Nu har jag precis kollat igenom gårdagens tävling på SVT play. När jag satt på läktaren och tittade igår var jag alldeles för hispig för att överhuvudtaget ta in allt som försiggick på mattan. Då konstaterade jag mest att våra grabbar var oerhört nervösa och inte riktigt presterade som de brukade.

Att plötsligt stå på mattan i ett stort mästerskap och inte i en vanlig tävling gjorde stor skillnad. Bara det faktum att ha tv-kameror riktade mot sig som registrerar allt kan ju göra den lugnaste nervös. Men nu har de den erfarenheten och vet hur det känns. När de beskrev efteråt hur de upplevde det måste jag säga att jag är förvånad att de presterade alls och inte hade glömt varenda teknik....det hade nog hänt mig....jag konstaterar i alla fall att vi som är vana vid att se dem under träningar inte kände igen dem. Nu hade det nog blivit silver även om de presterat på topp, därtill var motståndet för hårt, men poängskillnaden hade blivit betydligt mindre.

Hur som helst är det fantastiskt att de fick tävla i SM, att ha nått en sån nivå att de kvalificerade sig till nåt så stort. Som förälder är jag rätt stolt....okej det är en underdrift....jag spricker nästan (visst får man säga det utan att skryta?). När jag såg killarna stå där på prispallen och ta emot sitt silver strålande av glädje fick jag laga och lappa akutsprickor i min fasad!

Sen tycker jag att de har en skön inställning till sin satsning, de tränar och tävlar för att det är roligt. Det räcker så långt det räcker. När landslagscoachen pratade med dem om en satsning mot landslaget var de lätt tveksamma för de konstaterade att de har mycket plugg också....

Nu börjar i alla fall livet efter SM, vanliga träningar och inte samma rädsla för sjukdomar och skador. Nästa lite större tävling kommer först i april. Det känns rätt skönt faktiskt.

Strålande glada och nöjda grabbar på prispallen.

Silvermedaljörerna!

Silvervasen och blommorna pryder bordet i vår hall. Sen får nog vasen flytta in i prisskåpet.

Sitter i lobbyn på hotellet vid Pite havsbad och inser plötsligt på allvar att SM är på riktigt.  Det är inte bara två bokstäver utan verkligen en tävling som tas på allvar. Många kända namn har synts till i restaurang och i övriga delar av hotellet. Jag har fått en bricka som det står funktionär på, sonen fick en som det stod deltagare på. Nu är vi nog båda lite nervösa.....fast mest jag förmodligen.....och då inte för min egen skull....

Under en längre tid har jag fått för mig att tandköttet varit lite irriterat på ett ställe i munnen. Därför har ett samtal för att boka tid hos min tandhygienist stått på att göra listan.

Igår kväll ringde telefonen med en fråga om jag kunde komma på ett återbud idag....snacka om bra timing. Då slapp jag ringa själv.....och det bästa av allt...i munnen var det frid och fröjd. Inga hål och fint tandkött. Däremot lite tandsten...men nu är även den puts väck. Lite fattigare men nöjd. Så otroligt skönt att det inte behövde borras eller bedövas eller dras några tänder!

Nu är det sådär konstigt igen. Tiden liksom rusar iväg. Imorgon är det onsdag och snart har halva skolveckan gått. Jag önskar att min kropp ville känna sig lika full av sprutt som tiden går fort. Just nu har jag en gammal kropp....ja jag vet att den har några år på nacken men kroppen känns så mycket äldre än det faktiska antalet år borde tillåta.

Ryggen är trött och värker. Det strålar ner förbi höfterna och nedåt benen till. Jag arbetar för fullt med att trycka tillbaka ett annalkande ryggskott. Sen har vi ju det eländiga knäet också. Fast just ikväll värker båda knäna och fotlederna. Faktum är att varenda led under midjan gör ont.....riktigt ont.

Men som tur är värmer elden i braskaminen gott, filten är mjuk och skön och jag har hittat ett härligt kvällsläge.

Den viktigaste nyhetshändelsen just nu verkar vara snöstormen i USA. Det rapporteras om den först av allt i alla nyhetssändningar, långt upp på tidningarnas nyhetssajter kan man läsa om den. Visst, jag förstår att det är besvärligt när det kommer en massa snö i områden där det inte gör det i vanliga fall. Men trots det förvånas jag över att det är det som har störst nyhetsvärde just nu.

En annan händelse, som i alla fall jag tycker är rätt kul, är det faktum att alla fyra ABBA - medlemmar under ett antal sekunder stod på samma scen när Mamma Mia! The Party! hade premiär i onsdags. Då kunde de fotas, alla fyra tillsammans igen. Sist det hände var 1982....det tog ett tag. Fast jag kan inte låta bli att undra hur mycket de behövde mutas....

I dag är det i alla fall söndag. Jag har inte lika många planer på vad som ska göras idag som jag hade igår, så allt som blir gjort kommer att vara en bonus. Och det som inte blir gjort....ja det blir inte gjort helt enkelt.

Träna mitt knä på förmiddagen, köra sonen till träningen på eftermiddagen och äta middag hos mamma. Säkert ska jag koka mig en kaffekopp också och elda lite i braskaminen....och så blev listan full.

Jag fick en chock när jag öppnade ytterdörren och gick ut efter tidningen i morse. Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle vara aningen mildare ute idag. Men tji fick jag....fortfarande en bra bit under -20....burr.

Trots kylan tog jag på kläder och gick en liten promenad. Med tanke på hur mitt knä mår kan jag inte gå för långt men lite frisk luft fick jag i alla fall.

Därför kan jag nu med gott samvete hålla mig inomhus resten av dagen. En dag som jag hade stora planer för. Jag skulle frosta ur frysarna, ta reda på tvätt, köra några nya maskiner, röja i köket, fixa lite i matkällaren där det behöver städas upp.

Det har gått sådär....så här långt har jag alltså tagit en kort promenad, druckit kaffe hos mamma, gjort lite lunch, eldat i braskaminen och kollat vintersport på teven. Ja, just det, jag har ju handlat och planerat middagen också. Faktum är att jag har gjort ganska många saker....bara inte det jag hade föresatt mig att göra....

I morgon bitti är det en bra morgon igen. Sonen är hemma. Det betyder att jag slipper vakna av mig själv. Eftersom jag inte är en särskilt curlande mamma (mer än när det gäller skjuts till och från träningar) får han ställa sin egen väckare, kliva upp och göra sin frukost själv.

Jag brukar vakna till när han kommer uppför trappan och går in i köket och rotar fram något ätbart ur kylskåpet. Ibland hör jag hur det fixas mackor medan han de dagar tröttheten är som störst bara kan få i sig en drickyoghurt eller liknande (om jag kommit ihåg att köpa hem sånt förstås, inte alltid ett faktum).

Förmodligen är jag en hemsk mamma, men åh så jag njuter av att inte behöva kliva upp lika tidigt som han gör. Onsdagar och fredagar däremot är hemska....då är jag oftast ensam i hemma så jag måste ta det på mitt eget ansvar att vakna och kliva ur sängen. Det är tufft för en liten trött mamma......

Mitt knä mår förresten bättre idag....jag har inte behövt gå ute i snön särskilt mycket. Sånt gillar jag!

Här är mitt kvällsläge. Jag tänker inte röra mig ur fläcken. Alls. Eller, jag ändrar mig. Jag kommer att släpa mig upp ur soffan och mitt sköna läge under filten för att fylla på med mer ved i braskaminen emellanåt.

Fast egentligen har jag det inte särskilt skönt alls. Mitt knä värker så jag tror ärligt talat att jag ska bli tokig. Det är nästan så att jag tar fram de starka värktabletterna som gör att jag flyger och mår illa....men bara nästan. På smärtskalan de använder när man ligger på sjukhus (mellan ett och tio) är jag nog på en åtta nu. Jag tar två alvedon och hoppas att det lättar lite. En fyra skulle vara okej. Det är uthärdligt.

Ja, jag tycker lite synd om mig.....därför gnäller jag.....och jag vill slippa de starka tabletterna. Jag gillar inte att flyga här hemma.

Nu är det fint ute. Ett vitt, fluffigt vinterlandskap omger oss. Det snöar mest hela tiden. På avstånd hör man traktorer eller det karaktäristiska ljudet av snöskottning. Lusten att fånga snöflingor med tungan infinner sig eller varför inte bara kasta sig i en snödriva och göra en snöängel. 

Fast då griper förnuftet tag i mig....skulle jag slänga mig i en snödriva skulle jag knappt komma upp igen. Det ser mitt knä till. Mitt dumma knä som inte tycker om att pulsa i snö alls. 

Detta med att gå i djup snö är alltså ingen höjdare alls. Det gör bara ont, under tiden och efteråt. Tyvärr är det inte träningsvärk-ont utan svullet och eländigt ont. Att ha träningsvärk-ont gör mig mest bara glad men när mitt knä svullnar gör det att den vanliga träningen blir i princip outhärdlig. 

Jösses vad jag gnäller, men jag längtar verkligen till våren! Fast jag kom precis på att då är det snart gräsklippning igen...men hellre det...påminn mig gärna när jag gnäller över det gröna som ska väck....

Ligger i soffan och slökollar på teven. Mätt i magen efter att ha ätit födelsedagsmiddag med mamma och sonen på Varvsbergets restaurang. Eftersom sonen hade träning idag, som vanligt, hann vi inte riktigt gratulera henne innan så då passade det bra att äta middag ute tillsammans. Dessutom var det väldigt god mat så paltkoma är nära.

Här där jag ligger i mitt soffhörn hör jag sonen snacka och skratta med kompisarna över nätet. Härliga porlande skratt ändå från magen. Ibland följs skrattet av ett desperat utrop "Du måste ge mig mat, jag dör..." eller något annat lika dramatiskt.

Då blir kontrasten mot det program jag ser på så väldigt stor. Ett program från Storbritannien som handlar om barn som slår sina föräldrar...eller det är i alla fall vad titeln på programmet säger att det handlar om. Fast egentligen handlar det om barn som har någon form av funktionsnedsättning. I form av exempelvis ADHD eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Barn som lever i familjer där de vuxna inte har redskap att hantera deras utbrott och ge dem det stöd de behöver.

Det gjorde ont inombords att se. Ändå kunde jag inte låta bli att titta klart. Tack och lov fick familjerna stöd och både barn och vuxna fick hjälp att hantera de situationer som uppstod. Däremot inser jag vilken oerhörd skillnad i skolsystem det är mellan vårt land och England. Där blev barnen avstängda från skolan och var inte välkomna tillbaka om de inte skötte sig. En pojke hade inte fått gå i skolan på sex månader. Sex månader...det är länge. Tack och lov blir insikten att det inte är barnens fel att de har ett visst beteende större och större hela tiden, även om vi har mycket kvar att lära här hos oss också.

Jag lindar in mig i sonens skratt igen....

Utsikt från Varvsberget.

Miles Davis hyschar där han hänger på väggen ovanför pianot. Åt vad vet jag inte riktigt. Kanske tycker han att jag gnäller för mycket över vintern och kylan. Eller så vill han bara påminna om att arbetsveckan är slut och det är dags att vila och ta det lugnt.

När det gäller att ta det lugnt gör i alla fall jag mitt bästa där jag har parkerat i mitt soffhörn med en bok från biblioteket, eld i braskaminen, massor av ljus som lyser och plockmat till middag. Det enda negativa är väl att mitt knä värker på ett inte alldeles angenämt sätt. Därför plockar jag upp min bok igen och gör mitt bästa för att drömma mig bort.

Jag har kommit på att det förmodligen är mitt fel....om ni skulle undra. Ja, att det är så kallt alltså. När jag plockade bort julen förra veckan fick jag för mig att göra det lite vinterlikt i mina fönster. Med snöstjärnor och snögubbar som dekoration....inser nu att det var dumt gjort. Jag skulle ha satt dit färgglada blommor och hängt upp fjärilar istället....

Idag är det Tjugondag Knut och nu ska julen ut....om det inte redan är gjort förstås. Här är det mesta bortplockat redan men utegranen har fått lysa ändå till idag. Men nu är den mörk den också.

Fast helt mörkt är det inte där ute för på gården lyser marschaller och något litet ljus i lyktan på bron. Jag gör nämligen som min morfar gjorde. Han tände alltid ljus och marschaller den här dagen för att fira ut julen som han sa.

Vi firade även ut julen med hjälp av pizza och bastubad! En riktigt härlig Tjugondag Knut om jag får säga det själv....ska jag gnälla på nåt är det väl kylan då.....

Ligger i soffan och drömmer mig bort. Har precis sett ett avsnitt om ett par som jagade hus på Grenada...tänk att ha pengarna till ett sånt liv....att ha flera miljoner att lägga på en bostad där det är varmt och härligt. Nog skulle det vara en skön tillflyktsort dessa vintriga dagar.....dream on....och spela på lotto!

Jag känner mig i alla fall rätt nöjd idag. Ett besök i stan avlöpte mycket bra, med besked jag ville ha. Lite vattenträning på det och jag kan med all rätt slappa i soffan och drömma om varma länder tycker jag. Semester borde vi ju kunna unna oss någon gång i alla fall. Tills dess är det bara att stoppa in en pinne i braskaminen och lyssna på eldens sprakande. 

Det är något ganska speciellt med begravningar. En sorglig stund när det är dags att ta avsked och släppa taget. En stund som skulle kunna vara mörk och tung men efteråt ofta upplevs som ljus och minnesvärd, i alla fall för mig.

Visst det är tungt för att sorgen är stark och ofta hamnar mina tankar hos andra älskade som inte längre finns bland oss. Det gör att tårarna rinner extra lätt. (Nu har ju inte jag något problem att få tårarna att rinna annars heller...) Men ändå lyckas begravningar i alla fall ge mig en känsla av ljus och värme. Så även igår när det var dags att ta avsked av ännu ett av min pappas syskon.

Mitt i det sorgliga kommer det ändå ljusglimtar, glädjen över att träffa kusiner och annan familj. Minnen som berättas, delas och blir starten på något nytt. Insikten om hur viktigt det är att ta vara på livet här och nu, att vara rädda om det vi har blir extra stark.

På väggen i det som var min farbrors lägenhet hängde "konst" som sonen gjorde för mer än tio år sedan.
Det gav en varm känsla i hjärtat. 

Okej, jag vet. Jag har ett varmt hus. Jag har varma kläder och skor. Jag har ett garage som håller bilen varm. Jag har en braskamin och ved som går att elda. Jag har en bastu som gör underverk när jag fryser och tror att jag aldrig ska bli varm igen.

Visst, jag har det bra. Men det hjälps ändå inte......jag gillar verkligen inte vintern när den bjuder på minusgrader som kryper under -15. Nä...nu var jag snäll, -10 räcker gott. Nu har det varit och är mycket kallare. Från plus till Nordpolen på några dagar. Konstigt och "oskönt" för jag har frusit hela dagen, både inne och ute.

Jag gillar egentligen inte vintern alls....lugnt konstaterar jag att jag bor i fel hörn av världen och lägger in ett vedträ till i kaminen. Jag går nog i ide ett tag men går att nå via telefon och mejl...

Det här har varit ett konstigt jullov för jag har inte plöjt böcker på samma sätt som vanligt. En enda bok har jag läst....konstigt.....

Boken är den fristående uppföljaren till Millenniumserien som David Lagercrantz skrivit, "Det som inte dödar". Jag tog mig an uppgiften motvilligt för jag gillade verkligen de tidigare böckerna om Lisbeth Salander och hade bestämt mig i förväg för att den här boken skulle vara dålig.

Visst David Lagercrantz når inte riktigt upp till Stieg Larssons nivå men jag ångrar lite att jag var så tjurig i början....det gjorde att det nog tog i alla fall en fjärdedel av boken innan jag började gilla den.

När jag väl släppte min misstro och mina fördomar gillade jag det jag läste. Han skriver riktigt bra och jag måste säga att han förvaltat Lisbeth och Mikaels karaktärer hyfsat i alla fall. Ser faktiskt fram emot att läsa nästa del...för det blir det....trådar att spinna vidare på fanns utplanterade.

Det är helt klart en läsvärd bok men gör inte som jag (tjurskalle) utan börja läsa den med ett öppet sinne och inse att den är fristående...då blir den bra.

Alltså allvarligt, hur ska det gå? Ställa väckare, vakna och komma upp ur sängen igen. Tidigt...varje dag...Efter att ha varit ledig ett tag kan jag återigen konstatera att jag inte är gjord för att kliva upp på andra tider än som passar mig. Jag har ju inga problem att kliva upp tidigt när jag vaknar av mig själv...men nu är jag inne i en period igen när det är ytterst sällan jag gör det.

Läste om nåt slags armband man har på sig som känner av i vilken sömncykel man befinner sig. Sen väcker det en där det är som mest fördelaktigt. Jag känner att det nog skulle vara något för mig.....men då gäller det att kliva upp när armbandet säger åt en förstås....

De här sista dagarna används annars mest till att läsa och ta det lugnt. Förutom att skjutsa till träningar, hyposensbehandlingar, egen provtagning och andra stadsresor. Men däremellan är det läsning, eld i braskaminen och vila som gäller.

Årets andra dag och jag har inte varit totalt lat, även om det är det jag helst av allt vill vara. Lite nytta har jag faktiskt gjort.

Jag började med ett träningspass under förmiddagen, sedan gjorde jag slag i saken och gick ner till tvättstugan och tog tag i en av de tråkigaste sysslor jag vet....att plocka reda på tvätt, vika och stryka.

Nu är det gjort, allt har dock inte hamnat i garderoberna ännu men ett steg på väg är jag, eller kanske till och med två och tre steg. Fast glädjen kommer inte att bli så långvarig....mer smutsig tvätt stoppas in i maskinen på löpande band. Men gnälla ska jag inte....jag har ju en maskin att stoppa tvätten i,....kläder finns det också....en hel del märker jag....

Nu kollar jag in skidåkarna på teven, de sliter i spåret. Nog är det bra skönt att slappa i soffan, med gott samvete dessutom!


.

Det nya årets första dag har nu ett antal timmar på nacken. För mig har det nya året börjat på ett mycket bra sätt. Jag firade in 2016 med goda vänner i Östersund och det blev en toppenkväll och natt fylld av god mat och underbart sällskap (fast förstås saknade jag sonen som firade på annat håll).

Tyvärr har inte alla fått en lika fin start. Under dessa första timmar har det rapporterats om terrorhot, bränder, dödsskjutningar, raketer som orsakat skador på både människor och hus, bilolyckor och säkert massor av andra saker jag inte har läst eller hört om.

Då är det lätt att känna en stor tacksamhet över hur mitt eget liv ser ut, lugnt och tryggt. Tänk om det skulle gå att svänga ett trollspö så att den nyårsfrid jag känner spreds över världen och fick alla med onda tankar och avsikter att börja göra bra och fina saker istället. Tyvärr är det inte så enkelt men jag kan ju alltid hoppas att någon förändras nu när det nya året börjat och gör gott istället för ont.

Vi tänder i alla fall ljus och marschaller för 2016 och hoppas på ett underbart år för alla.

Snart är 2015 till ända och ett nytt år tar sin början. En brytpunkt i vår familj där sonen firar med sina vänner i våra hemtrakter och jag firar med vänner i våra gamla hemtrakter, Östersund. Nog känns det lite konstigt men det är ju precis som det ska vara. Trots att jag är några år äldre än femtio kommer jag faktiskt ihåg hur det var....tro det eller ej....nog för att jag är känd för att ha dåligt minne.....

Nu önskar jag er alla ett gott slut på detta år och en fantastisk början på nästa!

Nog är vi lite vilda och galna i vår familj allt. I måndags satte vi oss i bilen och drog ner till Stockholm där vi sedan mitt i natten tittade på The Force Awakens i IMAX-format. Snacka om skillnad mot den vanliga 3D upplevelsen i stan. Bild, färger, ljud...allt var mer och mycket bättre.

Halv fyra på morgonen låg vi i sängen och fick några timmars sömn innan det var dags för frukost och hemfärd. Sonen hade träning på kvällen. Trötta kom vi hem igen runt halv elva. Nog var det skönt att borra ner huvudet i kudden då, det vill jag lova.

Nu ligger jag och samlar kraft för att ta tag i lite saker här hemma....fast det känns trögt.....funderar på vad jag måste....kanske ingenting.....

På väg från bion till hotellet klockan tre på morgonen....utanför Mall of Scandinavia. 

Finns det något skönare när man fryser än att göra upp en eld i braskaminen, krypa ner under filten i ett soffhörn och läsa och slötitta på teven?

Det var precis vad jag gjorde efter att ha kommit hem efter sonens träning. Där i lokalen är inte så varmt så både nästipp och tår blev kalla......okej kanske överdriver jag lite....så kallt är det inte där (om än lite svalt) men det är nog en fördel om man är aktiv för de som tränar fryser inte. Tvärtom blir de rätt svettiga.....de svettades nog lika mycket som jag frös.

Jag njuter i alla fall i brasans sken och konstaterar att både tår och nästipp är varma igen. Extra mycket njuter jag av det faktum att det var mamma som fixade middagen ikväll....smarrigt värre och lite disk....i alla fall för oss.

Tänk att tiden går fort även under julhelgen. Kanske extra fort. Nyss var det Skrapdag och vi åkte till Härnösand för att fira jul tillsammans med moster och kusin och hennes familj. En härlig julafton vid Södra Sundet om än lite blåsig och fram på kvällen lite småhal.

På kvällskvisten åkte vi hemåt och hann packa upp och lägga oss strax innan julafton blev juldag. Vaknade av att jag hörde ett tydligt strilande utomhus. Det hällregnade....det blev alltså en blöt juldagsmorgon. På med mina nya dubbskor så gick i alla fall jag säkert när jag följde sonen på väg till julottan. Medan han gick in i kyrkan gick jag och tände ljus på pappas grav. Sedan tog jag en promenad i den tidiga morgontimmen innan jag gick hem och slöade på soffan. Nu har vi båda slöat klart och snart har det blivit dags att äta lunch innan vi ska öppna julklappar. De fick inte följa med till Härnösand så vi har det roliga kvar.....

Skridskobana på gården!

Där inne satt sonen medan jag tände ljus på graven och tog en promenad. 

Marschallerna lyste vackert trots regn och halka. 

Nu är den här igen, bästa dagen på hela julen. Dagen då allt väntar och jag bara tar det lugnt. I braskaminen sprakar elden, ljusen lyser i den tidiga morgonen och kaffet smakar extra gott i tomtemuggen. Det skimrar och glänser överallt. Livet är härligt helt enkelt. Extra härligt är det för mitt knä inte värker särskilt mycket idag.

Ute har det dessutom fallit lite snö så nu är det i alla fall ett vitt lager på backen. Mer behövs inte för att jag ska vara nöjd (men jag förstår att det finns många som vill ha mer).

Nu vill jag önska er alla en riktigt God och Fridfull Jul!

I köket springer en ensam tomte på kaklet. En av de tomtar som suttit i mina föräldrars kök varje jul sedan jag föddes. När jag var liten var det min mamma som satte upp tomtarna men så fort jag klarade av det har det varit mitt jobb. Vissa av tomtarna har tappat huvudet så det har gällt att pussla när de skulle upp. Att sätta upp tomtarna är det som gjorts sist av allt. När tomtarna på kaklet är uppe är det jul på riktigt.

I år har vi frångått en del traditioner. Detta är året när vi ändrar saker, vi äter julälgen och rullströmmingen innan jul. Alla bonader och kakeltomtar kommer inte upp för att ge några exempel. Men för att få den där riktiga julkänslan var jag i alla fall tvungen att sätta upp en ensam liten tomte. Inte hos min mamma, utan hemma hos oss. I det hus där kakeltomtarna bodde allra först. Nu springer han där i sin ensamhet. Kanske får han sällskap av fler ett annat år......

Nu känner jag julefrid. Skolavslutningen förlöpte som planerat trots lite trassel med bussarna på grund av halkan. Konserten som min kör hade i kyrkan på kvällen gick fantastiskt bra. Glöggen var varm och tonerna klingade fint. Fullt var det i bänkarna också.

Här hemma har tomtarna krupit ut ur mörka vrårna och tomten har klätt granen. I år lite vilt och galet.....eller lite....rätt mycket faktiskt. Han har verkligen gått "all in". Kulor med Musse Pigg-öron samsas med de nya Star Wars-pumplorna och mer traditionella kulor. Ljus, glitter och girlander i alla varianter. En riktig Disneygran helt enkelt. Och det är väl okej med tanke på att de förvaltade George Lucas arv på ett mycket bra sätt i den nya filmen. (Bättre än George själv lyckades med film 1, 2 och 3.)

Nu är det bara den gamla vanliga tvätten som ska tvättas och tas reda på, sonen som ska skjutsas till träningar. I övrigt är det böcker, vila och slöande som gäller. Julefrid helt enkelt!

På väg hem från kvällens vattenträning kom en plötslig lyckokänsla över mig. Trött i kroppen men varm ändå efter att ha bastat bet kylan skönt i näsan och kinderna.

Ljusdekorationerna runt alla hus lyste fint mot den vita snön och det knarrade härligt under skorna. Plötsligt kom jag på mig själv med att titta efter tomtenissar i skuggorna. Tänk så förvånad jag hade blivit om nån faktiskt tittat fram.

När jag klev in här hemma möttes jag av skön värme och en ljuvlig doft av mat. Lycka!

Någon som förmodligen inte känner sig lika lycklig är den hyacint som fått gömma sig under en glaskupa i köket. Den har blivit så hög att den nu får lov att böja sig....den har helt enkelt nått sitt tak. Fast den blommar lika vackert ändå.

Årets dos av julstämning har hämtats hem. Varje år förundras jag över hur väl PerOrs i Östergensjö lyckas med sin julmarknad. Julstämningen är så tät att den går att ta på.

Doften av eldar, marschaller, ljus, tomtar i skogen, tomtar inne, granar ute och inne, gott fika, stämningsfulla marknadsstånd med allehanda goda saker och andra fina grejor. Inte nåt krimskrams så långt ögat når. De hade till och med fixat lite snö på backen.

Om någon mot förmodan missat att det är advent och julen snart kommer så är det bara att ta en tur till PerOrs, bästa julmarknaden som finns, inte ens Jamtli kan konkurrera. Då kanske de som besökt Jamtli julmarknad förstår hur fantastiskt det är (även om det naturligtvis är mycket större där).

Det är öppet imorgon också, så har ni inte varit där är det dags att ta en tur till Östergensjö. Öppet mellan tolv och fyra. Ni som bor i Östersund hinner hit om ni åker på morgonen, jag bjuder på middag!

• 
  

Försöker sortera alla tankar efter den ledarskapsutbildning jag har deltagit i under två dagar. Två otroligt intensiva dagar där hjärnaktiviteten har varit hög. Det gör att jag känner mig tom samtidigt som jag är helt uppfylld av allt. Jag försöker meta upp alla tankar med krokar men det fungerar inte, jag behöver en hel trål för att få fatt i dem nu på fredagskvällen.

Vi som har haft förmånen att delta i kursen har lärt oss otroligt mycket, det var lätt att konstatera när vi summerade dagarna innan det var dags att åka hem i den mörka kvällen. Många av alla goda tankar och lärdomar kommer från de samtal och diskussioner vi alla deltagit i. Kursledarna har naturligtvis fyllt på med matnyttigheter de med....massor av lärdomar har de bjudit på....och vi hade bara att tacka och ta emot.....och tänka....och diskutera....och tänka igen.

Nu hann vi med annat också, massor av mat och fika....och sötsaker. Lite skönsång på det under gårdagskvällen och dagarna var fulländade.

En liten kvällspromenad efter julbordet igår.

Fredagsmorgonen bjöd på en fantastisk vy från hotellrummet.

En liten tur ut i solen efter dagens lunch innan det var dags för fredagens eftermiddagspass. 

Min mamma brukar alltid baka tunnbröd med en vän innan jul. Men i år blev det inte så av olika anledningar och när hon och jag pratade om att hyra bagarstugan vid hembygdsgården fanns inte en enda dag kvar att hyra.

Då föreslog jag att vi skulle testa att baka hemma i mitt kök. Sagt och gjort, mamma gjorde en laktosfri deg som inte var alltför stor. Sedan satte vi igång. Ugnen på högsta temperatur och med varmluften på. In med den hålade pizzaplåten så att den blev riktigt het. Oj vad det gick, mamma kavlade och jag gräddade. Under två timmar tillverkades det goda tunnbrödet. 

Brödet blev mycket gott och visste man inte att det gräddats i vanlig ugn kunde man faktiskt tro att det bakats i en bagarstuga. Nu doftar det underbart av tunnbröd i vårt hus....och lite bränt mjöl. Det blir till att rengöra ugnen i morgon.

Några av de nygräddade tunnbrödkakorna. 

Mjöligt blev det så det räckte....

Åh vad jag gillar den här morgonen. En hel dag ligger framför mig där inga måsten väntar. Det ska inte skjutsas någonstans och jag har inte lovat någon att utföra något speciellt.

Dessutom gillar jag dagen extra mycket för jag har med mig minnet av en fredagskväll med välkommet och trivsamt umgänge.  Ute sprakade marschallerna samtidigt som några snöflingor föll till marken. Inne blandades glada skratt med doften av glögg och pepparkakor (och annat gott).

Jag känner mig fylld av energi även om kroppen är så trött så den helst inte vill röra sig alls. Men eftersom jag inte behöver röra mig är det ju inte nåt problem. Idag tänker jag bara göra det jag vill.

Fast en promenad ska jag snart ta. Det vill jag göra!

Nu är det vitt på granen och marken omkring, 

Helgen som gick bjöd inte på mycket vila. Varken för sonen eller mig. Han hade teoretisk domarkurs hela lördagen och på söndag var det ju-jutsu tävling i Örnsköldsvik. Då dömde han i fight och duo. Så bra att han fick licens som C1 domare eftersom han klarade både det teoretiska och det praktiska provet.

Själv hade jag andra uppdrag hela lördagen och under söndagen var jag en av de som såg till att kiosken hade öppet så att tävlande och åskådare fick sig något till livs. Långa, intensiva och tröttande dagar, om än roliga.

Därför var det så skönt att inte göra någonting ikväll. Jag såg till att laga lite middag och hade pizza klar till dess att sonen kom hem med bussen. Några tända ljus, en eld i braskaminen och sen Ant-Man på det. Fredagsmys en måndag....funkade alldeles utmärkt!

Dagen efter Thanksgiving i USA, det är Black Friday! En dag när rean är som störst over there och samtidigt är den officiella julhandelsstarten i det stora landet i väster. Här hemma har man de senaste åren märkt av Black Friday lite grann.

Men i år har det formligen exploderat. Alla affärer och webbutiker uppmärksammar den här dagen på något sätt. Rea, rea och åter rea. Hämtade upp sonen innan jag åkte hem från stan ikväll. Då tog vi en tur i några affärer och nog det blev några fynd till honom allt. Flera skjortor och svarta jeans (passande med tanke på dagen). Tomten kommer inte att ge honom några klädespaket på julafton i år....det kom vi överens om....

Själv blev det inga fredagsfynd...däremot firar jag Black Friday på mitt eget sätt.....i tvättmaskinen snurrar bara svarta kläder, i tumlaren är det svarta kläder och på strecket hänger svarta kläder. The Friday is black!

Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men för ett tag sen skrev jag ett inlägg om att jag under en längre period börjat vakna tidigt på morgonen utan att kunna somna om. Jag kände mig plötsligt vuxen som kom upp i tid på morgonen. Visserligen trött men upp kom jag utan alltför mycket besvär.

Så här i efterhand inser jag att jag skulle låtit bli att berätta om det. Inte en enda morgon sen den gången har jag vaknat tidigt och varit hyfsat pigg. Tvärtom, jag får uppbåda all viljestyrka jag har för att lyckas öppna ögonen och kliva ur sängen. Känslan när klockradion börjar spela och handen åker ut för att snooza är inte härlig. Känslan av att ligga nerbäddad i sängen är däremot underbar och i samma stund som jag inser att det är dags att kliva upp längtar jag efter kvällen när jag får lägga mig igen.

Det är bara det att nu när det är kväll tycker jag alldeles för mycket om att göra andra saker.....

Veckan som har gått har i alla fall varit intensiv och bitvis oerhört intressant. Mediautbildning om opinionsbildning och att hantera massmedia har varit höjdpunkten så här långt. Massor av lärdomar fick jag med mig....fast vi fick åka långt. Ändå till Hammarstrand. Tur att jag inte var ensam i bilen.

Här hemma hade jag min lyckans ost städhjälp i onsdags, inget skrapande under fötterna innan jag kryper ner i sängen längre. Härligt! Det innebar att jag fick energi nog för att byta några gardiner och börja plocka fram lite adventssaker som ska placeras ut i helgen. I sonens rum har jag tjuvstartat genom att lägga en ljusslinga i hans fönster. Eftersom det är lite skymt syns det inte så väl utifrån så jag tycker inte att det gör så mycket.

När min morbror övade sig på att fotografera. 

Bild nummer fyra. Här är jag nog sex, sju år och det var min morbror som tog en hel bildserie med mig som motiv. Jag minns att jag inte förstod vad alla pratade om när de tyckte att bilderna var så fina. Själv såg jag bara att jag hade tråkiga kläder och trist frisyr. Idag däremot förstår jag.

Bilden är tagen i Sjönäs där min mormor och morfar hade stuga. Där tillbringade jag alla sommardagar medan min mamma och pappa arbetade. Underbara sommardagar då solen alltid sken. Varje enskild bild jag tittar på ger mig en starkare och starkare känsla och visshet av en trygg och kärleksfull uppväxt. (Något jag i och för sig redan visste). Snacka om att vara privilegierad.

Pappa och jag!

Nostalgiresan fortsätter ikväll. Hittade en fin bild på mig och pappa vid ett av alla tillfällen vi var i fäbodarna och fiskade tillsammans med min morfar. Det är fortfarande mitt smultronställe och det har nog att göra med alla dagar och nätter jag tillbringat där under min uppväxt. Det bästa jag visste var att sova över där, något jag har gjort väldigt många gånger.

Här står jag med min morfar på spången som leder över den å som förbinder Valmsjön och Mjösjön.

Det är tröttande att fiska när man är liten. 

Jojo, det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Här är jag kanske 2-3 år gammal och återigen ute på en bilutflykt. Denna gång har jag fått tag i en flaska med något som jag tycker är gott och försöker få i mig de överblivna dropparna. Med tanke på min morfars min var det inte läskeblask....

Världen! Här kommer jag och filmjölksnalle!

Det är mörkt ute i världen nu. Terrorister sprider skräck och dödar människor utan urskillning runt om i världen. Förra veckan dödades drygt fyrtio personer i Beirut, för någon månad sedan dog nästan nittio människor i Ankara när självmordsbombare utlöste bomber mitt bland fredsdemonstranterna. Då har jag inte nämnt Afghanistan, Tunisien, Syrien och alla andra länder där terrorn är alltjämt närvarande. Den finns överallt, terrorn. I helgen slog den till på vår bakgård, i Paris. Den kom nära, så nära....terrorn vars mål är att skrämma och sprida en känsla av skräck och osäkerhet.

Kanske var det därför jag under min förmiddagspromenad idag plötsligt kände ett stort behov av att ta tag i den utmaning jag fått av flera vänner på facebook, att dela med mig av bilder på mig själv som är minst femton år gamla. Alltså bad jag att få låna med mig alla kuvert med gamla foton som låg i en låda hos mamma. Att bläddra bland dessa gamla bilder fick mig att glömma den mörka världen för en stund och fokus hamnade på ljus, kärlek och trygg omtanke istället. 

Men oj så svårt det är att välja. Här kommer i alla fall den första. Bilden togs förmodligen under en bilutflykt (vi åkte ofta på bilutflykt) när jag var ungefär ett år gammal. Med min älskade nalle som enligt min mormor luktade sur filmjölk eftersom den alltid var med mig.

Igår stod jag i tvättstugan och suckade över det eviga tvättberget. Rent som väntar på att strykas och vikas ihop, smutsigt som ska in i maskinen och sedan hängas. Bland det tråkigaste jobb jag vet, näst efter dammsugning och städning.

När jag stod där och tyckte att det var tröstlöst skämdes jag plötsligt. Synen av flyktingläger runt om i världen kom upp på näthinnan. Människor som bor i skjul eller tält med allt de äger i en säck eller liten väska. De har det kallt, blött och smutsigt och vet inte hur deras fortsatta liv ska bli.....och där stod jag och ville beklaga mig.

Det slutade jag genast med, istället kände jag tacksamhet över att bo i ett varmt hus med alla bekvämligheter man kan behöva...och lite till.

Jag undrar om det var för att det var en födelsedagsmorgon men i morse var det som det brukar vara när det är helg. Jag sov längre än fem....strax efter åtta vaknade jag till och kände mig halvt medvetslös. Precis som det brukar vara alltså.

En skön igenkänningsfaktor. Fast tyvärr tror jag inte att det kommer att innebära att jag kommer att vara så mycket piggare senare i kväll. Inte som det känns nu i alla fall. Risken finns väl att jag är halvt medvetslös i morgon bitti också....

Efter ett träningspass i förmiddags kom mamma förbi. Hon och sonen firade mig med paket och rester av gårdagens kladdkaka. En fin ljusstake och ljuslykta dolde sig i de inslagna presenterna. God födelsedagsmiddag blev jag också bjuden på när jag och Sudden kom tillbaka till Bredbyn efter jag skjutsat honom på träningen. Gästis hade farsdagsmiddag. Där serverades god mat och en härlig efterrättsbuffé som fungerade finfint för alla pappor men även för ett födelsedagsbarn.

Nu slappar jag i soffan medan jag tittar på de fina ljusstakarna jag fick. De lyser vackert.

Sakta har den kommit krypande, förändringen. Jag ska vara kvällspigg och morgontrött, det är den självbild jag har av mig själv. Tyvärr inser jag att den bilden inte stämmer längre.

Jag har börjat vakna tidigt på morgonen...både under veckorna och helgerna. Runt fem, halv sex kommer jag tillbaka från drömmarnas land. Fem, halv sex....det är ju helt orimligt.

Tro nu inte för all del att jag är pigg den tiden på dygnet. Nej då, det är bara det att jag inte kan somna om. Jag slappnar av, lyssnar till min andning (jag har läst någonstans att det är avslappnande) och försöker verkligen somna om. Men det går inte.

Det har fått till följd att jag nu istället är trött både morgon och kväll. På morgonen kan mina gäspningar konkurrera med en flodhästs, på kvällen kämpar jag tappert med att hålla mig vaken med nån bok eller nåt korsord. Teven är inte så smart att ta till då det är rena rama sömnpillret, om det inte är så att jag och sonen kollar nåt tillsammans förstås. Fast nog hamnar jag framför teven ändå titt som tätt, trots att den är ett sömnpiller. Vem har sagt att jag gör de smarta valen....

Nu undrar jag om det är så här det är att bli riktigt vuxen? I såna fall tycker jag inte om det.

Jag har tappat mitt skrivande...jag undrar så var det har tagit vägen? Eller tappat var kanske att ta i men orden kommer inte i sitt vanliga flow. I vanliga fall har jag nästan svårt att hejda allt som vill ut i form av text på min blogg men nu vill det sig inte riktigt. Fast det gör ju ingenting, faktum är att det är rätt skönt att det kan vara så.

Njuter i alla fall i mitt soffhörn med en underbar känsla av att ha ett nystädat hus medan sonen är ute runt byn. Inte på nåt bus utan han sitter och pluggar matte långt uppe i Näs. Det pluggas väldigt mycket nuförtiden faktiskt. I alla möjliga ämnen. Tänk om jag skulle vara lika arbetsmotiverad som sonen är studiemotiverad just nu....jösses vad mycket jag skulle få gjort då....

I braskaminen sprakar elden ikväll och det gör den rätt i. Sotaren har varit här idag så nu bränner vi veden ett år till! Många mysiga soffhörnshäng väntar.....

Den här helgen har diskussionerna huruvida vi ska fira Alla helgons dag eller Halloween gått höga. I tidningar, på teven och radion har jag hört alla tankar och funderingar. Just i år sammanföll ju de två, annars har ju ofta halloween varit när det är dags för vår kristna högtid. 

I vårt hem går vi i alla fall alltid till kyrkogården och tänder ljus för alla nära och kära som inte längre finns hos oss och som är ständigt saknade. Fast nog händer det att vi gör en egen Jack O´ Lantern också, sätter på bron och tänder ett ljus i, fast inte i år. 

Som vanligt har däremot granarna intagit sin plats bakom garaget, inte samma som ifjol dock. De är nog lite tufsiga vid det här laget. De som står där nu har några fler barr kvar. 

Jag känner mig också lite tufsig, hoppas att en natts sömn ska avhjälpa det. 

Nog ser de lite tufsiga ut, men det är de inte. Stickiga men inte tufsiga. 

Nu är det som vanligt igen utanför sovrumsfönstren när det är höst. De träd jag ser genom fönstret är tomma på löv men det bästa av allt är att alla småfåglar har börjat hälsa på igen.

De sitter på räcket och tittar in. Ibland sätter de sig till och med på fönsterblecken.

Jag undrar så vad det är de är ute efter, vad vill de se? De kanske precis som jag inte gillar att det blir kallare utan vill att det ska vara varmt och skönt. Kanske vill de komma in helt enkelt, in till värmen.