Idag fick jag tummen ur, äntligen skulle Fylking ropa! Jag har städat. Okej inte nåt av mina "problemområden" utan en helt vanlig städning som i de flesta hem kallas veckostädning. Hos mig går det i bästa fall under namnet månadsstädning. Ni fattar inte hur nöjd jag känner mig varenda gång jag lyckats dra runt dammsugaren i huset för att sen såpatorka golven. Jag har aldrig uträttat några stordåd i några tävlingar eller vunnit några medaljer men känslan när jag städat är som en vinst, om inte värd en guldmedalj så åtminstone ett brons. Dessutom snötvättade jag mattorna idag, så friskt och fräscht att lägga ut dem på de nyskurade golven sen. Härligt!

När jag städat klart blev det en rejäl promenad i det fina vädret. Sen var det dags för lite tevetittande. Sista avsnittet av Daredevil och som grädde på moset upptäckte jag att jag hade några Jessica Jones avsnitt kvar också. Tillsammans med en bit av den godaste paj jag gjort på länge borgade det för den bästa söndagen på ett tag. 

Alltså, jag förstår mig inte riktigt på mig själv. När jag jobbar är jag oftast fullt fokuserad och har inga problem att få saker gjorda. Under de här arton månaderna som jag studerat har har jag inte ens funderat på att strunta i att sätta mig vid datorn och plugga nån enda lördag eller söndag. Jag vet alltså att jag kan ha disciplin att få saker och ting gjorda. Helt utan problem har jag satt upp ett mål för dagen och sen fullföljt det. 

Men så kommer då den här andra sidan av mig fram. Den, faktiskt, lite lata sidan som skjuter på allt till en annan dag, en annan vecka, en annan månad, ja till och med ett annat år. I mitt hem finns mängder av områden som behöver en genomgång. En hylla i hallen som fullkomligt skriker efter en rejäl rens- och städomgång. Den har skrikit i mer än två år nu. I mitt arbetsrum finns två garderober som skulle kunna vara i fin ordning men där saker och ting (allehanda prylar) liksom tryckts in utan någon större tanke. Problemet där är att jag behöver sonen i den rensningen, på flera ställen ligger datorkomponenter, kablar och diverse teknik jag inte riktigt törs ge mig på att slänga själv (det är inte han som lagt dit delarna). Här duckar jag för för det faktum att jag skulle kunna städa och sen lägga de delarna på en hylla (istället för här och där, huller om buller) i en av garderoberna vilket förmodligen skulle göra det enklare för sonen att kunna kolla över eländet när han väl kommer hem och hälsar på. Nu har jag inte ens nämnt hyllorna i hobbyrummet, förrådet under garaget eller uteförrådet och garaget för den delen. Men nä, vem orkar liksom? Uppenbarligen inte jag.

Fast allvarligt talat, hur svårt ska det vara egentligen, att plocka fram den där studiedisciplinen, det där jävlar anammat jag använde mig av varenda helg för att systematiskt börja gå igenom alla områden i huset som skulle behöva lite omtanke? Borde ju vara plättlätt kan man tycka. Men, nä, det är det inte. Faktum är att för mig känns det som samma problemlösningsnivå som kvantumfysik. Jag är helt enkelt ett mysterium. Men fatta vilken ordning det skulle bli om jag lyckades...oj, oj, oj. 

Nåja, den här helgen blir det i alla fall ingen städning, det är ju fortfarande OS, tack och lov! Bästa ursäkten!

Varför ändra ett vinnande koncept? Jag menar, vad är bättre en tidig söndagsmorgon än att slappa i soffan med en mugg nybryggt kaffe, tända ljus och OS. Just nu, i mitt fall, ingenting. Därför parkerar jag här ett tag under förmiddagen. Men samtidigt har jag bestämt mig för att gå en match mot amöban i tvättstugan. Målet är att vinna över den under dagen. I detta nu leder amöban med 3-1 men jag ska nog lyckas slå ur mitt underläge. Snart har jag förhoppningsvis utjämnat och är i ledning. 

Vad som ska ske senare under dagen är oklart. Det finns ju en hel del sport att ta del av, men jag lär nog gå en promenad ändå. Jag har upptäckt radiosporten, funkar ju kanon att ha den i öronen under promenaden. Då missas ingenting när det gäller det som händer där borta i Peking. För hur trivsamt det än är att slappa i ett soffhörn så mår i alla fall jag bra av att röra på mig också. Så med sport i lurarna och dubbar under kängorna ska jag se till att slita mig från mitt favorithörn. Fast inte än...nej, inte än. Måste ju tänka på kampen mot amöban också.  

Nu...nu kan jag pusta ut helt och hållet. I fredags kväll kom mejlet med de glädjande nyheterna att de sista uppgifterna var bedömda. Det innebär att inte finns mer att göra eller vänta på när det gäller studierna. Alla kurser ligger inne i Ladok och jag har skickat in ansökan om examensbevis. Känslan går faktiskt inte riktigt att beskriva, svävar nog lite på moln. Tänk att 18 månader gick och att de avklarades utan en enda restuppgift. Lite stolt över mig själv är jag allt. När pandemin drar sin kos och vi kan börja leva lite mer normalt ska jag se till att fira. Men än så länge har jag fullt upp med att njuta av mina lediga helger, det är firande nog.  

Idag passar det med ett boktips igen. Det är Inger Alfvéns bok "Berget dit fjärilarna flyger för att dö". Den här boken handlar om en ung man, svårt sjuk som längtar efter den lindring döden skulle kunna ge honom. Han får kontakt med en kvinna som är av den åsikten att alla ska få avsluta sitt liv när personen vill. 

Det är en komplex bok, huvudpersonen uppvisar flera olika sidor av sig själv och sitt sätt att se på livet. Texten vindlar och ibland följs huvudpersonen i ett jag-perspektiv och ibland beskriver han sig själv utifrån. 

Boken är lättläst men ändå inte. Den kräver att läsaren är med i textens alla vindlingar. För mig tog det en stund att komma in i boken och tycka att den var bra. Men till slut kom jag till det läget att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Det kanske du också gör om du läser den!

 

När sonen var hemma i början av januari lämnade han en bok till mig som han hann läsa klart medan han var hemma. Efter studierna var jag sugen på skönlitteratur igen så jag började med den direkt när han åkte. Fast det gick inte så bra att läsa, jag var tvungen att lägga den ifrån mig för jag kom inte vidare. Det visade sig att min hjärna behövde några veckor på sig efter studierna innan den var redo att börja konsumera skönlitteratur igen. I går tog jag upp boken igen och då var det plötsligt precis som vanligt. Jag fångades av texten och kunde inte lägga ifrån mig boken förrän den var utläst. 

Boken i fråga var "En katts resedagbok" av Hiro Arikawa. En varm, fin bok om kärleken mellan en katt och hans människa. Boken är finstämd och sorglig. En läsupplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Vill du läsa boken finns den att hämta här hos mig!

Det gick snabbt att komma in i läget där helgen och de lediga dagarna handlar om återhämtning. Lördag- och söndagsmorgon i slutet av den här veckan tänkte jag inte ens tanken på dator och skrivande tidigt på morgonen. Istället bara njöt jag av nymanglade lakan och att livet just nu är rätt skönt. 

Jag vet inte om jag är ensam om det men jag gillar att titta på program som handlar om att hitta boende utomlands, med fördel de program som handlar Karibien. Så ljuvligt det är att drömma sig bort till de härliga stränderna och ljuvliga klimatet. En sak gör mig dock fundersam. I princip alla lägger fokus på hur det är inomhus medan utomhusytorna ofta blir en bisak. Jag menar, vem bryr sig om ifall det inte ryms ett jättestort matbord inomhus när det är är ute under ett skyddat tak man skulle vilja äta, i alla fall jag. Jag inbillar mig att om jag skulle hitta någonstans att bo utomlands skulle utomhusytorna vara avgörande. Men vem vet, om jag mot förmodan skulle hamna i ett läge där jag kan investera i boende i Karibien så kanske även jag skulle prioritera annorlunda. Fast så länge jag får drömma så är det en stor uteplats, pool och närhet till strand som gäller. Med en hängmatta under palmerna!

Men än så länge får jag drömma mig bort i mitt eget favoritsoffhörn, det är inte illa det heller!

I morse vaknade jag tidigt som vanligt, strax efter sex. Genast började hjärnan fundera över vilka skrivuppgifter jag skulle ta mig an så snart morgonkaffet blivit inmundigat. Då kom jag på det. Inte en enda. Jag behöver inte ta mig an en enda skrivuppgift idag, eller imorgon eller nästa lördag eller nästa söndag eller...ja ni förstår. Mina helger kommer från och med nu att vara så där som helger ska vara när det jobbas hela veckorna annars. Tid för vila och helt vanligt hemmapyssel. 

Det innebar att jag svepte täcket lite tätare en stund och njöt av att ha en hel ledig dag framför mig. Jag låg där och funderade på hur mina helgmorgnar brukade se ut. Då kom jag på det. Placerad i mitt favoritsoffhörn med en eld i braskaminen, tända ljus, en mugg med kaffe och en bok att läsa. Så brukade mina helgmorgnar se ut. Nästan i samma stund som jag kom på det hade jag placerat mig på mitt favoritställe med alla de attribut jag nyss räknade upp. 

Fast just idag känns lite som att jag skolkar då jag är så van att styra kosan till skrivbordet med datorn....men med den kännedom jag har om mig själv och mina mästarkunskaper när det gäller att slappa kommer impulsen att gå till skrivbordet att försvinna snabbt. Det mest ansträngande jag tänker göra idag är att vattna blommorna, så nu vet ni det också!

Söndag eftermiddag och alla tomtar har tipptappat in i tysta vrårna igen. Huset är städat, lakan och handdukar har tvättats. Det har lagats mat och en sen lunch har intagits. Nu står seriöst slappande på programmet igen. Med nya avsnitt av The Witcher går det som en dans. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Om slappande vore en OS-gren skulle jag vara ohotad guldmedaljör!

Grått under dagens promenad. 

Just nu jobbar jag på mitt nyårslöfte igen. Jag har haft sonen och en av hans vänner hemma på besök i några dagar men nu är det tyst och väldigt tomt igen. Lakan och handdukar i tvätten och själv har jag parkerat mig i soffan under värmefilten. Det känns helt rätt, dels med tanke på kylan utomhus idag (jag har gått min promenad) och det faktum att jag vaknade vid halv fyra eftersom det var tidig tågavgång som stod på programmet. Hur skönt är det inte då att ligga här och njuta en mugg varmt te? Livet en klämdag när julen snart är över för den här gången! 

 

Ligger i soffan och kollar skidor på teven, precis som det ska vara på årets första dag. 2021 avslutades på ett föredömligt sätt, med mysigt häng med goda vänner. God mat och dryck, glada skratt och eftertänksamhet och Nyårsklockan på teven vid tolvslaget. En nyårsafton helt i min smak. När det var dags att välkomna 2022 stod jag på rätt fot, åt en bit äpple det första jag gjorde när det nya året gjorde sitt intåg, så jag har i alla fall gjort det jag kan för att det ska bli ett fint nytt år. När det var dags att avge nyårslöftet, något som brukar vara svårt, kändes det faktiskt plättlätt. Mitt löfte det här året är att slappa så mycket som möjligt. Åh, som jag ser fram emot att uppfylla det. 

Jag börjar idag, varför vänta. Tända ljus, eld i braskaminen, värmefilten på och skidor på teven. Välkommen 2022!

Nu är den här igen, den bästa dagen på hela julen. Skrapdan! All julens ljus, värme och förväntan samlat i en dag. Granen glittrar, ljusen glimmar och det tisslas och tasslas. Runt knuten smyger nissarna och kollar att allt är i ordning inför julen. Till och med hustomtens steg går att höra uppe på vinden, han som annars är ganska tystlåten av sig och helst inte vill märkas av. Fåglarna har fått sin julkärve och i burkar finns knäck och annat godis att stoppa i munnen. Allt är precis som det ska när det är skrapdag alltså. Faktum är att jag tycker så mycket om skrapdagen att jag önskar att det skulle vara flera skrapdagar efter varandra. Fast å andra sidan, då kanske skrapdagens magi skulle försvinna. Det är nog bäst att låta det vara som det är, med en skrapdag. 

Ha nu en riktigt skön julhelg, var rädda om varandra och njut av helgen som kommer så mycket som möjligt. Det är i alla fall min plan. Jag tänker vifta på tårna, se härliga filmer, umgås med familjen, äta gott, ta en och annan promenad och vila, vila, vila. 

GOD JUL

Snart har halva december gått. Vad hände liksom? Jag kommer helt tydligt ihåg att det nyss var november (typ igår) och det känns faktiskt nästan helt omöjligt att det redan gått så många dagar i den här härligt glittriga och juliga månaden. Som vanligt ägnas helgen åt studier, men som jag skrivit förut, jag börjar ana ljuset i tunneln. Och det även om det är många uppgifter kvar att lösa innan vi är i mitten av januari, varav en förmodligen handlar om att åtgärda saker i vårt examensarbete. Av den anledningen hoppas jag att resten av dagarna i december inte rusar iväg utan tar det lite lugnt. Att hinna njuta av resten av adventstiden och julhelgen står högt på önskelistan. Men en sak som stod längst upp på önskelistan har dock redan gått i uppfyllelse. Att få hem sonen till Sverige igen utan att det skulle bli nåt krångel under hemresan. Check på den, bästa klappen i år! 

 

Nu är det inlämnat, examensarbetet. Väntan tar vid för att se vad vi behöver förbättra för att få det godkänt. Det betyder att det är dags att tagga igång inför nästa kurs, den sista under de här 18 månaderna. Så det gäller att passa på att göra så många uppgifter som möjligt i den kursen de närmaste två veckorna innan det är dags att göra eventuella ändringar i ex-jobbet. Fast idag njuter jag bara av att göra ingenting. Eller jo, nånting gör jag ju. Ligger i soffan, tända ljus, skidskytte på teven och julmust i glaset. En härlig söndag, denna andra advent. 

För första gången på länge har jag en helg där jag inte behöver sitta bänkad vid datorn hela dagarna. Jag gjorde nämligen bort det i förmiddags. Nu är det bara att invänta opponeringen på måndag och se vad vi bör åtgärda innan arbetet lämnas in för bedömning. 

Det gjorde att jag fick lite adventsfeeling så efter att jag skrivit klart tog jag en promenad, drack kaffe hos mor och handlade några ingredienser som saknades i skafferiet. Sen gällde det att passa på, så väl hemma igen drog jag igång. Under eftermiddagens timmar blev det brända mandlar, trillingnötter, rocky road, sockerskorpor, knäck och pepparkaksdrömmar. Nästa helg är det dags att parkera sig vid datorn igen, då är det lycka att det finns mycket smått och gott att smaska under advent och jul. 

Imorgon är det i alla fall första advent, då ska jag gå till torget och hälsa på tomten. Det är ju ändå skyltsöndag. 

Jag vet att jag jämt tjatar om att tiden går så snabbt. Men just nu går den extremt snabbt, verkligen extremt. Dagarna ägnas åt att sitta parkerad vid datorn och skriva examensarbete, med minst en promenad per dag, gärna fler. Däremellan däckar jag i soffan. Fast tack och lov har jag vänner som sticker hål på bubblan ibland och ser till att jag får kontakt med andra än bokstäverna i min hjärna. Men jag ser ljuset i slutet av tunneln, ett par veckor till sen lämnas jobbet in....som jag längtar.  

Ute är det inget ljus i nån tunnel, i alla fall inte utanför mitt hus. Däremot är det ett fint sken från utelamporna mot den nyfallna snön. Det där blå vinterljuset i skymningen som gör att julmagin kommer närmare är påtagligt. Kanske blir det en vit första advent i år?    

Idag har jag tänt ljus för två personer som betytt mycket för mig under hela min uppväxt men som inte finns med mig här på jorden längre. Två personer som fortfarande har inverkan på mig och de val jag gör i mitt liv. De personer jag tänker på är förstås min pappa och min morfar. Just idag när det är farsdag är de extra närvarande i mina tankar. Därför kändes det fint att tända ljusen i mörkret. 

När jag tände ljuset för pappa tänkte jag alldeles extra mycket på alla skogspromenader vi tog tillsammans, på hans tålamod, våra interna tävlingar i luftgevärsskytte och en mängd andra små och stora minnen. Jag tänkte också på hur han hjälpte till att förverkliga så många av mina drömmar, ingenting var omöjligt. Och när saker och ting inte alltid gick som de skulle, nog fanns pappa där för att hjälpa mig reda ut allt igen.

Ljuset för morfar fick mig att tänka på alla underbara turer vi gjorde tillsammans till vår fäbodstuga, både när jag var barn och vuxen. Alla turer i ekan på sjön, alla abborrar vi drog upp. När så mörkret sänkte sig och elden sprakade i öppna spisen berättade morfar om vittror och annat skrömt. Min morfar var omtanke personifierad och i tonåren gav han nyttiga tips hur jag skulle ta vara på mig själv så att ingen skulle få för sig att utnyttja mig och göra dumma, elaka saker mot mig. 

Jag är så tacksam för alla fina minnen de båda gett mig och för att de alltid fanns där under min uppväxt i vått och torrt. Därför lyser ljusen extra fint för min pappa och morfar idag.

Ljuset i lyktan på pappas grav.

Ljuset i lyktan på morfars grav. 

Att sitta vid datorn och skriva en stor del av dagarna är inte bra för min rygg. Även om jag försöker röra mig med jämna mellanrum, göra mina McKenzie-övningar och tänka på hur jag sitter så kommer det ibland som ett brev på posten, ryggskottet. Tack och lov är det precis som med vanlig post numera, sällan. Fast när det väl kommer är det ett elände. De senaste veckorna har jag känt mig skör så jag har tänkt till lite extra men det hjälpte inte, i torsdags slog det tyvärr till på riktigt, det onda. 

Nu är det söndag morgon och det är faktiskt den första morgonen som jag har kunnat kliva ur sängen utan att känna att benen vill vika sig och ryggen gå av. Det är positivt. Nåt annat som är positivt är att jag är rak i alla fall. Det strålar lika långt ner i båda benen vilket gör att jag kan ta promenader i långsamt tempo utan att riskera att förvärra det onda. Ännu en positiv sak är ju förstås att jag vet vad jag ska göra för att trycka tillbaka eländet. Problemet är mest mitt tålamod, alltså det går ju så himla sakta. Å andra sidan, även om det känns som om ryggskott kommer plötsligt har det byggts upp under en längre period. Då är det väl bara som det ska vara, att det tar tid att trycka tillbaka också. 

Dessutom blev det lite roligare igår kväll. Jag fick en spontan inbjudan till middag och film. Först tänkte jag tacka nej på grund av ryggen men sen kom jag på att jag har ju inte mindre ont med goda vänner än ensam hemma. Alltså smorde jag in mig med Voltaren, packade ner min ryggrulle och tog en långsam promenad för en trevlig kväll. Som grädde på moset slapp jag ju laga middag och inte är jag sämre i ryggen idag heller! Hurra!

Det var två år sen sist, men den här helgen var det dags igen. Mina fina vänner från Östersund kom och hälsade på. Många skratt, lite allvar, mat, dryck och shopping. Och morotstårta förstås! Trots den energi vi gav varandra var vi ändå alla helt sopslut (helgens bästa ord)  så det blev en del gäspande, inte dygnade vi direkt....men oj så gott vi mådde.

På tal om shopping är det en annan sak som jag funderat lite över de senaste dagarna. Läste att de som köpt en speciell adventskalender är mycket upprörda över innehållet i den med tanke på vad den kostar. Det får mig att fundera lite på några saker. 

• För det första...vem öppnar alla luckor redan i oktober? Är inte namnet, adventskalender, en signal om att luckorna ska öppnas under advent? 
• För det andra...hur kan någon tro att det ska vara större produkter än varuprover i en adventskalender? Det faller liksom på sin egen orimlighet att det ska kunna vara något stort. 
• För det tredje, vem vid sina sinnes fulla bruk betalar 1800 kronor för en adventskalender? Suck it up, liksom! 

Läxan här är alltså tredelad: 

1. Öppna aldrig adventskalendrar i förväg. 
2. Ha låga förväntningar på innehållet. 
3. Köp en chokladkalender istället för en dyröreskalender. Eftersom de brukar kosta omkring en tia får du 180 stycken. Det blir många luckor att öppna, då kanske det till och med är okej att börja i oktober för den som inte kan vänta till advent. 

Vilken underbar helg jag har haft. Förutom det vanliga pluggandet och skrivandet har jag hunnit med flera energigivande saker också. Dels en superdupertrevlig fest igår kväll tillsammans med goda vänner. Knytis med så mycket gott att äta, förlösande skratt och samtal om smått och gott som höjde energinivån till max. Lycka en lördagskväll.

Dessutom ägnades fredagskvällen och den här eftermiddagen åt att läsa. Men inte något jag behövde läsa för mina studier utan jag läste enbart för mitt höga nöjes skull. Lyssna på det, mitt eget höga nöjes skull! Boken som reserverades för länge sen fanns att hämta på biblioteket i slutet av veckan. Och som jag har längtat efter att få läsa denna bok unnade jag mig självklart lite nöjesläsning. 

Vad jag läste? Ju sista delen i trilogin om Cardell och de andra som lever i 1700-talets Stockholm. Den heter 1795 och är skriven av Niklas Natt och Dag. Precis som tidigare böcker i serien går det nästan att förnimma stanken och misären bara genom att öppna boken. Den var förstås en riktig bladvändare, även det som i de två första böckerna. Bitvis fick den mig inte enbart att vända blad, den fick det att vända sig i magen också. Trots att den var svår att lägga ifrån sig så saknades ändå någonting, vad vet jag inte riktigt, den drog inte in mig i handlingen lika kraftfullt som del ett och del två i alla fall. Men med det sagt, den var väl värd att läsa, ångrar inte en sekund. 

Jag måste ändå erkänna att det känns tråkigt att det här var sista delen...om det nu var det? Det fanns nämligen en eller annan tråd som inte fick sin förklaring och som skulle kunna bjuda på en fortsättning. Om författaren också beslutar sig för att han saknar karaktärerna han gett liv åt i trilogin förstås. Hoppet lever alltid!

Söndag igen, solen som nyss lyste från en klarblå himmel har nu gömt sig bakom molnen igen. Jag är dock tacksam att jag hann ut en promenad innan molnen tog över. Då hann jag tanka d-vitamin innan det är dags att ta itu med pluggandet igen. Jag är i ett sånt där läge där jag både längtar efter att tiden ska gå snabbt men ändå vill jag ju hinna med allt som ska göras. Så tiden får inte springa alltför fort heller. Men nog längtar jag efter lediga helger igen, det gör jag. 

Idag har jag i alla fall bestämt mig för att laga lite mat inför veckan. På slutet har det blivit mycket färdigmat (tack och lov att det finns) men jag saknar att vara i köket och kollijoxa med maten. Så idag har jag som sagt bestämt mig för att tillbringa lite tid i köket och botanisera i skafferi och kyl. Jag har plockat upp färs och lax ur frysen som ligger på bänken och tinar, så huvudingredienserna är klara. Men vad det ska bli? Ingen som helst aning, ännu....

Jag bjuder på en vacker bild från veckan som gick när jag promenerade till bilen efter jobbet. 

Nu är det hög tid att kratta altanen, full av rönnlöv som den är. Eller så får de ligga kvar, löven, det lär ju komma snö som ska skottas bort under vintern och då åker de nog med. Annars kanske det kommer nån höststorm och blåser löven all världens väg, ett tänkbart scenario lika troligt som nåt annat. Om inte är nog inte krattan det bästa hjälpmedlet, då blir det nog kvasten som får tjänstgöra. Men det får vänta, idag har jag ingen som helst lust att vare sig kratta eller sopa bort löv.

Som vanligt när det är helg har en del av dagen ägnats åt att plugga men nu ligger jag i soffan och vilar hjärnan genom att titta ut. Jag tittar ut på det gråa och faktiskt rätt trista väder som råder utanför mina fönster. Det är höst och vi är på väg mot den kalla mörka årstid som kallas vinter, inte minfavorittid på året. Men trots att jag vet vad som väntar blir jag lite glad när jag tittar ut. Nu är nämligen mina kompisar talgoxarna och de andra småfåglarna tillbaka. De flyger fram och tillbaka utanför mina fönster. Sätter sig på fönsterblecket och tittar in. Det känns som att de vill säga hej och tala om att nu är vi tillbaka. Undrar om de saknat mig lika mycket som jag saknat dem? Jag tycker nämligen så mycket mer om mina små flygande vänner än de skränande kajorna och skatorna som annars brukar härja på tomten. Så de är mer än välkomna tillbaka, om än det innebär att vintern närmar sig. 

Som så många gånger förut frågar jag återigen mig själv var tiden tar vägen? Nyss var det mitten av september och lika snabbt som pengarna flyger iväg i ett swish tog månaden slut. Redan är det oktobers andra dag och jag är lite orolig att om jag blinkar så har den här månaden sprungit förbi den med. Nu hoppas jag att det inte går så fort, det är ett examensarbete som ska skrivas och för det behövs tid. Jag vet definitivt vad alla helger och kvällar ska användas till.  

Dessutom händer så många roliga saker på jobbet som också. Det innebär att alla vardagar är smockfulla de med. Helt ärligt skulle jag vilja svinga ett trollspö så att pluggandet var klart men har jag hängt i tills nu så vore det väl dumt att ge tappt när det bara är knappt en tredjedel kvar. 

Idag unnar jag mig i alla fall att slappa, se på teve och skriva lite manus till recept. Men imorgon då sitter jag vid datorn och skriver på examensarbetet igen. 

Idag är det en riktig grå ruskdag. Jag hade egentligen tänkt ta en tur ut i skogen men med tanke på att mina skogskängor tappade halva sulan i fredags var det bara att stanna hemma. En promenad blev det ändå förstås, men runt gatorna i byn där det inte krävs nåt grövre på fötterna. 

Den här helgen har jag återigen fått fylla på min energibägare. Faktum är att det började redan på jobbet i fredags när vi med avstånd träffades fysiskt i en av mina arbetsgrupper. Dagen började soligt och vi fick mycket gjort och med en härlig promenad på lunchen gick det bra att jobba även när regnet tog över på eftermiddagen. Ja, det enda som inte gick bra den dagen var väl det faktum att mina bästa (läs enda) skogskängor tappade sulan. Arbetskamratens munskydd som låg i hennes jacka räddade promenaden. Ska dock försöka ta mig till skomakaren i stan så snart som möjligt för munskyddet håller nog inte för evigt.  Blir svårt att komma ut i skogen annars.....även om det förstås finns nya kängor att köpa är det ingen bra idé att gå långt i terräng i alldeles nya kängor. 

Igår fick jag också fylla på energi när en god vän kom och åt med mig på kvällen. Bäst av allt, hon har samma typ av lite småsjuka humor som jag har...det borgar för många glada skratt. Fast vi kan vara allvarliga också. Det är en fin balans. 

Idag har jag gjort så lite som möjligt. Mitt favoritsoffhörn tar emot mig och jag låter mig ligga där, läsa och slötitta på teven. Inte behöver jag laga mat, det finns gott om rester sen igår. Lagade mat till ett helt kompani tror jag....undrar hur mycket jag trodde att vi skulle äta egentligen?

Ligger och tänker på det här med att fylla på energi, vilken tur att den hinken aldrig kan bli för full, den rinner aldrig över utan har alltid plats för mer. Så perfekt! Nästa helg tänker jag fylla på den igen så jag har så jag klarar mig när jag snart går in i min uppsatsskrivarbubbla.

Den här bilden togs igår, lördag. Idag var det mycket tyngre moln. 

Jag orkade inte hela min dessert igår. Den smakade smaskens till en kopp te idag istället!

September har gjort sitt intåg och min start på månaden har varit fin. Det har varit intensivt med mycket jobb och plugg varje dag men jag har hunnit med att göra roliga och lite mindre roliga saker också.

Det roliga är att i fredags hade jag två goda vänner här på middag. Vi åt och drack, pratade, åt och drack, pratade lite mer, åt och drack lite mer och så fortsatte det till dess att det blev midnatt. Då sa vi god natt till varandra, alla rejält trötta efter arbetsveckan men med energinivån rejält påfylld. 

Gårdagen ägnades åt skrivande hela förmiddagen, sen tog jag en promenad innan jag unnande mig ett långt bubbelbad på altanen. Det gjorde kroppen härligt seg vilket innebar att jag fick lägga ner plugget den lördagen. 

Idag har jag också skrivit och promenerat. Egentligen hade jag tänkt gå ut i skogen med bössan men eftersom jag blev trött igår och inte skrev så mycket som jag hade behövt så var det bara att ställa in skogsturen. Istället skördade jag kryddor, tömde krukor (det lite mindre roliga) och gjorde höst på altanen när mitt skrivmål var uppnått. Så inget ont som inte har nåt gott med sig. Nu är det enbart poolen kvar men den får allt vara ett tag till, än vill jag kunna bada!

Oj, vad hände? Plötsligt sprang två veckor iväg och just i detta nu inser jag att det enbart är två ynka dagar kvar av augusti. Jag tror faktiskt att sommaren känner precis samma sak för den här helgen har fixat till underbart väder. Varmt och soligt! Det trycks in så mycket sommar som möjligt innan september är här. 

Jag har passat på att vara ute en hel del. Dels har jag gjort höst i mitt härbre. Passar så bra när solen skiner och det är torrt. Sen har jag klippt lite buskar här hemma och kantskurit rabatten på framsidan. Känner mig så nöjd. Även om det inte är höst ännu känns det bra att ha tjuvstartat med alla höstsysslor. Framförallt med tanke på att det är dags att börja plugga på helgerna igen. 

Förra helgen hälsade jag i Östersund. En av mina goda vänner bjöd på middag och hela ligan var samlad. Så fantastiskt roligt det var, det var jättelänge sen vi kunde samlas alla på ett och samma ställe. Saknar verkligen att kunna ses för en fika på stan, ta en promenad eller en spontan utekväll. Fast ändå, de finns ju där, om än vi inte ses särskilt ofta. Men nu har jag ju tack och lov inte vänner enbart i Östersund, det finns ju många här hemma också. Vilken tur jag har!

I fredags åkte sonen iväg för höstens universitetsutbyte. Han ska läsa på University of Toronto Missisauga. Resan hade gått bra och han blev hämtad av min kanadensiske vän Ted på flygplatsen. Trots att Ted och jag enbart haft väldigt sporadisk kontakt de senaste tjugo åren mötte han upp och skjutsade till campus. Ytterligare ett exempel på att riktig vänskap håller.

Helt raka kanter blev det inte, men stenarna syns i alla fall..

Framme i Toronto.

Nu har det gått två veckor efter den härliga semestern och jag kan tycka att det inte borde vara så jobbigt att kliva upp på morgonen. Jag menar semestern har inneburit mycket vila så nog borde det finnas energi till att studsa ur sängen. 

Men nej, inte alls. Faktum är att jag är tröttare än någonsin. I alla fall känns det så. Förstår inte hur jag ska lyckas kliva upp så tidigt som är ett måste alla arbetsdagar. Fast rent förnuftsmässigt vet jag att det går. Det är ju likadant vartenda år efter sommarledigheten. Jag är trött, gillar inte att ha tider att passa. Ogillar rutiner helt enkelt. Jag vet att det finns många som tycker att det är skönt att komma in i rutiner igen men det har jag aldrig någonsin känt. Aldrig. De bästa rutinerna är icke-rutinerna. I alla fall enligt mitt sätt att se. 

Fast nu är det som det är. Nog kommer jag att fixa att kliva upp när jobbklockan tycker att det är dags. Men att jag längtar till nästa lite längre rutinfria period, det gör jag!

Visste ni att tre citrusfrukter kostade lika mycket som en ko på 1500-talet? (källa: Kronborgs slott)

 

Snart har den första arbetsveckan efter semestern gått. Det känns lite märkligt då min semesterhjärna inte riktigt vill släppa taget. Första dagen ägnades åt att försöka tyda mina finurliga anteckningar som gjordes innan semestern. Anteckningar med direktiv till mig själv om saker att ta tag i denna första vecka. Men nu tror jag att jag är på banan igen. 

Fast jag njuter av att tänka på vilken fin semester jag har haft i år. Först fick jag umgås några veckor med sonen. Först här hemma och sen med honom nere i söder. Sen blev det tid här hemma med seriöst slappande, mycket läsande och så lite måsten som möjligt. Som grädde på moset fick jag umgås med goda vänner som jag inte träffat på länge. 

Helgen som gick blev en härlig slutkläm på min semester. Tillsammans med mina söndagsmiddagsvänner från lärarhög tillbringade vi helgen i Lycksele. Vi åt, surrade, tog nån promenad, surrade lite mer, åt igen, sov en stund och sen började allt om. En alldeles underbar helg. Rätt fantastiskt att vi fortfarande träffas trots att det snart gått 35 år sen vi tog vår examen och spreds över landet. Den här gången var det den tjugonde träffen med söndagsmiddag hela helgen och alla utom en kunde delta (och henne saknade vi väldigt mycket). 

Det mest fantastiska är att när vi väl ses känns det som igår även om kontakten mellan träffarna kan vara väldigt sporadisk. 

Foto: Marie Lundgren

Foto: Maggan Johansson

När sonen och jag besökte Malmöhus fick vi ta del av många olika typer av utställningar. En av utställningarna hette (in)visible och belyste konstsamlingar ur ett queerperspektiv. Efter att ha vandrat runt där fick alla som ville ta med en bok därifrån under förutsättning att först ha skrivit ner vilket favoritkonstverket var. Det gjorde jag och därför plockade jag med mig Elena Ferrantes bok, De vuxnas lögnaktiga liv. 

Nu har jag dessutom läst den. En lite annorlunda bok mot mot de jag läst på slutet men mycket bra. Berättelsen utspelar sig i Neapel och i centrum är två familjer men framförallt den unga Giovanna. Handlingen berättar om hur barnet blir en kvinna men även om rätt och fel. Författaren utmanar mig som läsare och jag kan inte lägga ifrån mig boken. 

OS har kört igång och idag spelade Sverige fotboll mot Australien. Självklart tittade jag och det är jag glad för, en match med många mål som Sverige vann. Det satt gott. 

Något annat som kan sitta gott är maträtter från en kokbok jag fått av en god vän. Prinsessornas kokbok. Där finns vardagsrätter blandat med helgdagsmat. Mycket låter faktiskt lockande, men inte allt. Vad sägs till exempel om griljerad kalvhjärna? Eller vinsoppa? För att göra fransk äggröra krävs att "Den måste tillagas av en van hand och med största omsorg för att bliva så delikat som den bör vara".

Jag kommer inte att testa alla recept i boken...de där kalvhjärnorna kändes sådär. Bara tanken på att ha dem kokande i kastrullen. Men om någon vill testa, receptet finns här under!

Nu står Prinsessornas kokbok tillsammans med andra kokböcker i mitt kök. 

För att utöka rätten passar det utmärkt att använda resterna av det kokta kalvhuvudet och kalvtungan!

Det borde gå lika bra med prosecco.

Påminner faktiskt om mitt sätt att göra äggröra. 

Här kommer ännu ett  boktips. En charmig och urgullig bok om en gubbe och en katt. Faktum är att boken heter just det. Gubbe och katt - en kärlekshistoria. Den är skriven av Nils Uddenberg och berättar historien om hur en katt bestämmer sig för att adoptera honom och hans fru och flytta in hos dem där de bor i Lund. 

Att historien utspelar sig i Lund gör att jag nästan kan se deras hus framför mig. Jag kommer på mig själv med att undra om jag gått förbi huset när jag hälsat på hos sonen och om katten är en av alla katter sonen brukar se på våra promenader. Det måste definitivt utforskas. 

Boken är varm, kärleksfull och med bakgrund som psykiater funderar Nils mycket på kattens själsliv. En fullkomligt bedårande och lättsmält bok! 

Det är dags för några boktips igen. 

De två första böckerna hamnar i feelgoodgenren. De är skrivna av Libby Page och heter Konsten att hålla sig flytande och Caféet som aldrig sover. Båda böckerna handlar om vänskap. I den ena växer vänskapen över generationsgränserna och den andra boken berättar om två vänner som delar boende. Under ett dygn får de se sin vänskap sättas på prov. Jag upplever att romanerna är lite djupare och håller ett långsammare tempo än de vanlig feelgoodromanerna. De manar till mer eftertanke. Helt klart läsvärda. 

Den tredje  boken heter Testamente och är skriven av Nina Wähä. En riktig fullträff om du frågar mig. Boken handlar om arv och miljö och på vilket sätt det påverkar det hur människor utvecklas. I centrum en finsk familj i Tornedalen, 14 karaktärer, mer eller mindre sympatiska. 

Det här är den typen av bok som är svår att släppa. I början av boken lockas man in i handlingen genom att det berättas att det ska ske ett mord men det tar faktiskt inte särskilt lång stund innan det där kommande mordet glöms bort och alla människoöden fångar istället. Socialt arv, mörker men även ljusglimtar. Till viss del påminner boken om Karin Smirnoffs romaner om Jana Kippo, det lite kärva och korthuggna. 

När boken tog slut fylldes jag med tomhet, vad ska jag nu läsa som kan fånga mig på samma sätt? Ja, ja. Jag lär nog hitta något. Det är ju inte första gången den känslan fyller mig. 

Idag är det en sån där dag när jag ligger i soffan under filten och har tänt en eld i braskaminen. Jag känner mig kall och frusen. Kanske blev jag lite extra frusen när jag i morse fick klart för mig att stenskottet på min vindruta inte går att laga utan att hela rutan behöver bytas. Surt. 

Jag vet faktiskt inte vad det är med mig och stenskott. Det verkar som att jag har någon slags magisk attraktionskraft som gör att stenar skjuts iväg mot min vindruta och orsakar skador. Hittills har jag inte haft en enda bil där vindrutan inte fått stenskott. Faktum är att enbart ett stenskott per bil är lite, ofta får jag två, tre stycken. Dessutom har jag fått alla på nån av alla E-vägar. Nåja, jag får åka ner till stan tidigt fredag morgon och där ska jag lyckas fördriva tiden 3-4 timmar....utan bil.

Resten av den här dagen tänker jag fördriva med att slappa i soffan, läsa, se några serier och laga till nån mat. 

Jag bjuder på en sommarbild från Slottsträdgården i Malmö.

Semester är allt bra skönt! Långa lata morgnar, läsa, göra det man känner för och just nu har jag dessutom förmånen att få umgås med sonen. 

Här kommer två boktips på böcker som jag hann med att läsa under midsommarhelgen. Det är dels Söndagsvägen skriven av Peter Englund. Den berättar om ett mord som ägde rum i Stockholm sommaren 1965. Boken bygger på arkivmaterial från polis och domstolar, pressartiklar och intervjuer med människor som var med. Intressant true crime skriven på ett sätt som gör att boken fängslade i alla fall mig som läsare. 

Den andra boken handlar även den om mord men den här gången är det ren fiktion. Det är Lars Keplers åttonde bok om Jonna Linna och heter Spegelmannen. Precis som föregående böcker är den en riktig bladvändare som helst läses dagtid, i alla fall om man som jag är mörkrädd (om än sommarnätterna är ljusa). Den är oförutsägbar, tar oväntade vändningar och har en bra handling. Har du inte läst nån av Keplers böcker, börja från början!

Vilken härlig midsommarhelg det blev. Sonen hemma, solig utflykt med honom och mamma på midsommarafton. Massor av god mat under helgen, slappande, promenader, diskussioner och samtal om ditten och datten. 

Idag passade jag på att rensa bort ogräs i gruset på framsidan. Det blev fint men mitt knä gillade inte den aktiviteten. Så nu blir det lite vila ett tag för att ontet ska släppa. Inte mig emot, då kan jag ägna mig åt min favoritsysselsättning just nu, att läsa. 

Har precis avslutat en bok som handlar om Kiss som heter Den osminkade sanningen. Den är skriven av Carl Linnaeus och rymmer både succéer och bottennapp. Mycket av det som beskrivs gör att Spotify blir ens bästa vän under läsningen för att lyssna in om det som sägs om låtarna. Vilka minnen läsningen framkallar. 

Jag kommer ihåg när jag 13 år gammal satt i ett tält och lyssnade till Destroyer, och framförallt låten Do you love me?, tillsammans med kompisar. När jag sen tjugo år senare befann mig i Globen under deras återföreningsturné slöts i alla fall min Kiss-cirkel. Nu när läsningen har avslutats kommer mycket av det som spelas på Spotify att vara Kiss ett tag framöver.