Jag var inte beredd. Inte alls beredd. Efter en höst med, i mitt tycke, varmt väder så har det plötsligt blivit som det brukar vara. Kylslaget och inte alls särskilt njutbart. De tunna jackor jag har gått i så här långt är nu för kalla. Att gå barfota i skorna går också bort nu. Det innebär att jag måste leta fram både sockar och lite varmare kläder att ta på mig. Men jag har ingen lust. Ingen lust alls. Fast jag inser ju att om jag inte ska gå och frysa resten av oktober har jag inget val. För är det någonting jag tycker ännu mindre om än kallt väder så är det att frysa. 

Igår skulle jag ut med goda vänner på en egenkomponerad smakpromenad på restauranger inne i stan, med lite retrodisco som avslutning på lördagen. Men det sket sig totalt. Totalt. Vaknade på lördagen med, förmodligen, någon slags rubbning på balansnerven. Det gjorde att jag var yr och mådde heltaskigt, inte hade kraft eller ork till någonting alls. Trots det blev det, mitt på dagen, både dusch, lite spackel i ansiktet och andra förberedelser för att åka ut. Jag tänkte att det borde väl bli bättre. Men när klockan var 14 och jag satt i hallen och väntade på skjutsen kände jag att det inte skulle gå. Jag insåg att jag skulle vara tvungen att kasta in handduken fastän jag inte ville. Inte alls. Så istället för en härlig dag med goda vänner låg jag under filten och tyckte synd om mig själv. Så kan det gå, men det kunde ha varit värre. Det kan det alltid. Förhoppningsvis blir det fler tillfällen och då ska jag inte vara det minsta lilla sjuk, det bestämmer jag redan nu. 

Idag är det i alla fall söndag, kallt ute, lite snöflister singlar mot marken och jag går min vanliga match mot amöban i tvättstugan. Jag ligger lite efter på grund av gårdagen men jag räknar med att komma ikapp innan det blir kväll. 

Resten av dagen ägnas åt böcker och lite streaming (förutom amöban då förstås). Då blir det en bra söndag!