Tiden är märklig. När man längtar efter något kan det ibland kännas som att den går retfullt långsamt. Vid andra tillfällen går den så snabbt att man knappt hinner blinka.

Nu, ikväll, när jag förbereder mig för att arbeta igen och tänker tillbaka på de senaste fem veckorna undrar jag faktiskt var de tog vägen....jag tycker att det var alldeles nyss jag ställde undan arbetsväskan. Nu är det dags att ta fram den igen. 

I köket har jag ställt timern på kaffebryggaren, strax före sex startar den. Få se hur det går att kravla sig ur sängen....men kaffedoften hjälper nog till hoppas jag.

Mina semesterveckor har i alla fall varit vilsamma. Lite trädgårdsarbete, några härbredagar, många promenader och en liten semesterresa till Lund tillsammans med sonen. Jag har verkligen hämtat kraft och energi för att dra igång igen....även om jag gärna gått och dragit benen efter mig ett tag till...tänker att rönnen på tomten som har skiftat färg på några löv är ett tecken att det är dags att tagga upp igen!

Visst är de små vardagssakerna vi oftast tar för givet fantastiska. Som att kunna krypa in under en varm filt när kroppen fryser eller ta en varm dusch för den delen. 

Något annat som jag verkligen njuter av är när jag vaknat på natten, lättat på trycket och kan krypa in under mitt varma, mjuka täcke igen. Borra ner huvudet i kudden och känna hur skön sängen är och hur härligt det är att vila under täcket om än jag i just den stunden är vaken och kan ha svårt att somna om. 

Eller som nu när regnet öser ner utomhus, ha tak över huvudet och kunna kolla lite teve eller läsa en bok, varm och torr.

De senaste dagarna har jag passat på att prova några nya recept också, fullträffar allihop. Att jag dessutom skrivit ner dem som utkast på hemsidan direkt är en bonus. Nu finns det 25 opublicerade recept, så om jag inte lagar så mycket mat ett tag kommer jag att ha recept att dela med mig av ändå.

Ja, alltså jag har inte lagat 25 nya rätter nu.....de flesta är sen tidigare i vår....jag har inte riktigt haft fokus på att skriva ner recepten på en gång utan det har varit lappar som legat lite överallt, kvittobaksidor med måttangivelser. Förhoppningsvis bättrar jag mig, det blir så mycket enklare att skriva på en gång....

I trädgården blommar det, plockade in en pion häromdagen, ja några myror också för den delen. Där det finns pioner finns det myror....

Nu har jag landat ordentligt här hemma igen efter att ha umgåtts med sonen några veckor. Vi har haft toppendagar tillsammans då vi utforskat olika platser utomhus i Skåne. Fantastiska vyer och miljöer, pittoreska hus och vacker natur, för att inte tala om all god mat vi ätit.

Många steg har det blivit varje dag då vi har vandrat både på sandstränder och i bokskogar, promenerat och utforskat stadsmiljöer. Ja vi har åkte en del bil också förstås, för att ta oss till de olika platserna. 

Sen jag kom hem har jag tvättat, handlat, bakat muffins och kakor, upptäckt att min kaffebryggare är trasig och läcker vatten, frusit en del och skördat några gurkor i växthuset.

Just nu fryser jag i alla fall inte där jag ligger under min värmefilt....min allra bästa värmefilt som jag fått av sonen. Dagens promenad har tagits så här kan jag stanna med gott samvete...och det tänker jag göra. 

Torup.

Söderåsens nationalpark.

Hjärup.

På spaning så långt söderut det går att komma i Sverige, Smygehuk. 

Ale stenar. 

 

Lund bjuder på många pittoreska gator och hus.

Sonens balkong piffades!

Ystad

Skanör/ Falsterbo

Nu är det härlig sommar. Dofterna, humlorna, fåglarna, fjärilarna och alla blommor som slår ut i naturen gör att de dagliga promenaderna blir till magi varje gång. Stunder att plocka fram i tider som inte är lika njutningsfulla.

Här har de senaste veckorna gått i ett rasande tempo. Många trådar att nysta ihop så här i slutet av arbetsåret, trådar att fästa inför nästa läsår och en känsla av att lugnet snart infinner sig.

Sonen kom hem från Lund i början av midsommarveckan. Så nu njuter jag av att ha sällskap på många av mina promenader, att inte enbart laga mat till mig själv och att kunna prata om stort och smått mest hela tiden.

Mina utslag börjar äntligen ge med sig, men kvar finns frågan vad som utlöste hela eländet? Säkert är i alla fall att det inte är förrän nu när jag börjar bli bättre som jag fattar hur sjujävligt det har varit hela våren. Först min gömda urinvägsinfektion som gjorde mig onaturligt trött en längre period, sen ögoninflammation och mitt under den tiden började utslagen och klådan. Det födelsemärke som började växa och klia opererades bort i början av sommaren och dagen innan det var dags att ta stygnen stöp jag på en grusväg och tog emot mig med armbågen som samlade på sig en stor del av gruset från vägen. Nu läggs den om med jämna mellanrum för att den inte ska bli infekterad och ställa till med mer besvär.

Jag tänker att det räcker nu och då känns det lämpligt att min första semesterdag infinner sig imorgon. Nu blir det ett antal veckor med vila och bara göra det jag känner för dagar. Precis som det ska vara och till en början dessutom tillsammans med sonen. Det kan inte bli så mycket bättre!

Oj, nu är det länge sen jag bloggade här. Jag har till och med glömt att lägga ut den obligatoriska lärodikten skriven av Kajenn den första juni. Fast den finns ju förstås inläst på youtube, så helt glömde jag inte bort den.

Det har varit en intensiv period, framförallt på jobbet. Inte många fysiska möten men väl en hel rad Teamsmöten och massor av skrivande. Fast jag har varit inne på jobbet i stan några dagar också. Vilken härlig känsla att träffa alla igen. Livet med arbetskamraterna!

Många promenader har det blivit de senaste veckorna, antingen tidigt på morgonen före jobbet, eller på kvällen när jag checkat ut. Vissa dagar till och med både morgon och kväll. De allra flesta dagar har det varit härligt väder, fågelkvitter och sommarljud.

Idag har det också varit sommarljud, ljudet av min bubbelpool på altanen fylldes med luft. Sedan kom eftermiddagen och bjöd på ett välbehövligt hällregn så den fylldes inte med vatten idag, kände inte för att vara där ute i regnet, det får bli imorgon. Då hoppas jag på uppehåll igen.

De senaste veckorna har jag även ägnat mig åt en del hemsidesarbete. Min sida www.katarinasspis.se har fått en välbehövlig makeover. Än är jag inte klar men den har fått ett renare utseende med fler sidor. Dessutom med bilder och logga som går att koppla till min kokbok. Jag känner mig nöjd men det kommer att ta ett tag till dess att alla delar är färdiga.

Större delen av den här dagen har förutom promenad och luftfyllning av poolen ägnats åt att skriva och redigera recept. Det visade sig att jag hade tolv recept som blivit liggande....snacka om slarvmaja. Men nu finns de, redo att publiceras lite i taget. Fast tid tog det, i princip en arbetsdag. Borde kanske bli en influencer så att jag kan börja tjäna pengar på det.....

Veckans dikt den 25/5

Jag har börjat fundera på om det är mitt fel att vårvärmen låter vänta på sig. Hur skulle det kunna vara mitt fel undrar du kanske?

Jo så här är det. Under ett antal år nu har jag genomfört voodoo för att få vintern att ge med sig och vårvärmen att komma. Ibland har jag stuckit nålarna i snön själv och ibland har jag haft hjälp av en god vän. Den här våren upptäckte jag att snön smälte undan ändå så jag tänkte att det här året funkar det som det ska alldeles av sig själv.

Men nej, det gjorde det inte alls. Maken till kall vår med isiga vindar, hagelskurar i tid och otid gör att jag inser att det inte fungerar som det ska mellan Vintern och Våren. Det gör att jag börjar tro att det kanske är avsaknaden av voodoon som gör att det är så kylslaget. Fru Vår behöver förmodligen lite hjälp på traven.

När nästa hagelskur kommer ska jag genast gå ut och sticka några nålar i ett och annat hagelkorn och se om inte det kan locka hit vårvärmen.

En liten nyplanterad blomma kanske också kan locka till sig våren....

Inte är det särskilt varma vindar men så härligt ändå de dagar solen skiner. Tidigare under veckan chockade jag kroppen med att ta en promenad innan jobbet...det har väl aldrig hänt förut.

Men så skönt det var. Solen sken, fåglarna kvittrade, gruset knastrade under fötterna och lastbilarna drog iväg på dagens uppdrag.

Medan jag gick där tänkte jag att det skulle kunna bli en skön vana, att promenera innan jobbet....det sket sig rätt omgående kan jag säga...veckan som gick blev det inga fler tidiga morgonpromenader.

Idag blev det en förmiddagspromenad i stället. Solen sken, fåglarna kvittrade och gruset knastrade under fötterna även idag men det var inte riktigt lika njutbart som det såg ut. Vindarna var isiga, riktigt isiga. Fast jag upptäckte en sak på promenaden, att stället att vara på idag var Prästbordet, där var det nästan vindstilla där jag gick. Men efter en stund kändes det lite fånigt att gå runt runt där så jag fortsatte mot den blåsiga delen av Bredbyn igen.

Annat som hänt under veckan är att jag har bytt plats på mitt skrivbord och sonens (med god hjälp i själva bärandet). Igår fick jag som grädde på moset hyllor uppsatta på väggen så nu har jag en riktig arbetsplats här hemma. Hur nöjd jag känner mig på en skala när jag fått ordning på mina grejor och vardagsrummet åter får vara ett vardagsrum? Det är så mycket tipptopp det någonsin kan bli.

Tyvärr har jag inga bilder från hur det såg ut innan förändringen, men en efterbild kan jag allt bjuda på!

Valborgsmässoafton kom och gick, inte blev det mycket till firande i år. Gick runt här hemma och sjöng om vintern som rasat ut sen kom första maj....inte vet jag om den var särskilt skön, mest grå och kall. Idag däremot, den tredje maj, bjöd våren på trevligare väder. 

Så pass trevligt att jag bestämde mig för att ta fram utemöblerna som vinterförvarats i växthuset och sedan städa upp där inne. I eftermiddagssolen njöt jag sedan av säsongens första kaffemugg i ett nyskurat såpadoftande växthus. 

Energin tog faktiskt inte slut där, nej jag plockade ner allt jox på sonens skrivbord i lådor och tömde mitt eget. Här ska bli ett byte, hans ska en trappa upp och mitt en trappa ner. Det kommer att bli kanonbra, för det innebär att jag inte behöver använda mitt vardagsrum som arbetsplats längre, de dagar jag arbetar hemifrån. 

Nu tycker jag dock att jag gjort mig förtjänt av att slappa i mitt soffhörn...läsa och kolla lite teve...

När Barbafamiljen flyttat ut är det vår på riktigt!

Söndag återigen, veckorna går fortfarande snabbt om än vissa dagar känns som att de aldrig kommer att ta slut. Låter konstigt kanske men konstigt är det nya vanliga.

Igår laddade jag upp för att ta mig an allt grus som snöröjningen lämnat på gräsmattan. Ansenliga mängder att kratta upp väntade, trodde jag. Väl på plats med krattan i hand kunde jag inte riktigt tro mina ögon...allt grus på min tomt var borta. Det visade sig att min granne redan fixat bort gruset. Känslan som fyllde mig då går inte att beskriva, vårens tråkigaste uppgift var redan gjord! Så underbart!

Okej, riktigt allt grus är inte borta, det är ett litet område kvar och det är bredvid garaget, det tar jag hand om en annan dag och kommer att vara gjort i en grisblink.

Att jag slapp kratta gav mig energi att såpabehandla altanen istället. Det betyder att nästa lediga, varma dag är den redo att ta emot utemöblerna!

Längtar efter lite mer värme, men med tanke på att det fortfarande är tidig vår är jag glad för alla dagar som det inte snöar. Igår lyste i alla fall solen under min promenad, det gav en skön känsla och lovade mer...snart blir det andra tider och då kommer min altan att vara redo. Själv behöver jag inga förberedelser för att vara redo, det råder det ingen tvekan om. 

Dagens dikt 26/4

Dagens dikt 25/4

Dagens dikt 24/4

23 april 2020

Sonen skickar bilder på blommande körsbärsträd, vårblommor och andra härliga vårtecken till mig. Jag tittar och längtar efter både vårens växtlighet men även efter honom. Tittar och längtar.

Fast just idag känns det ändå hoppfullt, det blåser lite mindre ute och temperaturen känns hoppfullare. Våren kommer nog här också och sonen får jag i alla fall prata med lite då och då.

När det gäller virusspridningen följer jag som många andra presskonferenserna som ges av myndigheterna alla veckans vardagar.

Något annat jag följer med intresse just nu är en aning ytligare. Eller följer med intresse vet jag inte, snarare fascination av alla som orkar hålla på med detta fenomen. Det handlar om kedjebreven som ökat på ett oanat sätt på facebook. Kedjebreven har visserligen alltid varit en del fejan och messenger men det känns som att de formligen har exploderat i mängd nu.

Många av inläggen säger sig vilja fylla facebook med något annat än trista uppdateringar...nu finns där i princip bara kedjebrev istället...det om något är i mitt tycke väldigt trist.

Det handlar om gåtor och uppmaningar som till exempel: Vem vill ta en drink med mig när det här är över? Men eftersom det handlar om kedjebrev krävs att du själv postar det på din egen vägg sen du skrivit i din kompis inlägg. Nog är det många av dem som lagt ut den utmaningen som jag gärna skulle ta en drink med, men vill de inte ta den där drinken med mig om jag inte postar inlägget själv så får det bli så.

Dessutom är många av inläggen ursprungligen skrivna på något annat språk och sedan har någon, någonstans, använt google translate innan det postats....med ett språk lika konstigt som...ja jag vet faktiskt inte vad jag ska ge för jämförelse.

Så om någon nu funderat....jag gillar inte kedjebrev. Jag förstår utmaningarnas tjusning och viljan att svara rätt, att få klura och tänka på något annat ett tag. Gåtor och kluringar är roligt, det tycker jag också. Och att dricka drinkar, det gillas skarpt, om nu någon tvivlade på det.

Så om jag tänker efter riktigt noga har jag egentligen absolut inget emot alla gåtor och annat som dyker upp, det roar och distraherar tankarna och motionerar hjärnan. Det är nog bara fortsättningen, att det ska postas på den egna väggen jag inte gillar.....kedjebrevsdelen alltså.

Inser att det nog bor en liten sur och tjurig tant i mig, fast hon dök inte upp nyss, den tanten fanns på den tiden kedjebrev skickades med post också.

Den enda uppmaning som tilltalat mig här på slutet är den där du lägger upp en bild från din senaste resa....helt utan krav att göra något liknande på din egen vägg. Såna uppmaningar gillar jag.

Här kommer i alla fall ett foto från min senaste resa....när jag och sonen möttes i Stockholm i december för att se den senaste Star Wars-filmen.

Min uppmaning till er alla är att hålla ut och vara rädda om varandra!

Usch, idag är det en riktig blåsdag. Det visslar och viner utomhus, vindspelet får jobba som bara den. Plötsligt brakar det till, en snabb titt genom fönstret för att se vad det var den här gången. På gränsen till kommunens mark står en barack med en halvlös plåt på taket som skramlar och låter, oftast är det därifrån ljudet kommer.

Plötsligt yr det runt några snöflingor också för att riktigt understryka att det är ett skitväder utan dess like. Växthusdörrarna blåser upp och jag ser att gardinerna är på väg att rymma. En snabb utryckning till altanen och jag lovar....blir det inga fler blixtutryckningar håller jag mig inne resten av dagen!

Dagar som den här tänker jag lite extra på min mormor. Hon tyckte verkligen inte om blåsväder. Hon hade oftast en fantastisk förmåga att orientera sig även utomhus, men inte när det blåste. Eftersom hon var blind tappade hon förmågan att känna i vilken riktning hon skulle gå för att ta sig dit hon skulle. Jag kommer ihåg att jag fick följa henne för att både hänga och hämta in tvätt när det blåste förutom till eventuella andra sysslor hon ägnade sig åt utomhus. Men var det inte nödvändigt gick hon inte ut alls när vinden tog i, precis som jag tänker göra idag. Jag håller mig inne, en kojdag får det bli!

Har intagit soffläge med mina iskalla tår. Men med sonens gosesockor på fötterna och en eld i braskaminen räknar jag med att de snart är varma igen, tårna alltså.

Mitt i den konstiga, annorlunda värld som omger oss nu, försöker i alla fall jag njuta av små vardagssaker. Som att ta en promenad på grusknastriga vägar och lyssna på små och stora fåglar som vårspelar. Nere vid Bredbytjärnen var det gott om svanar som trumpetade på sitt alldeles speciella vis. Runt huset kvittrar mina kompisar, de små pippisarna, förtröstansfullt.

Att njuta en mugg kaffe, äta upp allt påskgodis alldeles för snabbt och lyssna till tvättrummans snurrande är också saker som är alldeles vanligt förtröstansfulla. Nåja, det där med tvätten är kanske inte det mest njutningsfulla men någonstans är det ändå ett ljud som gör att det går att lura sig själv att allt är som vanligt.

Jag tänker och drömmer om tider längre fram när det blir vår på riktigt och önsketänker allt jag kan att det då kommer att vara okej att resa inom vårt land igen, för att träffa nära och kära som vi nu enbart har kontakt med på andra sätt. Men tänk vilken tur ändå att vi har alla dessa andra sätt, så att vi både kan höra och se varandra. Det är positivt mitt i allt det konstiga.

Annars är världen inte bara konstig utan den har varit oskarp också. Mitt öga, som i början av veckan var besvärligt genom att klibba igen, är nu som vanligt igen tack vare ögonsalvan jag fick utskriven. Det är positivt för plötsligt är inte världen så suddig längre!

Det är något väldigt förtröstansfullt med solens strålar som skymtar mellan träden en tidig morgon. Framförallt dagar som dessa när så mycket är annorlunda, då är det tryggt att solens strålar silas mellan stammarna precis som vanligt.

Igår när jag tog en promenad i blåsvädret kvittrade fåglarna sina vårsånger och gruset knastrade under skorna som vanligt, det kändes tryggt det också.

På ett ställe gick jag förbi en liten tjej som höll på att lära sig cykla med hjälp av sin pappa. Hon kommer cyklande rakt mot vägen jag gick på och upptäckte plötsligt hur nära hon var, så då ropar hon högt:
- Pappa, hur svänger man?
En sån underbar ögonblicksbild, som fick mig att le stort och inse att hela världen faktiskt inte är upp och ner, även om det bitvis känns så.

Precis som livet, det bjuder inte på någon enkel raksträcka utan är fullt av kurvor och krokar. Hur lätt skulle det inte upplevas om det vi siktade mot kunde följa en raksträcka utan hinder på vägen?  Eller skulle det kännas lätt egentligen? Det är ju just alla kurvor och hinder vi möter på vägen och de val vi gör som formar oss och leder oss dit vi så småningom hamnar.

Sedan har jag en liten fråga, kunde inte den där människan som jobbade i mitt vardagsrum i slutet av veckan haft vett att plocka undan efter sig??

När hela världen är upp och ner, invanda mönster behöver förändras då gäller det att hitta tryggheten i det lilla och inte låta rädslan för hotet som plötsligt började växa sig riktigt stort ta över.

Det lilla, det vanliga. Gå promenader, gå en match mot tvättamöban, läsa, se teve, laga mat och allt annat som är vant och tryggt.

En sak som ger mig trygghet är minnet av min mormor när hon lagade mat i sitt kök. Hon rörde sig så vant, visste precis var hon hade allt, trots att hon inte kunde se. Den bilden står verkligen för det vanliga, trygga. Jag kommer ihåg hur hon gick mellan diskbänk, skafferi, kylskåp och spis medan hon trollade fram allt gott. En av de godaste rätter jag minns, förutom morotspudding förstås, är makaronivälling. Ja, för den oinvigde låter det konstigt, jag vet. Men jag lovar det är en av de godaste saker man kan äta. Comfort food när den är som bäst.

När det gäller annan god mat pratar kockarna på teven om att det är dags att ge sig ut i naturen för att plocka ramslök och andra godsaker som börjar gro nu när det är vår. Nja, jag vet inte om det växer så mycket här uppe hos oss ännu. Det enda som faktiskt växer är högarna med grus när snön drar sig tillbaka. Fast grushögarna växer inte bara utomhus, de har en benägenhet att växa även inomhus. Så inte blev någon promenad där jag plockade nån ramslök, nej det enda jag plockar idag är tvätt och makaroner jag tappade på golvet.....gruset får ligga så länge...

Nu tänker jag återgå till mitt trygga lilla soffhörn och se några avsnitt av Arrow. Sköt om er där ute, ta hand om er själva och varandra. Fortsätt hålla huvudet iskallt, hjärtat varmt och kom ihåg att tvätta händerna!

Vilken tur att det går att välja vilket håll blicken ska riktas. Framförallt nu när solens strålar obarmhärtigt avslöjar varenda dammkorn inomhus. Mina golv formligen skriker efter en dammsugare medan jag hellre skriker efter solen, ta promenader och vara utomhus. 

Då är det tur att det går att välja var blicken ska fästas. Jag väljer att titta på vackra blommor, inne och ute, långa promenader då jag kan njuta av hur vacker naturen är när solen lyser upp. 

Nu har jag inte enbart roat mig med att låtsas som att ett damm- och skräpfyllt golv inte existerar (om än det är högst påtagligt då jag behöver skrapa fötterna när det är dags att lägga sig i sängen på kvällen). Nej jag har faktiskt låtit blicken vila på både den rena och smutsiga tvätten. Det resulterade i att jag både har tvättat och strukit kläder. Faktiskt trodde mitt aktivitetsarmband att jag hade simmat en kvart i morse...hur man nu kan simma vid strykbrädan? Men jag kan tydligen.

Nu tänker jag välja att låta blicken vila i en god bok, frågan är bara om jag väljer fantasy eller deckare idag? En svår nöt att knäcka, tyvärr kommer jag inte att hinna båda då den ena är berikad med någonstans runt 700 sidor. Fast först ska jag se om blicken kan hitta min kaffebryggare...kaffe skulle sitta som en smäck. 

Ett lämpligt objekt att fästa blicken vid. 

Att titta ner på mitt inte längre så svarta köksgolv är ingen höjdare..

Ute lyser blommorna jag planterade upp fint. Dit går det bra att titta. 

Att titta på en vintoddy är inte helt fel det heller, tyvärr tog den slut redan fredag kväll...

Redan söndag och om gårdagen bjöd på en strålande vårvinterdag är det mer soffliggarläge idag. Inte mig emot, det är ju mitt normala söndagsläge.

Den här helgen började härligt med att jag blev bjuden på sushimiddag hos en god vän. Vilken rolig kväll det blev, jag skrattade så att jag fick träningsvärk i magen och ont i käkarna. Så underbart. 

Igår efter att ha tagit en promenad på förmiddagen skulle jag handla hem en burk ravioli då jag inte hade ork eller lust att laga nån mat. Döm om min förvåning när jag insåg att hamstringsgalenskapen kommit till Bredbyn. Hyllorna där konserver brukar stå gapade skrämmande tomma. Nu klarade jag mig utan ravioli, jag köpte med en påse pommes hem istället....det gick också bra att äta.

Men jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som händer. Såvitt jag kan sluta mig till, efter att ha lyssnat till nyheterna och de råd myndigheterna ger, råder ingen livsmedelsbrist. Att ha ett litet lager för att klara de 72 timmar myndigheterna rekommenderar har nog de flesta av oss utan att rensa hyllorna i affärerna. 

Det gör ju istället att de som verkligen behöver handla mat blir utan. Till exempel alla studenter och andra som inte riktigt har de förvaringsmöjligheter eller den ekonomi ett större hushåll har. Så när hyllorna gapar tomma finns ingen pasta för dem att köpa hem. 

Självklart ska vi lyssna till myndigheternas råd och följa de rekommendationer de ger, tvätta händerna noga och stanna hemma så snart vi känner oss lite krassliga. Nu är det viktigare än någonsin att vi hjälper varandra, plockar fram våra mest omtänksamma sidor och visar hänsyn. Det gör vi inte genom att enbart se om vårt eget hus utan det är tillsammans vi kommer att ta oss igenom detta!

Att världen står inför en situation som inte liknar något annat vi har varit med om, i alla fall inte under min livstid, råder det ingen som helst tvekan om. Just därför tänker jag att det är viktigt att lyssna på experterna (då menar jag inte de självutnämnda) och vara sansade tillsammans. 

Efter några dagar med härligt vinterväder, den typen av väder som gör att till och med jag gillar vintern, är det nu mer normalt väder igen. Med snö och blåst. Snön tung av vatten så det känns inte långt borta att det börjar regna. Jag känner instinktivt att det snart är dags att ta till lite voodoo, nu när sportlovet varit.

Sonen är på väg hem från USA där han träffat några av sina vänner från åren i Norge. Han ser ut att ha haft en underbar resa, själv känner jag mig bara lite avundsjuk. Det får man vara, så länge det inte blir till missunnsamhet.

Igår fyllde han 21 år min fine, empatiske son...lyssna på det...21 år! Ett rejält grattis på messenger kunde jag ge honom, fira honom på riktigt får jag göra vid ett senare tillfälle! Men firad det ska han bli, ett 21-faldigt firande.

Idag ska jag förbereda lite jobb för veckan som kommer, laga till en fiskgryta med indiska smaker men framförallt ska jag slappa, krypa in under värmefilten i mitt soffhörn, läsa och se några avsnitt av Arrow!

Idag är det bäddat för Vasalopp, på många sätt. Här hemma hos mig innebär det eld i braskaminen, tända ljus, äggmacka och kaffe. Ja, placering i soffhörnet under värmefilten också förstås, det är en förutsättning.

Njuter av värmen och känner mig djupt imponerad av alla som sliter i spåren. Framförallt är det motionärerna som imponerar. Tänk vad många av dem som kommer att få det jobbigt idag, det ymniga snöfallet underlättar ju inte direkt. Nog är det lite retfullt ändå. Avsaknad av snö har gjort att det varit tuffa förberedelser för att överhuvudtaget få till spår så att loppet skulle gå att genomföra. Nu, den enda dag det helst inte ska snöa, vräker det ner.

Infektionen som haft min kropp i ett fast grepp sen i mitten på januari har äntligen gett med sig.  Sakta känner jag hur orken kommer tillbaka, men nog var det lite trist att det blev så långdraget. Fast det finns fördelar med att det inte var helt enkelt att konstatera vad det var för fel på mig. Det togs då massor av olika prover så nu vet jag att resten av mig är i tipptopp-form! Igår blev jag ändå lite orolig då det kändes som att en förkylning fick grepp om mig, så dumt. Men mammas vintoddy och en stunds sömn mitt på dagen gjorde susen. Idag är den puts väck!

Helgen har jag ändå ägnat mest till vila....idag ska jag dock gå en match mot tvättamöban. Tror att jag kommer att gå segrande ur den striden idag, känner mig hoppfull då den inte växt så mycket i storlek under veckan som gått.

Det var många vackra morgonpromenader på väg till jobbet under veckan som gick. 

Peppar, peppar men jag tror faktiskt att bakterierna kan vara besegrade. Jag har ingen metallsmak i munnen längre och den extrema trötthet jag kände är borta. Visst, jag är fortfarande jättetrött men inte på det där förlamande sättet som gjorde att jag knappt orkade en promenad på femhundra meter utan att bli totalt slut. Eller som fick mig att gå och lägga mig halv sju på kvällarna efter att ha jobbat en dag.

Jag vågar inte riktigt tro att det är på riktigt men plötsligt förstår jag hur mitt normaltillstånd ska vara....igår orkade jag till och med vara vaken till klockan elva....bara en sån sak.

Att jag igår dessutom orkade jaga bort dammråttor och annat skräp som tagit golvet i besittning under den senaste månaden utan att säcka ihop blev en bonus. Nu slipper jag skrapa mig under fötterna när jag går och lägger mig. Bara en sån sak gör ju att jag mår bättre.

Nu laddar jag för en ny arbetsvecka med hoppet att jag inte behöver gå och lägga mig direkt när jag kommer hem för att jag är så förtvivlat trött. Yeey, jag är på gång igen, peppar, peppar!

Polkagrisarna i fönstret lystes upp fint av solen i morse. 

Jag är lite konstig ibland. Ja, ja,  jag vet att det inte direkt är något nytt för många av er som läser min blogg men det händer att jag tycker att jag är konstigare än vanligt. Det här tillfället är ett sånt. Eller tillfälle? Det är väl mer ett beteende jag har.....

Sedan i torsdags har jag haft en ny digitalbox liggande här hemma i väntan på att kopplas upp mot teven. Först blängde jag på kartongen, sen packade jag upp delarna. Då blängde jag på delarna istället. Jag vet inte om jag någonstans önskade att boxen mirakulöst skulle kopplas in av sig själv.

Det som är konstigt i det hela är att jag inte har de minsta problem med boxar och annat tekniskt när jag ska hjälpa någon annan. När grannen ringer och behöver hjälp fixar jag det utan ångest. När mamma ringer och har något som krånglar fixar jag det utan ångest men det som är mitt eget....det är ett helt annat läge.

En av anledningarna till mitt motstånd är nog att erfarenheten säger mig att det sällan går som på räls, även om jag gör precis som det står i instruktionerna. Men i morse var det dags....jag tog tjuren vid hornen...eller för att vara exakt...jag kopplade in alla kablar och konfigurerade efter konstens alla regler. Sen kom ögonblicket när jag borde ha bild på teven.

Tror ni att jag hade det? Nej, naturligtvis inte. Efter lite snabbt googlande insåg jag att supporten var det bästa alternativet. Det tog ett tag men till slut var problemet löst, nu har jag bild så skidåkningen är räddad idag för det är i princip allt jag orkar ta mig för.

Orken är nämligen inte tillbaka, tröttheten är fortfarande bitvis förlamande. Den första antibiotikakuren räckte inte så i fredags fick jag en ny. Jag hoppas verkligen att den tar, är mer än lovligt less på att vara så förfärligt trött och att det smakar metall i munnen. Fast ett plus med metallsmaken är att det blir många apelsiner....det tar nämligen bort den värsta bismaken. Men en människa kan bara äta så många apelsiner innan det blir för många....

Nu är det ju inte jättesynd om mig...det kunde vara mycket värre...men lite less tänker jag ändå tillåta mig att vara.

Här låg den och väntade på min uppmärksamhet....boxen....

Antibiotika ytterligare en period.

Efter att ha varit extremt trött i tre veckor, tagit mängder med prover som alla haft bra värden började jag misstro mig själv.

Tröttheten jag kände, var den verklig? Metallsmaken i munnen, var den påhittad eller på riktigt? Kanske brukar jag vara så trött att det för mig är fullt normalt att somna senast klockan åtta på kvällen? Hur är det med jobbet egentligen? Kan det vara så att det blir för många timmar och intensivt under veckorna?

Lättnaden igår när jag faktiskt fick en förklaring med en bekräftelse på att det jag känt var verkligt går knappt att beskriva. Det var så skönt att inse att jag inte alls inbillat mig allt. Svaret kom från en urinodling som visade att bakterier levde loppan och orsakade både trötthet och metallsmak.

Nu ska de bekämpas, bakterierna, medicinkur är påbörjad. Ser fram emot att få känna lite annan smak än metall och förhoppningsvis orka vara uppe längre än till klockan åtta. Fast jag misstänker att tröttheten inte släpper taget så snabbt, tre veckors obehandlad infektion sätter nog sina spår.

Det positiva i kråksången är att nu vet jag att allt annat i min kropp är tipptopp och snart är förhoppningsvis alla bakterier besegrade så då är hela jag tipptopp igen!

Plötsligt vaknade kung Bore till och tyckte att det var dags för vintriga minusgrader....vet inte riktigt vad jag tycker om det faktiskt. Å ena sidan gillar jag att det inte regnar längre men å den andra sidan blev det lite för kallt på en gång. Ingen tillvänjning här inte.

Något jag är van vid är i alla fall min värmefilt, spraket från elden i braskaminen och ljusen som lyser där jag ligger i mitt soffhörn och njuter av att inte göra någonting.

Att göra ingenting kan jag unna mig med gott samvete då jag tog en kort promenad när jag kom hem idag.

Med rimfrost i håret.

Den här morgonen lyssnar jag på tvättmaskinens ljud, ger blommorna lite vatten och läser i soffan. Nyhetsmorgon rullar på lågt ljud och mellan orden i boken slinker några mattips och annat in.

Jag blev bland annat uppmärksammad på att dagens datum är ett palindrom, 20200202....lite coolt faktiskt.....många andra palindrom med bokstäver presenteras också, det sitter många påhittiga människor ute i stugorna som skickar in förslag.

Dagens kock föreslår att man ska laga frukost till middag, hon framhåller att det är ett bra tips när man inte har lust att laga mat och vill att det ska gå snabbt. När jag ser hur upplägget för kvällsfrukost presenteras inser jag att det inte är nåt för mig de kvällar jag inte har lust att laga mat. Alldeles för många ingredienser och omständigt. Nej jag fortsätter nog med mina pommesmiddagar när jag inte vill laga mat....fast det är knappast nåt att tipsa om i teverutan förstås...

Idag är det den första dagen på Råttans år, igår firades vietnamesisk (och kinesisk) nyårsafton. För första gången på mycket länge blev det inget firande hos oss dock, men det gick bra ändå. Råttans år har gjort sitt inträde. Fast egentligen brukar den vara aktuell vilket år det än är....då tänker jag på dammråttan....här hemma hittar den alltid ställen att vara på.

När det blir ljusare ute ska jag passa på att gå ut och njuta av dagsljuset, gärna innan snön de säger ska falla börjar dråsa ner. Sedan tänker jag nog hitta mig något läsbart att sjunka in och drömma mig bort i.

Förra helgen läste jag ytterligare en bok av Jo Spain, "Bekännelsen". En spännande och välskriven deckare. Den här är en fristående berättelse så du behöver inte ha läst "Förlåt oss våra synder" först.