Hur det gick till har jag ingen aning om men plötsligt har mer än halva juli månad gått. Åkte från ett visserligen regnigt, men ändå hyfsat varmt Lund igår och kom hem till ett halvsvalt och grådassigt Bredbyn. 

Veckan hos sonen i Lund gick verkligen fort. Vi fixade i hans nya lya, åkte på utflykter, tog promenader och åt gott. En härlig vecka som gick alldeles för fort. Imorgon börjar han jobba och min tredje semestervecka tar sin början. 

Planen för resten av semestern är att ta det lugnt och göra så lite som möjligt. Känns inte som om det kommer att vara svårt att uppfylla. Jag är som sagt en mästare på att göra ingenting. 

Efter att inte ha varit sjuk de senaste två åren var det väl min tur nu. Inte helt önskvärt när det gäller tiden men när jag överväger alternativen så var det en himla tur att jag inte blev sjuk medan jag var kvar i London. Det hade varit väldigt surt att missa ABBA-konserten och att sen kanske inte kunnat ta flyget hem som planerat. Som tur är mår jag bättre redan idag, även om jag fortfarande inte är helt fit for fight.

London var magiskt, lagom värme i en storstad och precis så skönt avslappnat utan en massa planer som jag gillar när det är semesterdags. Ja, förutom ABBA då som var hela anledningen till resan. Tänk att det var 29 år sedan vi var där tillsammans senast, Maggan och jag, väljer vi att åka tillbaka om lika lång tid igen kommer vi att vara 87 år...det ni! 

Nu kämpar jag dock hårt för att blir frisk igen, helst igår med tanke på att det var då jag skulle ha åkt ner till Lund med sonens saker till nya lägenheten. Sen skulle vi tillsammans åkt till Stockholm mitt i veckan för att se nya Thorfilmen. Men med tanke på hur mycket bättre jag mår idag är det inte helt osannolikt att jag faktiskt har tillfrisknat till dess. Fast vi får se. Men ändå, hur surt det än är att ha blivit sjuk är jag tacksam att jag blev det när jag väl kom hem och att jag redan mår så mycket bättre. 

Ändå.....lite känner jag mig som de här tilltrasslade ledningarna i Londons tunnelbana....inte så vackra att se på...fast lite fulsnygga trots allt. 

För en vecka sen var det en härligt, solig söndag. Idag är det desto gråare och regnigare. Faktum är att hela helgen haft trist väder. Igår höll det dock uppe några timmar när firandet av två femtioåringar tog sin början. Då gick det alldeles utmärkt att samlas utomhus ett tag innan alla gäster fick gå in. Det var en varmt firande med massor av god mat och trevligt sällskap. 

Idag tvättar jag undan för att se till att alla kläder som eventuellt vill följa med till London kan göra det. Det bästa skulle ju vara om jag faktiskt kunde bestämma mig redan idag för vad som ska följa med men det kan jag inte. Av någon outgrundlig anledning har jag ett stort motstånd mot att packa i förväg. Hur gärna jag än vill går det inte. Spelar ingen roll hur länge jag ska vara bort eller hur långt jag ska åka för den delen.  Däremot är jag som sagt alltid noga med att ha alla kläder rena så att inget behöver tvättas sista dagen. Fast med tanke på att jag jobbar fulla dagar ändå till dess att jag åker skulle det vara smart att packa redan nu...men smart...inte jag. I alla fall inte när det kommer till att packa.

Nu är det sommar, ingen tvekan om det. Visserligen pågår en jakt mellan solen och regnmolnen och de byter av varandra på himlen men det är skönt ute. Inte kallt så att tårna fryser, utan härligt och shortsvarmt. 

Igår låg jag på soffan i växthuset. Jag slöt ögonen och lyssnade till fåglarnas kvittrande, humlornas och flugornas surrande, en och annan gräsklippare och trafiken som stannade till och tankade nere på macken. Det var varmt, fridfullt och oändligt skönt. Till och från dåsade jag bort så det blev nog en liten tupplur.  

Men om man inte har ett växthus att slöa i så räcker det att se sig omkring för att upptäcka att det är sommar. Som det växer i naturen och alla trädgårdar, både gräs och blommor. Livet är allt bra ljuvligt ändå!

Nationaldag och flaggan i topp. Solen skiner och nu slappar jag i soffan nöjd med min helg. Den har bjudit på både vila och en del fixande. Bredbydag, badet på plats utomhus, en tur till Härnösand för att hälsa på moster och kusin. 

Idag gick jag till vår fäbodstuga tillsammans med, visade det sig, Bredbyns MacGyver. Dörren på vår bostuga hade brutits upp och med en finurlighet (trots undermåligt material) som inte många besitter fick jag hjälp att laga den. 

När jag kom hem igen blev jag bjuden på lunch hos mor och eftersom jag kände det som att jag var inne i ett flow planterades sen några krukor med kryddor på altanen och därefter drog jag runt dammsugaren och torkade golven. Gissa om det därefter var skönt att krypa ner i det varma bubbelbadet!? 

Nu har jag avnjutit några varma mackor och lite vattenmelon. Resten av kvällen är det soffläge, det kompromissar jag inte med. Allt jag behöver komma ihåg ikväll sen är att hala flaggan...borde väl inte vara så svårt att komma ihåg.

Nu har jag precis kommit hem från Gästis som serverade buffé idag. Det fanns så mycket gott, passade perfekt som morsdagsmiddag. Fast det känns som om jag åt dubbelt så mycket som jag behövde...i alla fall av efterrätterna. Man är väl inte dessertian för intet. 

Förutom att äta gott var jag tidigare idag ut en sväng till mitt härbre för att kolla till. Sen tog jag en rejäl promenad. En promenad jag kom torrskodd hem ifrån. Jag trodde att det skulle regna men det har varit förhållandevis bra väder ändå. En riktigt fin morsdag alltså.  

För ungefär hundra år sedan fanns regler för hur lilla mor skulle bli firad av hemmavarande barn. Barn som befann sig på annan ort skulle antingen hälsa mor med brev, telegram eller vykort. Här blev det inget av det. Men jag tänker att ett telefonsamtal funkar lika bra...i alla fall när det gäller mig.  

 

När jag vaknade i morse trodde jag att det var lördag. Sen kom jag på att det ju var torsdag, fast söndag. En skön förvirring. Snacka om att det kommer att bli en härligt lång helg. 

Nästa sak som förvirrade lite var det faktum att solen plötsligt bröt fram och vädret blev riktigt fint. Inombords hade jag förberett mig på en regnig dag med en tvångspromenad med regnkläder. Istället tog jag en lång njutbar promenad i solen. 

Efter en kopp kaffe i solen hos mor gick jag hem och upptäckte att småfolket flyttat ut i trädgården igen. Nu börjar det kännas som riktig sommar. De är så välkomna! Både småfolket och sommaren.

Det är något magiskt med de allra första dagarna när vindarna är ljumma och draperierna fladdrar i vinden och det bjuds på växthushäng. Att ligga på soffan eller i hängmattan omsluten av den goa värmen och lyssna till ljuden utanför är så underbart. Vindspelet som klingar, flugorna som surrar, bilarna som stannar till nere vid macken för att tanka och fåglarna som kvittrande hastar förbi. Det är riktig försommarmagi för mig. 

Maj det här året bjuder inte på många dagar som gör att det är njutbart att tillbringa tid utomhus. Undantagsvis finns det dock dagar som är lite varmare. Som fredag eftermiddag till exempel när jag passade på att såpaskura altanen efter att jag checkat ut från jobbet. Hade sett fram emot en skön söndag då det skulle ha passat att fixa till ute i växthuset. Men det sket sig. Idag är det alldeles för kallt för att jag överhuvudtaget skulle vilja vara ute någon längre stund. En promenad på förmiddagen fick räcka. 

Fast lika bra är det kanske då min rygg är rätt skör för tillfället. Så just nu gör jag mina övningar som jag ska, använder ryggkorsetten och jobbar för att trycka tillbaka ryggskottet som knackar på. Jag har gott hopp om att lyckas men än är det för tidigt att ropa hej. Lite surt är det med en krånglande rygg den här tiden på året. Dels för att det finns rätt mycket att stå i ute i trädgården men just i år handlar det mest om en aktivitet som är tänkt att ske tillsammans med en god vän nästa helg som kan få stryka på foten. Dumrygg!

Det växer i rabatten i alla fall, trots att det är kallt. Perennerna skjuter och börjar bli gröna men framförallt verkar ogräset ta fart. Det kunde det låta bli tycker jag. 

När jag checkade ut från jobbet i fredags var det varmt och skönt. Jag planerade helgen på väg hem. Att såpaskura altanen och städa växthuset var det som stod främst på programmet. När jag klev ur bilen hemma funderade jag på att ta tag i det direkt men jag kände mig lite halvslö efter veckan så jag bestämde mig för att vänta till nästa dag. Med facit i hand kan jag konstatera att det skulle jag inte ha gjort. Temperaturen sjönk och vindarna inbjöd inte till altanfixande, varken igår eller idag. 

Däremot har jag gjort en insats inomhus. Vinterkängorna är undanstoppade och idag har jag städat garderoben, de tjockaste vinterkläderna har förpassats till sommargömslet och sommarklänningarna har välkomnats fram. Tänkte att jag kanske kan locka fram värmen genom att göra skiftbytet i garderoben. Annars får jag väl frysa ett tag. Det är inte värre än så. 

Nu lockar mitt soffhörn, värmefilt och lite slötittande på teven ett tag. Precis lagom ansträngande medan tvättamöban bekämpas i tvättstugan. 

Nu är den här, maj månad. För mig ger den här månaden lite samma känsla som skrapdan gör inför jul. Känslan att allt är kvar, härliga våren och sommaren med allt vad det innebär. Lite som förväntan precis innan presenten öppnas, eller chokladbiten stoppas in i munnen för att smälta sakta. Längtan efter värme och sol är stor men jag vet ju att vädergudarna inte alltid bryr sig om vad jag vill. Fast jag hoppas att de lyssnar det här året.

April är slut och med valborgsmässoaftonen gjorde jag mitt bästa för att slänga ut vintern och välkomna våren. Det gjordes tillsammans med goda vänner, gott att äta, gott att dricka, skratt och allvar och en ståtlig majbrasa.

Nu vill jag utropa ett "äntligen". Den här helgen har jag kunnat sova längre än när vardagsklockan brukar ringa. Så ljuvligt att inte vakna förrän vid niotiden och slappa med min kaffemugg. Ja, jag vet. Nio räknas kanske inte som att sova ut men för en som de senaste åren vaknat runt sex, vardag som helg, är klockan nio sovmorgon. Men imorgon är det återigen dags att kliva upp i ottan, misstänker att jag kommer att få släpa mig ur sängen. Fast det blir morgondagens bekymmer. 

Igår lagade jag till nästa recept till Anundsjö aktuellt och kände mig riktigt nöjd med mig själv då deadline är idag. Jag var ute en hel dag i förväg, bra jobbat. När jag kände mig som mest nöjd upptäckte jag plötsligt att nästa inlämning är redan på torsdag....plötsligt känner jag mig inte lika nöjd längre. Nu gäller det att komma på ännu ett recept lite snabbt sådär. Nåja, det löser sig säkert. Det är ju hela fyra dagar kvar till dess. 

Dagens solsken lockade i alla fall ut mig i trädgården, jag krattade bort lite grus i gräset efter snöröjningen och bar undan lite vintersaker. Hurra våren är här! Om än det kommer svalare dagar, det gör det alltid, så är det här en dag att njuta av sol, vår och ett och annat bi.

Vid mitt förra hus blommade mängder av lökväxter på tomten, här är de lätträknade. Men de finns!

Men vilken påsk vi har haft. Ljuvligt väder. God mat både inne och ute. Promenad vid havet. Lite filmtittande. Umgänge med både vänner och familj. Det kan knappast bli så mycket bättre faktiskt. 

Ännu ett dygn får jag njuta av sonens sällskap innan han åker tillbaka dit där gräsmattorna är gröna. Här kommer det att dröja ett tag till. Idag för ett år sedan hade jag vårstädat på altanen och i växthuset. Men det går inte det här året. Det är fortfarande mycket snö kvar på altanen. Fast snart går det nog. Fortsätter det här fina vädret kanske det är läge nästa helg. Håller tummarna allt jag kan. 

Förlåt! Jag ska aldrig mer utgå från att det räcker att plocka undan vinterdekorationerna inomhus och byta ut dem till mer vårlika såna. När jag tittar ut genom fönstret inser jag att det krävs mer, det krävs nålar och besvärjelser. Med det i åtanke har jag iscensatt min vintervoodoo under helgen. Start igår och med mer nålar idag. 

Dö, vinter dö! På olika språk, i alla fall de språk jag klarar av, mer eller mindre (de flesta mindre). Die winter die. Morir invierno morir. Sterben Winter sterben. Så nu hoppas jag verkligen att vinterdjävulen ger sig för den här gången och släpper in våren. Ja och för er som älskar vintern...det kommer nog ändå att finnas tillräckligt med snö så att det blir en snörik påsk för er som önskar det. Men var försiktig på isarna, snön döljer förrädiskt nog de svagheter isen kan bjuda på. 

Jag är väl medveten om att det bara är början av april men nu är jag så trött på att frysa. Som jag längtar efter att kunna hänga undan vinterkappan nu, slippa mössa och vinterkängorna. Hittills i år har jag inte gjort nån vintervoodoo men idag provade jag något annat. Jag tog undan snöflingor som har hängt i mina fönster och snögubben (av porslin, inte snö) åkte längst in i förrådet i källaren. I vardagsrummet hängdes ljusa gardiner upp ut mot gatan. Så nu är våren hjärtligt välkommen. Dröjer det alltför länge då åker nålarna fram, men hoppas slippa det i år.  

Nu är det söndag eftermiddag och jag har precis slängt mig ner i soffan. Det blev ju som sagt lite fixande här hemma idag. Förutom att gömma undan alla inredningsdetaljer som påminner om vinter har jag faktiskt dammsugit och torkat golven också. Igen tänker ni säkert nu, skrev hon inte nyss att hon hade städat? Jo, det tycker jag också att jag hade gjort men dammråttorna på köksgolvet höll uppenbarligen inte med. Nu är de i alla fall borta och jag hoppas innerligt att de håller sig undan till efter påsk. 

Nu är det vår i fönstret i alla fall.

 

Där kom det, bakslaget. Det märks faktiskt att det närmar sig april, för aprilväder är det verkligen idag. Ena stunden skiner solen, nästa virvlar mängder av snöflingor runt utanför fönstret. Blåsigt är det också. Bitvis under natten kändes det som att hela huset skulle lyfta men det enda som hände var som vanligt att dörrarna i växthuset på altanen blåste upp. Inte som vanliga blåsdagar när det brukar bli en glipa på några centimeter, eller när det tar i ordentligt någon decimeter. Nej en halvmeter hade skjutdörrarna blåst upp. Men hus och växthus står kvar, jag har en varm skön filt att ligga under i soffan när jag kollar lite teve med min kaffemugg i handen. 

En lugn och skön lördag tar sin början, fast som alltid väcker blåsten extra många minnen av min mormor som på grund av sin synskada tappade orienteringen utomhus när vindarna tog i. 

Nåja, väder är små problem i det stora hela. Nog är jag priviligierad som bor där jag bor. Vad gör väl vind och snö då? Inte nåt faktiskt. För mig som kan ger det ytterligare en ursäkt till att krypa ner under en filt och må gott. 

 

Idag är det vårdagjämning. Och vilken vårdagjämning 2022 bjuder på. Ett väder så underbart att mungiporna pekar uppåt, så långt de kan. 

Under min förmiddagspromenad letade jag vårtecken, lyssnade på fåglarna, droppet från smältande snö och knastret från gruset under skorna. En mugg kaffe mot en varm vägg ute hos mor satt fint det också. Nog är våren på väg. Dessutom helt utan min voodoo. Kanske är Kung Bore trött så Gumman Tö fixar det på helt egen hand i år.  Men jag lovar, när och om bakslaget kommer (det lär det göra) är jag redo att hjälpa henne. Alla dagar! Till dess njuter jag av vårdagjämningen 2022, big time. 

 

Den här helgen går det inte att klaga på vädret. I alla fall inte där vi bor. För den som älskar vårvinter är det gulddagar nu, för mig som inte gillar vintern är det ändå ett väder som gör att jag nästan, men bara nästan, tycker om att det är vinter. Finns ju ingen anledning att överdriva. Trots att vintern inte är favoritårstiden lovar jag dock att vänta ett tag med min snövoodoo så att alla vårvinterälskare får sitt. Fast jag kommer inte att vänta hur länge som helst, men ett tag till kan jag stå ut.

Jag har i alla fall passat på att njuta av vädret med promenader med näsan mot solen, både igår och idag. Men med tanke på skidor och skidskytte måste jag erkänna att jag har häckat lite i soffan också. Det har ju dessutom gått bra så då har det varit extra roligt att följa åkarna. 

Nu ska jag skriva in några utkast till recept på hemsidan, gjorde både god bönsallad och köttbullar i helgen som jag vill komma ihåg hur jag gjorde. Dumt att glömma bort ett vinnande koncept. 

Fick fina tulpaner av en före detta arbetskamrat som jag träffade i fredags. De lyser upp fint!

Idag är det första söndagen i mars och traditionsenligt körs Vasaloppet. Lite extra speciellt är det just idag då det är hundraårsjubileum. Det känns tryggt och förtröstansfullt att det är något som gör att det för en kort stund går att vila i tanken, bort från kriget som pågår så nära oss. 

Annars är det ju så att det är just kriget som dominerar både nyhetsflöde, tankar och i allra hösta grad vardagen för många. Jag har nästan svårt att ta in det som händer faktiskt, det är i princip ofattbart. Visst det är oro och krig på många håll i världen men att ett land så absolut och fanatiskt invaderar ett annat känns overkligt. 

Jag är ingen prepper direkt men har kommit på mig själv att kolla att det finns t-röd till stormköket hemma, lokaliserat vattendunkarna och checkat skafferiet så att det finns förnödenheter för att klara mig några veckor.  Att det är något som borde vara en självklarhet jämt det vet jag, det är inte något som ska vara avhängigt ett krig nära vårt land, men jag inser att jag tyvärr haft lite av "det ordnar sig nog" mentalitet. Nu har jag vaknat i alla fall, en radio som laddas med vev eller solenergi har också köpts in. Ett klassiskt exempel på ordspråket bättre sent än aldrig. 

Nu hoppas jag att Putin på något sätt slår krokben för sig själv, eller att någon annan gör det så att folket i Ukraina kan få leva sitt liv i trygghet. Tills den dagen kommer gör jag det jag kan, skickar en slant då och då till de olika hjälporganisationer som gör insatser för de stackars människor som måste fly sina hem. 

Nu återgår jag till lite verklighetsflykt igen och fortsätter att kolla på Vasaloppet, om än med en odefinierbar klump i magen. 

Idag fick jag tummen ur, äntligen skulle Fylking ropa! Jag har städat. Okej inte nåt av mina "problemområden" utan en helt vanlig städning som i de flesta hem kallas veckostädning. Hos mig går det i bästa fall under namnet månadsstädning. Ni fattar inte hur nöjd jag känner mig varenda gång jag lyckats dra runt dammsugaren i huset för att sen såpatorka golven. Jag har aldrig uträttat några stordåd i några tävlingar eller vunnit några medaljer men känslan när jag städat är som en vinst, om inte värd en guldmedalj så åtminstone ett brons. Dessutom snötvättade jag mattorna idag, så friskt och fräscht att lägga ut dem på de nyskurade golven sen. Härligt!

När jag städat klart blev det en rejäl promenad i det fina vädret. Sen var det dags för lite tevetittande. Sista avsnittet av Daredevil och som grädde på moset upptäckte jag att jag hade några Jessica Jones avsnitt kvar också. Tillsammans med en bit av den godaste paj jag gjort på länge borgade det för den bästa söndagen på ett tag. 

Alltså, jag förstår mig inte riktigt på mig själv. När jag jobbar är jag oftast fullt fokuserad och har inga problem att få saker gjorda. Under de här arton månaderna som jag studerat har har jag inte ens funderat på att strunta i att sätta mig vid datorn och plugga nån enda lördag eller söndag. Jag vet alltså att jag kan ha disciplin att få saker och ting gjorda. Helt utan problem har jag satt upp ett mål för dagen och sen fullföljt det. 

Men så kommer då den här andra sidan av mig fram. Den, faktiskt, lite lata sidan som skjuter på allt till en annan dag, en annan vecka, en annan månad, ja till och med ett annat år. I mitt hem finns mängder av områden som behöver en genomgång. En hylla i hallen som fullkomligt skriker efter en rejäl rens- och städomgång. Den har skrikit i mer än två år nu. I mitt arbetsrum finns två garderober som skulle kunna vara i fin ordning men där saker och ting (allehanda prylar) liksom tryckts in utan någon större tanke. Problemet där är att jag behöver sonen i den rensningen, på flera ställen ligger datorkomponenter, kablar och diverse teknik jag inte riktigt törs ge mig på att slänga själv (det är inte han som lagt dit delarna). Här duckar jag för för det faktum att jag skulle kunna städa och sen lägga de delarna på en hylla (istället för här och där, huller om buller) i en av garderoberna vilket förmodligen skulle göra det enklare för sonen att kunna kolla över eländet när han väl kommer hem och hälsar på. Nu har jag inte ens nämnt hyllorna i hobbyrummet, förrådet under garaget eller uteförrådet och garaget för den delen. Men nä, vem orkar liksom? Uppenbarligen inte jag.

Fast allvarligt talat, hur svårt ska det vara egentligen, att plocka fram den där studiedisciplinen, det där jävlar anammat jag använde mig av varenda helg för att systematiskt börja gå igenom alla områden i huset som skulle behöva lite omtanke? Borde ju vara plättlätt kan man tycka. Men, nä, det är det inte. Faktum är att för mig känns det som samma problemlösningsnivå som kvantumfysik. Jag är helt enkelt ett mysterium. Men fatta vilken ordning det skulle bli om jag lyckades...oj, oj, oj. 

Nåja, den här helgen blir det i alla fall ingen städning, det är ju fortfarande OS, tack och lov! Bästa ursäkten!

Varför ändra ett vinnande koncept? Jag menar, vad är bättre en tidig söndagsmorgon än att slappa i soffan med en mugg nybryggt kaffe, tända ljus och OS. Just nu, i mitt fall, ingenting. Därför parkerar jag här ett tag under förmiddagen. Men samtidigt har jag bestämt mig för att gå en match mot amöban i tvättstugan. Målet är att vinna över den under dagen. I detta nu leder amöban med 3-1 men jag ska nog lyckas slå ur mitt underläge. Snart har jag förhoppningsvis utjämnat och är i ledning. 

Vad som ska ske senare under dagen är oklart. Det finns ju en hel del sport att ta del av, men jag lär nog gå en promenad ändå. Jag har upptäckt radiosporten, funkar ju kanon att ha den i öronen under promenaden. Då missas ingenting när det gäller det som händer där borta i Peking. För hur trivsamt det än är att slappa i ett soffhörn så mår i alla fall jag bra av att röra på mig också. Så med sport i lurarna och dubbar under kängorna ska jag se till att slita mig från mitt favorithörn. Fast inte än...nej, inte än. Måste ju tänka på kampen mot amöban också.  

Nu...nu kan jag pusta ut helt och hållet. I fredags kväll kom mejlet med de glädjande nyheterna att de sista uppgifterna var bedömda. Det innebär att inte finns mer att göra eller vänta på när det gäller studierna. Alla kurser ligger inne i Ladok och jag har skickat in ansökan om examensbevis. Känslan går faktiskt inte riktigt att beskriva, svävar nog lite på moln. Tänk att 18 månader gick och att de avklarades utan en enda restuppgift. Lite stolt över mig själv är jag allt. När pandemin drar sin kos och vi kan börja leva lite mer normalt ska jag se till att fira. Men än så länge har jag fullt upp med att njuta av mina lediga helger, det är firande nog.  

Idag passar det med ett boktips igen. Det är Inger Alfvéns bok "Berget dit fjärilarna flyger för att dö". Den här boken handlar om en ung man, svårt sjuk som längtar efter den lindring döden skulle kunna ge honom. Han får kontakt med en kvinna som är av den åsikten att alla ska få avsluta sitt liv när personen vill. 

Det är en komplex bok, huvudpersonen uppvisar flera olika sidor av sig själv och sitt sätt att se på livet. Texten vindlar och ibland följs huvudpersonen i ett jag-perspektiv och ibland beskriver han sig själv utifrån. 

Boken är lättläst men ändå inte. Den kräver att läsaren är med i textens alla vindlingar. För mig tog det en stund att komma in i boken och tycka att den var bra. Men till slut kom jag till det läget att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Det kanske du också gör om du läser den!

 

När sonen var hemma i början av januari lämnade han en bok till mig som han hann läsa klart medan han var hemma. Efter studierna var jag sugen på skönlitteratur igen så jag började med den direkt när han åkte. Fast det gick inte så bra att läsa, jag var tvungen att lägga den ifrån mig för jag kom inte vidare. Det visade sig att min hjärna behövde några veckor på sig efter studierna innan den var redo att börja konsumera skönlitteratur igen. I går tog jag upp boken igen och då var det plötsligt precis som vanligt. Jag fångades av texten och kunde inte lägga ifrån mig boken förrän den var utläst. 

Boken i fråga var "En katts resedagbok" av Hiro Arikawa. En varm, fin bok om kärleken mellan en katt och hans människa. Boken är finstämd och sorglig. En läsupplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Vill du läsa boken finns den att hämta här hos mig!

Det gick snabbt att komma in i läget där helgen och de lediga dagarna handlar om återhämtning. Lördag- och söndagsmorgon i slutet av den här veckan tänkte jag inte ens tanken på dator och skrivande tidigt på morgonen. Istället bara njöt jag av nymanglade lakan och att livet just nu är rätt skönt. 

Jag vet inte om jag är ensam om det men jag gillar att titta på program som handlar om att hitta boende utomlands, med fördel de program som handlar Karibien. Så ljuvligt det är att drömma sig bort till de härliga stränderna och ljuvliga klimatet. En sak gör mig dock fundersam. I princip alla lägger fokus på hur det är inomhus medan utomhusytorna ofta blir en bisak. Jag menar, vem bryr sig om ifall det inte ryms ett jättestort matbord inomhus när det är är ute under ett skyddat tak man skulle vilja äta, i alla fall jag. Jag inbillar mig att om jag skulle hitta någonstans att bo utomlands skulle utomhusytorna vara avgörande. Men vem vet, om jag mot förmodan skulle hamna i ett läge där jag kan investera i boende i Karibien så kanske även jag skulle prioritera annorlunda. Fast så länge jag får drömma så är det en stor uteplats, pool och närhet till strand som gäller. Med en hängmatta under palmerna!

Men än så länge får jag drömma mig bort i mitt eget favoritsoffhörn, det är inte illa det heller!

I morse vaknade jag tidigt som vanligt, strax efter sex. Genast började hjärnan fundera över vilka skrivuppgifter jag skulle ta mig an så snart morgonkaffet blivit inmundigat. Då kom jag på det. Inte en enda. Jag behöver inte ta mig an en enda skrivuppgift idag, eller imorgon eller nästa lördag eller nästa söndag eller...ja ni förstår. Mina helger kommer från och med nu att vara så där som helger ska vara när det jobbas hela veckorna annars. Tid för vila och helt vanligt hemmapyssel. 

Det innebar att jag svepte täcket lite tätare en stund och njöt av att ha en hel ledig dag framför mig. Jag låg där och funderade på hur mina helgmorgnar brukade se ut. Då kom jag på det. Placerad i mitt favoritsoffhörn med en eld i braskaminen, tända ljus, en mugg med kaffe och en bok att läsa. Så brukade mina helgmorgnar se ut. Nästan i samma stund som jag kom på det hade jag placerat mig på mitt favoritställe med alla de attribut jag nyss räknade upp. 

Fast just idag känns lite som att jag skolkar då jag är så van att styra kosan till skrivbordet med datorn....men med den kännedom jag har om mig själv och mina mästarkunskaper när det gäller att slappa kommer impulsen att gå till skrivbordet att försvinna snabbt. Det mest ansträngande jag tänker göra idag är att vattna blommorna, så nu vet ni det också!

Söndag eftermiddag och alla tomtar har tipptappat in i tysta vrårna igen. Huset är städat, lakan och handdukar har tvättats. Det har lagats mat och en sen lunch har intagits. Nu står seriöst slappande på programmet igen. Med nya avsnitt av The Witcher går det som en dans. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Om slappande vore en OS-gren skulle jag vara ohotad guldmedaljör!

Grått under dagens promenad. 

Just nu jobbar jag på mitt nyårslöfte igen. Jag har haft sonen och en av hans vänner hemma på besök i några dagar men nu är det tyst och väldigt tomt igen. Lakan och handdukar i tvätten och själv har jag parkerat mig i soffan under värmefilten. Det känns helt rätt, dels med tanke på kylan utomhus idag (jag har gått min promenad) och det faktum att jag vaknade vid halv fyra eftersom det var tidig tågavgång som stod på programmet. Hur skönt är det inte då att ligga här och njuta en mugg varmt te? Livet en klämdag när julen snart är över för den här gången! 

 

Ligger i soffan och kollar skidor på teven, precis som det ska vara på årets första dag. 2021 avslutades på ett föredömligt sätt, med mysigt häng med goda vänner. God mat och dryck, glada skratt och eftertänksamhet och Nyårsklockan på teven vid tolvslaget. En nyårsafton helt i min smak. När det var dags att välkomna 2022 stod jag på rätt fot, åt en bit äpple det första jag gjorde när det nya året gjorde sitt intåg, så jag har i alla fall gjort det jag kan för att det ska bli ett fint nytt år. När det var dags att avge nyårslöftet, något som brukar vara svårt, kändes det faktiskt plättlätt. Mitt löfte det här året är att slappa så mycket som möjligt. Åh, som jag ser fram emot att uppfylla det. 

Jag börjar idag, varför vänta. Tända ljus, eld i braskaminen, värmefilten på och skidor på teven. Välkommen 2022!

Nu är den här igen, den bästa dagen på hela julen. Skrapdan! All julens ljus, värme och förväntan samlat i en dag. Granen glittrar, ljusen glimmar och det tisslas och tasslas. Runt knuten smyger nissarna och kollar att allt är i ordning inför julen. Till och med hustomtens steg går att höra uppe på vinden, han som annars är ganska tystlåten av sig och helst inte vill märkas av. Fåglarna har fått sin julkärve och i burkar finns knäck och annat godis att stoppa i munnen. Allt är precis som det ska när det är skrapdag alltså. Faktum är att jag tycker så mycket om skrapdagen att jag önskar att det skulle vara flera skrapdagar efter varandra. Fast å andra sidan, då kanske skrapdagens magi skulle försvinna. Det är nog bäst att låta det vara som det är, med en skrapdag. 

Ha nu en riktigt skön julhelg, var rädda om varandra och njut av helgen som kommer så mycket som möjligt. Det är i alla fall min plan. Jag tänker vifta på tårna, se härliga filmer, umgås med familjen, äta gott, ta en och annan promenad och vila, vila, vila. 

GOD JUL

Snart har halva december gått. Vad hände liksom? Jag kommer helt tydligt ihåg att det nyss var november (typ igår) och det känns faktiskt nästan helt omöjligt att det redan gått så många dagar i den här härligt glittriga och juliga månaden. Som vanligt ägnas helgen åt studier, men som jag skrivit förut, jag börjar ana ljuset i tunneln. Och det även om det är många uppgifter kvar att lösa innan vi är i mitten av januari, varav en förmodligen handlar om att åtgärda saker i vårt examensarbete. Av den anledningen hoppas jag att resten av dagarna i december inte rusar iväg utan tar det lite lugnt. Att hinna njuta av resten av adventstiden och julhelgen står högt på önskelistan. Men en sak som stod längst upp på önskelistan har dock redan gått i uppfyllelse. Att få hem sonen till Sverige igen utan att det skulle bli nåt krångel under hemresan. Check på den, bästa klappen i år! 

 

Nu är det inlämnat, examensarbetet. Väntan tar vid för att se vad vi behöver förbättra för att få det godkänt. Det betyder att det är dags att tagga igång inför nästa kurs, den sista under de här 18 månaderna. Så det gäller att passa på att göra så många uppgifter som möjligt i den kursen de närmaste två veckorna innan det är dags att göra eventuella ändringar i ex-jobbet. Fast idag njuter jag bara av att göra ingenting. Eller jo, nånting gör jag ju. Ligger i soffan, tända ljus, skidskytte på teven och julmust i glaset. En härlig söndag, denna andra advent. 

För första gången på länge har jag en helg där jag inte behöver sitta bänkad vid datorn hela dagarna. Jag gjorde nämligen bort det i förmiddags. Nu är det bara att invänta opponeringen på måndag och se vad vi bör åtgärda innan arbetet lämnas in för bedömning. 

Det gjorde att jag fick lite adventsfeeling så efter att jag skrivit klart tog jag en promenad, drack kaffe hos mor och handlade några ingredienser som saknades i skafferiet. Sen gällde det att passa på, så väl hemma igen drog jag igång. Under eftermiddagens timmar blev det brända mandlar, trillingnötter, rocky road, sockerskorpor, knäck och pepparkaksdrömmar. Nästa helg är det dags att parkera sig vid datorn igen, då är det lycka att det finns mycket smått och gott att smaska under advent och jul. 

Imorgon är det i alla fall första advent, då ska jag gå till torget och hälsa på tomten. Det är ju ändå skyltsöndag. 

Jag vet att jag jämt tjatar om att tiden går så snabbt. Men just nu går den extremt snabbt, verkligen extremt. Dagarna ägnas åt att sitta parkerad vid datorn och skriva examensarbete, med minst en promenad per dag, gärna fler. Däremellan däckar jag i soffan. Fast tack och lov har jag vänner som sticker hål på bubblan ibland och ser till att jag får kontakt med andra än bokstäverna i min hjärna. Men jag ser ljuset i slutet av tunneln, ett par veckor till sen lämnas jobbet in....som jag längtar.  

Ute är det inget ljus i nån tunnel, i alla fall inte utanför mitt hus. Däremot är det ett fint sken från utelamporna mot den nyfallna snön. Det där blå vinterljuset i skymningen som gör att julmagin kommer närmare är påtagligt. Kanske blir det en vit första advent i år?    

Idag har jag tänt ljus för två personer som betytt mycket för mig under hela min uppväxt men som inte finns med mig här på jorden längre. Två personer som fortfarande har inverkan på mig och de val jag gör i mitt liv. De personer jag tänker på är förstås min pappa och min morfar. Just idag när det är farsdag är de extra närvarande i mina tankar. Därför kändes det fint att tända ljusen i mörkret. 

När jag tände ljuset för pappa tänkte jag alldeles extra mycket på alla skogspromenader vi tog tillsammans, på hans tålamod, våra interna tävlingar i luftgevärsskytte och en mängd andra små och stora minnen. Jag tänkte också på hur han hjälpte till att förverkliga så många av mina drömmar, ingenting var omöjligt. Och när saker och ting inte alltid gick som de skulle, nog fanns pappa där för att hjälpa mig reda ut allt igen.

Ljuset för morfar fick mig att tänka på alla underbara turer vi gjorde tillsammans till vår fäbodstuga, både när jag var barn och vuxen. Alla turer i ekan på sjön, alla abborrar vi drog upp. När så mörkret sänkte sig och elden sprakade i öppna spisen berättade morfar om vittror och annat skrömt. Min morfar var omtanke personifierad och i tonåren gav han nyttiga tips hur jag skulle ta vara på mig själv så att ingen skulle få för sig att utnyttja mig och göra dumma, elaka saker mot mig. 

Jag är så tacksam för alla fina minnen de båda gett mig och för att de alltid fanns där under min uppväxt i vått och torrt. Därför lyser ljusen extra fint för min pappa och morfar idag.

Ljuset i lyktan på pappas grav.

Ljuset i lyktan på morfars grav.