligger jag då och stirrar in in mörkret. Talar om för mig själv att jag är en idiot, det finns ingenting att vara rädd för. Men vad hjälper det. Inte lyssnar jag på vad jag säger. Eller säger, tänker gör jag ju. Är tyst som en mus för att inte höras. Att blunda igen och försöka sova är inte att tänka på. 

Gissa vem som kommer att tända några lampor innan hon går och lägger sig ikväll?

Några små ljusprickar är allt som syns.